Kungadömet Marocko

Marocko är en konstitutionell monarki där kungen har stor makt. Landet har ett folkvalt parlament, men det är kungen som har den yttersta makten och kan styra via dekret. Tryckfrihet och yttrandefrihet är garanterade i lagen men är i praktiken begränsade. 

Kungen utser statsminister och övriga ministrar samt medlemmar till högsta domstolen.

I slutet av 2011 genomfördes ett val efter att marockanska folket tidigare röstat för en ny konstitution där kungens makt begränsas. Nu är det regeringens chef som styr och det är parlamentet som stiftar lagar. Den nya konstitutionen omfattar en rad fri- och mänskliga rättigheter med bland annat yttrandefrihet, ungdomsrättigheter, kvinnorättigheter och rätten för demonstration, pluralism och respekt för mångfald.

Regeringen är ansvarig inför parlamentet. Marocko anses vara ett av de liberala och demokratiska länderna i arabvärlden.

Utvecklingen när det gäller respekten för de mänskliga rättigheterna i Marocko har under de senaste åren varit positiv på flera områden, inklusive genom den reviderade konstitutionen, men mycket arbete återstår.

Alaouitedynastin

Denna kungaätt har regerat Marocko sedan 1666. Under åren 1912 - 1956 dock under franskt protektorat. Sedan självständigheten från Frankrike 1956 har landet styrts av tre kungar.

  • Muhammed V 1956 – 1961
  • Hassan II             1961 – 1999
  • Muhammed VI    1999 –

Den kung som främst format landet är Hassan II, som styrde i nästan fyra decennier efter självständigheten.

Den marockanska staten är av gammalt datum även om kungaätter och gränser har varierat kraftigt genom åren. En muslimsk kungamakt uppstod i Marocko redan för drygt tusen år sedan och axlade manteln som "amir al-muminin" eller de troendes befälhavare. Denna titel sägs annars främst ha använts av profeten Muhammad och de muslimska kaliferna.

Landet införlivades aldrig med det Osmanska imperiet men koloniserades däremot i början av 1900-talet gradvis av de europeiska kolonialmakterna Frankrike och Spanien. Landet förde en lång kamp för att bli självständigt från Frankrike och blev det 1956, varvid även Spanien gradvis släppte sina områden. Den internationella staden Tanger återlämnades till Marocko samma år.

Sveriges förbindelser med Marocko inleddes 1763 då länderna ingick ett freds-, handels- och sjöfartstraktat. Med anledning av avtalet etablerade Sverige konsulär närvaro i landet och sedan 1958 har Sverige diplomatiska förbindelser med det självständiga Marocko.

Marocko är en viktig exportmarknad för Sverige och ett antal större svenska företag finns etablerade i landet. Sverige exporterar framförallt verkstadsprodukter, trävaror och papper till Marocko.

Sverige har ett begränsat utvecklingssamarbete med Marocko inom ramen för den regionala samarbetsstrategi för Mellanöstern och Nordafrika som regeringen antog i september 2010. Det regionala stödet syftar till att främja respekten för de mänskliga rättigheterna, stödja ett hållbart nyttjande av gränsöverskridande vattenresurser, samt verka för ekonomisk integration.

Bildtext:
Kung Muhammed VI med hustrun Prinsessan Lalla Salma

Monarki är bäst för Sverige

Söndagen den 17 juli skrev en hel lång rad riksdagsmän, och även män och kvinnor som är kända republikaner och motståndare till kungahuset, och hyllade samfällt: ”Länge leve republiken Sverige” i flera stora tidningar.

Det var kanske en illa vald timing för denna artikel när Sverige veckan före hade firat kronprinsessan Victorias 40 årsdag med sedvanlig rojalistisk yra och alla rojalister vandrade som på sammetsmoln. Republikanerna hade också glömt att det helt nyligen hade gjorts en gallupundersökning där det visade sig att kronprinsessan är den mest populära personen i hela Sverige. Man har också konstaterat att ingen annan person på många år har haft så höga siffror i någon gallupundersökning. Man får gå långt tillbaka i tiden för att finna någon jämförelse för någon enskild person om att vara så populär.

Det är bara att konstatera att ingen politisk person kan komma att bli mer avhållen och populär än vår svenska tronföljare kronprinsessa Victoria. Jag håller helt och hållet med att monarki inte är det mest demokratiska styrelsesättet för en demokrati som Sverige. Men då man väger fördelarna och nackdelarna mellan monarki och republik så tror jag ändå att det bästa för Sverige är monarki.

