Herman Lindqvist – Årets rojalist 2017!

Hedersomnämningen

RojF_cirkel_300_guld

ÅRETS ROJALIST 2017

tilldelades, vid Rojalistiska Föreningens riksstämma 2018

Herman Lindqvist

Hedersutnämningen ”Årets rojalist” tilldelas Herman Lindqvist med motiveringen att han genom ett mångårigt arbete och på ett lättsamt sätt spridit kunskap om Sveriges kungar och viktiga perioder i landets historia. Han har gjort detta på ett pedagogiskt, fängslande och lättillgängligt sätt bl.a. genom ett stort antal böcker, föredrag och uppskattade historiska TV-program.

Herman Lindqvist har sannolikt bidragit till att läsarna och tittarna fått upplysningar och kunskaper om historien som man annars kanske inte hade kunnat ta till sig. Han levandegör historien genom sin förmåga att i tal och skrift dela med sig av sin kunskap.

Foto: Frankie Fouganthin.
Creative Commons Erkännande-Dela Lika 3.0 Generisk.

Kungariket Tonga

Tongas vapen

Tonga är en konstitutionell monarki med kungen som statschef och premiärministern som regeringschef. Monarkin är ärftlig medan premiärministern väljs av Fale Alea, landets parlament, och formellt utnämns av kungen. Premiärministern nominerar i sin tur ministrar till sin regering som utnämns av kungen. Enligt konstitutionen har kungen ett eget statsråd för att agera rådgivare. Kungen utser själv vilka som ska sitta i statsrådet

Parlamentet Fale Alea har sitt säte i huvudstaden Nuku’alofa på Tongatapu och är en enkammarförsamling med 26 ledamöter på 3-årsmandat. 17 ledamöter representerar folket och väljs i enmansvalkretsar i majoritetsval och 9 ledamöter är indirekt valda av Tongas adelsmän.

Landets dömande makts högsta domstol bildades 1875 och består av dess ordförande och andra domare vars antal bestäms av kungen. Domare i högsta domstolen utnämns av kungen i sitt statsråd men måste godkännas av landets parlament. Överklaganden av domar från högsta domstolen avgörs i kungens statsråd.

Tonga är en självständig stat och arkipelag belägen i Stillahavet. Landet består av 176 utspridda öar varav 52 är bebodda. Konungariket sträcker sig över ett avstånd på cirka 800 km i nord-sydlig linje och ligger på ungefär en tredjedel av avståndet från Nya Zeeland till Hawaii.

Tonga är den enda önationen i regionen som undgått formell kolonisation. Under 2010 tog Tonga ett avgörande steg mot att bli en fullt fungerande konstitutionell monarki efter att lagstiftningsreformer banade väg för det första representativa valet. Det resulterade i valet av adelsmannen Siale´ataongo Tu´ivakanō som sin första demokratiskt valda premiärminister.

Tongaöarna har varit befolkade i omkring 3000 år, och invånarnas kultur har säkerligen förändrats rejält under denna långa tidsperiod. Innan européerna anlände under sent 1500- och tidigt 1600-tal var tonganerna i nära kontakt med sina närmsta grannar, Fiji och Samoa. Under 1800-talet, då västerländska handelsmän och missionärer började anlända, förändrades Tongas kultur dramatiskt. Vissa gamla vanor och övertygelser förkastades och andra togs i bruk. Vissa anpassningar som gjordes under denna tid ifrågasätts idag, då den västerländska civilisationen utvecklats.

Tongas flagga

Flaggan

Tongas första flagga var vit med ett rött grekiskt kors, och infördes av kung George Tupou I efter att han konverterat till kristendomen och grundat den självständiga monarkin Tonga 1845.

När Röda korset antagit en identisk flagga 1863 omarbetades den tongolesiska flaggan och fick då dagens utseende. Flaggan infördes i författningen den 4 november 1875, och får enligt lagtexten aldrig förändras. Flaggan användes även under perioden som brittisk skyddsstat 1900–1970, till skillnad från andra områden som ingick i Brittiska Västra Stillahavsterritoriet som i egenskap av kolonier oftast använde den brittiska unionsflaggan med emblem.

Regenter i moderna tid

George Tupou I (1875–1893)

George Tupou II (1893–1918)

Drottning Salote Tupou III (1918–1965)

Taufa’ahau Tupou IV (1965–2006)

George Tupou V (2006–2012)

Tupou VI (2012–)

Det kungliga standaret
Det kungliga standaret

Ordföranden har ordet – ur Rojalisten nr 1 2018

I år är det 200 år sedan ätten Bernadotte sattes på Sveriges tron. Det var den 5 februari 1818 som kung Karl XIII avled och Karl XIV Johan blev ny svensk regent.

