Vilken ironi det ligger i medieattackerna på kungahusets juridiska immunitet. Det är ju inte kungen som åtnjuter immunitet, det är medierna. Kungen däremot är uppenbart rättslös. Han kan kränkas bortom varje pressetisk gräns utan att någon protesterar, ja till och med utan någon form av pressetisk diskussion. Det skriver journalisten Carin Stenström.

Sedan lång tid pågår en hetsjakt utan motstycke på Sveriges kung och därmed på vårt statsskick. Den kan bedrivas i trygg förvissning om att kungen inte kommer att kunna vidta de rättsliga åtgärder som lagen tillförsäkrar varje svensk medborgare. Han måste finna sig i förtal, ärekränkning och lögn.

I denna hetsjakt, bedriven främst av de fyra stora stockholmstidningarna, har medierna lierat sig med en välkänd gangster, som utgör huvudkälla till de försyndelser kungen påstås ha begått, och som under månader och på stort utrymme beretts möjlighet att hota kungen och hans familj. Medierna har förmedlat hoten, och bidragit till en exempellös skandalisering, utan att haft tillgång till bilder eller andra dokument. Man har uppenbarligen inte känt tveksamhet inför samarbetet med maffiaföreträdaren.

Efter att ha mjölkat hotet om bildpublicering så långt det gått blev det till sist nödvändigt att publicera den bild det handlar om. Vad Expressen betalat för detta ”bevis” lär vi aldrig få veta, men man kan utgå ifrån att det inte var gratis. På goda grunder antar både Expressen och övriga samarbetstidningar att bilden är manipulerad. Det rimliga hade alltså varit att före publicering undersöka bilden, vilken man rimligtvis har resurser till, och avstå från publicering om äktheten var tveksam.

Men självklart väljer ingen av tidningarna den korrekta linjen. Man publicerar bilden med den fega brasklappen att den sannolikt är förfalskad. Sant eller falskt spelar inte längre någon roll, en falsk bild är snarare att föredra, då kan man utnyttja materialet ytterligare några varv. När det står klart att bilden är en bluff väljer samtliga tidningar att avstå från ursäkt eller beklagande. Man skäms inte över det förtal och den skada man orsakat kungafamiljen. Man skäms inte för att ha lurat och bedragit sina läsare. Man skäms inte för att ha försummat den faktakontroll som borde legat på medierna och inte på privata nätgrupper.

Kungaskriverierna har lett medierna ut i ett träsk, där trovärdighet och självständighet gått förlorade. Märkligt nog sker detta i ett klimat av total tystnad. Ingen ledarskribent upprörs över kollapsen för tryckfriheten. Ingen politiker tar avstånd från angreppen på statsskicket och på demokratiska grundläggande rättigheter. Ingen debattör tycker att det är märkligt att medierna och maffia går hand i hand.

Var finns Fredrik Reinfeldt, var finns övriga partiledare? Var finns Publicistklubben?

Carin Stenström
Journalist, fri skribent
Artikel införd i SvD den 23 december 2011

Vi uttrycker ofta i bl.a intervjvuer vår tveksamhet till journalisters sätt att bevaka kungafamiljen. Det handlar oftast inte om ett seriöst beskrivande av det som kungafamiljen utträttar för landet utan man väljer helst att skriva om privatlivet och allra hellst om händelser som går att vinkla så att de framställs på ett negativt sätt. Inte minst när det gäller rubriksättningar. De är sällan relevanta till tidningsartiklarnas innehåll utan dess syfte är främst att skapa uppmärksamhet och kanske att sälja fler lösnummer.
Man har dock en bestämd känsla av att läsarna tröttnat och snabbt inser att det oftast handlar mera om dikt än verklighet. Det som också upprör är att journalister tycks ha upphöjt sig ett slags talesmän för svenska folket. När felaktigheter och t.o.m. lögner har framförts tillräckligt många gånger anses de plötsligt för att vara sanningar. Med vilken rätt tar sig oseriösa journalister och redaktionschefer denna rätt? Hur länge kan man hänvisa till yttrandefrihet och laglig rätt att skydda sina källor och uppgiftslämnare?
Den rapportering som alla, utom merparten av journalister, vill ha är en relevant bevakning av statschefens och den kungliga familjens arbete för Sverige. Denna rapportering gäller även i radio och televisionen. När fick vi senast ett reportage från ett statsbesök? Det gäller både in- och utgående sådana. Det är nästan oförskämt mot en gästande statshef som avlägger ett statsbesök i Sverige att totalt negliera detta i media. I bästa fall blir någon glimt i en sen nyhetssändning och då starx före väderleksrapporteringen – om tid medges.