Karl XIV Johans ryttarstaty återinvigd

Söndagen den 16 december invigde Kungen ryttarstatyn över Karl XIV Johan på Slottsbacken. Efter 164 år vid Slussen har statyn nu, året då ätten Bernadotte suttit 200 år på Sveriges tron, fått en ny placering på Slottsbacken. Invigningen skedde till toner av musik som ursprungligen komponerades för 1854 års statyavtäckning. Efter invigningen bjöd kungen in till Öppet slott med besök i Bernadottevåningen.

Karl XIV Johans ryttarstaty

I närvaro av Drottningen, Kronprinsessan, Prins Daniel, Prins Carl Philip och Prinsessan Sofia invigde Kungen statyn över sin anfader. Ryttarstatyn var tidigare placerad på Karl Johans torg men på grund av den stora ombyggnationen av Slussen har Bengt Erland Fogelberg skulptur nu fått en ny plats.

I samband med flytten har statyn också fått en ny sockel i granit samt tillagda inskriptioner för att markera att ätten Bernadotte i år suttit 200 år på den svenska tronen.

Den första invigningen av statyn ägde rum den 4 november år 1854, på dagen 40 år efter föreningen av Sverige och Norge. På slaget tolv anlände kung Oskar I till häst, med prinsarna Oskar och August. Kungen höll tal till sin far, i närvaro av drottning Josefina, änkedrottningen Desideria, kronprinsessan Lovisa och prinsessan Eugénie och därefter avtäcktes statyn. Sångare och musikkår var på plats och salut sköts från örlogsfartyg som ankrat utanför Skeppsholmen. På kvällen gavs middag på slottet för fler än sjuhundra personer. Festligheterna avslutades på Kungliga Operan.

Kungens tal

Ers Majestät, Eders Kungliga Högheter, Ers Excellens, Mina damer och herrar.

I år är det 200 år sedan kronprins Karl Johan, född Jean Baptiste Bernadotte, steg upp på den svenska tronen som kung Karl XIV Johan.

Detta har vi uppmärksammat på olika sätt under det gångna året. Och det är en stor glädje för mig att i dag få inviga hans staty på dess nya plats, här på Slottsbacken.

Efter 164 år vid Slussen är Karl Johan nu tillbaka vid det slott där han levde och verkade.

Han var i grunden militär, skolad i krig. Men sina viktigaste insatser gjorde han i fredstid: Som kronprins och kung var han med och byggde upp det Sverige som utarmats av krig. I det arbetet lades också grunden till mycket av det välstånd som präglar vårt land i dag.

Och det vi ser här är alltså den då nyvalde kronprinsen som anländer till Stockholm år 1810. I sin utsträckta högra hand håller han en fältmarskalkstav. Och förlagan till den kan man faktiskt se i Bernadottevåningen härinne på slottet, som vi strax kommer att öppna portarna till. Då är ni alla hjärtligt välkomna in!

Efter Karl Johans bortgång, år 1844, meddelade Oskar I att han avsåg resa en ryttarstaty över sin far. Uppdraget gick till konstnären Bengt Erland Fogelberg och tio år senare avtäcktes statyn vid en högtidlig ceremoni vid Slussplan – senare omdöpt till Karl Johans torg.

Nu, i och med ombyggnaden av Slussen, har vi fått anledning att inviga den igen. På en ny plats och en ny sockel.

Och det finns faktiskt en liten geografisk finess med just denna placering: Vi har ju Gustav Vasas staty väster om slottet, utanför Riddarhuset. I norr, vid Operan, står Gustav II Adolf. Och i öster, härnere på Skeppsbron, står Gustav III.

Nu har Karl Johans staty flyttats från Slussen hit till Slottsbacken. Och därmed vaktas slottet även fortsättningsvis av en regent i varje väderstreck. Det tycker jag känns bra!

Då återstår bara för mig att förklara Karl XIV Johans ryttarstaty på Slottsbacken invigd!

Normalisera monarkin

Regeringsformen ger inte kungen någon formell ställning i hur Sverige styrs. Men ska monarken personifiera staten borde den också styras i hans namn.

När kungen, i samband med debaclet i Svenska Akademien, förklarade att han ansåg att han förfogade över Akademiens stadgar, tyckte sig somliga känna hur berggrunden under den svenska konstitutionen skälvde. Men de som uppfattade detta som revolutionerande betraktade felaktigt Svenska Akademien som en statlig myndighet och därmed kungens ingripande som ett tassande på regeringens domäner. Sedan dess har dock Kammarrätten i Stockholm klargjort att Svenska Akademien inte är en myndighet utan är knuten till kungen personligen, ungefär som hovet.

Episoden har hur som helst satt fokus på kungens makt. Den gamla regeringsformen från 1809 formulerade i sin fjärde paragraf saken som att ”Konungen äger att allena styra riket”, dock med det inte oviktiga tillägget ”på det sätt som denna regeringsform föreskriver”. I praktiken uttryckte 1809 års regeringsform en variant av Montesquieus maktdelningslära: kungen innehade den verkställande makten, vid sidan av riksdagens lagstiftande och domstolarnas dömande makt.

Vår nuvarande regeringsform från 1974 är dock unik på så sätt att den i princip inte ger kungen någon formell ställning i riksstyrelsen. Det normala i andra konstitutionella monarkier är att monarken fortfarande leder arbetet med att bilda regering efter val, att han eller hon utser regeringschefen, att han eller hon promulgerar (utfärdar) lagar, samt att han eller hon har den formella fördragsmakten, det vill säga behörigheten att ingå överenskommelser med främmande land. Så ser det ut även i Danmark och Norge.

