Ätten Bernadotte 200 år på Sveriges tron

Francois Gerard (1770-1837): Karl XIV Johan som kronprins (1763-1844). Olja på duk, utförd 1811.
Drottning Desideria_målning av Fredrik Westin 1830

Ätten Bernadotte 200 år på Sveriges tron

I början av 1800-talet hände mycket i landet som lämnat avtryck i vår historia. I en statskupp avsattes Gustav IV Adolf efter att ha förlorat Finland som under sjuhundra år hade varit en del av det svenska riket. Han ersattes av sin farbror som blev kung Karl XIII. Då han inte hade någon legitim arvinge till tronen utsågs den danske prinsen Fredrik Kristian August 1810 till kronprins med namnet Karl August. Fyra månader senare besökte kronprinsen Skånska husarregementets uppvisning på Kvidingehed. Där drabbades han av en stroke och föll av sin häst. Trots att dödsorsaken fastställdes genom en obduktion spreds rykten om att han på ett eller på annat sätt bragts om livet.  Anklagelserna riktades främst mot de s.k. gustavianerna som ansågs vilja sätta någon ur Gustav III:s familj på tronen. Efterspelet av prinsens död ledde det till att riksmarskalken Axel von Fersen blev attackerad och brutalt misshandlad till döds av en uppretad folkmassa vid kronprinsens begravning.

Jakten på en ny kronprins

Det fanns planer på att snabbt erbjuda Karl Augusts äldre bror hertig Fredrik Kristian tronföljden. Kejsar Napoleon var vid den tiden Europas mäktigaste man och man ville därför få hans godkännande. Man skickade för säkerhets skull dubbla kurirer. En av dess var friherren Carl Otto Mörner.

Mörner hade redan 1808 under förtroliga samtal drivit tesen att endast en fransk marskalk skulle kunna lyfta Sverige ur dess förfall och leda en revansch österut.

Så snart Mörner anlänt till Paris den 20 juni och avlämnat sina depescher med regeringsförslaget om hertig Fredrik Kristian började han ivrigt arbeta för sitt eget motsatta mål. En fransk vän från en tidigare vistelse i Paris förordade olika franska marskalkar särskilt Bernadotte. Mörner förstod då att, genom förmedling av den svenske generalkonsuln i Paris med flera, skaffa sig tillträde till marskalk Bernadotte.

Bernadotte antog så småningom anbudet och menade att Napoleon inte hade något emot hans val. Med detta svar och ett brev i vilket general Fabian Wrede synnerligen lovordade marskalken som person återvände Mörner hem. Efter hemkomsten sökte han upp utrikesminister Lars von Engeström samt hovkanslern, statsrådet Gustaf af Wetterstedt, som med stor häpnad fick information om förslaget till ny tronkandidat.

Sveriges minister i Paris fick först efter Mörners hemresa kunskap om dennes självpåtagna uppgift. Både hos ministern och hos Sveriges regering där hemma väckte detta harm och bestörtning. Man sökte med hot och varningar hejda Mörners vidare åtgärder som emellertid snabbt vann anhängare i huvudstaden. Han ålades då att vistas i Uppsala och förhindrades därigenom att komma till valriksdagen som av säkerhets skäl utlysts till Örebro i juli.

Sveriges regering vidhöll efter någon tvekan sitt första förslag och ständernas sekreta utskott hade därför redan den 11 augusti till Karl XIII gett sitt utlåtande till förmån för hertig Fredrik Kristian. Den franske köpmannen Jean Antoine Fourniers ankomst till Örebro, som ombud för marskalk Bernadotte, gjorde dock att många ändrade uppfattning.

Efter några voteringar kunde marskalk Bernadotte den 21 augusti 1810 utses till ny kronprins.

Den 23 september skriver Napoleon ett bemyndigande för fursten av Ponte Corvo att antaga titel och rang av Sveriges kronprins:

” Napoleon, genom Guds nåd och författningen fransmännens Kejsare, Konung af Italien, Beskyddare för Rhenförbundet, Medlare för schweiziska förbundet, till alla närvarande och efterkommande hälsning. Vår kusin, fursten af Ponte Corvo, marskalk af kejsardömet, har i ödmjukhet framställt, hurusom Sveriges ständer på konungens proposition hade tilldelat honom titeln kronprins af Sverige med arfsrätt till tronen, men att han, såsom varande vår undersåte, icke kunde mottaga denna höga rang, med mindre vi värdigades bemyndiga honom därtill. Viljande gifva åt sagde vår kusin, fursten af Ponte Corvo, ett synnerligt bevis på vår välvilja, hafva vi i kraft af detta bref bemyndigat och bemyndiga sagde vår kusin, fursten af Ponte Corvo, marskalk af kejsardömet, att mottaga titeln och rangen af Sveriges kronprins, honom tilldelad af rikets ständer på konungens proposition, med de rättigheter och prerogativ, som därvid äro fastade. Och för att det må för alltid vara fast och stadigt, hafva vi underskrifvit detta med egen hand. Gifvet i vårt palats S:t Cloud den 23 september i nådens år 1810.”

Bernadotte löstes så från sina förpliktelser som fransk undersåte och avreste från Paris den 30 september. På det svenska konsulatet i Helsingör antog han den 19 oktober den lutherska läran i närvaro av ärkebiskop Jakob Axelsson Lindblom, prostarna Lars Andreas Palm och Jonas Nordvall och några svenskar.