I närvaro av Kungafamiljen invigdes märkesåret 2018 den 5 februari i Rikssalen på Stockholms Slott. Det blev en eftermiddag fylld med korta föredrag varvade med vackra musikinslag. Dagen avslutades med tal av HM Konungen följt av en mottagning i Bernadottegalleriet.

Det är i år 40 år sedan Rojalistiska Föreningen bildades. Anledningen var den nya regeringsformens tillkomst och att monarkin som fortsatt statsskick i Sverige kändes hotad. Efter något års förberedelser konstituerades föreningen och antog stadgar vid en första Riksstämma den 6 juni 1978 på Historiska museet i Stockholm. Föreningens jubileum kommer att firas lördagen den 2 juni.

I år ser vi fram emot nya trevliga händelser i kungahuset. Prinsessparet väntar sitt tredje barn under våren och då hoppas vi på ytterligare ett vackert och TV-sänt barndop. Den 2 juni, samma dag som har vi har en jubileumsbankett, firar Prinsessan Désirée sin 80-årsdag. I augusti fyller Prinsessan Christina 75 år och senare i december har vi HM Drottningens 75-årsdag att se fram emot.

Föreningen har skaffat en ny plattform för vårt medlemsregister och konverteringen har pågått under hösten. Härigenom hoppas vi på enklare rutiner i arbetet med att skicka ut medlemsinformation och distribuera Rojalisten. I januari kunde avierna för medlemsavgiften skickas ut via e-post till de medlemmar som uppgivit en sådan. Övriga medlemmar fick något försenat sin avi per post.

Ätten Bernadotte 200 år på Sveriges tron

Francois Gerard (1770-1837): Karl XIV Johan som kronprins (1763-1844). Olja på duk, utförd 1811.
Drottning Desideria_målning av Fredrik Westin 1830

Ätten Bernadotte 200 år på Sveriges tron

I början av 1800-talet hände mycket i landet som lämnat avtryck i vår historia. I en statskupp avsattes Gustav IV Adolf efter att ha förlorat Finland som under sjuhundra år hade varit en del av det svenska riket. Han ersattes av sin farbror som blev kung Karl XIII. Då han inte hade någon legitim arvinge till tronen utsågs den danske prinsen Fredrik Kristian August 1810 till kronprins med namnet Karl August. Fyra månader senare besökte kronprinsen Skånska husarregementets uppvisning på Kvidingehed. Där drabbades han av en stroke och föll av sin häst. Trots att dödsorsaken fastställdes genom en obduktion spreds rykten om att han på ett eller på annat sätt bragts om livet.  Anklagelserna riktades främst mot de s.k. gustavianerna som ansågs vilja sätta någon ur Gustav III:s familj på tronen. Efterspelet av prinsens död ledde det till att riksmarskalken Axel von Fersen blev attackerad och brutalt misshandlad till döds av en uppretad folkmassa vid kronprinsens begravning.

Jakten på en ny kronprins

Det fanns planer på att snabbt erbjuda Karl Augusts äldre bror hertig Fredrik Kristian tronföljden. Kejsar Napoleon var vid den tiden Europas mäktigaste man och man ville därför få hans godkännande. Man skickade för säkerhets skull dubbla kurirer. En av dess var friherren Carl Otto Mörner.

Mörner hade redan 1808 under förtroliga samtal drivit tesen att endast en fransk marskalk skulle kunna lyfta Sverige ur dess förfall och leda en revansch österut.

Så snart Mörner anlänt till Paris den 20 juni och avlämnat sina depescher med regeringsförslaget om hertig Fredrik Kristian började han ivrigt arbeta för sitt eget motsatta mål. En fransk vän från en tidigare vistelse i Paris förordade olika franska marskalkar särskilt Bernadotte. Mörner förstod då att, genom förmedling av den svenske generalkonsuln i Paris med flera, skaffa sig tillträde till marskalk Bernadotte.

Bernadotte antog så småningom anbudet och menade att Napoleon inte hade något emot hans val. Med detta svar och ett brev i vilket general Fabian Wrede synnerligen lovordade marskalken som person återvände Mörner hem. Efter hemkomsten sökte han upp utrikesminister Lars von Engeström samt hovkanslern, statsrådet Gustaf af Wetterstedt, som med stor häpnad fick information om förslaget till ny tronkandidat.

Sveriges minister i Paris fick först efter Mörners hemresa kunskap om dennes självpåtagna uppgift. Både hos ministern och hos Sveriges regering där hemma väckte detta harm och bestörtning. Man sökte med hot och varningar hejda Mörners vidare åtgärder som emellertid snabbt vann anhängare i huvudstaden. Han ålades då att vistas i Uppsala och förhindrades därigenom att komma till valriksdagen som av säkerhets skäl utlysts till Örebro i juli.

