Erik den helige

Erik den Heliges begravningskrona. Erik Jedvardsson, Sankt Erik.

Sveriges nationalhelgon torterades till döds. Analyser av Erik den heliges kungliga kvarlevor bekräftar myterna om den svenske kungens brutala slut.

Han pryder Stockholms stadsvapen och har uppnått status som både helgon och martyr i Sverige. Vad vi vet om kung Erik den helige, som regerade stora delar av Sverige från 1150–1160, är ändå begränsat. Den enda historiska vittnesbörden som existerar om den svenske kungen är en gammal helgonskrift från 1290-talet. Där kan man läsa hur Erik den helige blev brutalt torterad och halshuggen den 18 maj 1160 framför kyrkan i den svenska staden Uppsala av okända fiender. En grupp forskare från Uppsala Universitet bevisat att det sannolikt stämmer.

Blottade ben var avsiktliga mål

Under åren 2014-2016 har forskarlaget analyserat de 23 kvarvarande skelettbenen från den helgonförklarade kungen, som har funnits skrinlagda i Uppsala Domkyrka sedan 1198.

Erik den heliges skelettben har minst nio sticksår, och lesioner i hans nackkota visar tydliga tecken på att kungen halshöggs. De många sticksåren på benen indikerar enligt forskarna att den svenska kungen bar rustning under angreppet, som gjorde att hans blottade ben var avsiktliga mål för fiendens svärd.

Dansk adelsman är huvudmisstänkt

Forskarnas högteknologiska analyser av de kungliga kvarlevorna stämmer alltså väl överens med det som redan noterats om kungens slut i forntida heliga skrifter.

Erik den helige stacks blodig och lämnades halvdöd på marken, innan fienderna avlägsnade hans rustning och högg huvudet av hans kungliga höghet.

Vem som låg bakom angreppet på den svenske kungen är dock fortfarande oklart.

Historiker har utnämnt en dansk adelsman vid namn Magnus Henriksson som huvudmisstänkt, men det har aldrig bekräftats.

Miraklet S:t Eriks källa

Den döde kungen fördes till Östra Aros (Uppsala) och begravdes i den domkyrka som han själv varit med om att låta bygga. S:t Erikslegenden berättar om miraklet som utspelades vid kungens död och senare vid hans grav. Bland annat sägs att en källa rann upp på den plats där kungen dödades. Det är S:t Eriks källa. Den finns ännu kvar och ligger på domkyrkans norra sida, mellan kyrkan och Fyrisån. Det berättas också om hur människor blev botade från sina sjukdomar. Så nämns t. ex. hur en blind kvinna återfick sin syn.

I legenden kan vi också läsa om Eriks person. På grund av sitt milda sinne och sin hedrande vandel var han mycket uppskattad av folket. Han byggde kyrkor, förbättrade gudstjänsten och ivrade för att lag och rätt upprätthölls i landet.

Tillsammans med biskop Henrik begav han sig också på korståg till Finland för att vinna grannlandets folk för den kristna tron. Allt detta bidrog till att kung Erik snart kom att helgonförklaras av kyrkan. I Uppsala gjorde man då som sed var på kontinenten. När någon blivit helgonförklarad sökte man efter kvarlevorna och dessa lade man i en hålighet i altaret eller i ett vackert skrin, som ställdes på en väl synlig plats i kyrkan.

Nationalhelgonet S:t Erik blev med tiden Stockholms specielle beskyddare och dök upp på Stockholmssigillet första gången 1376.

Relikskrinet

Den 24 januari 1273 bars S:t Eriks skrin i procession över till den nya domkyrkan i det nya Uppsala. Kyrkan var långt ifrån färdigbyggd när man på det här sättet markerade att ärkebiskopssätet och den svenska kristenhetens centrum flyttats till en ny plats.

Det första skrinet kom att bäras i procession mellan den nya och den gamla domkyrkan varje år på Eriksdagen den 18 maj. Därigenom fick också S:t Eriks reliker välsigna vårsådden när processionen drog fram över den bördiga Uppsalaslätten.
Det andra skrinet liknade en gotisk kyrka i miniatyr. Det var mycket påkostat med guld, ädla stenar och pärlor. Gustav Vasas son Johan III lät föra bort skrinet och smälta ned det. Relikerna förvarades tills vidare i ett enkelt träskrin i kyrkan.
Det tredje skrinet som alltjämt står kvar lät Johan III senare göra. Skrinet formades av 34 kilo silver och blev sedan förgyllt. Kung Johan III lät bära ned detta skrin från Uppsala slott till domkyrkan år 1580. Kanske var det en försoningsgärd för att han själv några år tidigare berövat domkyrkan dess vackraste medeltida klenod.