Dagen därpå landsteg han i Helsingborg. Under de följande dagarna reste han via Kristianstad, Växjö, Jönköping, Linköping, Nyköping och sedan till egendomen Sturehov. Han övernattade därefter på Drottningholm.

Den 2 november höll Bernadotte sitt högtidliga intåg i Stockholm och mottog den 5 november i Rikssalen ständernas hyllning sedan han avlagt trohetsed åt Karl XIII och av honom adopterats under namnet Karl Johan.

Kungen lät från tronen läsa upp adoptionsakten och därmed inför ständerna officiellt verkställa riksdagens beslut. I dess inledning tituleras den nye kronprinsen Furste af Ponte Corvo och sedan står hans tre förnamn försvenskade, Johan Baptist Julius. Så snart adoptionen var kungjord tilldelades han sitt nya namn Karl efter kungen och Johan som den enda rest av hans gamla namn Jean.

Därefter knäföll han framför tronen på en framställd bönpall och med handen på bibeln svor han sin tro- och huldhetsed till kungen.

Föreningen mellan kung och tronföljare beseglades genom att Bernadotte steg upp på tronen och kysste kungens hand, varpå denne reste sig och omfamnade honom. Kungens adoption hade därmed bekräftats, och Bernadotte återvände till sin stol såsom Karl XIII:s son Karl Johan. Ceremonin som förvandlat den franske marskalken Jean Bernadotte till Karl Johan, prins och tronföljare, var därmed efter närmare en och en halv timme över.

Fursten av Ponte Corvo föddes i Pau

Jean Baptiste Bernadotte föddes i den franska staden Pau 26 januari 1763. Han föddes några veckor för tidigt efter det att hans mor har skrämts av karnevalsdeltagare. Då man fruktade att barnet inte skulle överleva döptes han redan dagen efter i kyrkan S:t Martin. Både födelse- och dopattest finns bevarade i Paus arkiv.

Jean Baptiste tog värvning 1780 vid det 60:e franska linjeregementet, Royal-la-Marine, som då var förlagt på Korsika. Här kom han att stanna i tre år. Med sitt regemente på olika garnisonsorter gjorde han en snabb karriär inom armén. Under 1790-talet deltog han i flera fälttåg och blev känd för tapperhet och lysande bragder.

Den 16 augusti 1798 gifte han sig med Désirée Clary. Vid kejsardömets upprättande 1804 utnämndes Bernadotte som en av de första till marskalk av Frankrike och blev samma år guvernör över det under året erövrade Hannover. 1806 utnämndes han till furste av Ponte Corvo. Därefter följde några år med deltagande i flera fälttåg.

Marskalk Bernadotte skulle just resa till Rom för att tillträda en befattning som generalguvernör över Kyrkostaten, då förslaget om tronföljarskap i Sverige dök upp.

Som kronprins i Sverige kom Karl Johan att i praktiken utöva regentskapet då kung Karl XIII var sjuklig och trött. År 1814 tvingades Norge i union med Sverige, och Karl XIII utsågs till Norges kung under namnet Karl II. Kungen avled den 5 februari 1818.

Den 11 maj 1818 kröntes Karl XIV Johan till Sveriges och Norges konung i Stockholm. Den 7 september kröntes han även till Norges konung i Nidaros domkyrka i Trondheim. Det var första gången sedan Kristian II:s kröning i S:t Halvardskyrkan i Oslo 1514, som någon konung krönts i Norge.

Drottning Desideria som långa perioder vistades i Frankrike kröntes först den 21 augusti 1829 i Storkyrkan i Stockholm.

Drottningen åter prisbelönad

I september reste vår energiskt arbetande drottning till Berlin för att delta i seminariet Framing Childhood. Seminariet hölls i de nordiska ambassadernas Felleshus. På denna plats låg tidigare de svenska och finska legationerna som förstördes under andra världskriget. Då Berlin åter blev huvudstaden i det återförenade Tyskland kunde det gemensamma nordiska ambassadområdet invigas av kung Carl XVI Gustaf och de övriga nordiska statscheferna i närvaro av dåvarande tyske förbundspresidenten. Varje lands byggnad kännetecknas av material från det egna landet.

Ett gemensamt hus för de fem olika länderna är det så kallade Felleshuset med utställningsområde, auditorium och konferenssalar samt en restaurang.

Seminariet Framing Childhood i Berlin

H.M. Drottning Silvia / HM Queen Silvia of Sweden, foto: Peter Knutson, Kungahuset.se

Drottningen öppnade seminariet Framing Childhood och lyfte i sitt tal att de nordiska länderna har skänkt mycket uppmärksamhet åt barn och deras miljö och att den svenska reformpedagogen Ellen Keys insatser har varit bidragande till detta. År 1900 gav Ellen Key ut Barnets århundrade där hon lyfte fram barns rätt och möjlighet att få utvecklas enligt sin egen potential.

Därefter tog drottningen del av utställningen Barnets århundrade: Nordisk design för barn från 1900 till idag. I utställningen visas nordisk design, arkitektur och konst för barn. Ellen Keys banbrytande teorier om vikten av att främja barns kreativitet, utbildning och rättigheter löper som en röd tråd genom projektet.