Sveriges regering vidhöll efter någon tvekan sitt första förslag och ständernas sekreta utskott hade därför redan den 11 augusti till Karl XIII gett sitt utlåtande till förmån för hertig Fredrik Kristian. Den franske köpmannen Jean Antoine Fourniers ankomst till Örebro, som ombud för marskalk Bernadotte, gjorde dock att många ändrade uppfattning.

Efter några voteringar kunde marskalk Bernadotte den 21 augusti 1810 utses till ny kronprins.

Den 23 september skriver Napoleon ett bemyndigande för fursten av Ponte Corvo att antaga titel och rang av Sveriges kronprins:

” Napoleon, genom Guds nåd och författningen fransmännens Kejsare, Konung af Italien, Beskyddare för Rhenförbundet, Medlare för schweiziska förbundet, till alla närvarande och efterkommande hälsning. Vår kusin, fursten af Ponte Corvo, marskalk af kejsardömet, har i ödmjukhet framställt, hurusom Sveriges ständer på konungens proposition hade tilldelat honom titeln kronprins af Sverige med arfsrätt till tronen, men att han, såsom varande vår undersåte, icke kunde mottaga denna höga rang, med mindre vi värdigades bemyndiga honom därtill. Viljande gifva åt sagde vår kusin, fursten af Ponte Corvo, ett synnerligt bevis på vår välvilja, hafva vi i kraft af detta bref bemyndigat och bemyndiga sagde vår kusin, fursten af Ponte Corvo, marskalk af kejsardömet, att mottaga titeln och rangen af Sveriges kronprins, honom tilldelad af rikets ständer på konungens proposition, med de rättigheter och prerogativ, som därvid äro fastade. Och för att det må för alltid vara fast och stadigt, hafva vi underskrifvit detta med egen hand. Gifvet i vårt palats S:t Cloud den 23 september i nådens år 1810.”

Bernadotte löstes så från sina förpliktelser som fransk undersåte och avreste från Paris den 30 september. På det svenska konsulatet i Helsingör antog han den 19 oktober den lutherska läran i närvaro av ärkebiskop Jakob Axelsson Lindblom, prostarna Lars Andreas Palm och Jonas Nordvall och några svenskar.

Dagen därpå landsteg han i Helsingborg. Under de följande dagarna reste han via Kristianstad, Växjö, Jönköping, Linköping, Nyköping och sedan till egendomen Sturehov. Han övernattade därefter på Drottningholm.

Den 2 november höll Bernadotte sitt högtidliga intåg i Stockholm och mottog den 5 november i Rikssalen ständernas hyllning sedan han avlagt trohetsed åt Karl XIII och av honom adopterats under namnet Karl Johan.

Kungen lät från tronen läsa upp adoptionsakten och därmed inför ständerna officiellt verkställa riksdagens beslut. I dess inledning tituleras den nye kronprinsen Furste af Ponte Corvo och sedan står hans tre förnamn försvenskade, Johan Baptist Julius. Så snart adoptionen var kungjord tilldelades han sitt nya namn Karl efter kungen och Johan som den enda rest av hans gamla namn Jean.

Därefter knäföll han framför tronen på en framställd bönpall och med handen på bibeln svor han sin tro- och huldhetsed till kungen.

Föreningen mellan kung och tronföljare beseglades genom att Bernadotte steg upp på tronen och kysste kungens hand, varpå denne reste sig och omfamnade honom. Kungens adoption hade därmed bekräftats, och Bernadotte återvände till sin stol såsom Karl XIII:s son Karl Johan. Ceremonin som förvandlat den franske marskalken Jean Bernadotte till Karl Johan, prins och tronföljare, var därmed efter närmare en och en halv timme över.

Fursten av Ponte Corvo föddes i Pau

Jean Baptiste Bernadotte föddes i den franska staden Pau 26 januari 1763. Han föddes några veckor för tidigt efter det att hans mor har skrämts av karnevalsdeltagare. Då man fruktade att barnet inte skulle överleva döptes han redan dagen efter i kyrkan S:t Martin. Både födelse- och dopattest finns bevarade i Paus arkiv.

Jean Baptiste tog värvning 1780 vid det 60:e franska linjeregementet, Royal-la-Marine, som då var förlagt på Korsika. Här kom han att stanna i tre år. Med sitt regemente på olika garnisonsorter gjorde han en snabb karriär inom armén. Under 1790-talet deltog han i flera fälttåg och blev känd för tapperhet och lysande bragder.

