Jämförelse av kostnaderna för Sveriges och Finlands statschefsämbete

Sverige

Enligt regeringens budgetproposition för 2016[1] låg anslaget till statschefen för 2016 på 135 378 000 kr (dvs. drygt 135 miljoner kronor). Anslaget till statschefen är uppdelat på ett anslag till Hovstaten och ett till Slottsstaten.

Anslaget till Hovstaten kallas även apanage och ska täcka kungafamiljens representation inkl. resor, kostnaderna för Riksmarskalksämbetet med stabsavdelningar för personal och ekonomi, Informationsavdelningen och Hovmarskalksämbetet etc.

Anslaget till Slottsstaten ska täcka vård och underhåll av det kungliga kulturarvet samt utställnings- och visningsverksamhet [2]. Av hela anslaget går 51% till Hovstaten och 49% till Slottsstaten [3]. Detta innebär att statens utgift för det svenska statschefsämbetet, dvs. apanaget, uppgår till ca 69 miljoner kronor för 2016.

Om man slår ut detta på hela Sveriges befolkning blir det drygt 60 öre per person och månad.  

Finland

Enligt Finlands statsbudget för 2016 utgick anslag till Republikens President om 13 475 000 € [4] . Detta motsvarar ca 128 945 835 kr (dvs. knappt 129 miljoner kronor).

Detta anslag ska täcka arvode och omkostnader för presidenten, liksom utgifter för besök och mötesresor samt omkostnader för presidents kansli. Det svenska anslaget till Hovstaten och det finska anslaget till republikens president täcker alltså ungefär samma saker, och är därför jämförbara.

Om man slår ut den finska kostnaden på hela Finlands befolkning blir det ca 1 krona och 80 öre per person och månad.

Det ska tilläggas att kostnaderna för det finska presidentvalet inte är medtagna i denna jämförelse. Presidentvalet hålls var sjätte år och det senaste, som hölls år 2012, kostade finska staten och kommuner 24 010 000 € [5] . Detta motsvarar ca 229 758 033 kr (dvs. knappt 230 miljoner kronor). Utslaget på sex år blir detta drygt 38 miljoner kronor per år.

Slutsatser

Kostnaden för det svenska statschefsämbetet är ca 60 öre per person och månad. Kostnaden för det finska statschefsämbetet är ca 1 kr och 80 öre per person och månad. Den finska kostnaden är alltså ca 1 kr och 20 öre högre per person och månad.

Även i absoluta tal är den finska kostnaden högre, då det svenska anslaget är ca 69 miljoner kronor medan det finska är ca 129 miljoner kronor. Skulle man räkna med den finska kostnaden för presidentvalet skulle skillnaden bli ännu större.

Oavsett hur man räknar är den svenska monarkin billigare än den finska republiken.

Framtaget av Leo Pierini för Rojalistiska Föreningen.

 

[1] http://www.regeringen.se/artiklar/2015/09/statens-budget-2016-i-siffror-utgiftsomrade-1-rikets-styrelse/

[2] http://www.kungahuset.se/monarkinhovstaterna/ekonomi.4.7c4768101a4e8883780001030.html

[3] http://www.regeringen.se/contentassets/49618bcb4fd94b6081d9696f55bc7f8d/utgiftsomrade-1-riketsstyrelse.pdf ss. 45-49

[4]http://budjetti.vm.fi/indox/sisalto.jsp?year=2016&lang=sv&maindoc=/2016/tae/hallituksenEsitysRuotsi/hallituksenEsitysRuotsi.xml&id=/2016/tae/hallituksenEsitysRuotsi/YksityiskohtaisetPerustelut/22/22.html

[5] http://www.vaalit.fi/material/attachments/vaalit/vaal

Återinför monarkin i de olagliga republikerna

Även inom Europeiska unionen finns det många länder där monarkin har avskaffats på ett olagligt sätt. I dessa länder har republik införts under undantagsförhållanden utan att den gällande konstitutionen följts, utan frivilligt samtycke av den regerande monarken, och – sist men inte minst – utan en korrekt genomförd folkomröstning.

