Monarki är bäst för Sverige

Söndagen den 17 juli skrev en hel lång rad riksdagsmän, och även män och kvinnor som är kända republikaner och motståndare till kungahuset, och hyllade samfällt: ”Länge leve republiken Sverige” i flera stora tidningar.

Det var kanske en illa vald timing för denna artikel när Sverige veckan före hade firat kronprinsessan Victorias 40 årsdag med sedvanlig rojalistisk yra och alla rojalister vandrade som på sammetsmoln. Republikanerna hade också glömt att det helt nyligen hade gjorts en gallupundersökning där det visade sig att kronprinsessan är den mest populära personen i hela Sverige. Man har också konstaterat att ingen annan person på många år har haft så höga siffror i någon gallupundersökning. Man får gå långt tillbaka i tiden för att finna någon jämförelse för någon enskild person om att vara så populär.

Det är bara att konstatera att ingen politisk person kan komma att bli mer avhållen och populär än vår svenska tronföljare kronprinsessa Victoria. Jag håller helt och hållet med att monarki inte är det mest demokratiska styrelsesättet för en demokrati som Sverige. Men då man väger fördelarna och nackdelarna mellan monarki och republik så tror jag ändå att det bästa för Sverige är monarki.

I en intervju säger prins Daniel: ”I mötet med människor är hon helt unik. Hon får människor att verkligen känna sig sedda. Hon stärker människor och fungerar som en samlande, positiv kraft. Det är hennes natur.”

Nästa år 2018 har familjedynastin Bernadotte suttit tvåhundra år på Sveriges tron. Detta kungliga jubileum kommer säkerligen att uppmärksammas runt om i Sverige. Visst har det funnits, och kommer att finnas, kungliga personer som inte varit lämpliga för sin uppgift som representanter för Sverige. Men de har ju inte själva sökt tjänsten som kunglighet. Kanske en del har brustit i omdöme men jag tror att alla Sveriges kungliga inom Bernadottedynastin har gjort så gott de kunnat.

Att ha en kung och drottning med kungafamilj ger en exklusivitet utöver det vanliga. En kung är opolitisk och bör inte lägga sig i det politiska livet utan skall vara en samlande kraft när något stort händer. Både vid tsunami- och Estoniakatastroferna, och inte att förglömma branden på Backaplan i Göteborg, ställde kungafamiljen upp med sitt stöd.

Kung Farouk av Egypten skrev för många år sedan: ”En gång i framtiden kommer det bara att finnas spader, ruter, klöver och hjärter kung. Och kungen av England”. Jag tror att han borde ha tillagt Sverige för Sverige tror jag vill behålla monarkin i all framtid.

 

Bertil Lindström
Rojalist och medlem i RojF

Finland 100 år

Finland blev en självständig stat den 6 december 1917. Staten uppkom på det finska folkets eget initiativ och som en följd av långsiktigt arbete. Trots svåra tider har finländarna i snart hundra års tid byggt sitt eget land och fattat gemensamma beslut. Nu för finländarna med sisu och hjärta landet mot ett nytt århundrade.

Finland var en del av Sverige i över 600 års tid från medeltiden till 1800-talets början. Sverige och Ryssland stred under denna tid ett flertal gånger om vem som skulle vara makthavaren över Finland.

Finska kriget 1808-09

Kriget blev en vändpunkt i svensk historia. År 1809 förlorade Sverige en tredjedel av sitt territorium och en fjärdedel av sin befolkning, då Finland övergick i ryska händer. Detta var resultatet av ett krig som inletts i februari 1808, då ryska trupper gått över gränsen vid Kymmene älv.

Till en början kunde ryssarna avancera snabbt. Men i april hejdades deras framryckning. På grund av Rysslands inblandning i de pågående Napoleonkrigen kunde bara en del av landets armé avsättas för kriget mot Sverige. Dessutom utkämpades stridigheterna inte bara i konventionella slag, där ryssarnas större numerär innebar en fördel. Finska bönders gerillakrigföring ställde till stora svårigheter för tsarens trupper.