Den 16 augusti 1798 gifte han sig med Désirée Clary. Vid kejsardömets upprättande 1804 utnämndes Bernadotte som en av de första till marskalk av Frankrike och blev samma år guvernör över det under året erövrade Hannover. 1806 utnämndes han till furste av Ponte Corvo. Därefter följde några år med deltagande i flera fälttåg.

Marskalk Bernadotte skulle just resa till Rom för att tillträda en befattning som generalguvernör över Kyrkostaten, då förslaget om tronföljarskap i Sverige dök upp.

Som kronprins i Sverige kom Karl Johan att i praktiken utöva regentskapet då kung Karl XIII var sjuklig och trött. År 1814 tvingades Norge i union med Sverige, och Karl XIII utsågs till Norges kung under namnet Karl II. Kungen avled den 5 februari 1818.

Den 11 maj 1818 kröntes Karl XIV Johan till Sveriges och Norges konung i Stockholm. Den 7 september kröntes han även till Norges konung i Nidaros domkyrka i Trondheim. Det var första gången sedan Kristian II:s kröning i S:t Halvardskyrkan i Oslo 1514, som någon konung krönts i Norge.

Drottning Desideria som långa perioder vistades i Frankrike kröntes först den 21 augusti 1829 i Storkyrkan i Stockholm.

Titulering av Kungahusets medlemmar

Titulering av Kungahusets medlemmar

Hur tituleras medlemmar av Kungahusets medlemmar? Vad är skillnaden mellan Sveriges Kungahus och den Kungliga Familjen? Vi reder ut begreppen! 

Den högsta formen av titulering som används för Kungen och Drottningen är formellt Ers Majestät eller Ers Majestäter vid tilltal av båda. Ers byts ibland ut mot Eders i högtidliga sammanhang.

Vid omtal används Hans Majestät Konung Carl XVI Gustaf eller Hans Majestät och Hennes Majestät Drottning Silvia eller Hennes Majestät. Om båda omtalas blir det Deras Majestäter.

I skrift används H.M. Konung Carl XVI Gustaf eller H.M. Drottning Silvia. I skrift till Kungaparet används D.D. M.M. Konungen och Drottningen.    

I mindre formella sammanhang t.ex. i intervjuer är tilltalet Kungen och Drottningen. I en längre intervju kan man eventuellt varva med tilltalet Ni.

I mindre formella sammanhang t.ex. i intervjuer är tilltalet Kronprinsessan, Prinsen och Prinsessan. I en längre intervju kan man eventuellt varva med tilltalet Ni.

Här används tituleringen Ers Kunglig Höghet.

Vid omtal används Hennes Kungliga Höghet KronprinsessanHans Kungliga Höghet Prins DanielHans Kungliga Höghet Prins Carl Philip, Hennes Kungliga Höghet Prinsessan SofiaHennes Kungliga Höghet Prinsessan Madeleine.

I skrift används H. K. H. KronprinsessanH. K. H. Prins Daniel o.s.v.

I mindre formella sammanhang blir omtalet och i skrift Kronprinsessparet, Prinsparet och Prinsessparet.

H.M. Konung Carl XVI Gustaf

H.M. Drottning Silvia

H.K.H. Kronprinsessan Victoria

H.K.H. Prins Daniel

H.K.H. Prinsessan Estelle

H.K.H. Prins Oscar

H.K.H. Prins Carl Philip

H.K.H. Prinsessan Sofia

H.K.H. Prins Alexander

H.K.H. Prins Gabriel

H.K.H. Prinsessan Madeleine

H.K.H. Prinsessan Leonore

H.K.H. Prins Nicolas

H.K.H. Prinsessan Adrienne

H.K.H. Prinsessan Birgitta

Den Kungliga Familjen utgörs av Kungliga Huset samt Kungens övriga systrar

Prinsessan Margareta, Fru Ambler

Prinsessan Désirée, Friherinna Silfverschiöld

Prinsessan Christina, Fru Magnuson

I Kungliga Familjen ingår även

Grevinnan Marianne Bernadotte af Wisborg

Ordföranden har ordet – ur Rojalisten nr 4 2017

Patrik Åkesson, ordförande

Vågar man hoppas på att det svenska ordensväsendet skall återinföras? Möjligheten att kunna ge svenska medborgare en orden togs bort 1975. Sedan 80-talet har det i Riksdagen årligen lämnats in motioner i denna fråga. Även i år har det lämnats motioner om att tillsätta en parlamentarisk utredning angående ett modernt offentligt belöningssystem som bl.a. innebär att svenska medborgare kan belönas på samma sätt som utländska medborgare.