I en intervju säger prins Daniel: ”I mötet med människor är hon helt unik. Hon får människor att verkligen känna sig sedda. Hon stärker människor och fungerar som en samlande, positiv kraft. Det är hennes natur.”

Nästa år 2018 har familjedynastin Bernadotte suttit tvåhundra år på Sveriges tron. Detta kungliga jubileum kommer säkerligen att uppmärksammas runt om i Sverige. Visst har det funnits, och kommer att finnas, kungliga personer som inte varit lämpliga för sin uppgift som representanter för Sverige. Men de har ju inte själva sökt tjänsten som kunglighet. Kanske en del har brustit i omdöme men jag tror att alla Sveriges kungliga inom Bernadottedynastin har gjort så gott de kunnat.

Att ha en kung och drottning med kungafamilj ger en exklusivitet utöver det vanliga. En kung är opolitisk och bör inte lägga sig i det politiska livet utan skall vara en samlande kraft när något stort händer. Både vid tsunami- och Estoniakatastroferna, och inte att förglömma branden på Backaplan i Göteborg, ställde kungafamiljen upp med sitt stöd.

Kung Farouk av Egypten skrev för många år sedan: ”En gång i framtiden kommer det bara att finnas spader, ruter, klöver och hjärter kung. Och kungen av England”. Jag tror att han borde ha tillagt Sverige för Sverige tror jag vill behålla monarkin i all framtid.

 

Bertil Lindström
Rojalist och medlem i RojF

Finland 100 år

Finland blev en självständig stat den 6 december 1917. Staten uppkom på det finska folkets eget initiativ och som en följd av långsiktigt arbete. Trots svåra tider har finländarna i snart hundra års tid byggt sitt eget land och fattat gemensamma beslut. Nu för finländarna med sisu och hjärta landet mot ett nytt århundrade.

Finland var en del av Sverige i över 600 års tid från medeltiden till 1800-talets början. Sverige och Ryssland stred under denna tid ett flertal gånger om vem som skulle vara makthavaren över Finland.

Finska kriget 1808-09

Kriget blev en vändpunkt i svensk historia. År 1809 förlorade Sverige en tredjedel av sitt territorium och en fjärdedel av sin befolkning, då Finland övergick i ryska händer. Detta var resultatet av ett krig som inletts i februari 1808, då ryska trupper gått över gränsen vid Kymmene älv.

Till en början kunde ryssarna avancera snabbt. Men i april hejdades deras framryckning. På grund av Rysslands inblandning i de pågående Napoleonkrigen kunde bara en del av landets armé avsättas för kriget mot Sverige. Dessutom utkämpades stridigheterna inte bara i konventionella slag, där ryssarnas större numerär innebar en fördel. Finska bönders gerillakrigföring ställde till stora svårigheter för tsarens trupper.

Från sensommaren 1808 stod det dock klart att den ryska övermakten var för stor. De svenska trupperna måste retirera tillbaka till den svenska rikshalvan. Våren 1809 avancerade ryssarna ända in på svenskt territorium och hotade en tid till och med Stockholm. I augusti 1809 inleddes förhandlingar med tsar Alexander och 17 september kunde ett fredsfördrag undertecknas. Hela Finland anslöts till Ryssland.

Förutom landavträdelserna innebar Finska kriget mycket stora förluster i människoliv. Tusentals svenska soldater stupade, frös ihjäl eller gick under för sjukdomar. En helt annan konsekvens av kriget och dess katastrofala följder för Sverige var att den svenske kungen Gustav IV Adolf tvingades abdikera och landet fick en ny regeringsform.

Finland tillhörde Ryssland 1809–1917. Under den här tiden var Finland autonomt, vilket betyder att finländarna fick själva bestämma om många saker. Ryska kejsaren var ändå regent i Finland.

Det finska språket och den finländska kulturen och ekonomin utvecklades enormt under Finlands tid som en del av Ryssland. I början av 1900-talet började dock Ryssland inskränka det finländska självstyret, vilket finländarna inte kunde acceptera.

Under slutskedet av första världskriget bröt sig Finland loss från Ryssland och Finlands riksdag antog självständighetsförklaringen den 6 december 1917. Då blev Finland ett självständigt land och den 6 december firas än idag som Finlands självständighetsdag.