Under kvällen hölls en ceremoni där drottningen tog emot Theodor Wannerpriset för sitt mångåriga sociala engagemang. Tysklands utrikesminister höll tal till drottningen under prisceremonin.

I sitt tacktal sa drottningen bl.a. att ”Vi har alla ett ansvar att skydda våra barn och våra äldre, lyfta deras rättigheter och ge dem bästa möjliga levnadsförhållanden, och vi bör ta varje tillfälle i akt att uppmuntra dem som tar sig an dessa viktiga frågor.

Att initiera initiativ, att starta en dialog, ge drivkraft, att få bollen i rullning kan ibland vara en långdragen process, ibland obekväm, men det är alltid värt besväret.”

Mentors stödprogram på Mainau

Därefter hastade drottningen vidare till familjen Bernadottes blomsterslott Mainau. Där invigde drottningen sin välgörenhetsorganisation Mentors stödprogram för unga flyktingar.

Det hölls en workshop där drottningen träffade tio ungdomar från Syrien och Afghanistan. De är alla mellan 14 och 16 år och kommer att få praktiskt stöd av en mentor under ett år med hjälp med språket, läxläsning och att träffa kompisar.

Grevinnan Bettina Bernadotte, som är chef för tyska Mentor, var imponerad över hur bra ungdomarna redan har lärt sig tyska och deras stora ambitioner.

Drottning Silvia grundade Mentor 1994. Idag finns stiftelsen i 70 länder och sedan starten har man nått 2,5 miljoner barn.

Childhood i New York

Några dagar senare reste drottningen och prinsessan Madeleine till New York för att delta i möten arrangerade av World Childhood Foundation.

Vistelsen inleddes med ett högnivåmöte i FN om de globala utvecklingsmålen och barns rättigheter. Mötet hölls i FN:s högkvarter på Manhattan.

FN:s utvecklingsmål antogs 2015 och utgör det viktigaste engagemanget för världens barn sedan antagandet av FN:s konvention om barnets rättigheter 1989.

Målet för högnivåmötet var att lyfta fram goda exempel där regeringar, akademier, det civila samhället och den privata sektorn sätter barn först och investerar i lösningar, liksom att diskutera hur man genom innovation och gemensamma åtgärder kan uppnå målen till 2030.

Drottningen talade under mötet och inledde med att påminna om att den 2 oktober är den internationella icke-våldsdagen och Mahatma Gandhis födelsedag. Gandhi som ofta talade om barn och förstod hur viktigt det är att skydda och investera i barn för att nå en hållbar fred.

Drottningen lyfte fram betydande framsteg som gjorts i arbetet för barns rättigheter, men påminde också om de stora utmaningar som kvarstår. Och att det enda sättet att stoppa våld, missbruk och utnyttjande av barn är att bryta tystnaden och att arbeta tillsammans.

Under seminariet presenterades olika projekt som Childhood stödjer. En organisation i en stad i Sydafrika hade växt fram ur en gemensam oro över ökat aggressivt beteende hos ungdomar, höga nivåer av skolk och tidigt avhopp från skolan. Initiativet syftar till att långsiktigt höja utbildningsnivån i samhället.

Childhoods samarbetspartner Safer Society tar fram en mjukvara som kan hjälpa polisen att i ett tidigt skede identifiera utsatta barn och misstänkta förövare på internet. Målet är att detta ska bli ett verktyg för polisen globalt.

Genom On the Right Tracks program utbildar Childhood Brasilien  lastbilschaufförer i frågor som rör sexuell exploatering med syftet att de ska skydda barnen istället för att utgöra en fara.

Under den tredje dagen i New York deltog drottningen och prinsessan

Madeleine i ett möte med World Childhood Foundation. Där träffades representanter för Childhoods fyra stiftelser i Sverige, Brasilien, USA och Tyskland för att utbyta erfarenheter och diskutera frågor som är gemensamma.

 

 

 

Bildtext: HM Drottning Silvia. Foto: Peter Knutson, Kungahuset.se

Ett gemensamt hus för de fem nordiska ambassaderna i Berlin är det så kallade Felleshuset.

Kungadömet Marocko

Marocko är en konstitutionell monarki där kungen har stor makt. Landet har ett folkvalt parlament, men det är kungen som har den yttersta makten och kan styra via dekret. Tryckfrihet och yttrandefrihet är garanterade i lagen men är i praktiken begränsade. 

Kungen utser statsminister och övriga ministrar samt medlemmar till högsta domstolen.

I slutet av 2011 genomfördes ett val efter att marockanska folket tidigare röstat för en ny konstitution där kungens makt begränsas. Nu är det regeringens chef som styr och det är parlamentet som stiftar lagar. Den nya konstitutionen omfattar en rad fri- och mänskliga rättigheter med bland annat yttrandefrihet, ungdomsrättigheter, kvinnorättigheter och rätten för demonstration, pluralism och respekt för mångfald.

Regeringen är ansvarig inför parlamentet. Marocko anses vara ett av de liberala och demokratiska länderna i arabvärlden.

Utvecklingen när det gäller respekten för de mänskliga rättigheterna i Marocko har under de senaste åren varit positiv på flera områden, inklusive genom den reviderade konstitutionen, men mycket arbete återstår.

Alaouitedynastin

Denna kungaätt har regerat Marocko sedan 1666. Under åren 1912 – 1956 dock under franskt protektorat. Sedan självständigheten från Frankrike 1956 har landet styrts av tre kungar.