Sverige är ensamt bland monarkierna om att ha fördelat dessa arbetsuppgifter mellan andra politiska organ. Regeringsbildningen leds som bekant av talmannen, medan det är regeringen som kollektivt promulgerar lagar och ingår fördrag med främmande stater. Av dessa skäl har Sverige ofta kallats för ”en republik med kung”. Avvikelsen i förhållande till andra länder faller i ögonen exempelvis när man läser företalen till EU-fördragen. De inleds med en uppräkning av de fördragsslutande parterna, enligt modellen ”Republiken Tjeckiens president, HM Drottningen av Danmark, HM Konungen av Spanien” och så vidare, vilka någonstans mot slutet av stycket får sällskap av den amorfa fördragsparten ”Konungariket Sveriges regering”.

Det är naturligtvis ingen slump att den svenska grundlagen ser ut som den gör på denna punkt. 1971 träffades den bekanta Torekovskompromissen mellan de då fyra demokratiska partierna. Den innebar att monarkin skulle bevaras i den kommande nya grundlagen, om än bara till namnet. Efteråt uttalade Olof Palme att Sverige bara var ”ett pennstreck” från republik. Och det var precis så republikanerna uppfattade saken. När Vilhelm Moberg i debattboken Därför är jag republikan från 1955 argumenterade för republik skisserade han också ett andrahandsalternativ, händelsevis nästan identiskt med den grundlag som sedermera kom att införas. Moberg framhäver att poängen med denna plan B är att avskaffandet av monarkin därefter skulle bli en formalitet, att inga ingrepp skulle behöva göras i statens själva funktionssätt. Detta tänkande synes också avspeglas i den redaktionella utformningen av 1974 års regeringsform. I första kapitlet slogs fast att ”Konungen är rikets statschef”, men därefter hänvisades på åtskilliga ställen endast till ”statschefen”. Detta skulle utan tvekan göra övergången till republik mindre arbetskrävande för det av välfärdssamhällets många lagstiftningsprodukter svårt tyngda utrednings- och departementsväsendet. Det är alltså ingen överdrift att påstå att regeringsformen när den tillkom av många uppfattades endast som en kortvarig vilopunkt på resan mot republik.

För Moberg, och säkerligen även för Palme, var det en självklarhet att när monarkin hade berövats sin formella funktion skulle också det folkliga stödet för den snabbt försvinna. Så blev ju inte fallet. Stödet för monarkin har under decennierna sedan 1974 varit kompakt och frågan om republik har inte drivits av något riksdagsparti.

Om man vill går det att finna goda skäl för att normalisera den svenska monarkin. Dels skulle det ha symbolisk betydelse. Detta kan verka som ett perifert argument, men å andra sidan är monarkins själva funktion i en demokrati i hög grad symbolisk. Monarken ska, är det tänkt, personifiera staten och förankra den i dess historia. Den positiva effekt som eftersträvas är lojalitet mot en överpolitisk ordning som tar form i något konkret, nämligen en fysisk människa. Politiska motsättningar i samhället behöver då inte leda till ifrågasättande av dess gemensamma ramverk. Detta kan låta mer än lovligt abstrakt, men empiri pekar på att monarki (i vart fall i de länder som klarar av övergången till folkstyre) faktiskt skapar förutsättningar för politisk stabilitet och materiell välfärd, kanske just av dessa skäl. Elva av de tjugo länder i världen som 2015 hade högst levnadsstandard (Human Development Index) var monarkier, trots att monarkierna utgör en liten minoritet av världens länder.

Om man nu har en monarki av huvudsakligen symboliska skäl framstår det också som logiskt att så att säga löpa linan ut. För att den romantiska – men synbarligen nyttiga – illusionen om att monarken personifierar staten ska upprätthållas framstår det egentligen som nödvändigt att riksstyrelsen utövas i Konungens namn, att Högsta domstolen avkunnar Konungens dom, att lagarna utfärdas av Konungen, osv.

En återgång till denna, i internationell jämförelse inte alls onaturliga, ordning skulle också vara positivt ur maktdelnings- och rättighetsskyddssynpunkt. 1974 års regeringsform avvisade från början tydligt alla skrankor för den lagstiftande makten. Den bärande principen, så som grundlagen är skriven, är folksuveränitet, det vill säga att riksdagens makt är obegränsad. ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket” heter det med en för svensk juridik ovanligt bevingad formulering i den första paragrafens allra första mening. Först efter EU-inträdet och efter stort motstånd har det blivit till fullo okontroversiellt i vårt land att domstolarna kan vägra tillämpa grundlagsstridiga lagar (som exempelvis nyligen har skett i två fall med den så kallade gymnasieamnestin). En annan typ av konstitutionell motvikt är att statschefens signatur krävs för att utfärda en lag och att statschefen utser regeringschefen. Det är otillfredsställande ur traditionell maktdelningssynpunkt att regeringen i Sverige, som är beroende av riksdagen, själv utfärdar de lagar som riksdagen stiftar.

Naturligtvis vore det helt oacceptabelt om en kung eller drottning skulle sätta i system att underkänna demokratiskt stiftade lagar, men i undantagsfall och i konstitutionella nödsituationer kan en monark i egenskap av opartisk skiljedomare likväl bidra till stabilitet och skydd av grundlagen. Monarken är inte heller höjd över lagen, riksdagen har alltid möjlighet att genom lagstiftning avsätta en monark som missbrukar sin formella ställning.

Det var alltså inte för inte som Medborgarrättsrörelsen, en förening som samlade flera tunga domare under 1970- och 1980-talen och som framgångsrikt bildade opinion för att stärka det till en början nästan obefintliga skyddet för de individuella fri- och rättigheterna i regeringsformen, på sitt program också hade att återställa monarkens befogenheter. Någon kan säkert tycka att det är paradoxalt att det finns ett idémässigt och faktiskt samband mellan skydd av individens rättigheter och stärkt kungamakt, men så är inte desto mindre fallet.

