Malaysia

Malaysia är en federal konstitutionell valmonarki. Landet består av de tidigare brittiska besittningarna på Malackahalvön och norra Borneo. Malaysiagränsar på Malacka till Thailandi norr och Singaporei syd, samt på Borneo till Indonesieni syd och öst samt mot Brunei.

Singapore som ursprungligen ingick i federationen bröt sig ur denna 1965.

Enligt den reviderade författningen från 1957 är Malaysia en federativ, konstitutionell monarki och en parlamentarisk demokrati. Statschef är en kung som kallas för Yang di-Pertuan Agong. Kungen utses för fem år av och bland landets nio staters sultaner. Det finns ytterligare fyra stater som har ordinarie guvernör. Dessa deltar dock inte i valet av statschef. 

Kungens makt har med tiden begränsats. Rollen är till stor del ceremoniell sedan en ändring av konstitutionen 1994.Sultanerna som grupp har dock ännu ett visst inflytande, i t.ex. religiösa och konstitutionella frågor.

Statschefens flagga

Sedan 2016 är det sultanen av Kelantan som är kung Muhammed V.

Malaysias historia

Utanför Malackahalvön möts sydost- och sydvästmonsunen. Forna tiders segelfartyg på väg mellan Indien och Kina tvingades ofta stanna till i dessa farvatten i väntan på att vinden skulle vända. Malajerna fanns redan på Malackahalvön när indiska och kinesiska handelsmän kom dit för ungefär 2000 år sedan. 

Från 600-talet och flera århundraden framöver dominerades området av det hindu-indonesiska Srivijaya-riket, som hade sin bas på Sumatra. Islam kom på 1300- och 1400-talen med missionärer från Indien.

Malackahalvöns moderna historia brukar räknas från början av 1400-talet då en javanesisk prins grundade Malacka, som blev en viktig hamnstad. Malackasultanatet utsträckte sin kontroll till större delen av halvön genom ett system av vasallstater. 

Upprepade ockupationer av portugiser, holländare, britter och japaner har under de senaste århundradena präglat området. 

År 1511 erövrades huvudstaden Malacka av portugiserna och 1641 av holländarna. 

Från slutet av 1700-talet strävade britterna efter att kontrollera handelsvägen till Kina genom Malackasundet. Ön Penang blev 1786 ett handelscentrum under brittisk kontroll. 1795 erövrade britterna Malacka och 1819 fick brittiska Ostindiska kompaniet tillstånd av sultanen av Johore att grunda en ny handelsstad, Singapore. De tre frihandelsstäderna Singapore, Malacka och Penang bildade British Straits Settlements.

Under det brittiska styret hade flera sultanat länge ett stort mått av självstyre. 1896 sammanfördes fyra sultanat till en administrativ enhet, Malayas federerade stater, med Kuala Lumpur som huvudstad. Malaya blev benämningen på de brittiskdominerade delarna av Malackahalvön, utom Singapore.

På ön Borneo hade sultanen av Brunei 1841 installerat en brittisk äventyrare som den förste av de vita rajor som skulle styra Sarawak i över ett århundrade. Senare skaffade sig brittiska Borneo Company kontroll över Sabah. Först 1946 blev Sabah och Sarawak brittiska kronkolonier.

På 1840-talet upptäckte britterna att det fanns stora fyndigheter av tenn på Malackahalvöns västkust. Eftersom lokalbefolkningen inte ville arbeta i gruvorna uppmuntrade malajiska härskare britterna att rekrytera arbetare från södra Kina. Malaya ryckte snart fram som en av världens ledande producenter av tenn och senare också gummi. Till gummiplantagerna hämtades arbetare från Indien och Ceylon, nuvarande Sri Lanka. Malajerna hamnade i viss mån utanför det moderna ekonomiska livet.

Kring nyåret 1942 invaderade Japan Malaya och Singapore. Britterna flydde, medan de malajiska härskarna i stor utsträckning valde att samarbeta med japanerna. Endast en del kineser, som upprörts av rykten om japanernas brutala framfart i Kina, försökte på allvar motstå ockupanterna. Kineserna blev därför den folkgrupp som led värst under den japanska ockupationen.

Sedan den brittiska administrationen återinsatts 1945 ville britterna bilda en unionsstat av Malaya med lika rättigheter för alla landets folkgrupper. Den malajiska eliten ogillade dessa planer och bildade året därpå partiet UMNO, United Malays National Organisation, och tog upp förhandlingar med britterna.

1948 blev Malaya en federation, med vissa privilegier för malajerna inskrivna i författningen. Formellt utgick all makt från sultanerna. I federationen ingick inte Singapore, Sabah eller Sarawak, som förblev separata kronkolonier.

Många kineser var bittra över att inte få bli fullvärdiga medborgare. Det kinesiskt dominerade kommunistpartiet inledde ett gerillakrig mot britterna och mot federationen. Kriget var i praktiken slut då Federationen Malaya fick sin fulla självständighet 1957, men först 1990 gav den sista gerillagruppen upp kampen.

Malaysia är idag ett riktigt tropiskt paradis med underbara stränder, klarblått vatten, sol och behagliga temperaturer året runt. Malaysia är som resmål på många sätt likt sin granne Thailand, men erbjuder fortfarande fler områden som är mycket mindre exploaterade. Här kan man verkligen hitta sin öde ö.

Flaggan

Malaysias flagga

Den malaysiska flaggan som infördes 1963 symboliserar med sina fjorton ränder fjorton uddar på stjärnan landets ursprungligen fjorton stater. Flaggan har inte förändrats efter att Singapore gick ur federationen.