Vi behöver bara se på hur monarkin avskaffades t.ex. i Tyskland, inklusive dess hertigdömen, och i Frankrike, flera gånger, i Österrike, Portugal, Rumänien o.s.v. För att inte tala om andra länder som Ryssland. Ingen regelrätt folkomröstning har därefter hållits och den lagliga monarken antingen avrättades eller var tvungen att fly utomlands.

Detta kan inte längre accepteras. Monarkin avskaffades av en klick revolutionärer, kommunister, fascister eller ockupationsmakter, utan att folket fått säga sitt. Deras ”legalitet” baserar sig på detta faktum. Inte ens i dag har det lagliga statsskicket återinförts i dessa stater, utan de bara helt enkelt fortsätter att vara olagliga republiker.

I många sammanhang behandlas de även som om de skulle vara lagliga, t.o.m. i EU. Då redan Tyskland och Frankrike tillsammans har en majoritet av rösterna i EU, så gör det alla EU-beslut, förordningar och direktiv de facto olagliga! Så det olagliga statsskicket i dessa länder är en angelägenhet för hela EU och alla EU-medborgare, inte endast för i frågavarande stater!

Det enda sättet för dessa olagliga republiker att bli lagliga är att återinföra monarkin med den forna Kungliga familjen. Vid behov kan en folkomröstning om monarkin hållas 5-10 år efter det monarkin återinförts. Det är nödvändigt att först återinföra monarkin och först en tid därefter vid behov hålla folkomröstningen för att den nuvarande befolkningen kan få en riktig uppfattning av vad monarkin de facto innebär för landet ifråga och allt det som talar för dess fördel. Då är det även möjligt, att i samarbete med monarken, anpassa den tidigare (lagliga) konstitutionen efter dagens behov.

Detta ska inte vara något problem. De återstående monarkierna i Europa är ju i verkligheten de mest demokratiska länderna i världen och detta skulle säkert även gälla i de länder där monarkin nu återinförs! Det skulle t.o.m. vara möjligt för de flesta politikerna att fortsätta i deras positioner som statsministrar m.m.

Låt oss sprida detta viktiga budskap i Europa och resten av världen och hoppas på att det lagliga statsskicket snart återinförs i dessa länder! På det sättet blir inte endast regimen i dessa länder laglig, utan även internationella organisationer, såsom EU kan då fatta giltiga beslut. Detta skulle även bli ett gott exempel för den övriga världen. Som bekant är det ju inte endast en fråga om legalitet. Monarkin har även många andra fördelar.

Rainer Åkerblom

Vår kungafamilj gör ett bra jobb

I Länstidningen i Södertälje fanns den 2 mars en insändare med inslag av avundsjuka och påhopp på politiker och kungafamiljens medlemmar. På denna insändare gav RojF-medlemmen nedanstående svar.

Till dig, Tommy Rosendahl, som vill sälja våra kungaslott. Vi har ett fantastiskt fint kulturarv i alla kungliga slott som är öppna för allmänheten. Ska vi sälja vårt kulturarv?

Vår kungafamiljs medlemmar gör ett fantastiskt jobb för Sverige. Många länder som inte har monarki är avundsjuka på oss. De värnar om miljön och utsatta människor. De värnar om utsatta barn i Sverige och runt om i världen. De åker runt i olika länder med politiker och bidrar med kontakter för handel och industri i Sverige.

Alltid blir vår kungafamilj kritiserad för vad den säger och gör. Många reportrar visar dålig respekt genom att ställa irrelevanta frågor. Får en drottning uttala sig om barnpornografi? Drottningen svarade: Vi är väl alla tänkande människor.

Hur många reportrar ställer frågor om deras jobb? I en undersökning visade sig att vår kungafamilj jobbade mer än andra kungafamiljer.

Sluta nedvärdera och visa mer respekt för vår kungafamilj. De är människor som du och jag.

 

Kerstin Wallén

 

Foto: Jonas Ekströmer, Kungahuset.se

Är monarkin odemokratisk?