S:t Eriks skrin innehåller nu stora delar av kungens skelett, med spår av svärdshugg, samt S:t Eriks krona som är Sveriges äldsta bevarade kungakrona. Den består av förgylld koppar besatt med ”halvädla stenar” i rött, grönt och blått.

 

 

Bildtexter

S:t Eriks kranium och krona.

S:t Eriks nuvarande relikskrin.

Stockholms stadsvapen med S:t Erik.

S:t Eriks krona som är Sveriges äldsta bevarade kungakrona. Den består av förgylld koppar besatt med stenar i rött, grönt och blått.

Monarkin – en viktig bärare av svensk identitet

I ett debattinlägg på SVT Opinion skrev författaren och journalisten Lisa Bjurwald en nedlåtande artikel efter prinsessan Adriennes födelse. Hon ondgjorde sig över prinsessparets beslut att föda ”i en köpt sal med eget läkarteam”.

I ett debattsvar skrev Christian Carlsson (KDU) och medlemmen i Rojalistiska Föreningen Alexander Brännlund (KDU) följande svar: Sveriges monarki är en av de äldsta i världen. Den är en enande kraft som står över partipolitikens splittring. Monarkin är också en viktig bärare av vår gemensamma historia, vårt kulturarv och svensk identitet.

Vid ett tillfälle som är till glädje för kungafamiljen och stora delar av svenska folket så är det föga förvånande att republikanerna återigen svallar över av missunnsamhet.Republikanska föreningen skyr inga medel för smutskastning av Sverige eller vårt statsskick, och artikeln av Lisa Bjurwald på SVT Opinion är dessvärre ett praktexempel på det.

Ett särskilt udda utdrag ur artikeln är: ”Inget annat svenskt barn än ett så kallat kungligt, det vill säga ett som fötts in i ett uråldrigt system baserat på blodsmagi, lever heller i öppen strid med barnkonventionen.”

Termen, ”blodsmagi” för att beskriva en så självklar del av Sverige som vårt kungahus, är ett anmärkningsvärt sätt att försöka demonisera de ätter som besuttit

Om något vittnar det om Bjurwalds extrema och respektlösa inställning till vårt statsskick. Respektlösheten framstår som märklig eftersom det stora flertalet monarker, kungar som drottningar, precis som vår nuvarande kungafamilj, har gjort otroligt mycket bra för Sverige. Utan dem hade vi inte varit det land vi är idag.

Det blir också märkligt när Bjurwald försöker påskina att det skulle finns något ofrånkomligt tvång för medlemmar av Kungahuset. Prinsessan Estelle är fri att välja sitt liv, att välja en utbildning etcetera.

Ett privatliv utanför publiciteten och det offentliga uppdraget existerar också. Det framstår därför inte särskilt sansat när Bjurwald drämmer till med barnkonventionen som sitt främsta argument för att avskaffa statsskicket och upplösa konungariket.

Monarkin för med sig plikter och ansvar för kungahuset, men plikter och ansvar det föds vi alla med. Dessutom står det regenter fritt att abdikera om de skulle önska.

Kungafamiljen klarar sig därför alldeles utmärkt utan att republikaner som Lisa Bjurwald behöver göra sig till uttolkare av och talesperson för vad som skulle ligga i deras intresse.

Sveriges monarki är en av de äldsta i världen. Den är en enande kraft som står över partipolitikens splittring. Monarkin är också en viktig bärare av vår gemensamma historia, vårt kulturarv och svensk identitet.

Monarkin är som kung Carl XIV Gustaf själv uttryckte det, ”en pelare i samhället”, precis som den demokrati som beslutat att Sveriges statsskick fortsatt ska vara konstitutionell monarki.

Det är dags att republikanska föreningen släpper sina förlegade krav på republik.

Sverige har varit en monarki så länge vårt land har existerat.

Konstitutionell monarki är den enda demokratiska traditionen som vi i Sverige har att luta oss emot och det är därför fullt naturligt att monarkin stöds av svenska folket.

Kambodja

Kambodja är en konstitutionell monarki och kungen Norodom Sihanoni har suttit på tronen sedan år 2004. Kungen är son till kung Norodom Sihanouk.

Han har tillbringat en stor del av sitt liv i exil i Prag, där han studerade, och i Frankrike. Innan han besteg tronen var han främst känd för sitt arbete som kulturambassadör i Europa och som instruktör i klassisk dans. Han var också ambassadör i Unesco.

Kungen är ogift och barnlös, men detta är inget stort problem i Kambodja, då det är ett tronråd som väljer kungens efterträdare.

 

Landets historia

Kambodjas långa historia har präglats av inre och yttre konflikter och landet har gått från att var huvudsäte i Sydöstasiens imperium till att vara på gränsen till utplåning. Fransk kultur har präglat landet då det franskt protektorat och koloni under perioden 1863 till 1953.