Finska inbördeskriget

Våren 1918 befann sig Finland i inbördeskrig som kämpades mellan de röda gardena som representerade arbetarna och de vita skyddskårerna som representerade borgarna och markägarna. Kriget avslutades i maj 1918 med de vitas seger över de röda.

Det självständiga Finland blev en republik där lagarna stiftas av en folkvald riksdag. Statsöverhuvud är presidenten.

Vinterkriget och fortsättningskriget

I slutet av november 1939 anföll sovjetarmén Finland. Under andra världskriget kämpade Finland två krig mot Sovjetunionen. Först vinterkriget åren 1939–1940 och därefter fortsättningskriget åren 1941–1944.

I krigen förlorade Finland områden till Sovjetunionen. Fler än 400 000 finländare lämnade de förlorade områdena och kom som flyktingar till övriga delar av landet. För finländarna var det ändå viktigast att ha kunnat bevara landets självständighet

Nordiska statschefer firade i Helsingfors

I juni samlades samtliga nordiska statschefer för att fira. Efter lunch i stadshuset deltog alla i återinvigningen av Hanaholmens kulturcentrum för Sverige och Finland. Dagen avslutades med en jubileumsmiddag på presidentens slott.

Finlands presidentpar besökte Sverige

Kunga- och presidentparen deltog i augusti vid flera evenemang i Stockholm som uppmärksammade det finska jubiléet.

Efter lunch på Slottet närvarade man tillsammans vid invigningen av Finlandsfesten i Kungsträdgården.

Kungen och presidenten deltog i jubileumsseminarium ”Finland och Sverige, tillsammans mot framtiden” på Finlands ambassad.

Drottningen och fru Haukio besökte Liljevalchs jubileumsutställning i Armémuseums paviljong och Nationalmuseums utställning ”100 år av finsk design – ur Rafaela och Kaj Forsbloms samling” på Kulturhuset.

 

 

Bildtext

De nordiska statscheferna under 100-årsfirandet i Helsingfors den 1 juni.

Fr.v. Drottnings Sonja och kung Harald från Norge, drottning Margrete från Danmark, Finlands president Sauli Niinistö med fru Jenni Haukio, Sveriges kung Carl XVI Gustaf och drottning Silvia, Islands president Guðni Jóhannesson med fru Eliza Reid.

Foto: Matti Porre/Republikens presidents kansli

Debattsvar till RepF

Företrädare för Republikanska föreningen skriver på SVT Opinion den 13 juli att H.K.H. Kronprinsessan Victoria bör avsäga sig arvsrätten till tronen eftersom ”republik är statsskicket för Sverige i framtiden”. Föga förvånande delar vi inte den bilden. Den svenska monarkin har tjänat och tjänar oss väl och kommer fortsätta göra det även i framtiden, med Kronprinsessan Victoria som drottning. Republikanernas mål är att Sverige ska bli ”världens modernaste demokrati” och då är det ett ”farligt förhållningssätt” att stödja monarkin. Vari denna fara består, eller på vilket sätt den svenska monarkin försämrar demokratin är fortsatt oklart.

Sverige är en av världens främsta demokratier. Vi åtnjuter långtgående fri- och rättigheter och landet styrs enligt lagen som vi alla gemensamt varit med och röstat fram. Den svenska monarkin är inte ett hot mot någon av dessa saker. Tvärtom är monarkin ett välkommet inslag av maktdelning som annars lyser med sin frånvaro i det svenska statsskicket. Politisk förändring är inte ett egenvärde och Republikanska föreningen har fortfarande inte några konkreta svar på hur Sverige skulle bli ett bättre land om vi införde republik. Istället handlar det om en politisk kamp för ett ideologiskt strömlinjeformat samhälle där alla institutioner måste tvingas in i samma mall. Vi tror att en sådan förändring skulle göra Sverige till ett sämre och tråkigare land snarare än bättre och mer demokratiskt.

Vi rojalister hävdar ofta att en av monarkins styrkor är att Kungen står över det dagliga partipolitiska käbblet och därför kan vara en bättre representant för Sverige och dess invånare. Detta system med en opolitisk statschef menar Republikanska föreningen är som diktaturer där ”alla håller med varandra” och leder till en trist och osund samhällsdebatt utan konflikter. Detta faller på sin egen orimlighet. Ingen som har följt samhällsutvecklingen de senaste åren kan påstå att vi har ett underskott av politiska konflikter i landet. Just därför är också monarken som en enande och neutral kraft så viktig.