Halvmånen och stjärnan representerar Islam, den officiella religionen. Det blå fältet symboliserar det malajiska folkets enhet. Den gula färgen hos halvmånen och stjärnan är en kunglig färg som symboliserar delstaternas ledare. Rött symboliserar mod och vitt symboliserar renhet.

Vapnet

Malaysias statsvapen

Nio riken inom förbundsstaten är monarkier vilket visas av den gula färgen i riksvapnet. Halvmånen och stjärnan representerar islam. På skölden syns fem malajiska knivar och de olika staternas emblem. Under de två tigrarna som håller skölden står landets valspråk “Enighet är styrka”.

Ordföranden har ordet – ur Rojalisten nr 4 2018

HM Drottning Silvia firar i december sin 75-årsdag. Det känns smått otroligt att drottningen kan hålla ett så högt arbetstempo som hon har. Uppdragen är många och oftast flera per dag. Ett urval av dessa annonseras i kalendern på hovets hemsida med det sker mycket mera arbete och förberedelser utöver detta.

Resorna är många både inom landet och utomlands. De flesta som reser över Atlanten får känna på en s.k. jetlag med det verkar inte hindra drottningen. Åtminstone visar hon inte detta utåt. Hennes arbetsdiciplin är beundransvärd i sitt stöd för kungen och deras gemensamma viktiga arbete för Sverige.

Under hösten genomfördes val till Riksdag, kommun och landsting. Turerna därefter för att en regering skulle kunna bildas har varit många och när detta skrivs pågår arbetet fortfarande. Under processen har jag sett i olika media hur förslag kommit om att låta kungen ta över rollen som regeringsbildare och låta kronprinsessan få rollen som statsminister. Detta får väl närmast betecknas som skämtsamt men med ett bakomliggande allvar. Det visar ju hur högt förtroende som kungen och kronprinsessan har hos det svenska folket. Vi bör dock följa de demokratiska regler som finns för hur en regering skall bildas.

Vi gratulerar den nyvalde talmannen Andreas Norlén till hans nya uppdrag vilket han kommer att sköta på bästa sätt.Norlén är ju också välkänd i vår förening och har även varit sammankallande i föreningens valberedning.

Svenska Akademien

Svenska Akademienär en kunglig akademi som instiftades 1786 av Gustaf III. HM Konungen är Akademiens akademiens beskyddare.

Den 20 mars 1786 upplästes i rådet ett brev, där kungen meddelade att han beslutat inrätta ”ett Samhälle af Aderton Herrar ock Män, till Svenska Språkets stadgande ock upodlande, samt till öfning för Vältaligheten ock Svenska skaldekonsten: Hvilcket Samhälle skall nu ock evärdeligen bära namn af Svenska Academien”.

Därpå presenterades riktlinjerna för den nya akademiens arbete, och slutligen uppräknades namnen på de tretton första, av Gustaf III själv utsedda ledamöterna.

Redan i stadgarnas första paragraf fastslås att Svenska Akademien har 18 ledamöter. Det är känt att Gustaf III ursprungligen hade tänkt sig 20, hälften av antalet i Franska Akademien. Varför han slutligen stannade för 18 är inte helt klarlagt, men det finns en gammal uppgift om att han valde detta antal eftersom han ansåg att ordet ”arton” vid högtidligt uttal ”aderton” var betydligt klangfullare än ”tjugu”.

Gustaf III hade alltså själv utsett de tretton första ledamöterna. Tanken var att dessa skulle välja in de återstående fem och att Akademien därefter skulle förnya sig själv genom inval av nya ledamöter allteftersom det blev stolar lediga. Invalet skall för att vara giltigt underställas Akademiens beskyddare, kungen, för godkännande. Stadgarna säger också klart och tydligt ifrån, att man inte kan ansöka om inval i Akademien, inte heller kan en ledamot ”lova bort” sin röst till någon kandidat.

Det skulle inom Akademien finnas tre kategorier ledamöter. Dels skönlitterära författare, dels ”lärde” och dels ”herrar”. Med ”herrar” menades män som genom sin börd, sin samhällsställning och sina umgängesvanor hade kommit att besitta den för stiftaren så viktiga egenskapen ”smak”. Men det skulle råda fullständig jämlikhet i Akademien. Ingen åtskillnad fick göras mellan ledamöterna på grundval av deras börd eller samhällsställning.

Svenska Akademiens instiftelse ägde sedan rum den 5 april i Börshuset i Gamla stan i Stockholm i närvaro av kungen och en talrik publik.

Akademiens stadgar, som till stor del hade skrivits av Gustaf III själv, påminner mycket om reglerna för Franska Akademien. Den främsta uppgiften skulle vara att arbeta på svenska språkets ”renhet, styrka och höghet”, dvs. dess klarhet, uttrycksfullhet och anseende. För att uppnå det målet skulle Akademien bland annat utarbeta en ordbok och en grammatik. Akademien skulle dessutom anordna årliga tävlingar i vältalighet och skaldekonst över uppgivna ämnen.

Ledamotskapet skall vara på livstid. Stadgarna anger bara två vägar ut ur Akademien: döden och uteslutning. Uteslutning kan i princip ske på två grunder: dels bristande lydnad för lagens eller moralens bud, dels brott mot den tystnadsplikt som gäller i fråga om Akademiens inre angelägenheter.

Bland Akademiens ledamöter skall utses tre ämbetsmän: en direktör (ordförande), en kansler (vice ordförande) och en sekreterare. Direktör och kansler skall utses på sex månader, med ombyte 1 juni och 1 december.