  • Muhammed V 1956 – 1961
  • Hassan II             1961 – 1999
  • Muhammed VI    1999 –

Den kung som främst format landet är Hassan II, som styrde i nästan fyra decennier efter självständigheten.

Den marockanska staten är av gammalt datum även om kungaätter och gränser har varierat kraftigt genom åren. En muslimsk kungamakt uppstod i Marocko redan för drygt tusen år sedan och axlade manteln som “amir al-muminin” eller de troendes befälhavare. Denna titel sägs annars främst ha använts av profeten Muhammad och de muslimska kaliferna.

Landet införlivades aldrig med det Osmanska imperiet men koloniserades däremot i början av 1900-talet gradvis av de europeiska kolonialmakterna Frankrike och Spanien. Landet förde en lång kamp för att bli självständigt från Frankrike och blev det 1956, varvid även Spanien gradvis släppte sina områden. Den internationella staden Tanger återlämnades till Marocko samma år.

Sveriges förbindelser med Marocko inleddes 1763 då länderna ingick ett freds-, handels- och sjöfartstraktat. Med anledning av avtalet etablerade Sverige konsulär närvaro i landet och sedan 1958 har Sverige diplomatiska förbindelser med det självständiga Marocko.

Marocko är en viktig exportmarknad för Sverige och ett antal större svenska företag finns etablerade i landet. Sverige exporterar framförallt verkstadsprodukter, trävaror och papper till Marocko.

Sverige har ett begränsat utvecklingssamarbete med Marocko inom ramen för den regionala samarbetsstrategi för Mellanöstern och Nordafrika som regeringen antog i september 2010. Det regionala stödet syftar till att främja respekten för de mänskliga rättigheterna, stödja ett hållbart nyttjande av gränsöverskridande vattenresurser, samt verka för ekonomisk integration.

Bildtext:
Kung Muhammed VI med hustrun Prinsessan Lalla Salma

Monarki är bäst för Sverige

Söndagen den 17 juli skrev en hel lång rad riksdagsmän, och även män och kvinnor som är kända republikaner och motståndare till kungahuset, och hyllade samfällt: ”Länge leve republiken Sverige” i flera stora tidningar.

Det var kanske en illa vald timing för denna artikel när Sverige veckan före hade firat kronprinsessan Victorias 40 årsdag med sedvanlig rojalistisk yra och alla rojalister vandrade som på sammetsmoln. Republikanerna hade också glömt att det helt nyligen hade gjorts en gallupundersökning där det visade sig att kronprinsessan är den mest populära personen i hela Sverige. Man har också konstaterat att ingen annan person på många år har haft så höga siffror i någon gallupundersökning. Man får gå långt tillbaka i tiden för att finna någon jämförelse för någon enskild person om att vara så populär.

Det är bara att konstatera att ingen politisk person kan komma att bli mer avhållen och populär än vår svenska tronföljare kronprinsessa Victoria. Jag håller helt och hållet med att monarki inte är det mest demokratiska styrelsesättet för en demokrati som Sverige. Men då man väger fördelarna och nackdelarna mellan monarki och republik så tror jag ändå att det bästa för Sverige är monarki.

I en intervju säger prins Daniel: ”I mötet med människor är hon helt unik. Hon får människor att verkligen känna sig sedda. Hon stärker människor och fungerar som en samlande, positiv kraft. Det är hennes natur.”

Nästa år 2018 har familjedynastin Bernadotte suttit tvåhundra år på Sveriges tron. Detta kungliga jubileum kommer säkerligen att uppmärksammas runt om i Sverige. Visst har det funnits, och kommer att finnas, kungliga personer som inte varit lämpliga för sin uppgift som representanter för Sverige. Men de har ju inte själva sökt tjänsten som kunglighet. Kanske en del har brustit i omdöme men jag tror att alla Sveriges kungliga inom Bernadottedynastin har gjort så gott de kunnat.

Att ha en kung och drottning med kungafamilj ger en exklusivitet utöver det vanliga. En kung är opolitisk och bör inte lägga sig i det politiska livet utan skall vara en samlande kraft när något stort händer. Både vid tsunami- och Estoniakatastroferna, och inte att förglömma branden på Backaplan i Göteborg, ställde kungafamiljen upp med sitt stöd.

Kung Farouk av Egypten skrev för många år sedan: ”En gång i framtiden kommer det bara att finnas spader, ruter, klöver och hjärter kung. Och kungen av England”. Jag tror att han borde ha tillagt Sverige för Sverige tror jag vill behålla monarkin i all framtid.

 

Bertil Lindström
Rojalist och medlem i RojF

Finland 100 år

Finland blev en självständig stat den 6 december 1917. Staten uppkom på det finska folkets eget initiativ och som en följd av långsiktigt arbete. Trots svåra tider har finländarna i snart hundra års tid byggt sitt eget land och fattat gemensamma beslut. Nu för finländarna med sisu och hjärta landet mot ett nytt århundrade.

Finland var en del av Sverige i över 600 års tid från medeltiden till 1800-talets början. Sverige och Ryssland stred under denna tid ett flertal gånger om vem som skulle vara makthavaren över Finland.

Finska kriget 1808-09

Kriget blev en vändpunkt i svensk historia. År 1809 förlorade Sverige en tredjedel av sitt territorium och en fjärdedel av sin befolkning, då Finland övergick i ryska händer. Detta var resultatet av ett krig som inletts i februari 1808, då ryska trupper gått över gränsen vid Kymmene älv.