Republikanerna avslutar sin artikel med att uppmana Kronprinsessan att frånsäga sig rätten till tronen ”ta makten i egna händer”. Vi i Rojalistiska föreningen är övertygade om att Kronprinsessan är tillräckligt intelligent för att kunna avgöra sin egen framtid, och vi hoppas och tror att hon kommer välja att axla kronan när den dagen kommer och bära den historiskt förankrade svenska monarkin in i framtiden. Detta vore också att visa sann respekt för den svenska monarkin; att utföra den uppgift som svenska folket genom grundlagen ålagt henne.

Med dessa ord vill vi också rikta varma gratulationer till H.K.H. Kronprinsessan Victoria på 40-årsdagen!

Införd på SVT Opinion 2017-07-14

Kungen firades med salut i Göteborg

Rojalistiska Föreningen Väst inbjöd i samarbete med Götiska förbundet till friande av H.M. Konungens födelsedag på Skansen Lejonet i Göteborg. Representanter från Försvarsmakten ordnade med salut från skansens kanoner samt därtill hörande fanvakt.

Efter saluten och efterföljande mingel på skansens sluttningar fortsatte samlingen inne i borgen. Högst upp i borgen, omslutna av Svea Rikes konungars valspråk, sjöngs Kungssången och det utbringades ett fyrfaldigt leve för Konungen. Därefter inmundigades smörgåstårta i god samvaro.

Ett 25-tal personer hade slutit upp till firandet. 

Besök i Norska Sjömanskyrkan i Stockholm

Besök i Norska Sjömanskyrkan i Stockholm

Sedan ett par år tillbaka har Rojalistiska Förening fått en nära och värdefull kontakt med personalen vid Norska sjömanskyrkan på söder i Stockholm. Vid ett par tillfällen, när det gäller program omkring monarkin, har RojFs styrelse blivit inbjuden som gäster.

Den omtalade filmen ”Kungens val” som visats på biograferna i Norge skulle visas på Norska Sjömanskyrkan innan den sedan kommer att visas på svenska biografer. Detta skedde den 28 mars. Vi var 12 medlemmar som fick möjlighet att se den oerhört tragiska och spännande filmen om hur det gick till när tyskarna invaderade Norge.

Kungens val”, med originaltiten ”Kongens nei”, är en norsk spelfilm från 2016. Filmen är baserad på historiska händelser.

Kungens val var den mest besökta filmen, och sågs av över 713 000 personer, när den visades på norska biografer under 2016. Före premiären visades den på det Kungliga slottet i Oslo med hela den norska kungafamiljen närvarande.

Filmen var en av nio filmer som blev kortlistade i kategorin bästa icke-engelskspråkiga film, för nomineringarna vid Oscarsgalan 2017. Den blev dock inte en av de slutgiltigt nominerade filmerna.

Arenan är Norge tre dagar i april 1940. Tyska krigsfartyg är på väg att invadera Oslo. Den tyska kryssaren Blücher sänks av kanoner och torpeder under striden med den norska fästningen Oscarsborg i Oslofjorden. Den norska regeringen och kung Haakon VII får ett ultimatum. De måste välja mellan fullständig kapitulation och att överlämna makten till förrädaren Vidkun Quisling eller fullt krig. Kungen väljer, tillsammans med regeringen, att säga nej till de tyska kraven. Detta är början av Norges deltagande i andra världskriget. Tyskarna försöker att gripa eller döda kung Haakon, hans familj och regeringen, som upplever en dramatisk flykt.

Rojalistiska Föreningen tackar personalen vid Norska Sjömanskyrkan för att vi fick delta vid filmvisningen.

Lennart Stockblad
Ordförande i Stockholmskretsen

Den åldrade kung Haakon VII spelas i filmen porträttlikt av skådespelaren Jesper Christensen

Bild:
Filmens logotype

Ordföranden har ordet – ur Rojalisten nr 2 2017

Detta nummer av tidskriften ägnas till stor del kronprinsessan som i juli fyller 40 år. Hon är fylld av energi och man måste beundra henne för det engagemang som hon visar i frågor som ligger henne varmt om hjärtat.

Kronprinsessan gjorde i egenskap av ambassadör för FN:s globala hållbarhetsmål i april en resa till Japan. Anledningen var bl.a. ett möte som var en uppföljning av Soneva Dialogue som hölls på Maldiverna i november 2016. Där deltog multinationella företag inom fiske och vattenbruk tillsammans med ledande forskare från såväl Europa som Nordamerika och Asien.

