Konstitutionella frågor måste tas på allvar

Debattören Dick Erixon skrev i slutet av juni i sin blogg ett inlägg under rubriken ”Det är mycket monarki nu”.

Prinsbröllop och prinsfödelse innebär stort medialt pådrag. SVT får kritik för att man rapporterar familjehögtider utan att granska. Republikaner morrar om odemokratisk institution.

Min reflektion är alltid: “Vad skulle vara ett bättre alternativ?” Och ingen har givit mig ett bra svar.

Det blir komiskt när republikanska föreningens representant i SVT-soffan får frågan om det inte blir svårt med demokratiargument när halva folket stöder monarkin och bara 20 procent vill avskaffa den, och svarar ungefär: “vi vet att folk inte gillar förändringar förrän de är genomförda”. Demokrati är alltså att politiker genomför förändringar i strid med folkviljan. Lustig tolkning.

Och alternativet till monarki är enligt republikanska föreningen direktvald president eller talmannen. Så alternativet till monarki är Urban Ahlin. Eller val av en avdankad politiker. Göran Persson kanske?

Det som irriterar mig är att kritikerna inte tar konstitutionella frågor på allvar. De flesta länders grundlagar har kontinuitet som en viktig aspekt. Monarki uppfyller det kravet. I USA har man en Högsta domstol med nio på livstid valda domare som konstitutionens beskyddare.

Men behöver demokratin överbeskyddare, frågar den historiskt okunnige. Mitt svar är: titta på Tyskland. Om kejsardömet överlevt hade Adolf Hitler aldrig fått den makt han fick. Han hade inte kunnat utse sig till kejsare i kejsarfamiljens ställe. Alltså hade inte det totalitära systemet kunnat uppstå. Soldater och officerare hade inte svurit ed till führern personligen, som blev fallet när ingen balanserande och från demokratiska val separerad institution fanns.

Demokrati kan nämligen innebära att en tillfällig folkmajoritet beslutar avskaffa demokrati genom visst sätt att rösta. Har republikanerna någonsin reflekterat över det historiskt bevisade faktum?

Alternativet till monarki är alltså inte talmannen, utan en Högsta domstol som i USA, eller enligt äldre svensk tradition kungaval, dvs en president vald på livstid. Det senare har dock nackdelen att när den livstidsvalde dör ligger kontinuiteten illa till. I Tyskland kunde Hitler avskaffa presidentposten när Paul von Hindenburg dog vid 87 års ålder 1934.

Så de som inte vill ha en monark som statschef bör ha något bättre underbyggda argument än hittills. Men de bör oavsett åsikter respektera kungafamiljen som familj vid familjehögtider.

Vad symboliserar monarkin?

Unless otherwise specified, the following applies for all images: •Images of the Royal Family are free for use by the media and organisations in connection with articles about the Royal Family. •Images may be used for private use. •Copyright Kungahuset.se must always be stated on publication. If the photographer's name has been specified in the file information, this must also always be stated. •Images must not be used for marketing purposes, or used on products, packaging, advertising materials, postcards, posters or similar. •Images must not be used without permission in public performances, for public display or for dissemination to the public. •Images must not be manipulated without permission, except for normal editing. Images must not be cropped without permission. •Images must not be archived. Images must not be copied. Images must not be sold on to, or distributed to, third parties. For publication in books, please contact foto@royalcourt.se for publication permission. Bloggers may use images, provided that the above instructions are respected. Images elsewhere on the website are protected by copyright, and must not be copied.

Foto: Kungl. Hovstaterna/Alexis Daflos

Andreas Norlén bloggade om monarkin apropå prins Carl Philips och prinsessan Sofias bröllop. Han skrev bl.a: Om man är monarkist eller republikan kan bli en fråga som avgörs av vad man uppfattar att monarkin symboliserar.

De mer inbitna, kulturradikala republikanerna ser kungahuset som en symbol för överhet och svassande, förlegade värderingar och för ett historiskt arv som vi borde skämmas för.

Stöder man monarkin ser man tvärtom monarkin som en symbol för nationell sammanhållning i Sverige som Sverige är idag och för en förankring i den historia som är just vår och som, på gott och ont, har format våra dagars Sverige. PJ Anders Linder formulerade härom året svagheten i den republikanska synen med påpekandet att republikanerna skäller på en monarki som inte längre finns. Dagens svenska monarki är inte mästrande, översittaraktig och mallig. Republikanerna angriper Marie Antoinette, men hon finns inte längre bland oss.

Visst håller kungahuset på formerna – det ska vara pompa och ståt och vissa ritualer – men det innebär inte att kungen är en gamla tiders översittarkung av Guds nåde. Redan kungens valspråk – ”För Sverige i tiden” – andas en insikt om att monarkin, för att förbli relevant och accepterad i ett Sverige som förändras snabbt, måste följa med sin tid.