“Det politiskt laddade talmansvalet efter årets riksdagsval har för övrigt belyst fördelarna med att regeringsbildningen i stället leds av en politiskt neutral person, som inte desto mindre har djup insikt i och erfarenhet av statsstyrelsen.”

Det har nu gått tillräckligt lång tid sedan 1974 för att konstatera att det inte blev någon republik som grundlagsfäderna hade trott. Samtidigt är grundlagen, trots reparationsförsök, frånsprungen av den konstitutionella utvecklingen. Dess grundläggande orientering mot folksuveränitet är dödsdömd i dagens rättighetsorienterade och nyklassiska idélandskap. Vid en ny grundlagsrevision – som utan tvekan lär komma – är det lika bra att ta upp frågan om statsskicket. Då är det dags att göra Sverige till en normal demokratisk monarki igen.

 

Daniel Bergström

tingsfiskal och frilansskribent

Ur Axess Magasin den 2 november 2018

 

Ordföranden har ordet – ur Rojalisten nr 1 2019

Vi lämnar ett år efter oss fyllt med jubileer och firande. Jag tänker främst på att det var 200 år sedan ätten Bernadotte sattes på vår tron. Rojalistiska Föreningen firade ju även sitt 40-årsjubileum och HM Drottningen firade sin 75-årsdag i december.

Inom den kungliga familjen jubilerade även Prinsessorna Desirée och Christina. HKH Prinsessan Adrienne föddes och vi fick åter vara med om ett högtidligt, men samtidigt familjärt, barndop i Drottningholms slottskyrka.

I år kommer vi att uppmärksamma att Prins Carl Philip fyller 40 år i maj och i slutet av året har Prinsessorna Margaretha och Sofia sina 85- respektive 35-årsdagar.

Efter höstens val tog det ovanligt lång tid innan en regering kunde bildas. Under den nyvalde talmannen Andreas Norléns säkra ledning genomfördes ett antal s.k. talmansrundor innan det slutligen lyckades med att hitta en statsministerkandidat som slutligen kunde godkännas av Riksdagen.

Under denna utdragna process var det glädjande att se att talmannen gjorde täta besök på Slottet för att informera Kungen om det vid varje tillfälle rådande läget. Jag vill minnas att Kungen även var tvungen att vid ett tillfälle ställa in en planerad resa till Japan. Det är ju viktigt att statschefen finns i landet då han och tronföljaren efter ett regeringsbildande håller en skifteskonselj på Slottet.

I sociala medier kunde man följa den frustration som spred sig i djupa led i takt med att tiden rann iväg med regeringsbildandet. Många uttryckte en önskan om att Kungen och Kronprinsessan skulle gripa in och ta över processen. Det skulle naturligtvis inte kunna ske då det skulle strida mot våra gällande grundlagar.

Däremot får det ses som ett tecken på att monarkin står stark och att förtroendet för monarken och tronföljaren är stort. När det gäller olika typer av kriser i samhället är det viktigt med den stabilitet och det förtroende som kungafamiljen står för och som grundas på lång tradition.

Malaysia

Malaysia är en federal konstitutionell valmonarki. Landet består av de tidigare brittiska besittningarna på Malackahalvön och norra Borneo. Malaysiagränsar på Malacka till Thailandi norr och Singaporei syd, samt på Borneo till Indonesieni syd och öst samt mot Brunei.

Singapore som ursprungligen ingick i federationen bröt sig ur denna 1965.

Enligt den reviderade författningen från 1957 är Malaysia en federativ, konstitutionell monarki och en parlamentarisk demokrati. Statschef är en kung som kallas för Yang di-Pertuan Agong. Kungen utses för fem år av och bland landets nio staters sultaner. Det finns ytterligare fyra stater som har ordinarie guvernör. Dessa deltar dock inte i valet av statschef. 

Kungens makt har med tiden begränsats. Rollen är till stor del ceremoniell sedan en ändring av konstitutionen 1994.Sultanerna som grupp har dock ännu ett visst inflytande, i t.ex. religiösa och konstitutionella frågor.

Statschefens flagga

Sedan 2016 är det sultanen av Kelantan som är kung Muhammed V.

Malaysias historia

Utanför Malackahalvön möts sydost- och sydvästmonsunen. Forna tiders segelfartyg på väg mellan Indien och Kina tvingades ofta stanna till i dessa farvatten i väntan på att vinden skulle vända. Malajerna fanns redan på Malackahalvön när indiska och kinesiska handelsmän kom dit för ungefär 2000 år sedan. 

Från 600-talet och flera århundraden framöver dominerades området av det hindu-indonesiska Srivijaya-riket, som hade sin bas på Sumatra. Islam kom på 1300- och 1400-talen med missionärer från Indien.

Malackahalvöns moderna historia brukar räknas från början av 1400-talet då en javanesisk prins grundade Malacka, som blev en viktig hamnstad. Malackasultanatet utsträckte sin kontroll till större delen av halvön genom ett system av vasallstater. 

Upprepade ockupationer av portugiser, holländare, britter och japaner har under de senaste århundradena präglat området. 

År 1511 erövrades huvudstaden Malacka av portugiserna och 1641 av holländarna. 

Från slutet av 1700-talet strävade britterna efter att kontrollera handelsvägen till Kina genom Malackasundet. Ön Penang blev 1786 ett handelscentrum under brittisk kontroll. 1795 erövrade britterna Malacka och 1819 fick brittiska Ostindiska kompaniet tillstånd av sultanen av Johore att grunda en ny handelsstad, Singapore. De tre frihandelsstäderna Singapore, Malacka och Penang bildade British Straits Settlements.

Under det brittiska styret hade flera sultanat länge ett stort mått av självstyre. 1896 sammanfördes fyra sultanat till en administrativ enhet, Malayas federerade stater, med Kuala Lumpur som huvudstad. Malaya blev benämningen på de brittiskdominerade delarna av Malackahalvön, utom Singapore.