Det var ett intensivt program i Japan där kronprinsessan även deltog i ett seminarium kring FN:s globala hållbarhetsmål som arrangerades av UN University i Tokyo. Kronprinsessan höll flera viktiga tal under vistelsen i Japan.

Vid ett tillfälle i Japan sågs kronprinsessan bära en klänning som flera med gott minne kunde känna igen. Det var nämligen samma klänning som drottning Silvia bar 1980. En fin gest och en tydlig markering för hållbarhet även inom modeindustrin.

Senare besökte kronprinsessan Haag i Nederländerna. Nu var det för att delta i ett 20-årsjubileum för OPCW, ett internationellt samarbetsorgan som har skapats för att se till att FN:s konvention om förbud mot kemiska vapen följs.

Inför Nederländernas kung och utrikesminister, OPCW:s generalsekreterare, Haags borgmästare, FN:s generalsekreterare och andra dignitärer höll kronprinsessan åter ett viktigt och engagerat tal. När Sveriges kronprinsessa talar lyssnar världens makthavare!

I Stockholm drabbades vi av ett fruktansvärt terrordåd där fem personer omkom och flera skadas svårt. Kungaparet var på en resa i Brasilien men avbröt resan och återvände till Sverige.

Kronprinsessan, som tillfällig riksföreståndare i kungens frånvaro, valde att tillsammans med prins Daniel besöka platsen för dådet. Efter att ha lagt ned blommor på platsen var kronprinsessan tårögd och märkbart tagen.

Trots detta ställde en reporter frågan hur det känns!

Kronprinsessan lyckades trots den svåra stunden att samla sig och svarade; ”En enorm sorg. En enorm sorg. Jag känner en tomhet. Däremot är det ändå en styrka på något sätt. Samhället har visat en enorm kraft och att vi står emot det här, att vi vill stå emot, att vi är eniga, att det svenska samhället också bygger på enorm tillit, en gemenskap och sammanhållning. Det kommer att ta oss stärkta ur det här.”

Hur tar vi oss igenom detta blev en sista fråga. Det kärnfulla svaret blev ”tillsammans!”

 

 

 

 

 

 

 

Jämförelse av kostnaderna för Sveriges och Finlands statschefsämbete

Sverige

Enligt regeringens budgetproposition för 2016[1] låg anslaget till statschefen för 2016 på 135 378 000 kr (dvs. drygt 135 miljoner kronor). Anslaget till statschefen är uppdelat på ett anslag till Hovstaten och ett till Slottsstaten.

Anslaget till Hovstaten kallas även apanage och ska täcka kungafamiljens representation inkl. resor, kostnaderna för Riksmarskalksämbetet med stabsavdelningar för personal och ekonomi, Informationsavdelningen och Hovmarskalksämbetet etc.

Anslaget till Slottsstaten ska täcka vård och underhåll av det kungliga kulturarvet samt utställnings- och visningsverksamhet [2]. Av hela anslaget går 51% till Hovstaten och 49% till Slottsstaten [3]. Detta innebär att statens utgift för det svenska statschefsämbetet, dvs. apanaget, uppgår till ca 69 miljoner kronor för 2016.

Om man slår ut detta på hela Sveriges befolkning blir det drygt 60 öre per person och månad.  

Finland

Enligt Finlands statsbudget för 2016 utgick anslag till Republikens President om 13 475 000 € [4] . Detta motsvarar ca 128 945 835 kr (dvs. knappt 129 miljoner kronor).

Detta anslag ska täcka arvode och omkostnader för presidenten, liksom utgifter för besök och mötesresor samt omkostnader för presidents kansli. Det svenska anslaget till Hovstaten och det finska anslaget till republikens president täcker alltså ungefär samma saker, och är därför jämförbara.

Om man slår ut den finska kostnaden på hela Finlands befolkning blir det ca 1 krona och 80 öre per person och månad.

Det ska tilläggas att kostnaderna för det finska presidentvalet inte är medtagna i denna jämförelse. Presidentvalet hålls var sjätte år och det senaste, som hölls år 2012, kostade finska staten och kommuner 24 010 000 € [5] . Detta motsvarar ca 229 758 033 kr (dvs. knappt 230 miljoner kronor). Utslaget på sex år blir detta drygt 38 miljoner kronor per år.