Till en början kunde ryssarna avancera snabbt. Men i april hejdades deras framryckning. På grund av Rysslands inblandning i de pågående Napoleonkrigen kunde bara en del av landets armé avsättas för kriget mot Sverige. Dessutom utkämpades stridigheterna inte bara i konventionella slag, där ryssarnas större numerär innebar en fördel. Finska bönders gerillakrigföring ställde till stora svårigheter för tsarens trupper.

Från sensommaren 1808 stod det dock klart att den ryska övermakten var för stor. De svenska trupperna måste retirera tillbaka till den svenska rikshalvan. Våren 1809 avancerade ryssarna ända in på svenskt territorium och hotade en tid till och med Stockholm. I augusti 1809 inleddes förhandlingar med tsar Alexander och 17 september kunde ett fredsfördrag undertecknas. Hela Finland anslöts till Ryssland.

Förutom landavträdelserna innebar Finska kriget mycket stora förluster i människoliv. Tusentals svenska soldater stupade, frös ihjäl eller gick under för sjukdomar. En helt annan konsekvens av kriget och dess katastrofala följder för Sverige var att den svenske kungen Gustav IV Adolf tvingades abdikera och landet fick en ny regeringsform.

Finland tillhörde Ryssland 1809–1917. Under den här tiden var Finland autonomt, vilket betyder att finländarna fick själva bestämma om många saker. Ryska kejsaren var ändå regent i Finland.

Det finska språket och den finländska kulturen och ekonomin utvecklades enormt under Finlands tid som en del av Ryssland. I början av 1900-talet började dock Ryssland inskränka det finländska självstyret, vilket finländarna inte kunde acceptera.

Under slutskedet av första världskriget bröt sig Finland loss från Ryssland och Finlands riksdag antog självständighetsförklaringen den 6 december 1917. Då blev Finland ett självständigt land och den 6 december firas än idag som Finlands självständighetsdag.

Finska inbördeskriget

Våren 1918 befann sig Finland i inbördeskrig som kämpades mellan de röda gardena som representerade arbetarna och de vita skyddskårerna som representerade borgarna och markägarna. Kriget avslutades i maj 1918 med de vitas seger över de röda.

Det självständiga Finland blev en republik där lagarna stiftas av en folkvald riksdag. Statsöverhuvud är presidenten.

Vinterkriget och fortsättningskriget

I slutet av november 1939 anföll sovjetarmén Finland. Under andra världskriget kämpade Finland två krig mot Sovjetunionen. Först vinterkriget åren 1939–1940 och därefter fortsättningskriget åren 1941–1944.

I krigen förlorade Finland områden till Sovjetunionen. Fler än 400 000 finländare lämnade de förlorade områdena och kom som flyktingar till övriga delar av landet. För finländarna var det ändå viktigast att ha kunnat bevara landets självständighet

Nordiska statschefer firade i Helsingfors

I juni samlades samtliga nordiska statschefer för att fira. Efter lunch i stadshuset deltog alla i återinvigningen av Hanaholmens kulturcentrum för Sverige och Finland. Dagen avslutades med en jubileumsmiddag på presidentens slott.

Finlands presidentpar besökte Sverige

Kunga- och presidentparen deltog i augusti vid flera evenemang i Stockholm som uppmärksammade det finska jubiléet.

Efter lunch på Slottet närvarade man tillsammans vid invigningen av Finlandsfesten i Kungsträdgården.

Kungen och presidenten deltog i jubileumsseminarium ”Finland och Sverige, tillsammans mot framtiden” på Finlands ambassad.

Drottningen och fru Haukio besökte Liljevalchs jubileumsutställning i Armémuseums paviljong och Nationalmuseums utställning ”100 år av finsk design – ur Rafaela och Kaj Forsbloms samling” på Kulturhuset.

 

 

Bildtext

De nordiska statscheferna under 100-årsfirandet i Helsingfors den 1 juni.

Fr.v. Drottnings Sonja och kung Harald från Norge, drottning Margrete från Danmark, Finlands president Sauli Niinistö med fru Jenni Haukio, Sveriges kung Carl XVI Gustaf och drottning Silvia, Islands president Guðni Jóhannesson med fru Eliza Reid.

Foto: Matti Porre/Republikens presidents kansli

Ordföranden har ordet – ur Rojalisten nr 2 2017

Detta nummer av tidskriften ägnas till stor del kronprinsessan som i juli fyller 40 år. Hon är fylld av energi och man måste beundra henne för det engagemang som hon visar i frågor som ligger henne varmt om hjärtat.

Kronprinsessan gjorde i egenskap av ambassadör för FN:s globala hållbarhetsmål i april en resa till Japan. Anledningen var bl.a. ett möte som var en uppföljning av Soneva Dialogue som hölls på Maldiverna i november 2016. Där deltog multinationella företag inom fiske och vattenbruk tillsammans med ledande forskare från såväl Europa som Nordamerika och Asien.

Det var ett intensivt program i Japan där kronprinsessan även deltog i ett seminarium kring FN:s globala hållbarhetsmål som arrangerades av UN University i Tokyo. Kronprinsessan höll flera viktiga tal under vistelsen i Japan.