Från sensommaren 1808 stod det dock klart att den ryska övermakten var för stor. De svenska trupperna måste retirera tillbaka till den svenska rikshalvan. Våren 1809 avancerade ryssarna ända in på svenskt territorium och hotade en tid till och med Stockholm. I augusti 1809 inleddes förhandlingar med tsar Alexander och 17 september kunde ett fredsfördrag undertecknas. Hela Finland anslöts till Ryssland.

Förutom landavträdelserna innebar Finska kriget mycket stora förluster i människoliv. Tusentals svenska soldater stupade, frös ihjäl eller gick under för sjukdomar. En helt annan konsekvens av kriget och dess katastrofala följder för Sverige var att den svenske kungen Gustav IV Adolf tvingades abdikera och landet fick en ny regeringsform.

Finland tillhörde Ryssland 1809–1917. Under den här tiden var Finland autonomt, vilket betyder att finländarna fick själva bestämma om många saker. Ryska kejsaren var ändå regent i Finland.

Det finska språket och den finländska kulturen och ekonomin utvecklades enormt under Finlands tid som en del av Ryssland. I början av 1900-talet började dock Ryssland inskränka det finländska självstyret, vilket finländarna inte kunde acceptera.

Under slutskedet av första världskriget bröt sig Finland loss från Ryssland och Finlands riksdag antog självständighetsförklaringen den 6 december 1917. Då blev Finland ett självständigt land och den 6 december firas än idag som Finlands självständighetsdag.

Finska inbördeskriget

Våren 1918 befann sig Finland i inbördeskrig som kämpades mellan de röda gardena som representerade arbetarna och de vita skyddskårerna som representerade borgarna och markägarna. Kriget avslutades i maj 1918 med de vitas seger över de röda.

Det självständiga Finland blev en republik där lagarna stiftas av en folkvald riksdag. Statsöverhuvud är presidenten.

Vinterkriget och fortsättningskriget

I slutet av november 1939 anföll sovjetarmén Finland. Under andra världskriget kämpade Finland två krig mot Sovjetunionen. Först vinterkriget åren 1939–1940 och därefter fortsättningskriget åren 1941–1944.

I krigen förlorade Finland områden till Sovjetunionen. Fler än 400 000 finländare lämnade de förlorade områdena och kom som flyktingar till övriga delar av landet. För finländarna var det ändå viktigast att ha kunnat bevara landets självständighet

Nordiska statschefer firade i Helsingfors

I juni samlades samtliga nordiska statschefer för att fira. Efter lunch i stadshuset deltog alla i återinvigningen av Hanaholmens kulturcentrum för Sverige och Finland. Dagen avslutades med en jubileumsmiddag på presidentens slott.

Finlands presidentpar besökte Sverige

Kunga- och presidentparen deltog i augusti vid flera evenemang i Stockholm som uppmärksammade det finska jubiléet.

Efter lunch på Slottet närvarade man tillsammans vid invigningen av Finlandsfesten i Kungsträdgården.

Kungen och presidenten deltog i jubileumsseminarium ”Finland och Sverige, tillsammans mot framtiden” på Finlands ambassad.

Drottningen och fru Haukio besökte Liljevalchs jubileumsutställning i Armémuseums paviljong och Nationalmuseums utställning ”100 år av finsk design – ur Rafaela och Kaj Forsbloms samling” på Kulturhuset.

 

 

Bildtext

De nordiska statscheferna under 100-årsfirandet i Helsingfors den 1 juni.

Fr.v. Drottnings Sonja och kung Harald från Norge, drottning Margrete från Danmark, Finlands president Sauli Niinistö med fru Jenni Haukio, Sveriges kung Carl XVI Gustaf och drottning Silvia, Islands president Guðni Jóhannesson med fru Eliza Reid.

Foto: Matti Porre/Republikens presidents kansli

Ordföranden har ordet – ur Rojalisten nr 2 2017

Detta nummer av tidskriften ägnas till stor del kronprinsessan som i juli fyller 40 år. Hon är fylld av energi och man måste beundra henne för det engagemang som hon visar i frågor som ligger henne varmt om hjärtat.

Kronprinsessan gjorde i egenskap av ambassadör för FN:s globala hållbarhetsmål i april en resa till Japan. Anledningen var bl.a. ett möte som var en uppföljning av Soneva Dialogue som hölls på Maldiverna i november 2016. Där deltog multinationella företag inom fiske och vattenbruk tillsammans med ledande forskare från såväl Europa som Nordamerika och Asien.