Efter självständigheten gick landet efterhand in en politisk kris med ett våldsamt och ödeläggande inbördeskrig. De röda Khmererna, ledda av Pol Pot, framstod slutligen som segrare 1975. Dessa inledde ett omfattande folkmord som utplånade nästan en fjärdedel av befolkningen. Efter en Vietnamesisk invasion lyckades man med militär makt avsätta de röda Khmererna. En lång period med gerillakrig förhindrade återuppbyggnad och utveckling i stora delar av landet.

Med FN:s hjälp kunde det hållas ett första parlamentarisk val år 1998. Kambodja är idag ett demokratiskt land och officiellt fritt från det inbördeskrig som fortfarande påverkar landet på en mängd områden.

 

Befolkning och levebröd

De flesta Kambodjaner tillhör kmerfolket och är theravadabuddister men landet har också en betydlig andel muslimer. Jordbruket har länge varit den viktigaste sektorn landets ekonomi och den större delen av befolkningen har jordbruket som sin viktigaste levebröd. Ris är den viktigaste grödan.

Turismen har på senare år blivit allt viktigare inkomstkälla och många utländska turister besöker det berömda templet Angkor Vat i ruinstaden Angkor i norra Kambodja. Templet blev tillsammans med övriga delar av Angkor år 1992 upptaget på Unescos lista över världsarv.

År 2005 upptäcktes olje- och naturgasfyndigheter i de Kambodjanska farvattnen och då dessa senare kom att utvinnas har detta påverkat landets ekonomi positivt.

 

Norodom Sihanouk

Sihanouk var son till prins Norodom Suramrit och prinsessan Sisowath Kossamak, dotter till kung Sisowath Monivong. Då kung Monivong dog 1941 blev den då 19-årige Sihanouk kung i det franska protektoratet Kambodja.

Efter landets självständighet 1955 abdikerade Sihanouk och blev premiärminister. I stället blev hans far Suramarit kung. Vid dennes död 1960 blev Sihanouk åter vald till statsöverhuvud men tog titeln prins.

Då prins Sihanouk befanns sig utomland 1970 störtades han av militären under Lon Nol. Landet blev republik och Sihanouk gick i exil i Peking och lierade sig med de röda Khmererna.

Efter dessa maktövertagande 1975 blev Sihanouk åter statsöverhuvud men blev avsatt och gick 1976 åter i exil i Kina och Nordkorea.

Vid den Vietnamesiska invasionen i Kambodja 1979 blev Sihanouk ledare för motståndsrörelsen som var ett förbund av röda Khmerer och andra partier.

År 1991 slöts ett fredsavtal och gerillakriget i Kambodja upphörde. Då återvände prins Sihanouk och då monarkin återupprättades 1993 blev Sihanouk åter kung. År 2004 abdikerade han på grund av hälsoskäl och sonen Norodom Sihanoni blev kung.

Herman Lindqvist – Årets rojalist 2017!

Hedersomnämningen

RojF_cirkel_300_guld

ÅRETS ROJALIST 2017

tilldelades, vid Rojalistiska Föreningens riksstämma 2018

Herman Lindqvist

Hedersutnämningen ”Årets rojalist” tilldelas Herman Lindqvist med motiveringen att han genom ett mångårigt arbete och på ett lättsamt sätt spridit kunskap om Sveriges kungar och viktiga perioder i landets historia. Han har gjort detta på ett pedagogiskt, fängslande och lättillgängligt sätt bl.a. genom ett stort antal böcker, föredrag och uppskattade historiska TV-program.

Herman Lindqvist har sannolikt bidragit till att läsarna och tittarna fått upplysningar och kunskaper om historien som man annars kanske inte hade kunnat ta till sig. Han levandegör historien genom sin förmåga att i tal och skrift dela med sig av sin kunskap.

Foto: Frankie Fouganthin.
Creative Commons Erkännande-Dela Lika 3.0 Generisk.

Kungariket Tonga

Tongas vapen

Tonga är en konstitutionell monarki med kungen som statschef och premiärministern som regeringschef. Monarkin är ärftlig medan premiärministern väljs av Fale Alea, landets parlament, och formellt utnämns av kungen. Premiärministern nominerar i sin tur ministrar till sin regering som utnämns av kungen. Enligt konstitutionen har kungen ett eget statsråd för att agera rådgivare. Kungen utser själv vilka som ska sitta i statsrådet

Parlamentet Fale Alea har sitt säte i huvudstaden Nuku’alofa på Tongatapu och är en enkammarförsamling med 26 ledamöter på 3-årsmandat. 17 ledamöter representerar folket och väljs i enmansvalkretsar i majoritetsval och 9 ledamöter är indirekt valda av Tongas adelsmän.

Landets dömande makts högsta domstol bildades 1875 och består av dess ordförande och andra domare vars antal bestäms av kungen. Domare i högsta domstolen utnämns av kungen i sitt statsråd men måste godkännas av landets parlament. Överklaganden av domar från högsta domstolen avgörs i kungens statsråd.