Vi har visserligen fortfarande kvar delar av ett tidigare ordensväsende, kungliga medaljer och regeringens medaljer. I grunden har dessa anor sedan 1700-talet. När det gäller ordnar är det idag endast Serafimerorden och Nordstjärneorden som kan utdelas. Serafimerorden tilldelas medlemmar den svenska kungafamiljen och utländska statschefer. Nordstjärneorden, som är en belöning för personliga insatser för Sverige eller svenska intressen, kan på förord från regeringen ges till utländska medborgare.

Det sägs att ambassadörer ibland tvingats att avstå från att kunna belöna svenska medborgare boende utomlands och som har gjort fina insatser för Sverige. Gränsdragningen mellan svensk och utländsk medborgare känns i det här sammanhanget allt mer otidsenlig och svårtillämpad. Det är svårt att förstå varför. Det är ju både ett bra och billigt sätt att visa uppskattning och tacksamhet.

Reformeringen av belöningssystemet bör även syfta till att öka antalet belöningar som tilldelas svenska medborgare och att säkerställa att svenska medborgare ska kunna tilldelas belöningar av samma höga rang som utländska medborgare redan kan få, det vill säga ordnar.

Det är märkligt att svenska politiker gärna stolt själva ses bära utländska ordnar medan de verkar ha mindre intresse av ett jämlikt svenskt ordenssystem. Sverige är idag troligen det enda landet i världen som inte har ett fungerande ordensväsende.

Vår fina kungafamilj har i år utökats med ännu en liten prins. Prins Gabriel kommer att döpas i Drottningholms slottskapell den 1 december. Då kommer han, i likhet med sina kusiner, att av farfar kungen tilldelas Serafimerorden.

Patrik Åkesson
ordförande

Drottningen åter prisbelönad

I september reste vår energiskt arbetande drottning till Berlin för att delta i seminariet Framing Childhood. Seminariet hölls i de nordiska ambassadernas Felleshus. På denna plats låg tidigare de svenska och finska legationerna som förstördes under andra världskriget. Då Berlin åter blev huvudstaden i det återförenade Tyskland kunde det gemensamma nordiska ambassadområdet invigas av kung Carl XVI Gustaf och de övriga nordiska statscheferna i närvaro av dåvarande tyske förbundspresidenten. Varje lands byggnad kännetecknas av material från det egna landet.

Ett gemensamt hus för de fem olika länderna är det så kallade Felleshuset med utställningsområde, auditorium och konferenssalar samt en restaurang.

Seminariet Framing Childhood i Berlin

H.M. Drottning Silvia / HM Queen Silvia of Sweden, foto: Peter Knutson, Kungahuset.se

Drottningen öppnade seminariet Framing Childhood och lyfte i sitt tal att de nordiska länderna har skänkt mycket uppmärksamhet åt barn och deras miljö och att den svenska reformpedagogen Ellen Keys insatser har varit bidragande till detta. År 1900 gav Ellen Key ut Barnets århundrade där hon lyfte fram barns rätt och möjlighet att få utvecklas enligt sin egen potential.

Därefter tog drottningen del av utställningen Barnets århundrade: Nordisk design för barn från 1900 till idag. I utställningen visas nordisk design, arkitektur och konst för barn. Ellen Keys banbrytande teorier om vikten av att främja barns kreativitet, utbildning och rättigheter löper som en röd tråd genom projektet.

Under kvällen hölls en ceremoni där drottningen tog emot Theodor Wannerpriset för sitt mångåriga sociala engagemang. Tysklands utrikesminister höll tal till drottningen under prisceremonin.

I sitt tacktal sa drottningen bl.a. att ”Vi har alla ett ansvar att skydda våra barn och våra äldre, lyfta deras rättigheter och ge dem bästa möjliga levnadsförhållanden, och vi bör ta varje tillfälle i akt att uppmuntra dem som tar sig an dessa viktiga frågor.

Att initiera initiativ, att starta en dialog, ge drivkraft, att få bollen i rullning kan ibland vara en långdragen process, ibland obekväm, men det är alltid värt besväret.”

Mentors stödprogram på Mainau

Därefter hastade drottningen vidare till familjen Bernadottes blomsterslott Mainau. Där invigde drottningen sin välgörenhetsorganisation Mentors stödprogram för unga flyktingar.

Det hölls en workshop där drottningen träffade tio ungdomar från Syrien och Afghanistan. De är alla mellan 14 och 16 år och kommer att få praktiskt stöd av en mentor under ett år med hjälp med språket, läxläsning och att träffa kompisar.

Grevinnan Bettina Bernadotte, som är chef för tyska Mentor, var imponerad över hur bra ungdomarna redan har lärt sig tyska och deras stora ambitioner.