Det var ett intensivt program i Japan där kronprinsessan även deltog i ett seminarium kring FN:s globala hållbarhetsmål som arrangerades av UN University i Tokyo. Kronprinsessan höll flera viktiga tal under vistelsen i Japan.

Vid ett tillfälle i Japan sågs kronprinsessan bära en klänning som flera med gott minne kunde känna igen. Det var nämligen samma klänning som drottning Silvia bar 1980. En fin gest och en tydlig markering för hållbarhet även inom modeindustrin.

Senare besökte kronprinsessan Haag i Nederländerna. Nu var det för att delta i ett 20-årsjubileum för OPCW, ett internationellt samarbetsorgan som har skapats för att se till att FN:s konvention om förbud mot kemiska vapen följs.

Inför Nederländernas kung och utrikesminister, OPCW:s generalsekreterare, Haags borgmästare, FN:s generalsekreterare och andra dignitärer höll kronprinsessan åter ett viktigt och engagerat tal. När Sveriges kronprinsessa talar lyssnar världens makthavare!

I Stockholm drabbades vi av ett fruktansvärt terrordåd där fem personer omkom och flera skadas svårt. Kungaparet var på en resa i Brasilien men avbröt resan och återvände till Sverige.

Kronprinsessan, som tillfällig riksföreståndare i kungens frånvaro, valde att tillsammans med prins Daniel besöka platsen för dådet. Efter att ha lagt ned blommor på platsen var kronprinsessan tårögd och märkbart tagen.

Trots detta ställde en reporter frågan hur det känns!

Kronprinsessan lyckades trots den svåra stunden att samla sig och svarade; ”En enorm sorg. En enorm sorg. Jag känner en tomhet. Däremot är det ändå en styrka på något sätt. Samhället har visat en enorm kraft och att vi står emot det här, att vi vill stå emot, att vi är eniga, att det svenska samhället också bygger på enorm tillit, en gemenskap och sammanhållning. Det kommer att ta oss stärkta ur det här.”

Hur tar vi oss igenom detta blev en sista fråga. Det kärnfulla svaret blev ”tillsammans!”

 

 

 

 

 

 

 

Jämförelse av kostnaderna för Sveriges och Finlands statschefsämbete

Sverige

Enligt regeringens budgetproposition för 2016[1] låg anslaget till statschefen för 2016 på 135 378 000 kr (dvs. drygt 135 miljoner kronor). Anslaget till statschefen är uppdelat på ett anslag till Hovstaten och ett till Slottsstaten.

Anslaget till Hovstaten kallas även apanage och ska täcka kungafamiljens representation inkl. resor, kostnaderna för Riksmarskalksämbetet med stabsavdelningar för personal och ekonomi, Informationsavdelningen och Hovmarskalksämbetet etc.

Anslaget till Slottsstaten ska täcka vård och underhåll av det kungliga kulturarvet samt utställnings- och visningsverksamhet [2]. Av hela anslaget går 51% till Hovstaten och 49% till Slottsstaten [3]. Detta innebär att statens utgift för det svenska statschefsämbetet, dvs. apanaget, uppgår till ca 69 miljoner kronor för 2016.

Om man slår ut detta på hela Sveriges befolkning blir det drygt 60 öre per person och månad.  

Finland

Enligt Finlands statsbudget för 2016 utgick anslag till Republikens President om 13 475 000 € [4] . Detta motsvarar ca 128 945 835 kr (dvs. knappt 129 miljoner kronor).

Detta anslag ska täcka arvode och omkostnader för presidenten, liksom utgifter för besök och mötesresor samt omkostnader för presidents kansli. Det svenska anslaget till Hovstaten och det finska anslaget till republikens president täcker alltså ungefär samma saker, och är därför jämförbara.

Om man slår ut den finska kostnaden på hela Finlands befolkning blir det ca 1 krona och 80 öre per person och månad.

Det ska tilläggas att kostnaderna för det finska presidentvalet inte är medtagna i denna jämförelse. Presidentvalet hålls var sjätte år och det senaste, som hölls år 2012, kostade finska staten och kommuner 24 010 000 € [5] . Detta motsvarar ca 229 758 033 kr (dvs. knappt 230 miljoner kronor). Utslaget på sex år blir detta drygt 38 miljoner kronor per år.