Tonga är en självständig stat och arkipelag belägen i Stillahavet. Landet består av 176 utspridda öar varav 52 är bebodda. Konungariket sträcker sig över ett avstånd på cirka 800 km i nord-sydlig linje och ligger på ungefär en tredjedel av avståndet från Nya Zeeland till Hawaii.

Tonga är den enda önationen i regionen som undgått formell kolonisation. Under 2010 tog Tonga ett avgörande steg mot att bli en fullt fungerande konstitutionell monarki efter att lagstiftningsreformer banade väg för det första representativa valet. Det resulterade i valet av adelsmannen Siale´ataongo Tu´ivakanō som sin första demokratiskt valda premiärminister.

Tongaöarna har varit befolkade i omkring 3000 år, och invånarnas kultur har säkerligen förändrats rejält under denna långa tidsperiod. Innan européerna anlände under sent 1500- och tidigt 1600-tal var tonganerna i nära kontakt med sina närmsta grannar, Fiji och Samoa. Under 1800-talet, då västerländska handelsmän och missionärer började anlända, förändrades Tongas kultur dramatiskt. Vissa gamla vanor och övertygelser förkastades och andra togs i bruk. Vissa anpassningar som gjordes under denna tid ifrågasätts idag, då den västerländska civilisationen utvecklats.

Tongas flagga

Flaggan

Tongas första flagga var vit med ett rött grekiskt kors, och infördes av kung George Tupou I efter att han konverterat till kristendomen och grundat den självständiga monarkin Tonga 1845.

När Röda korset antagit en identisk flagga 1863 omarbetades den tongolesiska flaggan och fick då dagens utseende. Flaggan infördes i författningen den 4 november 1875, och får enligt lagtexten aldrig förändras. Flaggan användes även under perioden som brittisk skyddsstat 1900–1970, till skillnad från andra områden som ingick i Brittiska Västra Stillahavsterritoriet som i egenskap av kolonier oftast använde den brittiska unionsflaggan med emblem.

Regenter i moderna tid

George Tupou I (1875–1893)

George Tupou II (1893–1918)

Drottning Salote Tupou III (1918–1965)

Taufa’ahau Tupou IV (1965–2006)

George Tupou V (2006–2012)

Tupou VI (2012–)

Det kungliga standaret
Det kungliga standaret

Ordföranden har ordet – ur Rojalisten nr 1 2018

I år är det 200 år sedan ätten Bernadotte sattes på Sveriges tron. Det var den 5 februari 1818 som kung Karl XIII avled och Karl XIV Johan blev ny svensk regent.

I närvaro av Kungafamiljen invigdes märkesåret 2018 den 5 februari i Rikssalen på Stockholms Slott. Det blev en eftermiddag fylld med korta föredrag varvade med vackra musikinslag. Dagen avslutades med tal av HM Konungen följt av en mottagning i Bernadottegalleriet.

Det är i år 40 år sedan Rojalistiska Föreningen bildades. Anledningen var den nya regeringsformens tillkomst och att monarkin som fortsatt statsskick i Sverige kändes hotad. Efter något års förberedelser konstituerades föreningen och antog stadgar vid en första Riksstämma den 6 juni 1978 på Historiska museet i Stockholm. Föreningens jubileum kommer att firas lördagen den 2 juni.

I år ser vi fram emot nya trevliga händelser i kungahuset. Prinsessparet väntar sitt tredje barn under våren och då hoppas vi på ytterligare ett vackert och TV-sänt barndop. Den 2 juni, samma dag som har vi har en jubileumsbankett, firar Prinsessan Désirée sin 80-årsdag. I augusti fyller Prinsessan Christina 75 år och senare i december har vi HM Drottningens 75-årsdag att se fram emot.

Föreningen har skaffat en ny plattform för vårt medlemsregister och konverteringen har pågått under hösten. Härigenom hoppas vi på enklare rutiner i arbetet med att skicka ut medlemsinformation och distribuera Rojalisten. I januari kunde avierna för medlemsavgiften skickas ut via e-post till de medlemmar som uppgivit en sådan. Övriga medlemmar fick något försenat sin avi per post.