Republikanernas mest centrala och återkommande argument mot monarkin är att den inte skulle vara demokratisk. Det är ett argument som rojalister ibland, men inte alltid, kan ha lite svårt att svara på. Vid ett första ytligt ögonkast kan det nämligen förefalla som att det är precis så; folket har ju inte valt kungen, hur kan det vara demokratiskt då? Men om man tittar lite djupare på frågan blir svaret inte alls lika självklart.

Monarkin är konstitutionellt stadgad

Den svenska demokratin beskrivs väl i Regeringsformens portalparagraf. ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket”. Om vi lämnar diskussionen om huruvida monarken har makt därhän, så kan vi ändå konstatera att monarkin är en konstitutionellt stadgad del av det svenska statsskicket.

Folket utövar sitt styre över staten och den offentliga makten genom att välja en riksdag bestående av sina representanter. Riksdagen utövar sedan all den lagstiftande och reglerande makten över alla delar av statens organisation.

Monarkin och statschefsämbetet är underkastad de demokratiskt valda lagstiftarnas makt och styrning precis som alla andra statliga verksamheter är. Det står i riksdagens, och därmed i folkets, makt att avskaffa eller omforma monarkin efter godtycke. Om en majoritet av medborgarna funne det nuvarande statsskicket dåligt skulle de ha all möjlighet att förändra det. Det torde ändå vara själva definitionen av demokrati.

Har man kommit så här långt kanske någon lite klipskare republikan invänder att det faktum att vi har monarki i Sverige kanske i sig inte är odemokratiskt, men att det väl ändå är odemokratiskt att personen som innehar statschefsämbetet inte tillsätts genom val, utan genom börd.

Monarkin demokratiskt förankrad

Monarkin är dock långt ifrån den enda samhällsföreteelsen som vi demokratiskt har valt att styra på ett annat sätt än med kollektiva majoritetsval. Marknadsekonomin är en sådan företeelse, tillsättningen av exempelvis en domare en annan. Det centrala är att det system som tillämpas är demokratiskt förankrat, inte hur systemet i sig ser ut. Och som vi har sett så är monarkin demokratiskt förankrad, annars skulle den inte existera.

Dessutom röstar riksdagen minst en gång per mandatperiod om monarkins vara eller icke vara, och därmed i förlängningen om H.M. Konungens vara och icke vara som statschef, då den tar ställningen till motioner som föreslår monarkins avskaffande. Få delar av den konstitutionella grunden för vårt samhälle torde bekräftas av riksdagen så pass ofta som monarkin gör.

Dessa argument bygger dessutom på den felaktiga uppfattningen att demokrati är ett mål i sig. Målet för all politik och samhällsförändring är rimligtvis inte demokrati, utan det goda samhället.  Demokratiska majoritetsval är i många fall ett bra medel för att uppnå det goda samhället, exempelvis när det handlar om att utse de personer som innehar den lagstiftande och verkställande makten i samhället. Det finns dock andra företeelser där demokratiska majoritetsbeslut inte är det optimala medlet för att uppnå det goda samhället. Ett exempel är tillsättandet av statschef. Ett annat är styrning av ekonomin och ett tredje rättsskipningen.

 

Leo Pierini

Rojalistiska Föreningen

Debattinlägg: Svar på Sven Wollters debattinlägg i Expressen den 11 oktober

Patrik ÅkessonSven Wollter finner sig nödgad att uttala sig om monarkin m.a.a. de motioner som lagts i Riksdagen och om kungafamiljens återkommande framträdanden i offentligheten. Undertecknad mötte Wollter i SVT/Debatt i torsdags och jag ser att hans debattinlägg till valda delar är en utskrift av det som sades där.

Kungafamiljen lever inte i en bur och känner troligen inte heller någon saknad av att inte kunna verka politiskt, ha rätt att demonstrera eller en fri yttranderätt. Den tar ämbetsutövningen på största allvar och utför sitt uppdrag oklanderligt.

Debattören tycks leva i en bubbla utan förmåga att se hur verkligheten ser ut. Det är dessutom djupt kränkande att i detta sammanhang tala om socialbidrag, krypande, nigande och bockande. Wollter har dessutom mage att föreslå att vårt kulturarv, det kungliga slottet, skall förvandlas till soppkök och bollhav. Samtidigt menar Wollter att ”det är inget fel att gilla kungahuset”. Förvirringen blir total.