Slutsatser

Kostnaden för det svenska statschefsämbetet är ca 60 öre per person och månad. Kostnaden för det finska statschefsämbetet är ca 1 kr och 80 öre per person och månad. Den finska kostnaden är alltså ca 1 kr och 20 öre högre per person och månad.

Även i absoluta tal är den finska kostnaden högre, då det svenska anslaget är ca 69 miljoner kronor medan det finska är ca 129 miljoner kronor. Skulle man räkna med den finska kostnaden för presidentvalet skulle skillnaden bli ännu större.

Oavsett hur man räknar är den svenska monarkin billigare än den finska republiken.

Framtaget av Leo Pierini för Rojalistiska Föreningen.

 

[1] http://www.regeringen.se/artiklar/2015/09/statens-budget-2016-i-siffror-utgiftsomrade-1-rikets-styrelse/

[2] http://www.kungahuset.se/monarkinhovstaterna/ekonomi.4.7c4768101a4e8883780001030.html

[3] http://www.regeringen.se/contentassets/49618bcb4fd94b6081d9696f55bc7f8d/utgiftsomrade-1-riketsstyrelse.pdf ss. 45-49

[4]http://budjetti.vm.fi/indox/sisalto.jsp?year=2016&lang=sv&maindoc=/2016/tae/hallituksenEsitysRuotsi/hallituksenEsitysRuotsi.xml&id=/2016/tae/hallituksenEsitysRuotsi/YksityiskohtaisetPerustelut/22/22.html

[5] http://www.vaalit.fi/material/attachments/vaalit/vaal

Furstendömet Monaco

Fursteparet Albert II och Charlene

Under 500-talet f Kr anlades den grekiska kolonin Monoikos på den plats där dagens Monaco ligger. Platsen var också en viktig hamn under romartiden.

Efter Västroms fall 395 e Kr kom Monaco att uppgå i ett östgotiskt rike med bas i norra Italien och på 500-talet erövrades staden av Östrom.

På 700-talet kom regionen runt Monaco under frankiskt styre och blev en del av det karolingiska riket. Längs kusten gjorde vikingar och nordafrikanska morer räder.

Under 900-talet uppgick Monaco i det burgundiska riket och på 1100-talet hamnade staden under Genuas styre.

Furstendömet skapades under medeltiden. 1297 ockuperades staden av släkten Grimaldi som var på flykt under inbördeskriget i Genua. Sedan dess har Monaco med vissa uppehåll styrts av ätten Grimaldi.

Mellan 1482 och 1525 var området ett franskt protektorat. Från 1525 till 1641 härskade spanjorerna över Monaco, som därefter ingick en allians med Frankrike men i övrigt fungerade som en självständig stat.

Under franska revolutionen i slutet av 1700-talet ockuperades Monaco av franska revolutionärer som avskaffade furstendömet och upprättade en republik. År 1793 införlivades Monaco med Frankrike, men när den franske kejsaren Napoleon föll 1814 kunde familjen Grimaldi återvända och återupprätta sitt styre över Monaco.

Året därpå kom Monaco under beskydd av kungariket Sardinien. Monaco återfick sin självständighet 1861, men med nära band till Frankrike. Fyra år senare upprättades en tullunion mellan länderna. Redan vid denna tid hade fursten beslutat att öka Monacos inkomster genom spelverksamhet som lockade rika turister, och kasinot i Monte Carlo grundades. Ekonomin förbättrades, och från och med 1869 behövde monegaskerna inte längre betala skatt.

År 1911, under furst Albert I, antogs en författning som innebar att ett parlament inrättades och furstens absoluta makt begränsades.

Under första världskriget lyckades Monaco hålla sig neutralt. Efter kriget slöts avtal med Frankrike som föreskrev att Monaco skulle bli en del av Frankrike om fursten avled utan att efterlämna en manlig arvinge. År 2002 infördes emellertid kvinnlig tronföljd.

Under andra världskriget ockuperades Monaco först av Italien och 1943 av Tyskland. Ett år senare landsteg allierade styrkor i södra Frankrike och Monaco befriades.

