Trekungamötet i Malmö 1914

Gustav V

Haakon VII  Christian X

 

 

 

 

 

 

 

Trekungamötet 1914 var ett möte den 18–19 december 1914. Då samlades de tre nordiska kungarna Christian X av Danmark, Håkon VII av Norge och Gustaf V av Sverige tillsammans med sina utrikesministrar på länsresidenset i Malmö för överläggningar efter första världskrigets utbrott. Ett resultat av mötet blev att man bekräftade sin enighet kring neutralitetslinjen.

Stor uppståndelse rådde i rikets tredje stad veckan före jul 1914. Finklädda slöt invånarna upp i stora skaror för att bese de höga excellenserna. Flaggorna smattrade och orkestrar spelade. Men någon karnevalsstämning var det inte tal om, det var svåra tider. Bara några månader tidigare, den 2 augusti, hade landets alla kyrkklockor ringt till mobilisering. Ett storkrig hade blossat upp i Europa – första världskriget.

Trekungamötet kom till stånd på initiativ av Gustaf V i syfte att, både inåt och utåt, tydligt manifestera nordisk samhörighet och den av regeringen utropade neutraliteten. Han föreslog Stockholm som mötesplats. Norske kung Haakon VII tyckte att Göteborg vore bättre, men Christian X i Danmark föreslog Malmö och så fick det bli. Christian var för övrigt motvillig och måste övertalas av sin regering att ställa upp.

Så här skrev kungen i ett personligt brev till sin danske kollega Christian X:

Min käre Christian.

Dessa rader sänder jag till dig med landshövding Trolle, som du känner sedan gammalt. Min livliga önskan är att med det snaraste få till stånd ett personligt sammanträffande med dig och din bror Carl i och för överläggningar rörande våra gemensamma intressen som neutrala stater. Det är min bestämda åsikt, att vi under det nuvarande allvarsamma läget i Europa måste hålla tillsammans.

Genom ett sådant möte skulle också ett mera vänskapligt förhållande kunna uppnås. Tidpunkten för ett sådant närmande till Norge synes just nu vara den mest lämpliga. Med många hälsningar till hela familjen är jag Din alltid tillgivne gamle vän och onkel.

Gustaf

Av brevet framgår alltså att Gustaf V, förutom en önskan att visa upp en samnordisk neutral hållning i kriget, även ville ta till­fället i akt att tina upp det något frostiga förhållandet till Norge. Den ”Carl” som omnämns i brevet syftar på Christian X:s bror som blev norsk kung under namnet Haakon VII vid unionsupplösningen 1905.

Gustav V tog in på residenset, Christian X inkvarterades hos Carl Herslow i Bikupans palats på Mäster Nilsgatan och Haakon VII fick husrum hos fru Louise Kockum i det röda tegelhuset på hörnet av Västergatan och Mäster Johansgatan. Utanför de kungliga bostäderna vaktade soldater ur Kronprinsens husarer med dragna sablar. De tre utrikesministrarna bodde på hotell Kramer.

Klockan 11.30 fredagen den 18:e var alla samlade i residenset, konferensen tog sin början. Klockan 13 bröt man för lunch, varefter monarkerna ägnade sig åt andra aktiviteter. Som att ta emot folkets jubel — 500 lundastudenter och tusentals malmöbor hade samlats på Stortorget för att beskåda de tre kungarna på residensets balkong. Det var nu tragedin kunde ha inträffat.

Det krävs inte mycket makaber fantasi för att föreställa sig vad som kunde ha inträffat om gångjärnen släppt och balkongen med de tre nordiska monarkerna hade störtat till marken. Nu inträffade inte detta, men det visade sig senare att balkongen hängde endast på några få rostiga gångjärn. Ytterligare ett majestät och tragedin hade varit ett faktum.

Eftermiddagen ägnade sedan monarkerna åt att artighetsvisitera varandra. Men klockan åtta bjöd Gustav V på middag på residenset. Nu anlände inte bara kungarna utan också deras utrikesministrar. Middagen serverades på svenska kronans guldservis från Gustav III:s dagar.

Lördagen inleddes med gudstjänst i S:t Petri kyrka. Kyrkoherde Lysander predikade och talade om trekungamötet som ett under: “Nordens tre konungar, samlade vid samma altare, förenade i samma tankar och böner om Nordens fred och världsfreden.” Efter gudstjänsten besökte monarkerna två av stadens skolor, först Realskolan (nuvarande S:t Petri) och sedan Johannesskolan, stadens största och modernaste folkskola. Vid avskedet från den senare sjöng barnen unisont Du gamla du fria, varefter Gustav V tackade och önskade dem en God Jul. “De´samma tebaks” ropade barnen.