Vi är lyckliga över att i Sverige kunna leva i en demokrati och samtidigt ha en monarki med en uppskattad kungafamilj. Monarkin har en tusenårig tradition men den har utvecklats över tiden och fungerar idag även i vårt moderna samhälle.

Monarkin har många fördelar. Det är ett billigt statsskick. Trots det är det ofta synpunkter på apanagets storlek men då har man inte heller satt sig in i vad det används till. En del går till Hovstaten som bl.a. skall täcka kostnaderna för kungafamiljens representation, de olika stabernas personalkostnader m.m. Den andra delen går till Slottsstaten med ansvar för bl.a. slottsförvaltningarna och kungliga husgerådskammaren som förvaltar alla lös inredning och konstsamlingarna.

De flesta kungliga slotten är statlig egendom och alltså även dessa en del av vårt kulturarv. Detta skulle även med ett annat statsskick behöva vårdas. Tro inte att ett förändrat statsskick skulle vara billigare. Återkommande val av statschef skulle innebära onödiga kostnader. F.d. statschefer skulle dessutom troligen erhålla livslånga dyrbara avgångsarvoden. En hisnande tanke jämfört med idag.

Patrik Åkesson
Ordförande i Rojalistiska Föreningen

Konstitutionella frågor måste tas på allvar

Debattören Dick Erixon skrev i slutet av juni i sin blogg ett inlägg under rubriken ”Det är mycket monarki nu”.

Prinsbröllop och prinsfödelse innebär stort medialt pådrag. SVT får kritik för att man rapporterar familjehögtider utan att granska. Republikaner morrar om odemokratisk institution.

Min reflektion är alltid: “Vad skulle vara ett bättre alternativ?” Och ingen har givit mig ett bra svar.

Det blir komiskt när republikanska föreningens representant i SVT-soffan får frågan om det inte blir svårt med demokratiargument när halva folket stöder monarkin och bara 20 procent vill avskaffa den, och svarar ungefär: “vi vet att folk inte gillar förändringar förrän de är genomförda”. Demokrati är alltså att politiker genomför förändringar i strid med folkviljan. Lustig tolkning.

Och alternativet till monarki är enligt republikanska föreningen direktvald president eller talmannen. Så alternativet till monarki är Urban Ahlin. Eller val av en avdankad politiker. Göran Persson kanske?

Det som irriterar mig är att kritikerna inte tar konstitutionella frågor på allvar. De flesta länders grundlagar har kontinuitet som en viktig aspekt. Monarki uppfyller det kravet. I USA har man en Högsta domstol med nio på livstid valda domare som konstitutionens beskyddare.

Men behöver demokratin överbeskyddare, frågar den historiskt okunnige. Mitt svar är: titta på Tyskland. Om kejsardömet överlevt hade Adolf Hitler aldrig fått den makt han fick. Han hade inte kunnat utse sig till kejsare i kejsarfamiljens ställe. Alltså hade inte det totalitära systemet kunnat uppstå. Soldater och officerare hade inte svurit ed till führern personligen, som blev fallet när ingen balanserande och från demokratiska val separerad institution fanns.

Demokrati kan nämligen innebära att en tillfällig folkmajoritet beslutar avskaffa demokrati genom visst sätt att rösta. Har republikanerna någonsin reflekterat över det historiskt bevisade faktum?

Alternativet till monarki är alltså inte talmannen, utan en Högsta domstol som i USA, eller enligt äldre svensk tradition kungaval, dvs en president vald på livstid. Det senare har dock nackdelen att när den livstidsvalde dör ligger kontinuiteten illa till. I Tyskland kunde Hitler avskaffa presidentposten när Paul von Hindenburg dog vid 87 års ålder 1934.

Så de som inte vill ha en monark som statschef bör ha något bättre underbyggda argument än hittills. Men de bör oavsett åsikter respektera kungafamiljen som familj vid familjehögtider.

Vad symboliserar monarkin?