Drottning Silvia grundade Mentor 1994. Idag finns stiftelsen i 70 länder och sedan starten har man nått 2,5 miljoner barn.

Childhood i New York

Några dagar senare reste drottningen och prinsessan Madeleine till New York för att delta i möten arrangerade av World Childhood Foundation.

Vistelsen inleddes med ett högnivåmöte i FN om de globala utvecklingsmålen och barns rättigheter. Mötet hölls i FN:s högkvarter på Manhattan.

FN:s utvecklingsmål antogs 2015 och utgör det viktigaste engagemanget för världens barn sedan antagandet av FN:s konvention om barnets rättigheter 1989.

Målet för högnivåmötet var att lyfta fram goda exempel där regeringar, akademier, det civila samhället och den privata sektorn sätter barn först och investerar i lösningar, liksom att diskutera hur man genom innovation och gemensamma åtgärder kan uppnå målen till 2030.

Drottningen talade under mötet och inledde med att påminna om att den 2 oktober är den internationella icke-våldsdagen och Mahatma Gandhis födelsedag. Gandhi som ofta talade om barn och förstod hur viktigt det är att skydda och investera i barn för att nå en hållbar fred.

Drottningen lyfte fram betydande framsteg som gjorts i arbetet för barns rättigheter, men påminde också om de stora utmaningar som kvarstår. Och att det enda sättet att stoppa våld, missbruk och utnyttjande av barn är att bryta tystnaden och att arbeta tillsammans.

Under seminariet presenterades olika projekt som Childhood stödjer. En organisation i en stad i Sydafrika hade växt fram ur en gemensam oro över ökat aggressivt beteende hos ungdomar, höga nivåer av skolk och tidigt avhopp från skolan. Initiativet syftar till att långsiktigt höja utbildningsnivån i samhället.

Childhoods samarbetspartner Safer Society tar fram en mjukvara som kan hjälpa polisen att i ett tidigt skede identifiera utsatta barn och misstänkta förövare på internet. Målet är att detta ska bli ett verktyg för polisen globalt.

Genom On the Right Tracks program utbildar Childhood Brasilien  lastbilschaufförer i frågor som rör sexuell exploatering med syftet att de ska skydda barnen istället för att utgöra en fara.

Under den tredje dagen i New York deltog drottningen och prinsessan

Madeleine i ett möte med World Childhood Foundation. Där träffades representanter för Childhoods fyra stiftelser i Sverige, Brasilien, USA och Tyskland för att utbyta erfarenheter och diskutera frågor som är gemensamma.

 

 

 

Bildtext: HM Drottning Silvia. Foto: Peter Knutson, Kungahuset.se

Ett gemensamt hus för de fem nordiska ambassaderna i Berlin är det så kallade Felleshuset.

Kungadömet Marocko

Marocko är en konstitutionell monarki där kungen har stor makt. Landet har ett folkvalt parlament, men det är kungen som har den yttersta makten och kan styra via dekret. Tryckfrihet och yttrandefrihet är garanterade i lagen men är i praktiken begränsade. 

Kungen utser statsminister och övriga ministrar samt medlemmar till högsta domstolen.

I slutet av 2011 genomfördes ett val efter att marockanska folket tidigare röstat för en ny konstitution där kungens makt begränsas. Nu är det regeringens chef som styr och det är parlamentet som stiftar lagar. Den nya konstitutionen omfattar en rad fri- och mänskliga rättigheter med bland annat yttrandefrihet, ungdomsrättigheter, kvinnorättigheter och rätten för demonstration, pluralism och respekt för mångfald.

Regeringen är ansvarig inför parlamentet. Marocko anses vara ett av de liberala och demokratiska länderna i arabvärlden.

Utvecklingen när det gäller respekten för de mänskliga rättigheterna i Marocko har under de senaste åren varit positiv på flera områden, inklusive genom den reviderade konstitutionen, men mycket arbete återstår.

Alaouitedynastin

Denna kungaätt har regerat Marocko sedan 1666. Under åren 1912 – 1956 dock under franskt protektorat. Sedan självständigheten från Frankrike 1956 har landet styrts av tre kungar.

  • Muhammed V 1956 – 1961
  • Hassan II             1961 – 1999
  • Muhammed VI    1999 –

Den kung som främst format landet är Hassan II, som styrde i nästan fyra decennier efter självständigheten.

Den marockanska staten är av gammalt datum även om kungaätter och gränser har varierat kraftigt genom åren. En muslimsk kungamakt uppstod i Marocko redan för drygt tusen år sedan och axlade manteln som ”amir al-muminin” eller de troendes befälhavare. Denna titel sägs annars främst ha använts av profeten Muhammad och de muslimska kaliferna.