Slutsatser

Kostnaden för det svenska statschefsämbetet är ca 60 öre per person och månad. Kostnaden för det finska statschefsämbetet är ca 1 kr och 80 öre per person och månad. Den finska kostnaden är alltså ca 1 kr och 20 öre högre per person och månad.

Även i absoluta tal är den finska kostnaden högre, då det svenska anslaget är ca 69 miljoner kronor medan det finska är ca 129 miljoner kronor. Skulle man räkna med den finska kostnaden för presidentvalet skulle skillnaden bli ännu större.

Oavsett hur man räknar är den svenska monarkin billigare än den finska republiken.

Framtaget av Leo Pierini för Rojalistiska Föreningen.

 

[1] http://www.regeringen.se/artiklar/2015/09/statens-budget-2016-i-siffror-utgiftsomrade-1-rikets-styrelse/

[2] http://www.kungahuset.se/monarkinhovstaterna/ekonomi.4.7c4768101a4e8883780001030.html

[3] http://www.regeringen.se/contentassets/49618bcb4fd94b6081d9696f55bc7f8d/utgiftsomrade-1-riketsstyrelse.pdf ss. 45-49

[4]http://budjetti.vm.fi/indox/sisalto.jsp?year=2016&lang=sv&maindoc=/2016/tae/hallituksenEsitysRuotsi/hallituksenEsitysRuotsi.xml&id=/2016/tae/hallituksenEsitysRuotsi/YksityiskohtaisetPerustelut/22/22.html

[5] http://www.vaalit.fi/material/attachments/vaalit/vaal

Furstendömet Monaco

Fursteparet Albert II och Charlene

Under 500-talet f Kr anlades den grekiska kolonin Monoikos på den plats där dagens Monaco ligger. Platsen var också en viktig hamn under romartiden.

Efter Västroms fall 395 e Kr kom Monaco att uppgå i ett östgotiskt rike med bas i norra Italien och på 500-talet erövrades staden av Östrom.

På 700-talet kom regionen runt Monaco under frankiskt styre och blev en del av det karolingiska riket. Längs kusten gjorde vikingar och nordafrikanska morer räder.

Under 900-talet uppgick Monaco i det burgundiska riket och på 1100-talet hamnade staden under Genuas styre.

Furstendömet skapades under medeltiden. 1297 ockuperades staden av släkten Grimaldi som var på flykt under inbördeskriget i Genua. Sedan dess har Monaco med vissa uppehåll styrts av ätten Grimaldi.

Mellan 1482 och 1525 var området ett franskt protektorat. Från 1525 till 1641 härskade spanjorerna över Monaco, som därefter ingick en allians med Frankrike men i övrigt fungerade som en självständig stat.

Under franska revolutionen i slutet av 1700-talet ockuperades Monaco av franska revolutionärer som avskaffade furstendömet och upprättade en republik. År 1793 införlivades Monaco med Frankrike, men när den franske kejsaren Napoleon föll 1814 kunde familjen Grimaldi återvända och återupprätta sitt styre över Monaco.

Året därpå kom Monaco under beskydd av kungariket Sardinien. Monaco återfick sin självständighet 1861, men med nära band till Frankrike. Fyra år senare upprättades en tullunion mellan länderna. Redan vid denna tid hade fursten beslutat att öka Monacos inkomster genom spelverksamhet som lockade rika turister, och kasinot i Monte Carlo grundades. Ekonomin förbättrades, och från och med 1869 behövde monegaskerna inte längre betala skatt.

År 1911, under furst Albert I, antogs en författning som innebar att ett parlament inrättades och furstens absoluta makt begränsades.

Under första världskriget lyckades Monaco hålla sig neutralt. Efter kriget slöts avtal med Frankrike som föreskrev att Monaco skulle bli en del av Frankrike om fursten avled utan att efterlämna en manlig arvinge. År 2002 infördes emellertid kvinnlig tronföljd.

Under andra världskriget ockuperades Monaco först av Italien och 1943 av Tyskland. Ett år senare landsteg allierade styrkor i södra Frankrike och Monaco befriades.

