Svenska Akademien

Svenska Akademienär en kunglig akademi som instiftades 1786 av Gustaf III. HM Konungen är Akademiens akademiens beskyddare.

Den 20 mars 1786 upplästes i rådet ett brev, där kungen meddelade att han beslutat inrätta ”ett Samhälle af Aderton Herrar ock Män, till Svenska Språkets stadgande ock upodlande, samt till öfning för Vältaligheten ock Svenska skaldekonsten: Hvilcket Samhälle skall nu ock evärdeligen bära namn af Svenska Academien”.

Därpå presenterades riktlinjerna för den nya akademiens arbete, och slutligen uppräknades namnen på de tretton första, av Gustaf III själv utsedda ledamöterna.

Redan i stadgarnas första paragraf fastslås att Svenska Akademien har 18 ledamöter. Det är känt att Gustaf III ursprungligen hade tänkt sig 20, hälften av antalet i Franska Akademien. Varför han slutligen stannade för 18 är inte helt klarlagt, men det finns en gammal uppgift om att han valde detta antal eftersom han ansåg att ordet ”arton” vid högtidligt uttal ”aderton” var betydligt klangfullare än ”tjugu”.

Gustaf III hade alltså själv utsett de tretton första ledamöterna. Tanken var att dessa skulle välja in de återstående fem och att Akademien därefter skulle förnya sig själv genom inval av nya ledamöter allteftersom det blev stolar lediga. Invalet skall för att vara giltigt underställas Akademiens beskyddare, kungen, för godkännande. Stadgarna säger också klart och tydligt ifrån, att man inte kan ansöka om inval i Akademien, inte heller kan en ledamot ”lova bort” sin röst till någon kandidat.

Det skulle inom Akademien finnas tre kategorier ledamöter. Dels skönlitterära författare, dels ”lärde” och dels ”herrar”. Med ”herrar” menades män som genom sin börd, sin samhällsställning och sina umgängesvanor hade kommit att besitta den för stiftaren så viktiga egenskapen ”smak”. Men det skulle råda fullständig jämlikhet i Akademien. Ingen åtskillnad fick göras mellan ledamöterna på grundval av deras börd eller samhällsställning.

Svenska Akademiens instiftelse ägde sedan rum den 5 april i Börshuset i Gamla stan i Stockholm i närvaro av kungen och en talrik publik.

Akademiens stadgar, som till stor del hade skrivits av Gustaf III själv, påminner mycket om reglerna för Franska Akademien. Den främsta uppgiften skulle vara att arbeta på svenska språkets ”renhet, styrka och höghet”, dvs. dess klarhet, uttrycksfullhet och anseende. För att uppnå det målet skulle Akademien bland annat utarbeta en ordbok och en grammatik. Akademien skulle dessutom anordna årliga tävlingar i vältalighet och skaldekonst över uppgivna ämnen.

Ledamotskapet skall vara på livstid. Stadgarna anger bara två vägar ut ur Akademien: döden och uteslutning. Uteslutning kan i princip ske på två grunder: dels bristande lydnad för lagens eller moralens bud, dels brott mot den tystnadsplikt som gäller i fråga om Akademiens inre angelägenheter.

Bland Akademiens ledamöter skall utses tre ämbetsmän: en direktör (ordförande), en kansler (vice ordförande) och en sekreterare. Direktör och kansler skall utses på sex månader, med ombyte 1 juni och 1 december.

Sekreteraren skall vara ständig och alltså inte bytas ut var sjätte månad utan utses på livstid, Härav benämningen ”ständig sekreterare”. Denna princip har dock övergetts. En tid in på 1900-talet antogs regeln att ständige sekreteraren ska avgå senast det år hon eller han fyller sjuttio år ”om inte Akademien annorlunda beslutar”, men även denna regel har med tiden luckrats upp. Till ständige sekreterarens uppgifter hör enligt stadgarna att föra protokoll, verkställa beslut, sköta Akademiens arkiv osv. Den nuvarande ständige sekreteraren Sara Danius är den första kvinnan på denna post

Gustaf III hade även ett patriotiskt syfte med Svenska Akademien. Varje år skulle man prägla en minnespenning och författa en minnesteckning över en framstående svensk. Vidare skulle Akademiens årliga högtidsdag firas den 20 december, årsdagen av hjältekonungen Gustaf II Adolfs födelse.

Akademien fick valspråket Snille och smak. Dessa ord hade vid den tiden en något annan innebörd än nu. Snille betydde ungefär ‘talang, begåvning’, och smak stod närmast för ett slags finare estetisk uppfattnings- och omdömesförmåga.

Gustaf III ville göra Svenska Akademien ekonomiskt oberoende, och han försåg den därför med vissa inkomstkällor. Den viktigaste av dessa var privilegiet på utgivningen av Post- och Inrikes Tidningar. Under den första tiden ordnades skötseln av tidningen på så sätt att Akademien arrenderade ut den till några av de egna ledamöterna.

Gustaf III:s död

Efter kungen död 1792 försämrades Akademiens situation och 1795 blev den t.o.m. suspenderad i två år av politiska skäl. Likafullt bevarade De Aderton sin ställning som landets högsta auktoritet i litterära och språkliga frågor.