Ätten Bernadotte 200 år på Sveriges tron

Francois Gerard (1770-1837): Karl XIV Johan som kronprins (1763-1844). Olja på duk, utförd 1811.
Drottning Desideria_målning av Fredrik Westin 1830

Ätten Bernadotte 200 år på Sveriges tron

I början av 1800-talet hände mycket i landet som lämnat avtryck i vår historia. I en statskupp avsattes Gustav IV Adolf efter att ha förlorat Finland som under sjuhundra år hade varit en del av det svenska riket. Han ersattes av sin farbror som blev kung Karl XIII. Då han inte hade någon legitim arvinge till tronen utsågs den danske prinsen Fredrik Kristian August 1810 till kronprins med namnet Karl August. Fyra månader senare besökte kronprinsen Skånska husarregementets uppvisning på Kvidingehed. Där drabbades han av en stroke och föll av sin häst. Trots att dödsorsaken fastställdes genom en obduktion spreds rykten om att han på ett eller på annat sätt bragts om livet.  Anklagelserna riktades främst mot de s.k. gustavianerna som ansågs vilja sätta någon ur Gustav III:s familj på tronen. Efterspelet av prinsens död ledde det till att riksmarskalken Axel von Fersen blev attackerad och brutalt misshandlad till döds av en uppretad folkmassa vid kronprinsens begravning.

Jakten på en ny kronprins

Det fanns planer på att snabbt erbjuda Karl Augusts äldre bror hertig Fredrik Kristian tronföljden. Kejsar Napoleon var vid den tiden Europas mäktigaste man och man ville därför få hans godkännande. Man skickade för säkerhets skull dubbla kurirer. En av dess var friherren Carl Otto Mörner.

Mörner hade redan 1808 under förtroliga samtal drivit tesen att endast en fransk marskalk skulle kunna lyfta Sverige ur dess förfall och leda en revansch österut.

Så snart Mörner anlänt till Paris den 20 juni och avlämnat sina depescher med regeringsförslaget om hertig Fredrik Kristian började han ivrigt arbeta för sitt eget motsatta mål. En fransk vän från en tidigare vistelse i Paris förordade olika franska marskalkar särskilt Bernadotte. Mörner förstod då att, genom förmedling av den svenske generalkonsuln i Paris med flera, skaffa sig tillträde till marskalk Bernadotte.

Bernadotte antog så småningom anbudet och menade att Napoleon inte hade något emot hans val. Med detta svar och ett brev i vilket general Fabian Wrede synnerligen lovordade marskalken som person återvände Mörner hem. Efter hemkomsten sökte han upp utrikesminister Lars von Engeström samt hovkanslern, statsrådet Gustaf af Wetterstedt, som med stor häpnad fick information om förslaget till ny tronkandidat.

Sveriges minister i Paris fick först efter Mörners hemresa kunskap om dennes självpåtagna uppgift. Både hos ministern och hos Sveriges regering där hemma väckte detta harm och bestörtning. Man sökte med hot och varningar hejda Mörners vidare åtgärder som emellertid snabbt vann anhängare i huvudstaden. Han ålades då att vistas i Uppsala och förhindrades därigenom att komma till valriksdagen som av säkerhets skäl utlysts till Örebro i juli.

Sveriges regering vidhöll efter någon tvekan sitt första förslag och ständernas sekreta utskott hade därför redan den 11 augusti till Karl XIII gett sitt utlåtande till förmån för hertig Fredrik Kristian. Den franske köpmannen Jean Antoine Fourniers ankomst till Örebro, som ombud för marskalk Bernadotte, gjorde dock att många ändrade uppfattning.

Efter några voteringar kunde marskalk Bernadotte den 21 augusti 1810 utses till ny kronprins.

Den 23 september skriver Napoleon ett bemyndigande för fursten av Ponte Corvo att antaga titel och rang av Sveriges kronprins:

” Napoleon, genom Guds nåd och författningen fransmännens Kejsare, Konung af Italien, Beskyddare för Rhenförbundet, Medlare för schweiziska förbundet, till alla närvarande och efterkommande hälsning. Vår kusin, fursten af Ponte Corvo, marskalk af kejsardömet, har i ödmjukhet framställt, hurusom Sveriges ständer på konungens proposition hade tilldelat honom titeln kronprins af Sverige med arfsrätt till tronen, men att han, såsom varande vår undersåte, icke kunde mottaga denna höga rang, med mindre vi värdigades bemyndiga honom därtill. Viljande gifva åt sagde vår kusin, fursten af Ponte Corvo, ett synnerligt bevis på vår välvilja, hafva vi i kraft af detta bref bemyndigat och bemyndiga sagde vår kusin, fursten af Ponte Corvo, marskalk af kejsardömet, att mottaga titeln och rangen af Sveriges kronprins, honom tilldelad af rikets ständer på konungens proposition, med de rättigheter och prerogativ, som därvid äro fastade. Och för att det må för alltid vara fast och stadigt, hafva vi underskrifvit detta med egen hand. Gifvet i vårt palats S:t Cloud den 23 september i nådens år 1810.”

Bernadotte löstes så från sina förpliktelser som fransk undersåte och avreste från Paris den 30 september. På det svenska konsulatet i Helsingör antog han den 19 oktober den lutherska läran i närvaro av ärkebiskop Jakob Axelsson Lindblom, prostarna Lars Andreas Palm och Jonas Nordvall och några svenskar.