Furstendömet Monacos vapen

Monacos regentlängd

François I                          1297 – 1297

Rainier I                            1297 – 1301

(Genua)                             1301 – 1331

Karl I                                  1331 – 1357

(Genua)                             1357 – 1395

Jean I                                 1395 – 1395

(Genua)                             1395 – 1419

Jean I                                 1419 – 1454

Claudine                           1457 – 1458

Lambert I                           1458 – 1494

Jean                                    1494 – 1505

Lucien I                             1505 – 1523

Honoré I                            1523 – 1581

Karl II                                 1581 – 1589

Hercules I                         1589 – 1604

Honoré II                           1604 – 1662

Ludvig I                             1662 – 1701

Antoine I                            1701 – 1731

Louise-Hippolyte            1731 – 1731

Jacgues I                          1731 – 1733

Honoré III                          1733 – 1793

(Frankrike)                        1793 – 1814

Honoré IV                         1814 – 1819

Honoré V                          1819 – 1841

Florestan I                         1841 – 1856

Karl III                                1856 – 1889

Albert I                               1889 – 1922

Ludvig II                            1922 – 1949

Rainier III                          1949 – 2005

Albert II                              2005

Grimaldifamiljen har regerat i Monaco sedan 8 januari 1297 även om landet har pendlat mellan olika länders styre. Monaco var ockuperat av Republiken Genua vid tre tillfällen under åren 1301-1331, 1357-1395, 1395-1419. Republiken Genua var namnet på ett land med Genua i Ligurien som huvudstad som existerade från 1005 till 1797.

År 1793 började Frankrike styra Monaco, men redan 1815 så stod Monaco under Sardiniens beskydd, något som bestämdes genom Wienkongressen. 

Furstendömet Liechtenstein

Furstendömet Liechtenstein, ett av Europas minsta länder, är en konstitutionell monarki beläget i alperna mellan Schweiz och Österrike. Furstendömet Liechtenstein grundades 1719. Då köpte den österrikiska furstefamiljen Liechtenstein två grevskap och slog ihop dem.

Den obrutna raden av Liechtensteinare började med Heinrich I, död 1266, som fick landområdet Nikolsburg i Mähren av kung Ottokar av Böhmen. Förvärvet var av stor politisk betydelse.

Landet blev helt självständigt 1866.

Fram till slutet av första världskriget hade Liechtenstein ett nära band till Österrike. Senare blev Schweiz landets närmaste samarbetspartner. Liechtenstein var neutralt under andra världskriget. Efter kriget utvecklades landet från att vara en jordbruksnation till ett rikt industriland och ett viktigt finanscentrum.

Liechtenstein är en av de äldsta adelsfamiljerna. År 1130 omnämndes Hugo Liechtenstein bärande detta namn för första gången. Han tog sitt namn efter Burg Liechtenstein söder om Wien. I slottets omgivningar och på den nordöstra gränsen till Niederösterreich ägde de tidiga Liechtensteinarna mark.

Under 1700 och1800-talen residerade familjen i Feldsberg och Eisberg i nuvarande Tjeckien eller i Wien. Furstarna hade viktiga funktioner i det militära och som diplomater i den tjeckiska och senare Habsburgska monarkin.

Furst Franz Josef II bosatte sig 1938 permanent i Vaduz.

Regentlängd

Karl I.

Karl Eusebius I.

Johann Adam Andreas I.

Joseph Wenzel I.

Anton Florian I.

Josef Johann Adam I.

Johann Nepomuk Karl I.

Joseph Wenzel I.

Franz Josef I.

Alois I.

Johann I.

Alois II.

Johann II.

Franz I.

Franz Josef II.

Hans-Adam II.

1608 – 1627

1627 – 1684

1684 – 1712

1712 – 1718

1718 – 1721

1721 – 1732

1732 – 1748

1748 – 1772

1772 – 1781

1781 – 1805

1805 – 1836

1836 – 1858

1858 – 1929

1929 – 1938

1938 – 1989

1989  –

Officiella roller och uppgifter

Prinsen är statschef i Liechtenstein. Tillsammans med folket regerar han landet i enlighet med bestämmelserna i Liechtensteins konstitution och andra lagar.

Prinsen och folket har sina egna, självständiga rättigheter och skyldigheter, men vissa beslut måste fattas gemensamt. Till exempel måste lagförslag godkännas av både prinsen och folket. Folkets godkännande ges antingen indirekt genom parlamentet, Landtag, eller direkt i en folkomröstning.

Statschefen har åtalsimmunitet. Det gäller även medlemmar ur furstehuset då de företräder prinsen i statschefens roll.

Prinsen representerar själv furstendömet i alla kontakter med andra länder. Han tecknar själv internationella fördrag. Enligt internationell rätt krävs det dock godkännande av parlamentet för att vissa avtal skall vara giltiga.