Kungahusets medlemmar framstår som i hög grad medvetna om att folket har höga förväntningar på dem som ledande nationella symboler. Om de säger något fel eller på annat sätt inte är allmänheten till lags vet de att kritiken kommer snabbt och ofta är tämligen skoningslös.

Det är på många sätt snarare folket – journalister, medborgare som twittrar och andra – som beter sig översittaraktigt mot kungahuset än tvärtom. I dagens Sverige är det inte kungen som ställer krav på undersåtarna, utan medborgarna som ställer krav på sin statschef. Det är sett över det historiska förloppet en sund och bra utveckling, men det undergräver onekligen republikanernas skall mot det påstådda kryperiet för kungligheterna

Andreas Norlén är medlem i RojF, Riksdagman
och Konstitutionsutskottets ordförande

 

Omslagsfoto: 

Foto: Bengt Nyman [CC BY 2.0)], via Wikimedia Commons

Replik: Republikanerna är buttra glädjedödare

Republikanska föreningens ordförande Yasmine Larsson skriver på Expressen Debatt den 9 juni att SVT rapporterar alltför okritiskt om kungahuset och särskilt H.K.H. Prins Carl Philips kommande bröllop med fröken Sofia Hellqvist.

Hon anser att media i sin rapportering och granskning av kungahuset brister i opartiskhet och beter sig alldeles för underdånigt. För alla som följer rapporteringen om kungahuset mer än bara när det är bröllop på gång ter sig detta som ett ganska absurt påstående. För vem minns inte mediernas helt grundlösa hetsjakt och drev som drabbat både Kungen och Drottningen i närtid?

Vi vet att vi är oense med Republikanska föreningen när det kommer till vilket statsskick vi ska ha. Vi vill värna den svenska konstitutionella, demokratiska monarkin som tjänat oss så väl, medan de vill omkullkasta den och troligtvis ha ytterligare en politiker i samhällets topp. Men oavsett vad man tycker i sakfrågan är det svårt att komma ifrån att monarkin är det statsskick vi har i dag, och är en grundlagsreglerad del av staten som fyller funktionen av statschefsämbete. Med tanke på det är det ingalunda konstigt att SVT rapporterar från det stundande bröllopet, precis som man rapporterat från tidigare bröllop inom kungahuset.

Det är skillnad på medias rapporterande och kritiskt granskande delar. Kritiskt granskande, och ofta rentav helt okritiska republikanska attacker, mot kungahuset och monarkin sker hela tiden. Den som tror något annat kan söka på monarkin i valfri tidning, och läsa själv. Att media också rapporterar från vad som pågår inom kungahuset, som exempelvis SVT:s sändningar av de kungliga bröllopen, är inte konstigare än att media både rapporterar om regeringens förehavande och granskar dem. Det finns ingen motsättning däremellan.

Republikanska föreningens artikel dryper av missunnsamhet. Glädjedödare blir alltid buttra när andra människor gläder sig och firar. Vi andra passar på lördag på att få njuta av kungligheternas flärd och glamour, att få se en vackrare del av staten och av att få uppleva ett historiskt ögonblick som i många andra länder bara finns i vackra sagor. Genom SVT:s sändning kan alla människor i hela vårt avlånga land få ta del av den pompa och ståt som pågår i Stockholm. Och det, det är den service som licensbetalarna både vill ha och förtjänar.

Patrik Åkesson, ordförande Rojalistiska föreningen
Leo Pierini, styrelseledamot Rojalistiska föreningen

Debattinlägg publicerat i Expressen (2015-06-10)

overlay-text-starkmonarkin-bla

 

Drevet mot H.M. Drottningen

Då var det dags igen. Drevet mot H.M. Drottningen, i form av ”kritik” mot hennes far, har satt igång. Den här gången med anledning av Johan Åsards nya bok om turerna kring Drottningens pappa, som släpptes förra veckan. Kritiken ska handla om Drottningens fars kopplingar till nazismen, och Drottningens eventuella medskyldighet i något som ska ha hänt flera år före hennes födsel.

Medier har en enorm makt i Sverige. Det är inte för intet som medierna ibland kallas ”den tredje statsmakten”. Man bör därför kunna förvänta sig att objektivitet, respekt för de människor artiklar påverkar samt konsekvensanalyser ska prägla det som medierna väljer att skriva och rapportera om. Ett visst mått av nyhetsvärde bör också finnas i rapporteringen, och i de fall där rapporteringen riskerar att skada eller kränka andra människor bör nyhetsvärdet noggrant vägas mot den skadan eller kränkningen.