Unless otherwise specified, the following applies for all images: •Images of the Royal Family are free for use by the media and organisations in connection with articles about the Royal Family. •Images may be used for private use. •Copyright Kungahuset.se must always be stated on publication. If the photographer's name has been specified in the file information, this must also always be stated. •Images must not be used for marketing purposes, or used on products, packaging, advertising materials, postcards, posters or similar. •Images must not be used without permission in public performances, for public display or for dissemination to the public. •Images must not be manipulated without permission, except for normal editing. Images must not be cropped without permission. •Images must not be archived. Images must not be copied. Images must not be sold on to, or distributed to, third parties. For publication in books, please contact foto@royalcourt.se for publication permission. Bloggers may use images, provided that the above instructions are respected. Images elsewhere on the website are protected by copyright, and must not be copied.

Foto: Kungl. Hovstaterna/Alexis Daflos

Andreas Norlén bloggade om monarkin apropå prins Carl Philips och prinsessan Sofias bröllop. Han skrev bl.a: Om man är monarkist eller republikan kan bli en fråga som avgörs av vad man uppfattar att monarkin symboliserar.

De mer inbitna, kulturradikala republikanerna ser kungahuset som en symbol för överhet och svassande, förlegade värderingar och för ett historiskt arv som vi borde skämmas för.

Stöder man monarkin ser man tvärtom monarkin som en symbol för nationell sammanhållning i Sverige som Sverige är idag och för en förankring i den historia som är just vår och som, på gott och ont, har format våra dagars Sverige. PJ Anders Linder formulerade härom året svagheten i den republikanska synen med påpekandet att republikanerna skäller på en monarki som inte längre finns. Dagens svenska monarki är inte mästrande, översittaraktig och mallig. Republikanerna angriper Marie Antoinette, men hon finns inte längre bland oss.

Visst håller kungahuset på formerna – det ska vara pompa och ståt och vissa ritualer – men det innebär inte att kungen är en gamla tiders översittarkung av Guds nåde. Redan kungens valspråk – ”För Sverige i tiden” – andas en insikt om att monarkin, för att förbli relevant och accepterad i ett Sverige som förändras snabbt, måste följa med sin tid.

Kungahusets medlemmar framstår som i hög grad medvetna om att folket har höga förväntningar på dem som ledande nationella symboler. Om de säger något fel eller på annat sätt inte är allmänheten till lags vet de att kritiken kommer snabbt och ofta är tämligen skoningslös.

Det är på många sätt snarare folket – journalister, medborgare som twittrar och andra – som beter sig översittaraktigt mot kungahuset än tvärtom. I dagens Sverige är det inte kungen som ställer krav på undersåtarna, utan medborgarna som ställer krav på sin statschef. Det är sett över det historiska förloppet en sund och bra utveckling, men det undergräver onekligen republikanernas skall mot det påstådda kryperiet för kungligheterna

Andreas Norlén är medlem i RojF, Riksdagman
och Konstitutionsutskottets ordförande

 

Omslagsfoto: 

Foto: Bengt Nyman [CC BY 2.0)], via Wikimedia Commons

Replik: Republikanerna är buttra glädjedödare

Republikanska föreningens ordförande Yasmine Larsson skriver på Expressen Debatt den 9 juni att SVT rapporterar alltför okritiskt om kungahuset och särskilt H.K.H. Prins Carl Philips kommande bröllop med fröken Sofia Hellqvist.

Hon anser att media i sin rapportering och granskning av kungahuset brister i opartiskhet och beter sig alldeles för underdånigt. För alla som följer rapporteringen om kungahuset mer än bara när det är bröllop på gång ter sig detta som ett ganska absurt påstående. För vem minns inte mediernas helt grundlösa hetsjakt och drev som drabbat både Kungen och Drottningen i närtid?

Vi vet att vi är oense med Republikanska föreningen när det kommer till vilket statsskick vi ska ha. Vi vill värna den svenska konstitutionella, demokratiska monarkin som tjänat oss så väl, medan de vill omkullkasta den och troligtvis ha ytterligare en politiker i samhällets topp. Men oavsett vad man tycker i sakfrågan är det svårt att komma ifrån att monarkin är det statsskick vi har i dag, och är en grundlagsreglerad del av staten som fyller funktionen av statschefsämbete. Med tanke på det är det ingalunda konstigt att SVT rapporterar från det stundande bröllopet, precis som man rapporterat från tidigare bröllop inom kungahuset.