Sekreteraren skall vara ständig och alltså inte bytas ut var sjätte månad utan utses på livstid, Härav benämningen ”ständig sekreterare”. Denna princip har dock övergetts. En tid in på 1900-talet antogs regeln att ständige sekreteraren ska avgå senast det år hon eller han fyller sjuttio år ”om inte Akademien annorlunda beslutar”, men även denna regel har med tiden luckrats upp. Till ständige sekreterarens uppgifter hör enligt stadgarna att föra protokoll, verkställa beslut, sköta Akademiens arkiv osv. Den nuvarande ständige sekreteraren Sara Danius är den första kvinnan på denna post

Gustaf III hade även ett patriotiskt syfte med Svenska Akademien. Varje år skulle man prägla en minnespenning och författa en minnesteckning över en framstående svensk. Vidare skulle Akademiens årliga högtidsdag firas den 20 december, årsdagen av hjältekonungen Gustaf II Adolfs födelse.

Akademien fick valspråket Snille och smak. Dessa ord hade vid den tiden en något annan innebörd än nu. Snille betydde ungefär ’talang, begåvning’, och smak stod närmast för ett slags finare estetisk uppfattnings- och omdömesförmåga.

Gustaf III ville göra Svenska Akademien ekonomiskt oberoende, och han försåg den därför med vissa inkomstkällor. Den viktigaste av dessa var privilegiet på utgivningen av Post- och Inrikes Tidningar. Under den första tiden ordnades skötseln av tidningen på så sätt att Akademien arrenderade ut den till några av de egna ledamöterna.

Gustaf III:s död

Efter kungen död 1792 försämrades Akademiens situation och 1795 blev den t.o.m. suspenderad i två år av politiska skäl. Likafullt bevarade De Aderton sin ställning som landets högsta auktoritet i litterära och språkliga frågor.

På 1810-talet utsattes Akademien för häftiga angrepp från företrädare för de nya litterära strömningarna och under det därpå följande decenniet inträdde även en avmattning i Akademiens verksamhet. Ständige sekreteraren Nils von Rosenstein, som hade innehaft posten ända sedan instiftandet, satt kvar ända upp i hög ålder.

Först 1834 fick Akademien en kraftfull och initiativrik ledare då Bernhard von Beskow tillträdde sekreterarposten. Under hans sekreterartid blev verksamheten mer livaktig och Akademiens anseende hos allmänna opinionen förbättrades.

Efter Beskows död 1868 arbetade Akademien i stort sett utan ordinarie sekreterare fram till 1884, då Carl David af Wirsén tillträdde posten. Vid slutet av 1800-talet hade den svenska litteraturen blivit rikare och flera stora skalder hade valts in. Men Akademien var inte populär hos den yngre generationen författare, och Wirsén, vars inflytande i Akademien var stort, hade inte mycket till övers för de nya litterära strömningarna.

Wirsén avled 1912 och efterträddes av Erik Axel Karlfeldt, vars sekreterartid under perioden 1913-1931 innebar en uppryckning och modernisering. Akademien öppnades för den nya tidens författare, och den första kvinnliga ledamoten, Selma Lagerlöf, invaldes.

Denna utveckling fullföljdes under återstoden av 1900-talet, och Svenska Akademien är idag en mångsidigt verksam institution, som både vårdar arvet från det förgångna och är uppmärksam på nya strömningar i tiden.

Nobelpriset i litteratur

Vid sekelskiftet 1900 åtog sig Akademien efter viss tvekan en uppgift, som inte hörde till dess egentliga verksamhet men som skulle komma att ta en märkbar del av dess tid och krafter i anspråk. Det gällde utdelandet av det litterära Nobelpriset.

Uppgiften att utse pristagare anförtrodde Nobel i sitt testamente åt Svenska Akademien. Det första Nobelpriset utdelades 1901.

Berättigade att föreslå pristagare är Akademiens ledamöter, ledamöter av andra akademier och samfund med likartade uppgifter, professorer i litterära och språkliga ämnen, tidigare litterära Nobelpristagare samt ordförande i författarorganisationer som är representativa för sitt lands skönlitterära alstring.

Förslag till årets pristagare skall ha inkommit skriftligen till Nobelkommittén senast den 31 januari. Förslagsskrivelsen skall vara undertecknad av förslagsställaren och kan inte skickas via e-post. Förslaget bör, men måste inte, åtföljas av en motivering. Det går inte att föreslå sig själv som kandidat, dvs. Nobelpriset kan inte sökas. Varje år brukar det inkomma ungefär 300 förslag.

Under våren bearbetas förslagen av Nobelkommittén. I april fastställer Akademien en preliminär kandidatlista omfattande ca 20 namn, och inför Akademiens sommaruppehåll brukar kandidatlistan vara reducerad till cirka fem namn.

I oktober träffar Akademien sitt val. För att valet skall vara giltigt krävs att någon kandidat får mer än hälften av de avgivna rösterna.

Pristagaren får mottaga priset av HM Konungen i Stockholms konserthus på Nobeldagen den 10 december.

Priser och stipendier

Svenska Akademien utdelar årligen ett stort antal priser och stipendier, varav en del utgår ur egna medel och en del ur donationsfonder som överlämnats till Akademien.

Bland dessa kan nämnas Stora prisetsom instiftades av Gustaf III. Det var ursprungligen två guldmedaljer som första pris i vältalighet respektive skaldekonst. Sista gången priset utdelades efter tävlan var år 1922. Numera är det en guldmedalj som utdelas mera sällan då för mycket framstående insatser inom något av Akademiens intresseområden.