Vi har väldigt svårt att se att några av dessa hänsyn och överväganden har gjorts inför det drev mot Drottningen som nu blossat upp igen. I stället har rapporteringen präglats av sensationalism och närmast varit inriktad på att skada Drottningens anseende. Det är svårt att på annat sätt förklara de publiceringar som ägt rum.

Tror svenska medier på arvsynd? Knappast. Är det i sådana fall över huvud taget relevant vad Drottningens far sysslade med? Är Drottningen på något sätt klandervärd för något som hennes far har gjort? Är hennes duglighet som Drottning på något sätt avhängig av hennes fars handlingar? Svaret på de frågorna måste bli ett självklart nej.

Det handlar alltså inte om legitim granskning av ett offentligt ämbete, och inte heller om vandeln hos en offentlig person. Det blir uppenbart att rapporteringens syfte inte kan vara något annat än att skada förtroendet för Drottningen, vilket är extremt sorgligt.

Det finns förstås en annan, mer trolig förklaring till rapporteringen än en plötslig medial vilja att förtala Drottningen i jakten på sålda lösnummer.

Den bakomliggande orsaken till mediernas handlande är journalisternas fördolda republikanska agenda.

I sin strävan att pressa in samhället i sin ideologiska mall skyr de inga medel för att sänka allmänhetens förtroende för kungahuset som institution såväl som för deras medlemmar. Det är precis samma sak som det som pågick för ett drygt år sedan, då hela det svenska etablissemanget bestående av såväl medier som politiker valde att tro en dömd, tungt kriminell gangsterkung före Sveriges statschef. Även då handlade rapporteringen om en sensationell bok, och stod på högst tvivelaktiga journalistiska grunder.

Ibland är den republikanska agendan inte ens fördold. Journalisten Henrik Arnstad erkänner helt öppet i en artikel i Aftonbladet att det hela handlar om att svartmåla en ”antidemokratisk kvarleva vårt land obegripligt nog fortfarande dras med; en fläck på Sveriges baner som stavas arvkungadöme”.

För oss är det högst allvarligt att svenska medier, som vi förväntar oss ska syssla med objektiv och saklig nyhetsrapportering, i så stor utsträckning driver en stundom förtäckt agenda, och använder sig av så tvivelaktiga metoder.

Det tragiska smutskastandet av Drottningens person och Sveriges monarki måste få ett slut, annars riskerar vi att förlora mer än förtroendet för journalistkåren.

Leo Pierini
Rojalistiska Föreningen
Maja Westling
CUF:s nätverk för monarki

Mobbing och näthat

I en hård Aktuelltdebatt om publiceringen av satirbilden med bland andra drottning Silvia mötte Patrik Åkesson Expressens chefredaktör Thomas Mattsson. Detta skedde efter det att hovet beslutat att göra en anmälan till Allmänhetens pressombudsman. Pressombudsmannen hade dock inte funnit skäl att vidta någon ytterligare åtgärd med anledning av anmälan. PO Ola Sigvardsson skriver visserligen i beslutet att ”det är lätt att instämma i riksmarsalkens påstående att bilden är kränkande, sårande och illvillig”. Men han anser ändå inte att bilden är så kränkande att den går över gränsen för vad som pressetiskt kan accepteras.

Hovet har därför överklagat ärendet till Pressens opinionsnämnd PON.
I sin överklagan av beslutet skriver riksmarsalken att ””H M Drottningen utsatts för en synnerligen allvarlig och oförsvarlig publicitetsskada. Skadan förstärks av att H M Drottningen är gemål till Sveriges statsöverhuvud och således har att företräda nationen i Sverige och utomlands.”

Patrik Åkesson kallade det beklämmande att bilden av konstnären Elisabeth Ohlsson Wallin publicerats av flera medier, bland annat Expressen.
– Vi har i dagarna debatterat näthat och mobbning, vad är det här om inte näthat och mobbning?
Åkesson anser att tidningarna har en agenda att avskaffa monarkin.
–Tidningarna behöver sälja lösnummer och så vill man förändra statsskicket.

Thomas Mattsson hävdade att det handlar om en politisk satirbild som publicerades, efter att tidskriften Tiden först publicerat bilden, för att läsarna skulle kunna förstå debatten.
– Rojalistiska föreningen försvarar här en politisk ståndpunkt – monarkin. Den Socialdemokratiska tidskriften Tiden som publicerade konstverket förespråkar republik. Jag tror att det är svårt att förhålla sig till en sådan här debatt om man inte låter betraktarna ta del av själva originalverket.