Dagen därpå landsteg han i Helsingborg. Under de följande dagarna reste han via Kristianstad, Växjö, Jönköping, Linköping, Nyköping och sedan till egendomen Sturehov. Han övernattade därefter på Drottningholm.

Den 2 november höll Bernadotte sitt högtidliga intåg i Stockholm och mottog den 5 november i Rikssalen ständernas hyllning sedan han avlagt trohetsed åt Karl XIII och av honom adopterats under namnet Karl Johan.

Kungen lät från tronen läsa upp adoptionsakten och därmed inför ständerna officiellt verkställa riksdagens beslut. I dess inledning tituleras den nye kronprinsen Furste af Ponte Corvo och sedan står hans tre förnamn försvenskade, Johan Baptist Julius. Så snart adoptionen var kungjord tilldelades han sitt nya namn Karl efter kungen och Johan som den enda rest av hans gamla namn Jean.

Därefter knäföll han framför tronen på en framställd bönpall och med handen på bibeln svor han sin tro- och huldhetsed till kungen.

Föreningen mellan kung och tronföljare beseglades genom att Bernadotte steg upp på tronen och kysste kungens hand, varpå denne reste sig och omfamnade honom. Kungens adoption hade därmed bekräftats, och Bernadotte återvände till sin stol såsom Karl XIII:s son Karl Johan. Ceremonin som förvandlat den franske marskalken Jean Bernadotte till Karl Johan, prins och tronföljare, var därmed efter närmare en och en halv timme över.

Fursten av Ponte Corvo föddes i Pau

Jean Baptiste Bernadotte föddes i den franska staden Pau 26 januari 1763. Han föddes några veckor för tidigt efter det att hans mor har skrämts av karnevalsdeltagare. Då man fruktade att barnet inte skulle överleva döptes han redan dagen efter i kyrkan S:t Martin. Både födelse- och dopattest finns bevarade i Paus arkiv.

Jean Baptiste tog värvning 1780 vid det 60:e franska linjeregementet, Royal-la-Marine, som då var förlagt på Korsika. Här kom han att stanna i tre år. Med sitt regemente på olika garnisonsorter gjorde han en snabb karriär inom armén. Under 1790-talet deltog han i flera fälttåg och blev känd för tapperhet och lysande bragder.

Den 16 augusti 1798 gifte han sig med Désirée Clary. Vid kejsardömets upprättande 1804 utnämndes Bernadotte som en av de första till marskalk av Frankrike och blev samma år guvernör över det under året erövrade Hannover. 1806 utnämndes han till furste av Ponte Corvo. Därefter följde några år med deltagande i flera fälttåg.

Marskalk Bernadotte skulle just resa till Rom för att tillträda en befattning som generalguvernör över Kyrkostaten, då förslaget om tronföljarskap i Sverige dök upp.

Som kronprins i Sverige kom Karl Johan att i praktiken utöva regentskapet då kung Karl XIII var sjuklig och trött. År 1814 tvingades Norge i union med Sverige, och Karl XIII utsågs till Norges kung under namnet Karl II. Kungen avled den 5 februari 1818.

Den 11 maj 1818 kröntes Karl XIV Johan till Sveriges och Norges konung i Stockholm. Den 7 september kröntes han även till Norges konung i Nidaros domkyrka i Trondheim. Det var första gången sedan Kristian II:s kröning i S:t Halvardskyrkan i Oslo 1514, som någon konung krönts i Norge.

Drottning Desideria som långa perioder vistades i Frankrike kröntes först den 21 augusti 1829 i Storkyrkan i Stockholm.

Titulering av Kungahusets medlemmar

Titulering av Kungahusets medlemmar

Hur tituleras medlemmar av Kungahusets medlemmar? Vad är skillnaden mellan Sveriges Kungahus och den Kungliga Familjen? Vi reder ut begreppen! 

Den högsta formen av titulering som används för Kungen och Drottningen är formellt Ers Majestät eller Ers Majestäter vid tilltal av båda. Ers byts ibland ut mot Eders i högtidliga sammanhang.

Vid omtal används Hans Majestät Konung Carl XVI Gustaf eller Hans Majestät och Hennes Majestät Drottning Silvia eller Hennes Majestät. Om båda omtalas blir det Deras Majestäter.

I skrift används H.M. Konung Carl XVI Gustaf eller H.M. Drottning Silvia. I skrift till Kungaparet används D.D. M.M. Konungen och Drottningen.    

I mindre formella sammanhang t.ex. i intervjuer är tilltalet Kungen och Drottningen. I en längre intervju kan man eventuellt varva med tilltalet Ni.

I mindre formella sammanhang t.ex. i intervjuer är tilltalet Kronprinsessan, Prinsen och Prinsessan. I en längre intervju kan man eventuellt varva med tilltalet Ni.