På ön Borneo hade sultanen av Brunei 1841 installerat en brittisk äventyrare som den förste av de vita rajor som skulle styra Sarawak i över ett århundrade. Senare skaffade sig brittiska Borneo Company kontroll över Sabah. Först 1946 blev Sabah och Sarawak brittiska kronkolonier.

På 1840-talet upptäckte britterna att det fanns stora fyndigheter av tenn på Malackahalvöns västkust. Eftersom lokalbefolkningen inte ville arbeta i gruvorna uppmuntrade malajiska härskare britterna att rekrytera arbetare från södra Kina. Malaya ryckte snart fram som en av världens ledande producenter av tenn och senare också gummi. Till gummiplantagerna hämtades arbetare från Indien och Ceylon, nuvarande Sri Lanka. Malajerna hamnade i viss mån utanför det moderna ekonomiska livet.

Kring nyåret 1942 invaderade Japan Malaya och Singapore. Britterna flydde, medan de malajiska härskarna i stor utsträckning valde att samarbeta med japanerna. Endast en del kineser, som upprörts av rykten om japanernas brutala framfart i Kina, försökte på allvar motstå ockupanterna. Kineserna blev därför den folkgrupp som led värst under den japanska ockupationen.

Sedan den brittiska administrationen återinsatts 1945 ville britterna bilda en unionsstat av Malaya med lika rättigheter för alla landets folkgrupper. Den malajiska eliten ogillade dessa planer och bildade året därpå partiet UMNO, United Malays National Organisation, och tog upp förhandlingar med britterna.

1948 blev Malaya en federation, med vissa privilegier för malajerna inskrivna i författningen. Formellt utgick all makt från sultanerna. I federationen ingick inte Singapore, Sabah eller Sarawak, som förblev separata kronkolonier.

Många kineser var bittra över att inte få bli fullvärdiga medborgare. Det kinesiskt dominerade kommunistpartiet inledde ett gerillakrig mot britterna och mot federationen. Kriget var i praktiken slut då Federationen Malaya fick sin fulla självständighet 1957, men först 1990 gav den sista gerillagruppen upp kampen.

Malaysia är idag ett riktigt tropiskt paradis med underbara stränder, klarblått vatten, sol och behagliga temperaturer året runt. Malaysia är som resmål på många sätt likt sin granne Thailand, men erbjuder fortfarande fler områden som är mycket mindre exploaterade. Här kan man verkligen hitta sin öde ö.

Flaggan

Malaysias flagga

Den malaysiska flaggan som infördes 1963 symboliserar med sina fjorton ränder fjorton uddar på stjärnan landets ursprungligen fjorton stater. Flaggan har inte förändrats efter att Singapore gick ur federationen.

Halvmånen och stjärnan representerar Islam, den officiella religionen. Det blå fältet symboliserar det malajiska folkets enhet. Den gula färgen hos halvmånen och stjärnan är en kunglig färg som symboliserar delstaternas ledare. Rött symboliserar mod och vitt symboliserar renhet.

Vapnet

Malaysias statsvapen

Nio riken inom förbundsstaten är monarkier vilket visas av den gula färgen i riksvapnet. Halvmånen och stjärnan representerar islam. På skölden syns fem malajiska knivar och de olika staternas emblem. Under de två tigrarna som håller skölden står landets valspråk “Enighet är styrka”.

Ordföranden har ordet – ur Rojalisten nr 4 2018

HM Drottning Silvia firar i december sin 75-årsdag. Det känns smått otroligt att drottningen kan hålla ett så högt arbetstempo som hon har. Uppdragen är många och oftast flera per dag. Ett urval av dessa annonseras i kalendern på hovets hemsida med det sker mycket mera arbete och förberedelser utöver detta.

Resorna är många både inom landet och utomlands. De flesta som reser över Atlanten får känna på en s.k. jetlag med det verkar inte hindra drottningen. Åtminstone visar hon inte detta utåt. Hennes arbetsdiciplin är beundransvärd i sitt stöd för kungen och deras gemensamma viktiga arbete för Sverige.

Under hösten genomfördes val till Riksdag, kommun och landsting. Turerna därefter för att en regering skulle kunna bildas har varit många och när detta skrivs pågår arbetet fortfarande. Under processen har jag sett i olika media hur förslag kommit om att låta kungen ta över rollen som regeringsbildare och låta kronprinsessan få rollen som statsminister. Detta får väl närmast betecknas som skämtsamt men med ett bakomliggande allvar. Det visar ju hur högt förtroende som kungen och kronprinsessan har hos det svenska folket. Vi bör dock följa de demokratiska regler som finns för hur en regering skall bildas.

Vi gratulerar den nyvalde talmannen Andreas Norlén till hans nya uppdrag vilket han kommer att sköta på bästa sätt.Norlén är ju också välkänd i vår förening och har även varit sammankallande i föreningens valberedning.

Svenska Akademien

Svenska Akademienär en kunglig akademi som instiftades 1786 av Gustaf III. HM Konungen är Akademiens akademiens beskyddare.

Den 20 mars 1786 upplästes i rådet ett brev, där kungen meddelade att han beslutat inrätta “ett Samhälle af Aderton Herrar ock Män, till Svenska Språkets stadgande ock upodlande, samt till öfning för Vältaligheten ock Svenska skaldekonsten: Hvilcket Samhälle skall nu ock evärdeligen bära namn af Svenska Academien”.

Därpå presenterades riktlinjerna för den nya akademiens arbete, och slutligen uppräknades namnen på de tretton första, av Gustaf III själv utsedda ledamöterna.