Vid ett tillfälle i Japan sågs kronprinsessan bära en klänning som flera med gott minne kunde känna igen. Det var nämligen samma klänning som drottning Silvia bar 1980. En fin gest och en tydlig markering för hållbarhet även inom modeindustrin.

Senare besökte kronprinsessan Haag i Nederländerna. Nu var det för att delta i ett 20-årsjubileum för OPCW, ett internationellt samarbetsorgan som har skapats för att se till att FN:s konvention om förbud mot kemiska vapen följs.

Inför Nederländernas kung och utrikesminister, OPCW:s generalsekreterare, Haags borgmästare, FN:s generalsekreterare och andra dignitärer höll kronprinsessan åter ett viktigt och engagerat tal. När Sveriges kronprinsessa talar lyssnar världens makthavare!

I Stockholm drabbades vi av ett fruktansvärt terrordåd där fem personer omkom och flera skadas svårt. Kungaparet var på en resa i Brasilien men avbröt resan och återvände till Sverige.

Kronprinsessan, som tillfällig riksföreståndare i kungens frånvaro, valde att tillsammans med prins Daniel besöka platsen för dådet. Efter att ha lagt ned blommor på platsen var kronprinsessan tårögd och märkbart tagen.

Trots detta ställde en reporter frågan hur det känns!

Kronprinsessan lyckades trots den svåra stunden att samla sig och svarade; ”En enorm sorg. En enorm sorg. Jag känner en tomhet. Däremot är det ändå en styrka på något sätt. Samhället har visat en enorm kraft och att vi står emot det här, att vi vill stå emot, att vi är eniga, att det svenska samhället också bygger på enorm tillit, en gemenskap och sammanhållning. Det kommer att ta oss stärkta ur det här.”

Hur tar vi oss igenom detta blev en sista fråga. Det kärnfulla svaret blev ”tillsammans!”

 

 

 

 

 

 

 

Jämförelse av kostnaderna för Sveriges och Finlands statschefsämbete

Sverige

Enligt regeringens budgetproposition för 2016[1] låg anslaget till statschefen för 2016 på 135 378 000 kr (dvs. drygt 135 miljoner kronor). Anslaget till statschefen är uppdelat på ett anslag till Hovstaten och ett till Slottsstaten.

Anslaget till Hovstaten kallas även apanage och ska täcka kungafamiljens representation inkl. resor, kostnaderna för Riksmarskalksämbetet med stabsavdelningar för personal och ekonomi, Informationsavdelningen och Hovmarskalksämbetet etc.

Anslaget till Slottsstaten ska täcka vård och underhåll av det kungliga kulturarvet samt utställnings- och visningsverksamhet [2]. Av hela anslaget går 51% till Hovstaten och 49% till Slottsstaten [3]. Detta innebär att statens utgift för det svenska statschefsämbetet, dvs. apanaget, uppgår till ca 69 miljoner kronor för 2016.

Om man slår ut detta på hela Sveriges befolkning blir det drygt 60 öre per person och månad.  

Finland

Enligt Finlands statsbudget för 2016 utgick anslag till Republikens President om 13 475 000 € [4] . Detta motsvarar ca 128 945 835 kr (dvs. knappt 129 miljoner kronor).

Detta anslag ska täcka arvode och omkostnader för presidenten, liksom utgifter för besök och mötesresor samt omkostnader för presidents kansli. Det svenska anslaget till Hovstaten och det finska anslaget till republikens president täcker alltså ungefär samma saker, och är därför jämförbara.

Om man slår ut den finska kostnaden på hela Finlands befolkning blir det ca 1 krona och 80 öre per person och månad.

Det ska tilläggas att kostnaderna för det finska presidentvalet inte är medtagna i denna jämförelse. Presidentvalet hålls var sjätte år och det senaste, som hölls år 2012, kostade finska staten och kommuner 24 010 000 € [5] . Detta motsvarar ca 229 758 033 kr (dvs. knappt 230 miljoner kronor). Utslaget på sex år blir detta drygt 38 miljoner kronor per år.

Slutsatser

Kostnaden för det svenska statschefsämbetet är ca 60 öre per person och månad. Kostnaden för det finska statschefsämbetet är ca 1 kr och 80 öre per person och månad. Den finska kostnaden är alltså ca 1 kr och 20 öre högre per person och månad.

Även i absoluta tal är den finska kostnaden högre, då det svenska anslaget är ca 69 miljoner kronor medan det finska är ca 129 miljoner kronor. Skulle man räkna med den finska kostnaden för presidentvalet skulle skillnaden bli ännu större.

Oavsett hur man räknar är den svenska monarkin billigare än den finska republiken.

Framtaget av Leo Pierini för Rojalistiska Föreningen.

 

[1] http://www.regeringen.se/artiklar/2015/09/statens-budget-2016-i-siffror-utgiftsomrade-1-rikets-styrelse/

[2] http://www.kungahuset.se/monarkinhovstaterna/ekonomi.4.7c4768101a4e8883780001030.html

[3] http://www.regeringen.se/contentassets/49618bcb4fd94b6081d9696f55bc7f8d/utgiftsomrade-1-riketsstyrelse.pdf ss. 45-49

[4]http://budjetti.vm.fi/indox/sisalto.jsp?year=2016&lang=sv&maindoc=/2016/tae/hallituksenEsitysRuotsi/hallituksenEsitysRuotsi.xml&id=/2016/tae/hallituksenEsitysRuotsi/YksityiskohtaisetPerustelut/22/22.html

[5] http://www.vaalit.fi/material/attachments/vaalit/vaal

Furstendömet Monaco

Fursteparet Albert II och Charlene

Under 500-talet f Kr anlades den grekiska kolonin Monoikos på den plats där dagens Monaco ligger. Platsen var också en viktig hamn under romartiden.