Furstendömet Monacos vapen

Monacos regentlängd

François I                          1297 – 1297

Rainier I                            1297 – 1301

(Genua)                             1301 – 1331

Karl I                                  1331 – 1357

(Genua)                             1357 – 1395

Jean I                                 1395 – 1395

(Genua)                             1395 – 1419

Jean I                                 1419 – 1454

Claudine                           1457 – 1458

Lambert I                           1458 – 1494

Jean                                    1494 – 1505

Lucien I                             1505 – 1523

Honoré I                            1523 – 1581

Karl II                                 1581 – 1589

Hercules I                         1589 – 1604

Honoré II                           1604 – 1662

Ludvig I                             1662 – 1701

Antoine I                            1701 – 1731

Louise-Hippolyte            1731 – 1731

Jacgues I                          1731 – 1733

Honoré III                          1733 – 1793

(Frankrike)                        1793 – 1814

Honoré IV                         1814 – 1819

Honoré V                          1819 – 1841

Florestan I                         1841 – 1856

Karl III                                1856 – 1889

Albert I                               1889 – 1922

Ludvig II                            1922 – 1949

Rainier III                          1949 – 2005

Albert II                              2005

Grimaldifamiljen har regerat i Monaco sedan 8 januari 1297 även om landet har pendlat mellan olika länders styre. Monaco var ockuperat av Republiken Genua vid tre tillfällen under åren 1301-1331, 1357-1395, 1395-1419. Republiken Genua var namnet på ett land med Genua i Ligurien som huvudstad som existerade från 1005 till 1797.

År 1793 började Frankrike styra Monaco, men redan 1815 så stod Monaco under Sardiniens beskydd, något som bestämdes genom Wienkongressen. 

Kanada

Kanada är en federal stat, en parlamentarisk demokrati och konstitutionell monarki inom det Brittiska samväldet. Statschef är Drottning Elizabeth II. Drottningen representeras i Kanada av en generalguvernör, som betraktas som landets de facto statschef. Ämbetet, som är av huvudsakligen ceremoniell och representativ karaktär, innehas sedan oktober 2010 av David Johnston.

Kanadas generalguvernör David Johnston

Det var därför Kanadas generalguvernör David Johnston, tillsammans med fru Sharon Johnston som avlade statsbesök i Sverige på inbjudan av H.M. Konungen. Det fyra dagar långa besöket ägde rum i Stockholm, Malmö, Lund och Göteborg.

Kanada har en av världens mest långtgående federala strukturer. Landet består av tio provinser, vilka har egna regeringar med vidsträckta befogenheter, samt tre territorier i norra delen av Kanada. Alla frågor som inte uttryckligen definieras som federala i landets grundlag (t ex försvar och utrikespolitik) är provinsernas ansvar. Hit hör exempelvis utbildning, hälso- och sjukvård samt naturresurser. I vissa frågor, t ex immigration och miljö, råder delat ansvar. Även de tre glest befolkade nordliga territorierna har delegerats betydande självstyre, som ökat under senare år.

Parlamentet består av underhuset (338 direktvalda ledamöter) och senaten (105 ledamöter utsedda av generalguvernören på förslag av premiärministern). Senaten har traditionellt rollen som ”sober second thought”, men kan granska, föreslå ändringar i och t o m fälla lagförslag. Senatens framtida funktion är föremål för politisk diskussion.

Kort historik

Efter tiden som först fransk och sedan brittisk koloni vann Kanada sin självständighet i flera steg. År 1867 antog det brittiska parlamentet den s.k. British North America Act som förenade ett antal provinser till en federation (Confederation) med eget parlament i Ottawa. Det blev kärnan till dagens Kanada.

De s.k. Westminsterstatuterna gav 1931 Kanada status som självständig stat. 1965 fick Kanada en egen flagga och 1980 valdes ”O Canada” till nationalsång. Men det var inte förrän 1982, när dåvarande premiärministern ”tog hem” konstitutionen till Kanada, som det brittiska parlamentets formella beslutandemakt över den kanadensiska konstitutionen upphörde.

Geografi och befolkning

Kanada är, efter Ryssland, världens näst största land med en yta ca 22 gånger större än Sveriges. Tidsskillnaden mellan Newfoundland i öster och British Columbia i väster är fyra och en halv timme. Klimatet varierar starkt från milt klimat i södra British Columbia till arktiskt klimat i de norra delarna av landet.