Redan i stadgarnas första paragraf fastslås att Svenska Akademien har 18 ledamöter. Det är känt att Gustaf III ursprungligen hade tänkt sig 20, hälften av antalet i Franska Akademien. Varför han slutligen stannade för 18 är inte helt klarlagt, men det finns en gammal uppgift om att han valde detta antal eftersom han ansåg att ordet “arton” vid högtidligt uttal “aderton” var betydligt klangfullare än “tjugu”.

Gustaf III hade alltså själv utsett de tretton första ledamöterna. Tanken var att dessa skulle välja in de återstående fem och att Akademien därefter skulle förnya sig själv genom inval av nya ledamöter allteftersom det blev stolar lediga. Invalet skall för att vara giltigt underställas Akademiens beskyddare, kungen, för godkännande. Stadgarna säger också klart och tydligt ifrån, att man inte kan ansöka om inval i Akademien, inte heller kan en ledamot “lova bort” sin röst till någon kandidat.

Det skulle inom Akademien finnas tre kategorier ledamöter. Dels skönlitterära författare, dels “lärde” och dels “herrar”. Med “herrar” menades män som genom sin börd, sin samhällsställning och sina umgängesvanor hade kommit att besitta den för stiftaren så viktiga egenskapen “smak”. Men det skulle råda fullständig jämlikhet i Akademien. Ingen åtskillnad fick göras mellan ledamöterna på grundval av deras börd eller samhällsställning.

Svenska Akademiens instiftelse ägde sedan rum den 5 april i Börshuset i Gamla stan i Stockholm i närvaro av kungen och en talrik publik.

Akademiens stadgar, som till stor del hade skrivits av Gustaf III själv, påminner mycket om reglerna för Franska Akademien. Den främsta uppgiften skulle vara att arbeta på svenska språkets “renhet, styrka och höghet”, dvs. dess klarhet, uttrycksfullhet och anseende. För att uppnå det målet skulle Akademien bland annat utarbeta en ordbok och en grammatik. Akademien skulle dessutom anordna årliga tävlingar i vältalighet och skaldekonst över uppgivna ämnen.

Ledamotskapet skall vara på livstid. Stadgarna anger bara två vägar ut ur Akademien: döden och uteslutning. Uteslutning kan i princip ske på två grunder: dels bristande lydnad för lagens eller moralens bud, dels brott mot den tystnadsplikt som gäller i fråga om Akademiens inre angelägenheter.

Bland Akademiens ledamöter skall utses tre ämbetsmän: en direktör (ordförande), en kansler (vice ordförande) och en sekreterare. Direktör och kansler skall utses på sex månader, med ombyte 1 juni och 1 december.

Sekreteraren skall vara ständig och alltså inte bytas ut var sjätte månad utan utses på livstid, Härav benämningen “ständig sekreterare”. Denna princip har dock övergetts. En tid in på 1900-talet antogs regeln att ständige sekreteraren ska avgå senast det år hon eller han fyller sjuttio år ”om inte Akademien annorlunda beslutar”, men även denna regel har med tiden luckrats upp. Till ständige sekreterarens uppgifter hör enligt stadgarna att föra protokoll, verkställa beslut, sköta Akademiens arkiv osv. Den nuvarande ständige sekreteraren Sara Danius är den första kvinnan på denna post

Gustaf III hade även ett patriotiskt syfte med Svenska Akademien. Varje år skulle man prägla en minnespenning och författa en minnesteckning över en framstående svensk. Vidare skulle Akademiens årliga högtidsdag firas den 20 december, årsdagen av hjältekonungen Gustaf II Adolfs födelse.

Akademien fick valspråket Snille och smak. Dessa ord hade vid den tiden en något annan innebörd än nu. Snille betydde ungefär ‘talang, begåvning’, och smak stod närmast för ett slags finare estetisk uppfattnings- och omdömesförmåga.

Gustaf III ville göra Svenska Akademien ekonomiskt oberoende, och han försåg den därför med vissa inkomstkällor. Den viktigaste av dessa var privilegiet på utgivningen av Post- och Inrikes Tidningar. Under den första tiden ordnades skötseln av tidningen på så sätt att Akademien arrenderade ut den till några av de egna ledamöterna.

Gustaf III:s död

Efter kungen död 1792 försämrades Akademiens situation och 1795 blev den t.o.m. suspenderad i två år av politiska skäl. Likafullt bevarade De Aderton sin ställning som landets högsta auktoritet i litterära och språkliga frågor.

På 1810-talet utsattes Akademien för häftiga angrepp från företrädare för de nya litterära strömningarna och under det därpå följande decenniet inträdde även en avmattning i Akademiens verksamhet. Ständige sekreteraren Nils von Rosenstein, som hade innehaft posten ända sedan instiftandet, satt kvar ända upp i hög ålder.

Först 1834 fick Akademien en kraftfull och initiativrik ledare då Bernhard von Beskow tillträdde sekreterarposten. Under hans sekreterartid blev verksamheten mer livaktig och Akademiens anseende hos allmänna opinionen förbättrades.

Efter Beskows död 1868 arbetade Akademien i stort sett utan ordinarie sekreterare fram till 1884, då Carl David af Wirsén tillträdde posten. Vid slutet av 1800-talet hade den svenska litteraturen blivit rikare och flera stora skalder hade valts in. Men Akademien var inte populär hos den yngre generationen författare, och Wirsén, vars inflytande i Akademien var stort, hade inte mycket till övers för de nya litterära strömningarna.

Wirsén avled 1912 och efterträddes av Erik Axel Karlfeldt, vars sekreterartid under perioden 1913-1931 innebar en uppryckning och modernisering. Akademien öppnades för den nya tidens författare, och den första kvinnliga ledamoten, Selma Lagerlöf, invaldes.

Denna utveckling fullföljdes under återstoden av 1900-talet, och Svenska Akademien är idag en mångsidigt verksam institution, som både vårdar arvet från det förgångna och är uppmärksam på nya strömningar i tiden.