Det är skillnad på medias rapporterande och kritiskt granskande delar. Kritiskt granskande, och ofta rentav helt okritiska republikanska attacker, mot kungahuset och monarkin sker hela tiden. Den som tror något annat kan söka på monarkin i valfri tidning, och läsa själv. Att media också rapporterar från vad som pågår inom kungahuset, som exempelvis SVT:s sändningar av de kungliga bröllopen, är inte konstigare än att media både rapporterar om regeringens förehavande och granskar dem. Det finns ingen motsättning däremellan.

Republikanska föreningens artikel dryper av missunnsamhet. Glädjedödare blir alltid buttra när andra människor gläder sig och firar. Vi andra passar på lördag på att få njuta av kungligheternas flärd och glamour, att få se en vackrare del av staten och av att få uppleva ett historiskt ögonblick som i många andra länder bara finns i vackra sagor. Genom SVT:s sändning kan alla människor i hela vårt avlånga land få ta del av den pompa och ståt som pågår i Stockholm. Och det, det är den service som licensbetalarna både vill ha och förtjänar.

Patrik Åkesson, ordförande Rojalistiska föreningen
Leo Pierini, styrelseledamot Rojalistiska föreningen

Debattinlägg publicerat i Expressen (2015-06-10)

overlay-text-starkmonarkin-bla

 

Drevet mot H.M. Drottningen

Då var det dags igen. Drevet mot H.M. Drottningen, i form av ”kritik” mot hennes far, har satt igång. Den här gången med anledning av Johan Åsards nya bok om turerna kring Drottningens pappa, som släpptes förra veckan. Kritiken ska handla om Drottningens fars kopplingar till nazismen, och Drottningens eventuella medskyldighet i något som ska ha hänt flera år före hennes födsel.

Medier har en enorm makt i Sverige. Det är inte för intet som medierna ibland kallas ”den tredje statsmakten”. Man bör därför kunna förvänta sig att objektivitet, respekt för de människor artiklar påverkar samt konsekvensanalyser ska prägla det som medierna väljer att skriva och rapportera om. Ett visst mått av nyhetsvärde bör också finnas i rapporteringen, och i de fall där rapporteringen riskerar att skada eller kränka andra människor bör nyhetsvärdet noggrant vägas mot den skadan eller kränkningen.

Vi har väldigt svårt att se att några av dessa hänsyn och överväganden har gjorts inför det drev mot Drottningen som nu blossat upp igen. I stället har rapporteringen präglats av sensationalism och närmast varit inriktad på att skada Drottningens anseende. Det är svårt att på annat sätt förklara de publiceringar som ägt rum.

Tror svenska medier på arvsynd? Knappast. Är det i sådana fall över huvud taget relevant vad Drottningens far sysslade med? Är Drottningen på något sätt klandervärd för något som hennes far har gjort? Är hennes duglighet som Drottning på något sätt avhängig av hennes fars handlingar? Svaret på de frågorna måste bli ett självklart nej.

Det handlar alltså inte om legitim granskning av ett offentligt ämbete, och inte heller om vandeln hos en offentlig person. Det blir uppenbart att rapporteringens syfte inte kan vara något annat än att skada förtroendet för Drottningen, vilket är extremt sorgligt.

Det finns förstås en annan, mer trolig förklaring till rapporteringen än en plötslig medial vilja att förtala Drottningen i jakten på sålda lösnummer.

Den bakomliggande orsaken till mediernas handlande är journalisternas fördolda republikanska agenda.

I sin strävan att pressa in samhället i sin ideologiska mall skyr de inga medel för att sänka allmänhetens förtroende för kungahuset som institution såväl som för deras medlemmar. Det är precis samma sak som det som pågick för ett drygt år sedan, då hela det svenska etablissemanget bestående av såväl medier som politiker valde att tro en dömd, tungt kriminell gangsterkung före Sveriges statschef. Även då handlade rapporteringen om en sensationell bok, och stod på högst tvivelaktiga journalistiska grunder.