Landet införlivades aldrig med det Osmanska imperiet men koloniserades däremot i början av 1900-talet gradvis av de europeiska kolonialmakterna Frankrike och Spanien. Landet förde en lång kamp för att bli självständigt från Frankrike och blev det 1956, varvid även Spanien gradvis släppte sina områden. Den internationella staden Tanger återlämnades till Marocko samma år.

Sveriges förbindelser med Marocko inleddes 1763 då länderna ingick ett freds-, handels- och sjöfartstraktat. Med anledning av avtalet etablerade Sverige konsulär närvaro i landet och sedan 1958 har Sverige diplomatiska förbindelser med det självständiga Marocko.

Marocko är en viktig exportmarknad för Sverige och ett antal större svenska företag finns etablerade i landet. Sverige exporterar framförallt verkstadsprodukter, trävaror och papper till Marocko.

Sverige har ett begränsat utvecklingssamarbete med Marocko inom ramen för den regionala samarbetsstrategi för Mellanöstern och Nordafrika som regeringen antog i september 2010. Det regionala stödet syftar till att främja respekten för de mänskliga rättigheterna, stödja ett hållbart nyttjande av gränsöverskridande vattenresurser, samt verka för ekonomisk integration.

Bildtext:
Kung Muhammed VI med hustrun Prinsessan Lalla Salma

Monarki är bäst för Sverige

Söndagen den 17 juli skrev en hel lång rad riksdagsmän, och även män och kvinnor som är kända republikaner och motståndare till kungahuset, och hyllade samfällt: ”Länge leve republiken Sverige” i flera stora tidningar.

Det var kanske en illa vald timing för denna artikel när Sverige veckan före hade firat kronprinsessan Victorias 40 årsdag med sedvanlig rojalistisk yra och alla rojalister vandrade som på sammetsmoln. Republikanerna hade också glömt att det helt nyligen hade gjorts en gallupundersökning där det visade sig att kronprinsessan är den mest populära personen i hela Sverige. Man har också konstaterat att ingen annan person på många år har haft så höga siffror i någon gallupundersökning. Man får gå långt tillbaka i tiden för att finna någon jämförelse för någon enskild person om att vara så populär.

Det är bara att konstatera att ingen politisk person kan komma att bli mer avhållen och populär än vår svenska tronföljare kronprinsessa Victoria. Jag håller helt och hållet med att monarki inte är det mest demokratiska styrelsesättet för en demokrati som Sverige. Men då man väger fördelarna och nackdelarna mellan monarki och republik så tror jag ändå att det bästa för Sverige är monarki.

I en intervju säger prins Daniel: ”I mötet med människor är hon helt unik. Hon får människor att verkligen känna sig sedda. Hon stärker människor och fungerar som en samlande, positiv kraft. Det är hennes natur.”

Nästa år 2018 har familjedynastin Bernadotte suttit tvåhundra år på Sveriges tron. Detta kungliga jubileum kommer säkerligen att uppmärksammas runt om i Sverige. Visst har det funnits, och kommer att finnas, kungliga personer som inte varit lämpliga för sin uppgift som representanter för Sverige. Men de har ju inte själva sökt tjänsten som kunglighet. Kanske en del har brustit i omdöme men jag tror att alla Sveriges kungliga inom Bernadottedynastin har gjort så gott de kunnat.

Att ha en kung och drottning med kungafamilj ger en exklusivitet utöver det vanliga. En kung är opolitisk och bör inte lägga sig i det politiska livet utan skall vara en samlande kraft när något stort händer. Både vid tsunami- och Estoniakatastroferna, och inte att förglömma branden på Backaplan i Göteborg, ställde kungafamiljen upp med sitt stöd.

Kung Farouk av Egypten skrev för många år sedan: ”En gång i framtiden kommer det bara att finnas spader, ruter, klöver och hjärter kung. Och kungen av England”. Jag tror att han borde ha tillagt Sverige för Sverige tror jag vill behålla monarkin i all framtid.

 

Bertil Lindström
Rojalist och medlem i RojF

Finland 100 år

Finland blev en självständig stat den 6 december 1917. Staten uppkom på det finska folkets eget initiativ och som en följd av långsiktigt arbete. Trots svåra tider har finländarna i snart hundra års tid byggt sitt eget land och fattat gemensamma beslut. Nu för finländarna med sisu och hjärta landet mot ett nytt århundrade.

Finland var en del av Sverige i över 600 års tid från medeltiden till 1800-talets början. Sverige och Ryssland stred under denna tid ett flertal gånger om vem som skulle vara makthavaren över Finland.