Nobelpriset i litteratur

Vid sekelskiftet 1900 åtog sig Akademien efter viss tvekan en uppgift, som inte hörde till dess egentliga verksamhet men som skulle komma att ta en märkbar del av dess tid och krafter i anspråk. Det gällde utdelandet av det litterära Nobelpriset.

Uppgiften att utse pristagare anförtrodde Nobel i sitt testamente åt Svenska Akademien. Det första Nobelpriset utdelades 1901.

Berättigade att föreslå pristagare är Akademiens ledamöter, ledamöter av andra akademier och samfund med likartade uppgifter, professorer i litterära och språkliga ämnen, tidigare litterära Nobelpristagare samt ordförande i författarorganisationer som är representativa för sitt lands skönlitterära alstring.

Förslag till årets pristagare skall ha inkommit skriftligen till Nobelkommittén senast den 31 januari. Förslagsskrivelsen skall vara undertecknad av förslagsställaren och kan inte skickas via e-post. Förslaget bör, men måste inte, åtföljas av en motivering. Det går inte att föreslå sig själv som kandidat, dvs. Nobelpriset kan inte sökas. Varje år brukar det inkomma ungefär 300 förslag.

Under våren bearbetas förslagen av Nobelkommittén. I april fastställer Akademien en preliminär kandidatlista omfattande ca 20 namn, och inför Akademiens sommaruppehåll brukar kandidatlistan vara reducerad till cirka fem namn.

I oktober träffar Akademien sitt val. För att valet skall vara giltigt krävs att någon kandidat får mer än hälften av de avgivna rösterna.

Pristagaren får mottaga priset av HM Konungen i Stockholms konserthus på Nobeldagen den 10 december.

Priser och stipendier

Svenska Akademien utdelar årligen ett stort antal priser och stipendier, varav en del utgår ur egna medel och en del ur donationsfonder som överlämnats till Akademien.

Bland dessa kan nämnas Stora prisetsom instiftades av Gustaf III. Det var ursprungligen två guldmedaljer som första pris i vältalighet respektive skaldekonst. Sista gången priset utdelades efter tävlan var år 1922. Numera är det en guldmedalj som utdelas mera sällan då för mycket framstående insatser inom något av Akademiens intresseområden.

Kungliga prisetinstiftades 1835 av Karl XIV Johan och fortfarande anvisat av kungen. Det skulle från början tilldelas en författare, inom eller utom Akademien, vare sig för någon särdeles värderik skrift, som under årets lopp utkommit, eller såsom bevis av aktning för förtjänster om vitterheten och språket, eller slutligen såsom understöd för någon ung författare med lovande anlag.

Priset utdelas numera för förtjänstfulla insatser inom något av Akademiens intresseområden.

2018 års Nobelpris i litteratur skjuts upp

I ett pressmeddelande meddelade Svenska Akademien den 4 maj att 2018 års Nobelpristagare i litteratur kommer att utses och annonseras parallellt med 2019 års pristagare. Sju gånger tidigare har Svenska Akademien – under rubriken ”reserverat pris” – valt att ej dela ut årets Nobelpris i litteratur, nämligen åren 1915, 1919, 1925, 1926, 1927, 1936 och 1949. Fem gånger har det skjutits upp och delats ut kommande år tillsammans med det senare årets pris.

Beslutet har fattats mot bakgrund av en numerärt försvagad Akademi och av ett minskat förtroende för Akademien i omvärlden. Prisarbetet hade kommit långt och fortsätter under året som tidigare, men det är nödvändigt att Akademien får tid att återställa sin fulla styrka, engagera ett större antal aktiva ledamöter och återskapa förtroendet för sin verksamhet innan nästa litteraturpristagare utses.

Akademien finner det nödvändigt att skapa tidsrum för att återställa det allmänna förtroendet för Akademien innan nästa Nobelpristagare utses.

Karlbergs slott

Slottet ligger vid Karlbergssjön i Solna på gränsen till Stockholm. På medeltiden fanns här tre byar som hette Ösby, Bolstomta och Lundby. Bolstomta nämns första gången 1282 då Magnus Ladulås gav en borgare mark där. Det var av dessa tre byar som riksamiral Karl Karlsson Gyllenhielm på 1620-talet bildade ett säteri som så småningom kom att bli Karlbergs slott, döpt efter honom själv.

Karl Karlsson Gyllenhielm (1574-1650)var en s.k. oäkta son till Karl IX och prästdottern Karin Nilsdotter, och således en, 20 år äldre, halvbror till Gustav II Adolf.

Även om han var ett utomäktenskapligt barn så tillhörde han den kungliga familjen. Han studerade och fick militär utbildning hos Henry IV i Frankrike och när han kom hem därifrån blev han krigsöverste i Livland. I slaget vid Wolmar 1601 hamnade han i fångenskap hos sin egen kusin, den polske kungen Sigismund, som därefter höll honom inspärrad i 12 år. I december 1613 släpptes han fri och då hade han de sista åren suttit fastkedjad med bojor. Väl ute befordrades han av sin halvbror Gustav Adolf, som då varit kung i två år, till både fältmarskalk, riksråd, generalguvernör över Ingermanland samt riksamiral. Fängelseåren satte emellertid djupa spår i Gyllenhielm och han förvarade sina bojor i en källare på Karlberg och efter hans död hängdes de upp i hans gravkor i Strängnäs domkyrka.

Gyllenhielm skall ha varit en rättfärdig och omtänksam man samt en god husbonde för sina underordnade. Som exempel kan anges att han på sitt gods Sundbyholm i Södermanland anlade landets första folkskola år 1629.

Han dog på Karlberg i mars 1650, varefter slottet stod obebott i flera år eftersom hans hustru, Kristina Ribbing, föredrog att bo på Sundbyholm istället.

Ibland lånades eller hyrdes Karlberg ut som festlokal till medlemmar ur högadeln.