Kungliga prisetinstiftades 1835 av Karl XIV Johan och fortfarande anvisat av kungen. Det skulle från början tilldelas en författare, inom eller utom Akademien, vare sig för någon särdeles värderik skrift, som under årets lopp utkommit, eller såsom bevis av aktning för förtjänster om vitterheten och språket, eller slutligen såsom understöd för någon ung författare med lovande anlag.

Priset utdelas numera för förtjänstfulla insatser inom något av Akademiens intresseområden.

2018 års Nobelpris i litteratur skjuts upp

I ett pressmeddelande meddelade Svenska Akademien den 4 maj att 2018 års Nobelpristagare i litteratur kommer att utses och annonseras parallellt med 2019 års pristagare. Sju gånger tidigare har Svenska Akademien – under rubriken ”reserverat pris” – valt att ej dela ut årets Nobelpris i litteratur, nämligen åren 1915, 1919, 1925, 1926, 1927, 1936 och 1949. Fem gånger har det skjutits upp och delats ut kommande år tillsammans med det senare årets pris.

Beslutet har fattats mot bakgrund av en numerärt försvagad Akademi och av ett minskat förtroende för Akademien i omvärlden. Prisarbetet hade kommit långt och fortsätter under året som tidigare, men det är nödvändigt att Akademien får tid att återställa sin fulla styrka, engagera ett större antal aktiva ledamöter och återskapa förtroendet för sin verksamhet innan nästa litteraturpristagare utses.

Akademien finner det nödvändigt att skapa tidsrum för att återställa det allmänna förtroendet för Akademien innan nästa Nobelpristagare utses.

Karlbergs slott

Slottet ligger vid Karlbergssjön i Solna på gränsen till Stockholm. På medeltiden fanns här tre byar som hette Ösby, Bolstomta och Lundby. Bolstomta nämns första gången 1282 då Magnus Ladulås gav en borgare mark där. Det var av dessa tre byar som riksamiral Karl Karlsson Gyllenhielm på 1620-talet bildade ett säteri som så småningom kom att bli Karlbergs slott, döpt efter honom själv.

Karl Karlsson Gyllenhielm (1574-1650)var en s.k. oäkta son till Karl IX och prästdottern Karin Nilsdotter, och således en, 20 år äldre, halvbror till Gustav II Adolf.

Även om han var ett utomäktenskapligt barn så tillhörde han den kungliga familjen. Han studerade och fick militär utbildning hos Henry IV i Frankrike och när han kom hem därifrån blev han krigsöverste i Livland. I slaget vid Wolmar 1601 hamnade han i fångenskap hos sin egen kusin, den polske kungen Sigismund, som därefter höll honom inspärrad i 12 år. I december 1613 släpptes han fri och då hade han de sista åren suttit fastkedjad med bojor. Väl ute befordrades han av sin halvbror Gustav Adolf, som då varit kung i två år, till både fältmarskalk, riksråd, generalguvernör över Ingermanland samt riksamiral. Fängelseåren satte emellertid djupa spår i Gyllenhielm och han förvarade sina bojor i en källare på Karlberg och efter hans död hängdes de upp i hans gravkor i Strängnäs domkyrka.

Gyllenhielm skall ha varit en rättfärdig och omtänksam man samt en god husbonde för sina underordnade. Som exempel kan anges att han på sitt gods Sundbyholm i Södermanland anlade landets första folkskola år 1629.

Han dog på Karlberg i mars 1650, varefter slottet stod obebott i flera år eftersom hans hustru, Kristina Ribbing, föredrog att bo på Sundbyholm istället.

Ibland lånades eller hyrdes Karlberg ut som festlokal till medlemmar ur högadeln.

När Kristina Ribbing dog barnlös sex år efter sin man inleddes ett mycket långvarigt arvsskifte. 1664 blev det tal om att Kronan skulle köpa godset åt änkedrottning Hedvig Eleonora, men det blev istället Magnus Gabriel De la Gardie som 1669 köpte Karlberg. Han hade då sålt sitt Jakobsdal, idag Ulriksdal, till änkedrottningen.

Under den korta tid som De la Gardie ägde Karlberg hann han göra en hel del på slottet. Med hjälp av arkitekten Jean de la Vallée byggde han 1670-1679 om slottet i tidens smakriktning. En hög terrass som var omsluten av nya flyglar byggdes åt sjösidan till och flyglarna åt parken förlängdes. De sistnämnda fick även vinkelbyggda paviljonger som på så sätt kom att inhägna en borggård. Slottet fick därmed en H-formig planritning. Invändigt utförde den italienska stuckatören Carlo Carove ett praktfullt stucktak i paradrummet som ännu finns bevarat.

Magnus förlorade i stort sett allt han ägde genom reduktionen. I slutet av 1670-talet tänkte han sälja Karlberg till Kronan, men Karl XI var inte intresserad av att köpa. Istället blev det kungagunstlingen Johan Gabriel Stenbock som genom Svea hovrätts dom kom över slottet eftersom De la Gardie stod i skuld till honom. 1683 fick Stenbock tillgång till det nyligen färdigombyggda och moderna slottet.

Karl XII:s hund Pompes gravsten. Bildtext: Karl XII hade tre hundar med namnet Pompe. Den första hunden dog på Karlberg och begravdes där 1699. Den andra dog i Polen 1703 och den tredje dog i Ungern 1714 under kungens ritt till Bender.