Landet har drygt 35 miljoner invånare, varav ca 80 % är bosatta i en smal remsa längs gränsen mot USA. Resten av landet är mycket glest befolkat och i de tre norra territorierna, med en yta lika stor som hela Västeuropa, finns bara ca 115 000 invånare.

Totalt räknas ca 1,4 miljoner människor till Kanadas ursfolksgrupper, som består av indianer (First Nations), inuiter och mestiser, (personer med blandad europeisk och indiansk härkomst). Personer från urfolksgrupperna är överrepresenterade i statistiken över arbetslöshet, alkoholism, kriminalitet och självmord. En förbättring av ursprungsbefolkningens situation ses av många kanadensare som en av dagens mest angelägna politiska frågor.

Kanada har alltid varit ett utpräglat invandringsland. Ungefär en femtedel av landets invånare är födda utomlands. Landet tar idag emot omkring 285 000 invandrare per år, av vilka en stor del är arbetskraftsinvandrare eller deras anhöriga. Under senare år har invandrarna från Asien, särskilt Kina, Indien och Filippinerna, dominerat. Därtill ska läggas omkring 80 000 säsongsarbetare som årligen kommer till Kanada för arbete inom bl.a. jordbruket och energisektorn. Flyktingkvoten sattes för 2015 till 15000 men har efter regeringsskiftet ökat med 25000 syriska flyktingar.

De fransktalande kanadensarna är främst koncentrerade till provinsen Québec. På federal nivå är Kanada officiellt tvåspråkigt sedan 1969.

Källa: Sveriges ambassad i Ottawa

Ordföranden har ordet – ur Rojalisten nr 1 2017

I år är det sjuttio år sedan arvprinsen Gustaf Adolf tragiskt omkom vid en flygolycka på Köpenhamns flygplats Kastrup. Prinsessan Sibylla blev därmed ensam med sina fem barn varav det yngsta, vår nuvarande kung, var mindre än ett år gammal.

Kungen har berättat att han under sin uppväxt saknat en fadersgestalt. Vid sitt känslosamma tal i samband med tsunamikatastrofen sa han bl.a. att han visste vad det innebär att sakna en förälder. Kronprinsessan Viktoria nämnde även detta i sitt tal till kungen när han firade sin sjuttioårsdag. Hon berömde honom i varma ordalag för att vara en god förebild och en älskad pappa.

Prins Gustaf Adolf Oscar Fredrik Arthur Edmund, föddes i april 1906 på Stockholms slott som äldste son till dåvarande svenske arvprinsen Gustaf (VI) Adolf och dennes första gemål prinsessan Margareta av Storbritannien. Prins Gustaf Adolf var hertig av Västerbotten.

Prinsen gick på Lundsbergs skola i Värmland och tog studenten på Stockholms slott 1925. Därefter genomgick han officersutbildning och studier vid Uppsala universitet.

Bland hedersuppdrag och ordförandeskap fanns ordförandeskap i den internationella scoutkommittén, Sveriges olympiska kommitté, Riksidrottsförbundet och Svenska jägareförbundet.

År 1932 gifte han sig med Sibylla av Sachsen-Coburg-Gotha och hade med henne barnen Margaretha, Birgitta, Désirée, Christina samt Carl (XVI) Gustaf.

Under OS 1936 ingick prins Gustaf Adolf i den svenska ryttartruppen men diskvalificerades sedan hans häst Aida hade vägrat hoppa över 13:e hindret i prishoppningen. Prinsen tillhörde även den svenska eliten i fäktning med sabel och värja. Räknat i priser och utmärkelser är han alltjämt den i särklass mest framstående idrottsmannen bland svenska kungligheter.

Thailands monarki

Kung Rama X

Det moderna kungadömet Thailand bildades utifrån det äldre kungadömet Ayutthaya som i sin tur bildats cirka 1350. Thailand var känt under namnet Siam fram till 1939 då riket bytte namn till Thailand. Därefter återgick man till att kalla riket för Siam mellan 1945 och 1949 men återgick då till namnet Thailand. Siam var det enda riket i området som inte erövrades och koloniserades av europeiska makter. En konstitutionell monarki upprättades 1932 efter en fredlig revolution.