Efter Västroms fall 395 e Kr kom Monaco att uppgå i ett östgotiskt rike med bas i norra Italien och på 500-talet erövrades staden av Östrom.

På 700-talet kom regionen runt Monaco under frankiskt styre och blev en del av det karolingiska riket. Längs kusten gjorde vikingar och nordafrikanska morer räder.

Under 900-talet uppgick Monaco i det burgundiska riket och på 1100-talet hamnade staden under Genuas styre.

Furstendömet skapades under medeltiden. 1297 ockuperades staden av släkten Grimaldi som var på flykt under inbördeskriget i Genua. Sedan dess har Monaco med vissa uppehåll styrts av ätten Grimaldi.

Mellan 1482 och 1525 var området ett franskt protektorat. Från 1525 till 1641 härskade spanjorerna över Monaco, som därefter ingick en allians med Frankrike men i övrigt fungerade som en självständig stat.

Under franska revolutionen i slutet av 1700-talet ockuperades Monaco av franska revolutionärer som avskaffade furstendömet och upprättade en republik. År 1793 införlivades Monaco med Frankrike, men när den franske kejsaren Napoleon föll 1814 kunde familjen Grimaldi återvända och återupprätta sitt styre över Monaco.

Året därpå kom Monaco under beskydd av kungariket Sardinien. Monaco återfick sin självständighet 1861, men med nära band till Frankrike. Fyra år senare upprättades en tullunion mellan länderna. Redan vid denna tid hade fursten beslutat att öka Monacos inkomster genom spelverksamhet som lockade rika turister, och kasinot i Monte Carlo grundades. Ekonomin förbättrades, och från och med 1869 behövde monegaskerna inte längre betala skatt.

År 1911, under furst Albert I, antogs en författning som innebar att ett parlament inrättades och furstens absoluta makt begränsades.

Under första världskriget lyckades Monaco hålla sig neutralt. Efter kriget slöts avtal med Frankrike som föreskrev att Monaco skulle bli en del av Frankrike om fursten avled utan att efterlämna en manlig arvinge. År 2002 infördes emellertid kvinnlig tronföljd.

Under andra världskriget ockuperades Monaco först av Italien och 1943 av Tyskland. Ett år senare landsteg allierade styrkor i södra Frankrike och Monaco befriades.

Furstendömet Monacos vapen

Monacos regentlängd

François I                          1297 – 1297

Rainier I                            1297 – 1301

(Genua)                             1301 – 1331

Karl I                                  1331 – 1357

(Genua)                             1357 – 1395

Jean I                                 1395 – 1395

(Genua)                             1395 – 1419

Jean I                                 1419 – 1454

Claudine                           1457 – 1458

Lambert I                           1458 – 1494

Jean                                    1494 – 1505

Lucien I                             1505 – 1523

Honoré I                            1523 – 1581

Karl II                                 1581 – 1589

Hercules I                         1589 – 1604

Honoré II                           1604 – 1662

Ludvig I                             1662 – 1701

Antoine I                            1701 – 1731

Louise-Hippolyte            1731 – 1731

Jacgues I                          1731 – 1733

Honoré III                          1733 – 1793

(Frankrike)                        1793 – 1814

Honoré IV                         1814 – 1819

Honoré V                          1819 – 1841

Florestan I                         1841 – 1856

Karl III                                1856 – 1889

Albert I                               1889 – 1922

Ludvig II                            1922 – 1949

Rainier III                          1949 – 2005

Albert II                              2005

Grimaldifamiljen har regerat i Monaco sedan 8 januari 1297 även om landet har pendlat mellan olika länders styre. Monaco var ockuperat av Republiken Genua vid tre tillfällen under åren 1301-1331, 1357-1395, 1395-1419. Republiken Genua var namnet på ett land med Genua i Ligurien som huvudstad som existerade från 1005 till 1797.

År 1793 började Frankrike styra Monaco, men redan 1815 så stod Monaco under Sardiniens beskydd, något som bestämdes genom Wienkongressen. 

Kanada

Kanada är en federal stat, en parlamentarisk demokrati och konstitutionell monarki inom det Brittiska samväldet. Statschef är Drottning Elizabeth II. Drottningen representeras i Kanada av en generalguvernör, som betraktas som landets de facto statschef. Ämbetet, som är av huvudsakligen ceremoniell och representativ karaktär, innehas sedan oktober 2010 av David Johnston.

Kanadas generalguvernör David Johnston

Det var därför Kanadas generalguvernör David Johnston, tillsammans med fru Sharon Johnston som avlade statsbesök i Sverige på inbjudan av H.M. Konungen. Det fyra dagar långa besöket ägde rum i Stockholm, Malmö, Lund och Göteborg.