Redan fem år senare gjorde Stenbock ett avtal med Karl XI, som nu plötsligt blivit intresserad, och 1688 övertog denne slottet. Kungafamiljen vistades mycket på Karlberg och Karl (XII) växte i stort sett upp där. Han brukade bland annat jaga varg i Solnaskogarna. När man började bygga om Tre Kronor i början av 1690-talet blev Karlberg kungafamiljens permanenta bostad.

Karls mor, Ulrika Eleonora d.ä. startade i slutet av 1680-talet en skola för ett 30-tal barnhusflickor som arbetade med att väva gobelänger. Hon hade rykte om sig att hjälpa de fattiga, och efter hennes död 1693 övertog kungen själv tillsynen av barnhemmet för att hedra hennes minne.

Karlberg under 1700-talet

Efter att Tre Kronor brunnit ned 1697 bodde den kungliga familjen på Karlbergs slott i 57 år, ända tills nya slottet stod färdigt 1754 och de kunde flytta dit.

Efter att Karl XII blivit skjuten i Norge i november 1718 fördes hans kista till Karlberg dit den kom i början av januari 1719. Där stod den sedan i väntan på gravsättningen i Riddarholmskyrkan den 26 februari.

Under Fredrik I:s tid (1720-1751) byggdes ett nytt stall och vagnshus som båda ritades av arkitekten Carl Hårleman.
Efter att kronprins Gustav (III) 1766 gift sig med den danska prinsessan Sofia Magdalena fick de Karlberg som sitt lustslott.
Längre fram, endast en kort tid före sin död, planerade Gustav att etablera en kadettskola vid Ulriksdal. Efter att han blivit skjuten 1792 ändrades dock dessa planer eftersom änkedrottningen Sofia Magdalena ville ha Ulriksdal som sitt änkesäte. Istället placerades ”Kungliga Krigsacademien” vid Karlberg där den första kullen kadetter kunde mönstra in redan i november 1792.
Gustav IV Adolfs förmyndarregering bes

tämde att man behövde bygga ut för att få plats med alla officerselever och med hjälp av arkitekten Carl Christoffer Gjörwell gjordes en ombyggnad 1793-1796, då de långa logementsflyglarna kom till.

Vapensköld för Militärhögskolan Karlberg

Nutid
Idag utbildas ungefär 300 yrkesofficerare om året vid Militärhögskolan Karlberg och omkring 115 personer är anställda där. Eftersom Karlbergs militärakademi har utbildat officerare i en obruten följd sedan 1792 är det världens äldsta militärskola med utbildning på samma plats.

Ordföranden har ordet – ur Rojalisten nr 3 2018

Ordföranden har ordet - ur Rojalisten nr 3 2018

Jubileumsåret fortsätter för Rojalistiska Föreningen och för ätten Bernadotte på Sveriges tron.

En av höjdpunkterna i föreningens 40-årsfirande var jubileumsmiddagen i juni. Då samlades 120 medlemmar till ett storslaget firande i Banérska palatset, Odd Fellow, i Stockholm. Det var deltagare från såväl landets alla delar som från utlandet. Naturligtvis utbringades HM Konungens skål och Kungssången sjöngs.

Jag överraskades av att själv bli hyllad m.a.a. att jag är en av tre personer som tog initiativet till bildandet av föreningen. Efter middag och en strålande underhållning avslutades festen med Nationalsången.

I slutet av augusti gick den årliga utrikesresan till Portugal. Den följde i den kungliga ätten Braganças fotspår. Som vanligt var det ett väl avvägt, men mycket intressant upplagt, program med en del trevliga och oväntade överraskningsmoment.

Föreningens resor håller alltid mycket hög klass och blir snabbt fulltecknade. Vi ser redan fram emot nästa års resa i slutet av augusti eller möjligen i början av september.

På Nationaldagen deltog Stockholmskretsen traditionsenligt på Skansen med fana och föreningens standar. När kungafamiljen lämnar Skansen uppmärksammas vi alltid med igenkännande glada miner och glatt vinkande från den kungliga familjens medlemmar.

I börja av juni hade vi åter den stora glädjen av att få följa ett kungligt barndop. Denna gång var det prinsessan Adriennes dop i Drottningholms slottskapell. Även om dopceremonin präglades av högtidlighet var det en varm familjehögtid som till stor del präglades av små prinsar och prinsessor som på barns vis har svårt att stilla en längre tid.

Prinsessan Christina fyllde i augusti 75 år. I samband med födelsedagen meddelade prinsessan att hon efter en tuff sjukdomstid vill lämna över till kommande generationer. Prinsessan inser att livet inte är oändligt och vill ta vara på stunderna här och nu. Hon vill naturligtvis också få mera tid för umgänget med sina fem barnbarn. Personligen hoppas jag dock att få se prinsessan delta vid de årliga Nobelfirandena. Det vore tråkigt om denna tradition skulle brytas.

Kungen är bästa garanten för vår demokrati

Under rubriken Åsikter i Sydsvenskan den 23 september ondgör sig Martin Persson över att ingen politiker eller journalist på allvar tar upp frågan om att avskaffa monarkin. Han visar också stor okunskap om att vi lever i en demokrati där grundlagar ligger till grunden för bl.a. vårt statsskick. Ett penndrag räcker alltså inte för att ändra på statsskicket om det skall ske på demokratiska grunder.

Då insändaren ”Ett penndrag räcker för att avskaffa kungahuset” innehöll ett mindre lämpligt språkbruk och insinuationer med osanna och ogrundade påhopp på statschefen och den kungliga familjen väljer vi att inte återge denna i Rojalisten.