På 1810-talet utsattes Akademien för häftiga angrepp från företrädare för de nya litterära strömningarna och under det därpå följande decenniet inträdde även en avmattning i Akademiens verksamhet. Ständige sekreteraren Nils von Rosenstein, som hade innehaft posten ända sedan instiftandet, satt kvar ända upp i hög ålder.

Först 1834 fick Akademien en kraftfull och initiativrik ledare då Bernhard von Beskow tillträdde sekreterarposten. Under hans sekreterartid blev verksamheten mer livaktig och Akademiens anseende hos allmänna opinionen förbättrades.

Efter Beskows död 1868 arbetade Akademien i stort sett utan ordinarie sekreterare fram till 1884, då Carl David af Wirsén tillträdde posten. Vid slutet av 1800-talet hade den svenska litteraturen blivit rikare och flera stora skalder hade valts in. Men Akademien var inte populär hos den yngre generationen författare, och Wirsén, vars inflytande i Akademien var stort, hade inte mycket till övers för de nya litterära strömningarna.

Wirsén avled 1912 och efterträddes av Erik Axel Karlfeldt, vars sekreterartid under perioden 1913-1931 innebar en uppryckning och modernisering. Akademien öppnades för den nya tidens författare, och den första kvinnliga ledamoten, Selma Lagerlöf, invaldes.

Denna utveckling fullföljdes under återstoden av 1900-talet, och Svenska Akademien är idag en mångsidigt verksam institution, som både vårdar arvet från det förgångna och är uppmärksam på nya strömningar i tiden.

Nobelpriset i litteratur

Vid sekelskiftet 1900 åtog sig Akademien efter viss tvekan en uppgift, som inte hörde till dess egentliga verksamhet men som skulle komma att ta en märkbar del av dess tid och krafter i anspråk. Det gällde utdelandet av det litterära Nobelpriset.

Uppgiften att utse pristagare anförtrodde Nobel i sitt testamente åt Svenska Akademien. Det första Nobelpriset utdelades 1901.

Berättigade att föreslå pristagare är Akademiens ledamöter, ledamöter av andra akademier och samfund med likartade uppgifter, professorer i litterära och språkliga ämnen, tidigare litterära Nobelpristagare samt ordförande i författarorganisationer som är representativa för sitt lands skönlitterära alstring.

Förslag till årets pristagare skall ha inkommit skriftligen till Nobelkommittén senast den 31 januari. Förslagsskrivelsen skall vara undertecknad av förslagsställaren och kan inte skickas via e-post. Förslaget bör, men måste inte, åtföljas av en motivering. Det går inte att föreslå sig själv som kandidat, dvs. Nobelpriset kan inte sökas. Varje år brukar det inkomma ungefär 300 förslag.

Under våren bearbetas förslagen av Nobelkommittén. I april fastställer Akademien en preliminär kandidatlista omfattande ca 20 namn, och inför Akademiens sommaruppehåll brukar kandidatlistan vara reducerad till cirka fem namn.

I oktober träffar Akademien sitt val. För att valet skall vara giltigt krävs att någon kandidat får mer än hälften av de avgivna rösterna.

Pristagaren får mottaga priset av HM Konungen i Stockholms konserthus på Nobeldagen den 10 december.

Priser och stipendier

Svenska Akademien utdelar årligen ett stort antal priser och stipendier, varav en del utgår ur egna medel och en del ur donationsfonder som överlämnats till Akademien.

Bland dessa kan nämnas Stora prisetsom instiftades av Gustaf III. Det var ursprungligen två guldmedaljer som första pris i vältalighet respektive skaldekonst. Sista gången priset utdelades efter tävlan var år 1922. Numera är det en guldmedalj som utdelas mera sällan då för mycket framstående insatser inom något av Akademiens intresseområden.

Kungliga prisetinstiftades 1835 av Karl XIV Johan och fortfarande anvisat av kungen. Det skulle från början tilldelas en författare, inom eller utom Akademien, vare sig för någon särdeles värderik skrift, som under årets lopp utkommit, eller såsom bevis av aktning för förtjänster om vitterheten och språket, eller slutligen såsom understöd för någon ung författare med lovande anlag.

Priset utdelas numera för förtjänstfulla insatser inom något av Akademiens intresseområden.

2018 års Nobelpris i litteratur skjuts upp

I ett pressmeddelande meddelade Svenska Akademien den 4 maj att 2018 års Nobelpristagare i litteratur kommer att utses och annonseras parallellt med 2019 års pristagare. Sju gånger tidigare har Svenska Akademien – under rubriken ”reserverat pris” – valt att ej dela ut årets Nobelpris i litteratur, nämligen åren 1915, 1919, 1925, 1926, 1927, 1936 och 1949. Fem gånger har det skjutits upp och delats ut kommande år tillsammans med det senare årets pris.

Beslutet har fattats mot bakgrund av en numerärt försvagad Akademi och av ett minskat förtroende för Akademien i omvärlden. Prisarbetet hade kommit långt och fortsätter under året som tidigare, men det är nödvändigt att Akademien får tid att återställa sin fulla styrka, engagera ett större antal aktiva ledamöter och återskapa förtroendet för sin verksamhet innan nästa litteraturpristagare utses.

Akademien finner det nödvändigt att skapa tidsrum för att återställa det allmänna förtroendet för Akademien innan nästa Nobelpristagare utses.

Posted in Artiklar, Rojalisten.