När Kristina Ribbing dog barnlös sex år efter sin man inleddes ett mycket långvarigt arvsskifte. 1664 blev det tal om att Kronan skulle köpa godset åt änkedrottning Hedvig Eleonora, men det blev istället Magnus Gabriel De la Gardie som 1669 köpte Karlberg. Han hade då sålt sitt Jakobsdal, idag Ulriksdal, till änkedrottningen.

Under den korta tid som De la Gardie ägde Karlberg hann han göra en hel del på slottet. Med hjälp av arkitekten Jean de la Vallée byggde han 1670-1679 om slottet i tidens smakriktning. En hög terrass som var omsluten av nya flyglar byggdes åt sjösidan till och flyglarna åt parken förlängdes. De sistnämnda fick även vinkelbyggda paviljonger som på så sätt kom att inhägna en borggård. Slottet fick därmed en H-formig planritning. Invändigt utförde den italienska stuckatören Carlo Carove ett praktfullt stucktak i paradrummet som ännu finns bevarat.

Magnus förlorade i stort sett allt han ägde genom reduktionen. I slutet av 1670-talet tänkte han sälja Karlberg till Kronan, men Karl XI var inte intresserad av att köpa. Istället blev det kungagunstlingen Johan Gabriel Stenbock som genom Svea hovrätts dom kom över slottet eftersom De la Gardie stod i skuld till honom. 1683 fick Stenbock tillgång till det nyligen färdigombyggda och moderna slottet.

Karl XII:s hund Pompes gravsten. Bildtext: Karl XII hade tre hundar med namnet Pompe. Den första hunden dog på Karlberg och begravdes där 1699. Den andra dog i Polen 1703 och den tredje dog i Ungern 1714 under kungens ritt till Bender.

Redan fem år senare gjorde Stenbock ett avtal med Karl XI, som nu plötsligt blivit intresserad, och 1688 övertog denne slottet. Kungafamiljen vistades mycket på Karlberg och Karl (XII) växte i stort sett upp där. Han brukade bland annat jaga varg i Solnaskogarna. När man började bygga om Tre Kronor i början av 1690-talet blev Karlberg kungafamiljens permanenta bostad.

Karls mor, Ulrika Eleonora d.ä. startade i slutet av 1680-talet en skola för ett 30-tal barnhusflickor som arbetade med att väva gobelänger. Hon hade rykte om sig att hjälpa de fattiga, och efter hennes död 1693 övertog kungen själv tillsynen av barnhemmet för att hedra hennes minne.

Karlberg under 1700-talet

Efter att Tre Kronor brunnit ned 1697 bodde den kungliga familjen på Karlbergs slott i 57 år, ända tills nya slottet stod färdigt 1754 och de kunde flytta dit.

Efter att Karl XII blivit skjuten i Norge i november 1718 fördes hans kista till Karlberg dit den kom i början av januari 1719. Där stod den sedan i väntan på gravsättningen i Riddarholmskyrkan den 26 februari.

Under Fredrik I:s tid (1720-1751) byggdes ett nytt stall och vagnshus som båda ritades av arkitekten Carl Hårleman.
Efter att kronprins Gustav (III) 1766 gift sig med den danska prinsessan Sofia Magdalena fick de Karlberg som sitt lustslott.
Längre fram, endast en kort tid före sin död, planerade Gustav att etablera en kadettskola vid Ulriksdal. Efter att han blivit skjuten 1792 ändrades dock dessa planer eftersom änkedrottningen Sofia Magdalena ville ha Ulriksdal som sitt änkesäte. Istället placerades “Kungliga Krigsacademien” vid Karlberg där den första kullen kadetter kunde mönstra in redan i november 1792.
Gustav IV Adolfs förmyndarregering bes

tämde att man behövde bygga ut för att få plats med alla officerselever och med hjälp av arkitekten Carl Christoffer Gjörwell gjordes en ombyggnad 1793-1796, då de långa logementsflyglarna kom till.

Vapensköld för Militärhögskolan Karlberg

Nutid
Idag utbildas ungefär 300 yrkesofficerare om året vid Militärhögskolan Karlberg och omkring 115 personer är anställda där. Eftersom Karlbergs militärakademi har utbildat officerare i en obruten följd sedan 1792 är det världens äldsta militärskola med utbildning på samma plats.

Ordföranden har ordet – ur Rojalisten nr 3 2018

Ordföranden har ordet - ur Rojalisten nr 3 2018

Jubileumsåret fortsätter för Rojalistiska Föreningen och för ätten Bernadotte på Sveriges tron.

En av höjdpunkterna i föreningens 40-årsfirande var jubileumsmiddagen i juni. Då samlades 120 medlemmar till ett storslaget firande i Banérska palatset, Odd Fellow, i Stockholm. Det var deltagare från såväl landets alla delar som från utlandet. Naturligtvis utbringades HM Konungens skål och Kungssången sjöngs.

Jag överraskades av att själv bli hyllad m.a.a. att jag är en av tre personer som tog initiativet till bildandet av föreningen. Efter middag och en strålande underhållning avslutades festen med Nationalsången.

I slutet av augusti gick den årliga utrikesresan till Portugal. Den följde i den kungliga ätten Braganças fotspår. Som vanligt var det ett väl avvägt, men mycket intressant upplagt, program med en del trevliga och oväntade överraskningsmoment.

Föreningens resor håller alltid mycket hög klass och blir snabbt fulltecknade. Vi ser redan fram emot nästa års resa i slutet av augusti eller möjligen i början av september.

På Nationaldagen deltog Stockholmskretsen traditionsenligt på Skansen med fana och föreningens standar. När kungafamiljen lämnar Skansen uppmärksammas vi alltid med igenkännande glada miner och glatt vinkande från den kungliga familjens medlemmar.