Dåvarande statsministern Olof Palme var den som arrogant myntade uttrycket för mer än fyrtio år sedan. Detta var också grunden till att Rojalistiska Föreningen bildades för att verka för ett bevarande av monarkin som en omistlig del i tradition och statsskick. Då en stor majoritet av Sveriges befolkning är för vår monarki är det inte många seriösa politiker som på allvar törs debattera detta ämne. Det skulle troligen var ett politiskt självmord.

Med dagens käbbel i den politiska debatten blir det mer än väl tydligt att det känns tryggt att slippa val av statschef. I synnerhet när det ofta blottas brister i historiekunskaper och allmänt kunnande om demokratins principer. Vi har en stabil monarki där kungen som politiskt neutral statschef är en samlande symbol för alla svenskar oavsett vilka politiska idéer man har.

Martin Persson skriver att kungen inte kan åtalas. Det stämmer att Sveriges statschef har åtalsimmunitet. Det debattören inte nämner, eller har kunskap om, är att detta inte är unikt för vår kung. Så är det även i en rad andra demokratier och kanske ännu värre i diktaturer. Jag tror att vi kan vara trygga med detta faktum och skulle kungen begå ett allvarligt brott är det inte otroligt att det skulle få konsekvenser för honom och monarkin.

Kungen är välutbildad och har från barndomen skolats för den krävande och viktiga uppgiften att vara vår främste företrädare och det gör han med den äran. Kronprinsessan följer i samma spår och har redan visat stor skicklighet i rollen som Sverige kronprinsessa och blivande statschef.

Patrik Åkesson

Debattsvar infört i Sydsvenskan 2018-08-30

Foto: Alexis Daflos / kungahuset.se

Monarkin ett billigt statsskick

Kungahuset genererar mer pengar än vad det kostar.

Sverige har varit en monarki sedan mer än tusen år tillbaka och kungen hade tidigare nästan all politisk makt över landet, men i dag är vår statschef endast en symbol för Sverige och finns för att representera landet utan någon politisk auktoritet.

Det finns medborgare i Sverige som påstår att vi bör avskaffa monarkin eftersom det inte är demokratiskt rätt att ha en statschef som inte är folkvald. De syftar alltså på att vi som demokratiskt land inte bör ha en statschef som ärvt sin position eftersom att det går emot demokratiska grundprinciper och att man bör rösta fram en passande statschef. De tycker alltså att vi bör ge den rollen till någon mer passande till exempel vår statsminister eller en president.

Men då kan man börja med att fråga sig vem vi egentligen vill ska representera landet. Kungen är som tidigare nämnts en symbol för vårt land och ska vara närvarande vid viktiga ceremonier och händelser som statsbesök och utbyte av statsminister. Han ska även representera Sverige i utlandet och visa att vi är en monarki. Det är alltså hans jobb och han har därför en livserfarenhet av detta. Om vi inte hade en kung som statschef, utan en president eller statsminister, så skulle det inte ge samma intryck som en kung. Regeringen byts ut men vår kung består som representant för Sverige.

Ett annat argument för varför vi inte bör ha en monarki är för att kungahuset kostar oss för mycket skattepengar. Varje år delas det ut ett apanage till de kungliga hovstaterna som är till för att täcka statschefens utgifter. Där ingår även kungafamiljens utgifter.

14 kronor person och år. I dag betalar varje svensk cirka 14 kronor om året till monarken. Är inte detta en väldigt liten summa i jämförelse med vad vi får tillbaka för de pengarna?

Personligen tror jag att kungahuset genererar mer pengar än vad det fått tilldelat av apanaget. Eftersom kungahuset syns och hörs mycket både i och utanför landet när det kommer till stora tillställningar som exempelvis bröllop kan de locka till sig turister. Bröllopet mellan prinsessan Victoria och Daniel Westling kostade enligt DN runt 44 miljoner kronor. Men ställt mot vad det genererade i intäkter är denna kostnad ingenting då svensk handel beräknade att bröllopet ska ha dragit in cirka 2,5 miljarder bara på bröllopsprodukter.

Jag tycker att vi bör fundera över vem vi vill ha som statschef och vad en avskaffning av monarkin skulle innebära innan vi drar en slutsats om var vi står i frågan.

 

Samuel Jusufoglu Hedlund

Insändare i Nynäshamnsposten 2018-04-27

Erik den helige

Erik den Heliges begravningskrona. Erik Jedvardsson, Sankt Erik.

Sveriges nationalhelgon torterades till döds. Analyser av Erik den heliges kungliga kvarlevor bekräftar myterna om den svenske kungens brutala slut.

Han pryder Stockholms stadsvapen och har uppnått status som både helgon och martyr i Sverige. Vad vi vet om kung Erik den helige, som regerade stora delar av Sverige från 1150–1160, är ändå begränsat. Den enda historiska vittnesbörden som existerar om den svenske kungen är en gammal helgonskrift från 1290-talet. Där kan man läsa hur Erik den helige blev brutalt torterad och halshuggen den 18 maj 1160 framför kyrkan i den svenska staden Uppsala av okända fiender. En grupp forskare från Uppsala Universitet bevisat att det sannolikt stämmer.

Blottade ben var avsiktliga mål

Under åren 2014-2016 har forskarlaget analyserat de 23 kvarvarande skelettbenen från den helgonförklarade kungen, som har funnits skrinlagda i Uppsala Domkyrka sedan 1198.

Erik den heliges skelettben har minst nio sticksår, och lesioner i hans nackkota visar tydliga tecken på att kungen halshöggs. De många sticksåren på benen indikerar enligt forskarna att den svenska kungen bar rustning under angreppet, som gjorde att hans blottade ben var avsiktliga mål för fiendens svärd.