BANGKOK, THAILAND - 1982/03/03: The King Bumiphol and Queen Sirikit of Thailand (photographed in 1982). (Photo by Roland Neveu/LightRocket via Getty Images)

BANGKOK, THAILAND – 1982/03/03: The King Bumiphol and Queen Sirikit of Thailand (photographed in 1982). (Photo by Roland Neveu/LightRocket via Getty Images)

Kung Bhumibol Adulyadej, officiellt regentnamn Rama IX, föddes den 5 december 1927 i Cambridge,MassachusettsUSA, var Thailands kung 1946-2016.

Bhumibol var inte fyllda två år då hans far avled. Han fick sin skolutbildning vid privatskolor i Schweiz och besteg Thailands tron den 9 juni 1946 som 18-åring. Han efterträdde sin äldre broder, Ananda Mahidol som hade mördats samma dag.

1948 träffade han sin blivande hustru, sin egen kusindotter Mom Rajawong Sirikit vid ett besök i Paris där hennes far tjänstgjorde som Thailands ambassadör i Frankrike. Vigseln ägde rum i Pathumanpalatset i Bangkok den 28 april 1950.

Drottning Sirikit, föddes den 12 augusti 1932 i Bangkok. Sirikit är dotter till adelsmannen Nakkhatra Mangkala Kitiyakara och Bua Sanitvongse och släkt med kungafamiljen. Hon utbildades i Thailand där hon bodde under andra världskriget. Efter 1946 bodde hon med föräldrarna ibland annat England, Frankrike och Danmark. Hon studerade musik i Paris där hon mötte Bhumibol, som studerade i Schweiz. Paret gifte sig 28 april 1950. De slutförde sedan sina studier i Schweiz innan de återvände till Thailand 1952.

Då Bhumibol traditionsenligt levde som munk en tid år 1956 fungerade drottningen som ställföreträdande regent. Hon fick sedan den formella titeln “regerande drottning” och är sedan dess ceremoniellt sett makens medregent. Hon har publicerat en bok och skrivit sånger och stöder filmindustrin. 1956 blev hon hederspresident för thailändska röda korset och hedersamiral för flottan. Drottningen förespråkar tolerans mot den muslimska minoriteten och hennes årliga vistelser i den muslimska södern anses vara en tyst diplomatisk gest. Han avled 2016 och hade vid sin död varit kung i 70 år.

Maha Vajiralongkorn, ende son till kung Rama IX, efterträdde sin far som kung den 1 december 2016 och kröntes 2019 efter den officiella sorgeperioden löpt ut.

thailands-statsvapenThailands regentlängd under Chakridynastin

Rama I         1782-1809 – Phutthayotfa Chulalok

Rama II        1809-1824 – Phutthaloetla Naphalai

Rama III       1824-1851 – Nangklao

Rama IV      1851-1868 – Mongkut

Rama V       1868-1910 – Chulalongkorn

Rama VI      1910-1925 – Vajirayudh

Rama VII     1925-1935 – Prajadhipok

Rama VIII    1935-1946 – Ananda Mahidol

Rama IX      1946-2016 – Bhumibol Adulyadej

Rama X         2016-         – Maha Vajiralongkorn

Återinför monarkin i de olagliga republikerna

Även inom Europeiska unionen finns det många länder där monarkin har avskaffats på ett olagligt sätt. I dessa länder har republik införts under undantagsförhållanden utan att den gällande konstitutionen följts, utan frivilligt samtycke av den regerande monarken, och – sist men inte minst – utan en korrekt genomförd folkomröstning.

Vi behöver bara se på hur monarkin avskaffades t.ex. i Tyskland, inklusive dess hertigdömen, och i Frankrike, flera gånger, i Österrike, Portugal, Rumänien o.s.v. För att inte tala om andra länder som Ryssland. Ingen regelrätt folkomröstning har därefter hållits och den lagliga monarken antingen avrättades eller var tvungen att fly utomlands.

Detta kan inte längre accepteras. Monarkin avskaffades av en klick revolutionärer, kommunister, fascister eller ockupationsmakter, utan att folket fått säga sitt. Deras ”legalitet” baserar sig på detta faktum. Inte ens i dag har det lagliga statsskicket återinförts i dessa stater, utan de bara helt enkelt fortsätter att vara olagliga republiker.