Varje beslut av parlamentet om godkännande av ett internationellt avtal är föremål för en folkomröstning om den så beslutar eller om en folkomröstning begärs av minst 1500 röstberättigade eller åtminstone fyra kommuner.

Prinsen är aktivt involverad i lagstiftningen. Han har initiativ- och påföljdsrätt.

Initiativrätten gör det möjligt för prinsen att införa ett dekret, en ändring eller ett upphävande av en lag i form av propositioner. Varje lag måste sanktioneras av prinsen. Om prinsen inte godkänner lagen inom sex månader anses den ha fått avslag.

Till skillnad från i många andra stater, är statschefen inte bara en officiell person som bara formellt skriver under eller sanktionerar lagar. Prinsens sanktionering är i själva verket en integrerad del av lagstiftning. Lagen vinner inte laga kraft och blir giltig innan den sanktionerats av prinsen och därefter kontrasignerats av premiärministern och blivit offentliggjord.

Om prinsen vägrar att sanktionera lagen kan den inte träda i kraft och har definitivt avslagits. Hittills har det furstliga huset bara utnyttjat denna vetorätt vid två tillfällen: 1961 när en ny jaktlag lämnades in och 1994 då författningsdomstolen skulle ändrades.

Prinsen har befogenhet att utfärda furstliga dekret. Det är med hjälp av ett sådant dekret som prinsen kallar in parlamentet i början av året. En undantagslag är också ett furstligt dekret. I nödfall kan prinsen använda denna klausul för att vidta åtgärder för statens säkerhet och välfärd utan att involvera parlamentet. Dock krävs en kontrasignering av premiärministern. Undantagslagar löper ut högst sex månader efter att de införts.

Prinsen utser domarna enligt en speciell process. Domarna väljs av en kommitté, som består av prinsen (ordförande), parlamentsledamöter och en medlem av regeringen (justitieministeriet) och ytterligare ledamöter kallade av prinsen. Denna kommitté föreslår kandidater till val av parlamentet. Detta val måste också godkännas av prinsen.

Om parlamentet sedan väljer kandidaten är han eller hon utsedd domare av prinsen. Om parlamentet förkastar kandidat som rekommenderas av utskottet och ingen överenskommelse kan nås på en ny kandidat inom fyra veckor, måste parlamentet föreslå en alternativ kandidat och en folkomröstning.

I händelse av en folkomröstning, har också medborgarna rätt att nominera kandidater. Den kandidat som får en absolut majoritet av rösterna utses till domare av prinsen. Denna valprocess gäller för domare vid alla vanliga domstolar, domare i förvaltningsdomstolen och domare i författningsdomstolen.

Prinsen har rätt att benåda. Detta inkluderar att mildra domar och annullera åtal som har inletts.

Prinsen har rätt att sammankalla och stänga parlamentet och kan vid tungt vägande skäl skjuta upp det högst tre månader eller för att upplösa det. Traditionellt öppnar prinsen parlamentet i början av året med ett ceremoniellt tal.

Prinsen utser premiärministern och regeringsmedlemmar efter överenskommelse med parlamentet på dettas förslag. Prinsen svär in premiärministern. Om regeringen förlorar prinsens eller parlamentets förtroende förlorar den sitt mandat.

Vid ett trontillträde måste parlamentet sammankallas till ett extra möte inom 30 dagar. Vid denna session bekräftar efterföljaren till tronen i ett skriftligt dokument att han “kommer att styra Liechtenstein i enlighet med konstitutionen och andra lagar, bevara sin integritet och oskiljaktigt och liknande iaktta suveräna rättigheter.” Parlamentsledamöterna svär sedan trohetsed.

Folket kan förklara en motiverad misstroendeförklaring mot fursten.

Ett sådant förslag måste krävas av minst 1500 röstberättigade. I händelse av en misstroendeförklaring utlyser parlamentet en folkomröstning. Om förslaget godkänns av folket måste successionsordningen följas.

Folket får lämna ett förslag för att avskaffa monarkin. Ett sådant initiativ måste krävas av minst 1500 röstberättigade. Om initiativet godkänns av folket, ska parlamentet utarbeta en ny konstitution för en republik. Det måste lämna detta till en folkomröstning tidigast efter ett år och senast efter två år. Prinsen har rätt att lämna in en ny konstitution för samma folkomröstning.