Dansk adelsman är huvudmisstänkt

Forskarnas högteknologiska analyser av de kungliga kvarlevorna stämmer alltså väl överens med det som redan noterats om kungens slut i forntida heliga skrifter.

Erik den helige stacks blodig och lämnades halvdöd på marken, innan fienderna avlägsnade hans rustning och högg huvudet av hans kungliga höghet.

Vem som låg bakom angreppet på den svenske kungen är dock fortfarande oklart.

Historiker har utnämnt en dansk adelsman vid namn Magnus Henriksson som huvudmisstänkt, men det har aldrig bekräftats.

Miraklet S:t Eriks källa

Den döde kungen fördes till Östra Aros (Uppsala) och begravdes i den domkyrka som han själv varit med om att låta bygga. S:t Erikslegenden berättar om miraklet som utspelades vid kungens död och senare vid hans grav. Bland annat sägs att en källa rann upp på den plats där kungen dödades. Det är S:t Eriks källa. Den finns ännu kvar och ligger på domkyrkans norra sida, mellan kyrkan och Fyrisån. Det berättas också om hur människor blev botade från sina sjukdomar. Så nämns t. ex. hur en blind kvinna återfick sin syn.

I legenden kan vi också läsa om Eriks person. På grund av sitt milda sinne och sin hedrande vandel var han mycket uppskattad av folket. Han byggde kyrkor, förbättrade gudstjänsten och ivrade för att lag och rätt upprätthölls i landet.

Tillsammans med biskop Henrik begav han sig också på korståg till Finland för att vinna grannlandets folk för den kristna tron. Allt detta bidrog till att kung Erik snart kom att helgonförklaras av kyrkan. I Uppsala gjorde man då som sed var på kontinenten. När någon blivit helgonförklarad sökte man efter kvarlevorna och dessa lade man i en hålighet i altaret eller i ett vackert skrin, som ställdes på en väl synlig plats i kyrkan.

Nationalhelgonet S:t Erik blev med tiden Stockholms specielle beskyddare och dök upp på Stockholmssigillet första gången 1376.

Relikskrinet

Den 24 januari 1273 bars S:t Eriks skrin i procession över till den nya domkyrkan i det nya Uppsala. Kyrkan var långt ifrån färdigbyggd när man på det här sättet markerade att ärkebiskopssätet och den svenska kristenhetens centrum flyttats till en ny plats.

Det första skrinet kom att bäras i procession mellan den nya och den gamla domkyrkan varje år på Eriksdagen den 18 maj. Därigenom fick också S:t Eriks reliker välsigna vårsådden när processionen drog fram över den bördiga Uppsalaslätten.
Det andra skrinet liknade en gotisk kyrka i miniatyr. Det var mycket påkostat med guld, ädla stenar och pärlor. Gustav Vasas son Johan III lät föra bort skrinet och smälta ned det. Relikerna förvarades tills vidare i ett enkelt träskrin i kyrkan.
Det tredje skrinet som alltjämt står kvar lät Johan III senare göra. Skrinet formades av 34 kilo silver och blev sedan förgyllt. Kung Johan III lät bära ned detta skrin från Uppsala slott till domkyrkan år 1580. Kanske var det en försoningsgärd för att han själv några år tidigare berövat domkyrkan dess vackraste medeltida klenod.

S:t Eriks skrin innehåller nu stora delar av kungens skelett, med spår av svärdshugg, samt S:t Eriks krona som är Sveriges äldsta bevarade kungakrona. Den består av förgylld koppar besatt med ”halvädla stenar” i rött, grönt och blått.

 

 

Bildtexter

S:t Eriks kranium och krona.

S:t Eriks nuvarande relikskrin.

Stockholms stadsvapen med S:t Erik.

S:t Eriks krona som är Sveriges äldsta bevarade kungakrona. Den består av förgylld koppar besatt med stenar i rött, grönt och blått.

Monarkin – en viktig bärare av svensk identitet

I ett debattinlägg på SVT Opinion skrev författaren och journalisten Lisa Bjurwald en nedlåtande artikel efter prinsessan Adriennes födelse. Hon ondgjorde sig över prinsessparets beslut att föda ”i en köpt sal med eget läkarteam”.

I ett debattsvar skrev Christian Carlsson (KDU) och medlemmen i Rojalistiska Föreningen Alexander Brännlund (KDU) följande svar: Sveriges monarki är en av de äldsta i världen. Den är en enande kraft som står över partipolitikens splittring. Monarkin är också en viktig bärare av vår gemensamma historia, vårt kulturarv och svensk identitet.

Vid ett tillfälle som är till glädje för kungafamiljen och stora delar av svenska folket så är det föga förvånande att republikanerna återigen svallar över av missunnsamhet.Republikanska föreningen skyr inga medel för smutskastning av Sverige eller vårt statsskick, och artikeln av Lisa Bjurwald på SVT Opinion är dessvärre ett praktexempel på det.

Ett särskilt udda utdrag ur artikeln är: ”Inget annat svenskt barn än ett så kallat kungligt, det vill säga ett som fötts in i ett uråldrigt system baserat på blodsmagi, lever heller i öppen strid med barnkonventionen.”