Här används tituleringen Ers Kunglig Höghet.

Vid omtal används Hennes Kungliga Höghet KronprinsessanHans Kungliga Höghet Prins DanielHans Kungliga Höghet Prins Carl Philip, Hennes Kungliga Höghet Prinsessan SofiaHennes Kungliga Höghet Prinsessan Madeleine.

I skrift används H. K. H. KronprinsessanH. K. H. Prins Daniel o.s.v.

I mindre formella sammanhang blir omtalet och i skrift Kronprinsessparet, Prinsparet och Prinsessparet.

H.M. Konung Carl XVI Gustaf

H.M. Drottning Silvia

H.K.H. Kronprinsessan Victoria

H.K.H. Prins Daniel

H.K.H. Prinsessan Estelle

H.K.H. Prins Oscar

H.K.H. Prins Carl Philip

H.K.H. Prinsessan Sofia

H.K.H. Prins Alexander

H.K.H. Prins Gabriel

H.K.H. Prinsessan Madeleine

H.K.H. Prinsessan Leonore

H.K.H. Prins Nicolas

H.K.H. Prinsessan Adrienne

H.K.H. Prinsessan Birgitta

Den Kungliga Familjen utgörs av Kungliga Huset samt Kungens övriga systrar

Prinsessan Margareta, Fru Ambler

Prinsessan Désirée, Friherinna Silfverschiöld

Prinsessan Christina, Fru Magnuson

I Kungliga Familjen ingår även

Grevinnan Marianne Bernadotte af Wisborg

Ordföranden har ordet – ur Rojalisten nr 4 2017

Patrik Åkesson, ordförande

Vågar man hoppas på att det svenska ordensväsendet skall återinföras? Möjligheten att kunna ge svenska medborgare en orden togs bort 1975. Sedan 80-talet har det i Riksdagen årligen lämnats in motioner i denna fråga. Även i år har det lämnats motioner om att tillsätta en parlamentarisk utredning angående ett modernt offentligt belöningssystem som bl.a. innebär att svenska medborgare kan belönas på samma sätt som utländska medborgare.

Vi har visserligen fortfarande kvar delar av ett tidigare ordensväsende, kungliga medaljer och regeringens medaljer. I grunden har dessa anor sedan 1700-talet. När det gäller ordnar är det idag endast Serafimerorden och Nordstjärneorden som kan utdelas. Serafimerorden tilldelas medlemmar den svenska kungafamiljen och utländska statschefer. Nordstjärneorden, som är en belöning för personliga insatser för Sverige eller svenska intressen, kan på förord från regeringen ges till utländska medborgare.

Det sägs att ambassadörer ibland tvingats att avstå från att kunna belöna svenska medborgare boende utomlands och som har gjort fina insatser för Sverige. Gränsdragningen mellan svensk och utländsk medborgare känns i det här sammanhanget allt mer otidsenlig och svårtillämpad. Det är svårt att förstå varför. Det är ju både ett bra och billigt sätt att visa uppskattning och tacksamhet.

Reformeringen av belöningssystemet bör även syfta till att öka antalet belöningar som tilldelas svenska medborgare och att säkerställa att svenska medborgare ska kunna tilldelas belöningar av samma höga rang som utländska medborgare redan kan få, det vill säga ordnar.

Det är märkligt att svenska politiker gärna stolt själva ses bära utländska ordnar medan de verkar ha mindre intresse av ett jämlikt svenskt ordenssystem. Sverige är idag troligen det enda landet i världen som inte har ett fungerande ordensväsende.

Vår fina kungafamilj har i år utökats med ännu en liten prins. Prins Gabriel kommer att döpas i Drottningholms slottskapell den 1 december. Då kommer han, i likhet med sina kusiner, att av farfar kungen tilldelas Serafimerorden.

Patrik Åkesson
ordförande

Drottningen åter prisbelönad

I september reste vår energiskt arbetande drottning till Berlin för att delta i seminariet Framing Childhood. Seminariet hölls i de nordiska ambassadernas Felleshus. På denna plats låg tidigare de svenska och finska legationerna som förstördes under andra världskriget. Då Berlin åter blev huvudstaden i det återförenade Tyskland kunde det gemensamma nordiska ambassadområdet invigas av kung Carl XVI Gustaf och de övriga nordiska statscheferna i närvaro av dåvarande tyske förbundspresidenten. Varje lands byggnad kännetecknas av material från det egna landet.

Ett gemensamt hus för de fem olika länderna är det så kallade Felleshuset med utställningsområde, auditorium och konferenssalar samt en restaurang.