I börja av juni hade vi åter den stora glädjen av att få följa ett kungligt barndop. Denna gång var det prinsessan Adriennes dop i Drottningholms slottskapell. Även om dopceremonin präglades av högtidlighet var det en varm familjehögtid som till stor del präglades av små prinsar och prinsessor som på barns vis har svårt att stilla en längre tid.

Prinsessan Christina fyllde i augusti 75 år. I samband med födelsedagen meddelade prinsessan att hon efter en tuff sjukdomstid vill lämna över till kommande generationer. Prinsessan inser att livet inte är oändligt och vill ta vara på stunderna här och nu. Hon vill naturligtvis också få mera tid för umgänget med sina fem barnbarn. Personligen hoppas jag dock att få se prinsessan delta vid de årliga Nobelfirandena. Det vore tråkigt om denna tradition skulle brytas.

Kungen är bästa garanten för vår demokrati

Under rubriken Åsikter i Sydsvenskan den 23 september ondgör sig Martin Persson över att ingen politiker eller journalist på allvar tar upp frågan om att avskaffa monarkin. Han visar också stor okunskap om att vi lever i en demokrati där grundlagar ligger till grunden för bl.a. vårt statsskick. Ett penndrag räcker alltså inte för att ändra på statsskicket om det skall ske på demokratiska grunder.

Då insändaren ”Ett penndrag räcker för att avskaffa kungahuset” innehöll ett mindre lämpligt språkbruk och insinuationer med osanna och ogrundade påhopp på statschefen och den kungliga familjen väljer vi att inte återge denna i Rojalisten.

Dåvarande statsministern Olof Palme var den som arrogant myntade uttrycket för mer än fyrtio år sedan. Detta var också grunden till att Rojalistiska Föreningen bildades för att verka för ett bevarande av monarkin som en omistlig del i tradition och statsskick. Då en stor majoritet av Sveriges befolkning är för vår monarki är det inte många seriösa politiker som på allvar törs debattera detta ämne. Det skulle troligen var ett politiskt självmord.

Med dagens käbbel i den politiska debatten blir det mer än väl tydligt att det känns tryggt att slippa val av statschef. I synnerhet när det ofta blottas brister i historiekunskaper och allmänt kunnande om demokratins principer. Vi har en stabil monarki där kungen som politiskt neutral statschef är en samlande symbol för alla svenskar oavsett vilka politiska idéer man har.

Martin Persson skriver att kungen inte kan åtalas. Det stämmer att Sveriges statschef har åtalsimmunitet. Det debattören inte nämner, eller har kunskap om, är att detta inte är unikt för vår kung. Så är det även i en rad andra demokratier och kanske ännu värre i diktaturer. Jag tror att vi kan vara trygga med detta faktum och skulle kungen begå ett allvarligt brott är det inte otroligt att det skulle få konsekvenser för honom och monarkin.

Kungen är välutbildad och har från barndomen skolats för den krävande och viktiga uppgiften att vara vår främste företrädare och det gör han med den äran. Kronprinsessan följer i samma spår och har redan visat stor skicklighet i rollen som Sverige kronprinsessa och blivande statschef.

Patrik Åkesson

Debattsvar infört i Sydsvenskan 2018-08-30

Foto: Alexis Daflos / kungahuset.se

Monarkin ett billigt statsskick

Kungahuset genererar mer pengar än vad det kostar.

Sverige har varit en monarki sedan mer än tusen år tillbaka och kungen hade tidigare nästan all politisk makt över landet, men i dag är vår statschef endast en symbol för Sverige och finns för att representera landet utan någon politisk auktoritet.

Det finns medborgare i Sverige som påstår att vi bör avskaffa monarkin eftersom det inte är demokratiskt rätt att ha en statschef som inte är folkvald. De syftar alltså på att vi som demokratiskt land inte bör ha en statschef som ärvt sin position eftersom att det går emot demokratiska grundprinciper och att man bör rösta fram en passande statschef. De tycker alltså att vi bör ge den rollen till någon mer passande till exempel vår statsminister eller en president.

Men då kan man börja med att fråga sig vem vi egentligen vill ska representera landet. Kungen är som tidigare nämnts en symbol för vårt land och ska vara närvarande vid viktiga ceremonier och händelser som statsbesök och utbyte av statsminister. Han ska även representera Sverige i utlandet och visa att vi är en monarki. Det är alltså hans jobb och han har därför en livserfarenhet av detta. Om vi inte hade en kung som statschef, utan en president eller statsminister, så skulle det inte ge samma intryck som en kung. Regeringen byts ut men vår kung består som representant för Sverige.

Ett annat argument för varför vi inte bör ha en monarki är för att kungahuset kostar oss för mycket skattepengar. Varje år delas det ut ett apanage till de kungliga hovstaterna som är till för att täcka statschefens utgifter. Där ingår även kungafamiljens utgifter.

14 kronor person och år. I dag betalar varje svensk cirka 14 kronor om året till monarken. Är inte detta en väldigt liten summa i jämförelse med vad vi får tillbaka för de pengarna?

Personligen tror jag att kungahuset genererar mer pengar än vad det fått tilldelat av apanaget. Eftersom kungahuset syns och hörs mycket både i och utanför landet när det kommer till stora tillställningar som exempelvis bröllop kan de locka till sig turister. Bröllopet mellan prinsessan Victoria och Daniel Westling kostade enligt DN runt 44 miljoner kronor. Men ställt mot vad det genererade i intäkter är denna kostnad ingenting då svensk handel beräknade att bröllopet ska ha dragit in cirka 2,5 miljarder bara på bröllopsprodukter.

Jag tycker att vi bör fundera över vem vi vill ha som statschef och vad en avskaffning av monarkin skulle innebära innan vi drar en slutsats om var vi står i frågan.

 

Samuel Jusufoglu Hedlund

Insändare i Nynäshamnsposten 2018-04-27