Termen, ”blodsmagi” för att beskriva en så självklar del av Sverige som vårt kungahus, är ett anmärkningsvärt sätt att försöka demonisera de ätter som besuttit

Om något vittnar det om Bjurwalds extrema och respektlösa inställning till vårt statsskick. Respektlösheten framstår som märklig eftersom det stora flertalet monarker, kungar som drottningar, precis som vår nuvarande kungafamilj, har gjort otroligt mycket bra för Sverige. Utan dem hade vi inte varit det land vi är idag.

Det blir också märkligt när Bjurwald försöker påskina att det skulle finns något ofrånkomligt tvång för medlemmar av Kungahuset. Prinsessan Estelle är fri att välja sitt liv, att välja en utbildning etcetera.

Ett privatliv utanför publiciteten och det offentliga uppdraget existerar också. Det framstår därför inte särskilt sansat när Bjurwald drämmer till med barnkonventionen som sitt främsta argument för att avskaffa statsskicket och upplösa konungariket.

Monarkin för med sig plikter och ansvar för kungahuset, men plikter och ansvar det föds vi alla med. Dessutom står det regenter fritt att abdikera om de skulle önska.

Kungafamiljen klarar sig därför alldeles utmärkt utan att republikaner som Lisa Bjurwald behöver göra sig till uttolkare av och talesperson för vad som skulle ligga i deras intresse.

Sveriges monarki är en av de äldsta i världen. Den är en enande kraft som står över partipolitikens splittring. Monarkin är också en viktig bärare av vår gemensamma historia, vårt kulturarv och svensk identitet.

Monarkin är som kung Carl XIV Gustaf själv uttryckte det, ”en pelare i samhället”, precis som den demokrati som beslutat att Sveriges statsskick fortsatt ska vara konstitutionell monarki.

Det är dags att republikanska föreningen släpper sina förlegade krav på republik.

Sverige har varit en monarki så länge vårt land har existerat.

Konstitutionell monarki är den enda demokratiska traditionen som vi i Sverige har att luta oss emot och det är därför fullt naturligt att monarkin stöds av svenska folket.

Kambodja

Kambodja är en konstitutionell monarki och kungen Norodom Sihanoni har suttit på tronen sedan år 2004. Kungen är son till kung Norodom Sihanouk.

Han har tillbringat en stor del av sitt liv i exil i Prag, där han studerade, och i Frankrike. Innan han besteg tronen var han främst känd för sitt arbete som kulturambassadör i Europa och som instruktör i klassisk dans. Han var också ambassadör i Unesco.

Kungen är ogift och barnlös, men detta är inget stort problem i Kambodja, då det är ett tronråd som väljer kungens efterträdare.

 

Landets historia

Kambodjas långa historia har präglats av inre och yttre konflikter och landet har gått från att var huvudsäte i Sydöstasiens imperium till att vara på gränsen till utplåning. Fransk kultur har präglat landet då det franskt protektorat och koloni under perioden 1863 till 1953.

Efter självständigheten gick landet efterhand in en politisk kris med ett våldsamt och ödeläggande inbördeskrig. De röda Khmererna, ledda av Pol Pot, framstod slutligen som segrare 1975. Dessa inledde ett omfattande folkmord som utplånade nästan en fjärdedel av befolkningen. Efter en Vietnamesisk invasion lyckades man med militär makt avsätta de röda Khmererna. En lång period med gerillakrig förhindrade återuppbyggnad och utveckling i stora delar av landet.

Med FN:s hjälp kunde det hållas ett första parlamentarisk val år 1998. Kambodja är idag ett demokratiskt land och officiellt fritt från det inbördeskrig som fortfarande påverkar landet på en mängd områden.

 

Befolkning och levebröd

De flesta Kambodjaner tillhör kmerfolket och är theravadabuddister men landet har också en betydlig andel muslimer. Jordbruket har länge varit den viktigaste sektorn landets ekonomi och den större delen av befolkningen har jordbruket som sin viktigaste levebröd. Ris är den viktigaste grödan.

Turismen har på senare år blivit allt viktigare inkomstkälla och många utländska turister besöker det berömda templet Angkor Vat i ruinstaden Angkor i norra Kambodja. Templet blev tillsammans med övriga delar av Angkor år 1992 upptaget på Unescos lista över världsarv.

År 2005 upptäcktes olje- och naturgasfyndigheter i de Kambodjanska farvattnen och då dessa senare kom att utvinnas har detta påverkat landets ekonomi positivt.

 

Norodom Sihanouk

Sihanouk var son till prins Norodom Suramrit och prinsessan Sisowath Kossamak, dotter till kung Sisowath Monivong. Då kung Monivong dog 1941 blev den då 19-årige Sihanouk kung i det franska protektoratet Kambodja.

Efter landets självständighet 1955 abdikerade Sihanouk och blev premiärminister. I stället blev hans far Suramarit kung. Vid dennes död 1960 blev Sihanouk åter vald till statsöverhuvud men tog titeln prins.

Då prins Sihanouk befanns sig utomland 1970 störtades han av militären under Lon Nol. Landet blev republik och Sihanouk gick i exil i Peking och lierade sig med de röda Khmererna.

Efter dessa maktövertagande 1975 blev Sihanouk åter statsöverhuvud men blev avsatt och gick 1976 åter i exil i Kina och Nordkorea.

Vid den Vietnamesiska invasionen i Kambodja 1979 blev Sihanouk ledare för motståndsrörelsen som var ett förbund av röda Khmerer och andra partier.

År 1991 slöts ett fredsavtal och gerillakriget i Kambodja upphörde. Då återvände prins Sihanouk och då monarkin återupprättades 1993 blev Sihanouk åter kung. År 2004 abdikerade han på grund av hälsoskäl och sonen Norodom Sihanoni blev kung.