Ibland är den republikanska agendan inte ens fördold. Journalisten Henrik Arnstad erkänner helt öppet i en artikel i Aftonbladet att det hela handlar om att svartmåla en ”antidemokratisk kvarleva vårt land obegripligt nog fortfarande dras med; en fläck på Sveriges baner som stavas arvkungadöme”.

För oss är det högst allvarligt att svenska medier, som vi förväntar oss ska syssla med objektiv och saklig nyhetsrapportering, i så stor utsträckning driver en stundom förtäckt agenda, och använder sig av så tvivelaktiga metoder.

Det tragiska smutskastandet av Drottningens person och Sveriges monarki måste få ett slut, annars riskerar vi att förlora mer än förtroendet för journalistkåren.

Leo Pierini
Rojalistiska Föreningen
Maja Westling
CUF:s nätverk för monarki

Mobbing och näthat

I en hård Aktuelltdebatt om publiceringen av satirbilden med bland andra drottning Silvia mötte Patrik Åkesson Expressens chefredaktör Thomas Mattsson. Detta skedde efter det att hovet beslutat att göra en anmälan till Allmänhetens pressombudsman. Pressombudsmannen hade dock inte funnit skäl att vidta någon ytterligare åtgärd med anledning av anmälan. PO Ola Sigvardsson skriver visserligen i beslutet att “det är lätt att instämma i riksmarsalkens påstående att bilden är kränkande, sårande och illvillig”. Men han anser ändå inte att bilden är så kränkande att den går över gränsen för vad som pressetiskt kan accepteras.

Hovet har därför överklagat ärendet till Pressens opinionsnämnd PON.
I sin överklagan av beslutet skriver riksmarsalken att “”H M Drottningen utsatts för en synnerligen allvarlig och oförsvarlig publicitetsskada. Skadan förstärks av att H M Drottningen är gemål till Sveriges statsöverhuvud och således har att företräda nationen i Sverige och utomlands.”

Patrik Åkesson kallade det beklämmande att bilden av konstnären Elisabeth Ohlsson Wallin publicerats av flera medier, bland annat Expressen.
– Vi har i dagarna debatterat näthat och mobbning, vad är det här om inte näthat och mobbning?
Åkesson anser att tidningarna har en agenda att avskaffa monarkin.
–Tidningarna behöver sälja lösnummer och så vill man förändra statsskicket.

Thomas Mattsson hävdade att det handlar om en politisk satirbild som publicerades, efter att tidskriften Tiden först publicerat bilden, för att läsarna skulle kunna förstå debatten.
– Rojalistiska föreningen försvarar här en politisk ståndpunkt – monarkin. Den Socialdemokratiska tidskriften Tiden som publicerade konstverket förespråkar republik. Jag tror att det är svårt att förhålla sig till en sådan här debatt om man inte låter betraktarna ta del av själva originalverket.

Enligt Thomas Mattsson har publiceringen gjorts inom ramarna för god pressetik och tryckfrihetsförordningen, men får mothugg av Patrik Åkesson.
– Kvällstidningarna skyddar sig bakom tryckfrihetsförordningen, men man bör fundera över vad som är lämpligt att publicera och över verkningarna. Det är inte vem som helst det handlar om, det handlar om Sveriges statschef och om drottningen av Sverige.
– Åkesson vänder sig också mot att bilden kallas för politisk satir. Kungaparet är opolitiskt och därför kan det inte heller var rätt att kalla nidbilden för en politisk satir. Det hjälper inte att som en efterkonstruktion i stället kalla det för konst.
– Elisabeth Ohlsson Wallin har av andra skäl tvingats ändra i collaget då hon utan tillstånd använt fotografier tagna av andra fotografer. Hon har i efterhand bett om ursäkt då hon har förstått att drottningen blivit illa berörd av bilden. Samtidigt säger hon sig inte ångra att collaget skapats vilket gör att hennes ursäkt inte kan sägas var mycket värd.