Enligt Thomas Mattsson har publiceringen gjorts inom ramarna för god pressetik och tryckfrihetsförordningen, men får mothugg av Patrik Åkesson.
– Kvällstidningarna skyddar sig bakom tryckfrihetsförordningen, men man bör fundera över vad som är lämpligt att publicera och över verkningarna. Det är inte vem som helst det handlar om, det handlar om Sveriges statschef och om drottningen av Sverige.
– Åkesson vänder sig också mot att bilden kallas för politisk satir. Kungaparet är opolitiskt och därför kan det inte heller var rätt att kalla nidbilden för en politisk satir. Det hjälper inte att som en efterkonstruktion i stället kalla det för konst.
– Elisabeth Ohlsson Wallin har av andra skäl tvingats ändra i collaget då hon utan tillstånd använt fotografier tagna av andra fotografer. Hon har i efterhand bett om ursäkt då hon har förstått att drottningen blivit illa berörd av bilden. Samtidigt säger hon sig inte ångra att collaget skapats vilket gör att hennes ursäkt inte kan sägas var mycket värd.

Vem vill läsa en skandalbok om kungen?

Det har skrivits en skandalbok om kungen. ”Carl XVI Gustaf – den motvillige monarken”. Är det inte tillräckligt med skandaler i det svenska samhället? Behöver vi verkligen läsa om fler skandaler?

I slutet av 1940 talet skrev utpressaren Curt Haijby en skandalbok som gjorde det svenska hovet upprört. Boken hette ”Patrik Kajson går igen”. Det slutade med att hovet köpte upp hela upplagan och lade den i någon slags arkiv. Det borde hovet göra denna gång också. Senare har det visat sig att mycket av Haijbyaffären var dikt och förbannad lögn. Kanske den nya utgåvan av skandalboken, om några år, också kommer att betraktas som dikt och förbannad lögn.

Att sitta och försvara kungen är kanske inte rätt alltid. Även kungen måste ha rätt till ett privatliv. Om uppgifterna i boken är sanna så kanske man inte behöver ge dessa en sådan stor publicitet att man skriver en skandalbok. Den välvilja hos svenska folket som den svenska kungafamiljen skapade i samband med det kungliga bröllopet i juni 2010 går inte alltid att leva på. Välviljan mot kungafamiljen, från det svenska folket, är säkerligen inte bortblåst. Men den här boken har skadat monarkin och därmed det svenska samhället. Sådana skriverier skadar förtroende för Sveriges statschef både i Sverige och utomlands. Sverige är ju ändå en konstitutionell monarki.

Säkerligen kommer boken att säljas slut och författarna blir kändisar. Mycket pengar kommer de att tjäna på boken som de har skrivit. Men vad har det gagnat det svenska samhället? Att skandal lägges till skandal? Vi behöver inga fler skandaler. Boken är egentligen bara att kastas i soptunnan.

Bertil Lindström, Floda
Medlem i RojF

Historielöst gnäll på monarkin!

I tider av globalisering, internet och små nyheter i brist på stora – tycks det – sprids allt sekundsnabbt. Vi får intrycket att allt går snabbare, skandaler och fadäser blåses upp och får orimliga proportioner. Lösnummersäljande journalister får ta till vilka knep som helst. Devisen tycks vara ” kan man klämma åt någon, så gör det”.

Monarkin utsätts för allt möjligt. Läsarna får gärna intrycket att moralupplösningen har kommit nära, monarkin är förlegad, både vad gäller statsskick, jämställdhet och att den är allmänt ålderdomlig. Detta synsätt bygger delvis på tron att vi, just här och nu vet bäst, en brist på historisk förankring och någon form av moralisk överlägsenhet (tror man…).

Vi har haft en obruten monarki i c:a 1000 år i Sverige. Vi har haft kungar och några få drottningar som tagit aktiv del i Sveriges utveckling, i flera fall lett den. Vi har gått från ett splittrat land, till en nationalstat, stormakt. En frihetstid, ”upplysta” monarker, en Bernadotte som tog Sverige från ett uppbrutet land på 1820-talet till ett ”modernare” Sverige. Från små till stora skandaler, kungamord och intriger, statskupper till ceremoniella kungar. En kung av Guds nåde, Oscar II, till en modern monarki. Ett statsskick som vi bör vårda och vara stolta över. Vi kan ha olika åsikter om enskilda monarker. Det är och ska vara tillåtet i vår moderna demokrati.

Det är en styrka för vårt öppna och ”supermoderna” Sverige. Det går att samtidigt förena en vital demokrati, ett jämställt och öppet Sverige med en modern monarki. I USA kan man fullständigt baktala en president, men man är rädd om ”presidentskapet”. I vår monarki finns stora värden. Historiska och ekonomiska. Självklart kan vi upplysta och moderna svenskar bevara en av världens äldsta monarkier.

Hallandsposten 2011-01-05

Michael Svensson
Riksdagsman

Cecilia Magnusson
Riksdagsman och 2:e vice ordf. i Rojalistiska Föreningen