Seminariet Framing Childhood i Berlin

H.M. Drottning Silvia / HM Queen Silvia of Sweden, foto: Peter Knutson, Kungahuset.se

Drottningen öppnade seminariet Framing Childhood och lyfte i sitt tal att de nordiska länderna har skänkt mycket uppmärksamhet åt barn och deras miljö och att den svenska reformpedagogen Ellen Keys insatser har varit bidragande till detta. År 1900 gav Ellen Key ut Barnets århundrade där hon lyfte fram barns rätt och möjlighet att få utvecklas enligt sin egen potential.

Därefter tog drottningen del av utställningen Barnets århundrade: Nordisk design för barn från 1900 till idag. I utställningen visas nordisk design, arkitektur och konst för barn. Ellen Keys banbrytande teorier om vikten av att främja barns kreativitet, utbildning och rättigheter löper som en röd tråd genom projektet.

Under kvällen hölls en ceremoni där drottningen tog emot Theodor Wannerpriset för sitt mångåriga sociala engagemang. Tysklands utrikesminister höll tal till drottningen under prisceremonin.

I sitt tacktal sa drottningen bl.a. att ”Vi har alla ett ansvar att skydda våra barn och våra äldre, lyfta deras rättigheter och ge dem bästa möjliga levnadsförhållanden, och vi bör ta varje tillfälle i akt att uppmuntra dem som tar sig an dessa viktiga frågor.

Att initiera initiativ, att starta en dialog, ge drivkraft, att få bollen i rullning kan ibland vara en långdragen process, ibland obekväm, men det är alltid värt besväret.”

Mentors stödprogram på Mainau

Därefter hastade drottningen vidare till familjen Bernadottes blomsterslott Mainau. Där invigde drottningen sin välgörenhetsorganisation Mentors stödprogram för unga flyktingar.

Det hölls en workshop där drottningen träffade tio ungdomar från Syrien och Afghanistan. De är alla mellan 14 och 16 år och kommer att få praktiskt stöd av en mentor under ett år med hjälp med språket, läxläsning och att träffa kompisar.

Grevinnan Bettina Bernadotte, som är chef för tyska Mentor, var imponerad över hur bra ungdomarna redan har lärt sig tyska och deras stora ambitioner.

Drottning Silvia grundade Mentor 1994. Idag finns stiftelsen i 70 länder och sedan starten har man nått 2,5 miljoner barn.

Childhood i New York

Några dagar senare reste drottningen och prinsessan Madeleine till New York för att delta i möten arrangerade av World Childhood Foundation.

Vistelsen inleddes med ett högnivåmöte i FN om de globala utvecklingsmålen och barns rättigheter. Mötet hölls i FN:s högkvarter på Manhattan.

FN:s utvecklingsmål antogs 2015 och utgör det viktigaste engagemanget för världens barn sedan antagandet av FN:s konvention om barnets rättigheter 1989.

Målet för högnivåmötet var att lyfta fram goda exempel där regeringar, akademier, det civila samhället och den privata sektorn sätter barn först och investerar i lösningar, liksom att diskutera hur man genom innovation och gemensamma åtgärder kan uppnå målen till 2030.

Drottningen talade under mötet och inledde med att påminna om att den 2 oktober är den internationella icke-våldsdagen och Mahatma Gandhis födelsedag. Gandhi som ofta talade om barn och förstod hur viktigt det är att skydda och investera i barn för att nå en hållbar fred.

Drottningen lyfte fram betydande framsteg som gjorts i arbetet för barns rättigheter, men påminde också om de stora utmaningar som kvarstår. Och att det enda sättet att stoppa våld, missbruk och utnyttjande av barn är att bryta tystnaden och att arbeta tillsammans.

Under seminariet presenterades olika projekt som Childhood stödjer. En organisation i en stad i Sydafrika hade växt fram ur en gemensam oro över ökat aggressivt beteende hos ungdomar, höga nivåer av skolk och tidigt avhopp från skolan. Initiativet syftar till att långsiktigt höja utbildningsnivån i samhället.

Childhoods samarbetspartner Safer Society tar fram en mjukvara som kan hjälpa polisen att i ett tidigt skede identifiera utsatta barn och misstänkta förövare på internet. Målet är att detta ska bli ett verktyg för polisen globalt.

Genom On the Right Tracks program utbildar Childhood Brasilien  lastbilschaufförer i frågor som rör sexuell exploatering med syftet att de ska skydda barnen istället för att utgöra en fara.

Under den tredje dagen i New York deltog drottningen och prinsessan

Madeleine i ett möte med World Childhood Foundation. Där träffades representanter för Childhoods fyra stiftelser i Sverige, Brasilien, USA och Tyskland för att utbyta erfarenheter och diskutera frågor som är gemensamma.

 

 

 

Bildtext: HM Drottning Silvia. Foto: Peter Knutson, Kungahuset.se

Ett gemensamt hus för de fem nordiska ambassaderna i Berlin är det så kallade Felleshuset.