I många sammanhang behandlas de även som om de skulle vara lagliga, t.o.m. i EU. Då redan Tyskland och Frankrike tillsammans har en majoritet av rösterna i EU, så gör det alla EU-beslut, förordningar och direktiv de facto olagliga! Så det olagliga statsskicket i dessa länder är en angelägenhet för hela EU och alla EU-medborgare, inte endast för i frågavarande stater!

Det enda sättet för dessa olagliga republiker att bli lagliga är att återinföra monarkin med den forna Kungliga familjen. Vid behov kan en folkomröstning om monarkin hållas 5-10 år efter det monarkin återinförts. Det är nödvändigt att först återinföra monarkin och först en tid därefter vid behov hålla folkomröstningen för att den nuvarande befolkningen kan få en riktig uppfattning av vad monarkin de facto innebär för landet ifråga och allt det som talar för dess fördel. Då är det även möjligt, att i samarbete med monarken, anpassa den tidigare (lagliga) konstitutionen efter dagens behov.

Detta ska inte vara något problem. De återstående monarkierna i Europa är ju i verkligheten de mest demokratiska länderna i världen och detta skulle säkert även gälla i de länder där monarkin nu återinförs! Det skulle t.o.m. vara möjligt för de flesta politikerna att fortsätta i deras positioner som statsministrar m.m.

Låt oss sprida detta viktiga budskap i Europa och resten av världen och hoppas på att det lagliga statsskicket snart återinförs i dessa länder! På det sättet blir inte endast regimen i dessa länder laglig, utan även internationella organisationer, såsom EU kan då fatta giltiga beslut. Detta skulle även bli ett gott exempel för den övriga världen. Som bekant är det ju inte endast en fråga om legalitet. Monarkin har även många andra fördelar.

Rainer Åkerblom

Ordföranden har ordet – ur Rojalisten nr 4 2016

Inom Svenska kyrkan pågår arbetet med att ta fram en ny kyrkohandbok. Detta föranledde RojF att under våren lämna ett spontanremissyttrande.

RojF konstaterade att en kraftig majoritet av svenska folket står bakom det demokratiska statsskicket i Sverige, d.v.s. den svenska konstitutionella monarkin. Svenska kyrkan har vidare en månghundraårig tradition av en nära förbindelse med kungen, ett band som bestått trots de förändrade relationerna med staten. Den starka knytningen mellan statschefen och Svenska kyrkan är ett uttryck för en stark förbindelse mellan folket och statschefen genom deras gemensamma kyrkotillhörighet. Kungen är i sin roll som stats­chef den främste företrädaren för den svenska demokratin tillsammans med riksdagen och dess regering.

Genom att i förslaget till ny kyrkohandbok ta bort 1986 års handboks färdiga förböner nr 1 och 7 och endast behålla essensen av den mer allmänt hållna förbönen nr 2, skulle Svenska kyrkan också ta bort det som på ett tydligt sätt knyter ihop folkkyrkan Svenska kyrkan med folkets främsta företrädare. En sådan symbolisk urholkning av kopplingen till den svenska demokratin skulle enligt RojF:s mening vara mycket olycklig.

RojF föreslår därför att det tillförs ytterligare moment i förslaget till ny kyrkohandbok som på ett tydligare sätt åtgärdar denna brist och där förbön för kung, regering och riksdag uttryckligen tas med. Läs hela remissyttrandet här.

I remissammanställningen som kom i september kan vi på sidan 60 läsa: ”Ett spontansvar saknar den tydliga bön för landets makthavare som fanns i kyrkohandboken 1986. Rojalistiska föreningen påpekar att banden mellan kungen och folket osynliggjorts i förslagets förböner.” De föreslår att ”förbön för kung, regering och riksdag uttryckligen tas med”.

Nu återstår att se vilken lydelse det blir i den slutliga kyrkohandboken.

RojF:s tidigare ordförande Elof Rörvall har avlidit. Han var föreningens ordförande under åren 1992-1997. En annan eldsjäl och långvarig medlem, Margot Kjellström, har också avlidit. Margot har till föreningen skänkt ett stort antal filmer från kungliga evenemang samt värdefulla böcker.