Finska kriget 1808-09

Kriget blev en vändpunkt i svensk historia. År 1809 förlorade Sverige en tredjedel av sitt territorium och en fjärdedel av sin befolkning, då Finland övergick i ryska händer. Detta var resultatet av ett krig som inletts i februari 1808, då ryska trupper gått över gränsen vid Kymmene älv.

Till en början kunde ryssarna avancera snabbt. Men i april hejdades deras framryckning. På grund av Rysslands inblandning i de pågående Napoleonkrigen kunde bara en del av landets armé avsättas för kriget mot Sverige. Dessutom utkämpades stridigheterna inte bara i konventionella slag, där ryssarnas större numerär innebar en fördel. Finska bönders gerillakrigföring ställde till stora svårigheter för tsarens trupper.

Från sensommaren 1808 stod det dock klart att den ryska övermakten var för stor. De svenska trupperna måste retirera tillbaka till den svenska rikshalvan. Våren 1809 avancerade ryssarna ända in på svenskt territorium och hotade en tid till och med Stockholm. I augusti 1809 inleddes förhandlingar med tsar Alexander och 17 september kunde ett fredsfördrag undertecknas. Hela Finland anslöts till Ryssland.

Förutom landavträdelserna innebar Finska kriget mycket stora förluster i människoliv. Tusentals svenska soldater stupade, frös ihjäl eller gick under för sjukdomar. En helt annan konsekvens av kriget och dess katastrofala följder för Sverige var att den svenske kungen Gustav IV Adolf tvingades abdikera och landet fick en ny regeringsform.

Finland tillhörde Ryssland 1809–1917. Under den här tiden var Finland autonomt, vilket betyder att finländarna fick själva bestämma om många saker. Ryska kejsaren var ändå regent i Finland.

Det finska språket och den finländska kulturen och ekonomin utvecklades enormt under Finlands tid som en del av Ryssland. I början av 1900-talet började dock Ryssland inskränka det finländska självstyret, vilket finländarna inte kunde acceptera.

Under slutskedet av första världskriget bröt sig Finland loss från Ryssland och Finlands riksdag antog självständighetsförklaringen den 6 december 1917. Då blev Finland ett självständigt land och den 6 december firas än idag som Finlands självständighetsdag.

Finska inbördeskriget

Våren 1918 befann sig Finland i inbördeskrig som kämpades mellan de röda gardena som representerade arbetarna och de vita skyddskårerna som representerade borgarna och markägarna. Kriget avslutades i maj 1918 med de vitas seger över de röda.

Det självständiga Finland blev en republik där lagarna stiftas av en folkvald riksdag. Statsöverhuvud är presidenten.

Vinterkriget och fortsättningskriget

I slutet av november 1939 anföll sovjetarmén Finland. Under andra världskriget kämpade Finland två krig mot Sovjetunionen. Först vinterkriget åren 1939–1940 och därefter fortsättningskriget åren 1941–1944.

I krigen förlorade Finland områden till Sovjetunionen. Fler än 400 000 finländare lämnade de förlorade områdena och kom som flyktingar till övriga delar av landet. För finländarna var det ändå viktigast att ha kunnat bevara landets självständighet

Nordiska statschefer firade i Helsingfors

I juni samlades samtliga nordiska statschefer för att fira. Efter lunch i stadshuset deltog alla i återinvigningen av Hanaholmens kulturcentrum för Sverige och Finland. Dagen avslutades med en jubileumsmiddag på presidentens slott.

Finlands presidentpar besökte Sverige

Kunga- och presidentparen deltog i augusti vid flera evenemang i Stockholm som uppmärksammade det finska jubiléet.

Efter lunch på Slottet närvarade man tillsammans vid invigningen av Finlandsfesten i Kungsträdgården.

Kungen och presidenten deltog i jubileumsseminarium ”Finland och Sverige, tillsammans mot framtiden” på Finlands ambassad.

Drottningen och fru Haukio besökte Liljevalchs jubileumsutställning i Armémuseums paviljong och Nationalmuseums utställning ”100 år av finsk design – ur Rafaela och Kaj Forsbloms samling” på Kulturhuset.

 

 

Bildtext

De nordiska statscheferna under 100-årsfirandet i Helsingfors den 1 juni.

Fr.v. Drottnings Sonja och kung Harald från Norge, drottning Margrete från Danmark, Finlands president Sauli Niinistö med fru Jenni Haukio, Sveriges kung Carl XVI Gustaf och drottning Silvia, Islands president Guðni Jóhannesson med fru Eliza Reid.

Foto: Matti Porre/Republikens presidents kansli