Kanada har en av världens mest långtgående federala strukturer. Landet består av tio provinser, vilka har egna regeringar med vidsträckta befogenheter, samt tre territorier i norra delen av Kanada. Alla frågor som inte uttryckligen definieras som federala i landets grundlag (t ex försvar och utrikespolitik) är provinsernas ansvar. Hit hör exempelvis utbildning, hälso- och sjukvård samt naturresurser. I vissa frågor, t ex immigration och miljö, råder delat ansvar. Även de tre glest befolkade nordliga territorierna har delegerats betydande självstyre, som ökat under senare år.

Parlamentet består av underhuset (338 direktvalda ledamöter) och senaten (105 ledamöter utsedda av generalguvernören på förslag av premiärministern). Senaten har traditionellt rollen som ”sober second thought”, men kan granska, föreslå ändringar i och t o m fälla lagförslag. Senatens framtida funktion är föremål för politisk diskussion.

Kort historik

Efter tiden som först fransk och sedan brittisk koloni vann Kanada sin självständighet i flera steg. År 1867 antog det brittiska parlamentet den s.k. British North America Act som förenade ett antal provinser till en federation (Confederation) med eget parlament i Ottawa. Det blev kärnan till dagens Kanada.

De s.k. Westminsterstatuterna gav 1931 Kanada status som självständig stat. 1965 fick Kanada en egen flagga och 1980 valdes ”O Canada” till nationalsång. Men det var inte förrän 1982, när dåvarande premiärministern ”tog hem” konstitutionen till Kanada, som det brittiska parlamentets formella beslutandemakt över den kanadensiska konstitutionen upphörde.

Geografi och befolkning

Kanada är, efter Ryssland, världens näst största land med en yta ca 22 gånger större än Sveriges. Tidsskillnaden mellan Newfoundland i öster och British Columbia i väster är fyra och en halv timme. Klimatet varierar starkt från milt klimat i södra British Columbia till arktiskt klimat i de norra delarna av landet.

Landet har drygt 35 miljoner invånare, varav ca 80 % är bosatta i en smal remsa längs gränsen mot USA. Resten av landet är mycket glest befolkat och i de tre norra territorierna, med en yta lika stor som hela Västeuropa, finns bara ca 115 000 invånare.

Totalt räknas ca 1,4 miljoner människor till Kanadas ursfolksgrupper, som består av indianer (First Nations), inuiter och mestiser, (personer med blandad europeisk och indiansk härkomst). Personer från urfolksgrupperna är överrepresenterade i statistiken över arbetslöshet, alkoholism, kriminalitet och självmord. En förbättring av ursprungsbefolkningens situation ses av många kanadensare som en av dagens mest angelägna politiska frågor.

Kanada har alltid varit ett utpräglat invandringsland. Ungefär en femtedel av landets invånare är födda utomlands. Landet tar idag emot omkring 285 000 invandrare per år, av vilka en stor del är arbetskraftsinvandrare eller deras anhöriga. Under senare år har invandrarna från Asien, särskilt Kina, Indien och Filippinerna, dominerat. Därtill ska läggas omkring 80 000 säsongsarbetare som årligen kommer till Kanada för arbete inom bl.a. jordbruket och energisektorn. Flyktingkvoten sattes för 2015 till 15000 men har efter regeringsskiftet ökat med 25000 syriska flyktingar.

De fransktalande kanadensarna är främst koncentrerade till provinsen Québec. På federal nivå är Kanada officiellt tvåspråkigt sedan 1969.

Källa: Sveriges ambassad i Ottawa

Ordföranden har ordet – ur Rojalisten nr 1 2017

I år är det sjuttio år sedan arvprinsen Gustaf Adolf tragiskt omkom vid en flygolycka på Köpenhamns flygplats Kastrup. Prinsessan Sibylla blev därmed ensam med sina fem barn varav det yngsta, vår nuvarande kung, var mindre än ett år gammal.

Kungen har berättat att han under sin uppväxt saknat en fadersgestalt. Vid sitt känslosamma tal i samband med tsunamikatastrofen sa han bl.a. att han visste vad det innebär att sakna en förälder. Kronprinsessan Viktoria nämnde även detta i sitt tal till kungen när han firade sin sjuttioårsdag. Hon berömde honom i varma ordalag för att vara en god förebild och en älskad pappa.

Prins Gustaf Adolf Oscar Fredrik Arthur Edmund, föddes i april 1906 på Stockholms slott som äldste son till dåvarande svenske arvprinsen Gustaf (VI) Adolf och dennes första gemål prinsessan Margareta av Storbritannien. Prins Gustaf Adolf var hertig av Västerbotten.

Prinsen gick på Lundsbergs skola i Värmland och tog studenten på Stockholms slott 1925. Därefter genomgick han officersutbildning och studier vid Uppsala universitet.

Bland hedersuppdrag och ordförandeskap fanns ordförandeskap i den internationella scoutkommittén, Sveriges olympiska kommitté, Riksidrottsförbundet och Svenska jägareförbundet.

År 1932 gifte han sig med Sibylla av Sachsen-Coburg-Gotha och hade med henne barnen Margaretha, Birgitta, Désirée, Christina samt Carl (XVI) Gustaf.

Under OS 1936 ingick prins Gustaf Adolf i den svenska ryttartruppen men diskvalificerades sedan hans häst Aida hade vägrat hoppa över 13:e hindret i prishoppningen. Prinsen tillhörde även den svenska eliten i fäktning med sabel och värja. Räknat i priser och utmärkelser är han alltjämt den i särklass mest framstående idrottsmannen bland svenska kungligheter.