Utrikesministrarna och deras rådgivare hade sammanträtt flitigt och till slut nått enighet kring en kommuniké. Efter gemensam lunch avslutades trekungamötet med att kommunikén skrevs under. Realpolitiskt lämnade mötet inga spår, men symbolvärdet var stort. På lördagskvällen tog man sedan avsked. Christian X for med båt till Köpenhamn, Haakon VII med tåg till Oslo. Sedan Gustav V mött sin hustru, som anlänt från Tyskland, lämnade också det svenska kungaparet Malmö.

I Malmö planeras för ett 100-årsjubileum av 1914. Förutom trekungamötet ägde Baltiska utställningen rum detta år. Men firandet kan komma att ske utan kunglig glans. Ett förslag om att bjuda in de svenska, danska och norska kungahusen till festligheterna 2014 röstades redan i slutet av augusti 2008 ner, med fem röster mot och fyra röster för en kunglig inbjudan, av en socialistisk majoritet i kommunfullmäktige.

Beslutet upprörde många känslor. Kulturnämndens ordförande hävdade dessutom att monarkin var odemokratisk vilket resulterade i en JO-anmälan från oppositionen som menade att samtliga tre länders parlament har beslutat att länderna skall var kungadömen. JO såg dock ingen anledning att gripa in och hade inga synpunkter på vem kommunen vill bjuda in.

 

Den norska monarkin

Ur Rojalisten nr 2 2014

Den norska monarkin har rötter som går mer än tusen år tillbaka i tiden. Harald Hårfager anses vara den första norska kungen. Han förenade Norge till ett rike runt år 890. Från Harald Hårfager och fram till idag har Norge haft mer än 60 namngivna härskare. Dagens kung tillhör ätten Glücksburg som regerar Norge sedan 1905.

Även om Norges historia går långt tillbaka är Norge relativt ungt som självständig nation i modern tid. Från år 1380 Norge var den underlägsna parten i en union med och senare ingående i Danmark. Förbundet med Danmark upplöstes till följd av Napoleonkrigen 1814 då Norge återigen blev en självständig nation med sin egen konstitution. Men efter bara några månader var Norge en del av en union med Sverige. Den här gången som en självständig stat men med en gemensam kung och utrikespolitik. Norge gick ut ur unionen med Sverige 1905 och valde en egen kung med namnet Haakon VII.

Den norska regentlängden

Harald och Sonja_1Den norska regentlängden räknas tillbaka till Harald Hårfager. Fram till nuvarande 64:e regenten Harald V räknas det tidvis in båda danska och svenska regenter.

Harald Hårfagers far, Halvdan svarte, var kung i Vestfold och Oppland. Harald måste ha varit tio år när han tog över riket efter att Halvdan Svarte gick genom isen på Randsfjorden och drunknade. Harald hade dock större ambitioner och bestämde sig för att samla alla små kungadömen i ett rike. Enligt Snorres sagor lovade han att inte klippa sitt hår och skägg innan han hade nått det målet och det var ursprunget till hans smeknamn.

Slaget vid Hafrsfjord räknas som avgörande för sammanslagningen av de så kungadömena. Trots att landet nu var enat under en kung var det långt ifrån stabilt. Ett led i strävan till nationell samling var ”Leidangen” som var ett gemensamt kustförsvar baserat på lokala skepp. Det organiserades av Haralds son Håkon Adelsensfostre. Befolkningen längs kusten blev skyldig att ställa upp med skepp, manskap och proviant. Med tiden omvandlas denna skyldighet till att bli en vanlig skatt till kungen.

Kyrkan

Kristnandet av Norge hade en tydligt nationell sammanhållande funktion. Införandet av kristendomen skedde under lång tid men tillskrivs gärna kung Olav Haraldsson och slaget vid Stikkelstad år 1030. Kungen själv föll i strid, men kristendomen blev landets officiella religion och utveckling av en riksomfattande kyrkoorganisation bidrog till att stärka den enade riket. Efter sin död blev kung Olav kanoniserad och Olav den helige blev därmed en nationell symbol. Hans helgonstatus bidrog till kyrkans påverkansmöjlighet men gav också legitimitet åt Olavs efterkommande och deras anspråk på kronan.

Kyrkan befäste sin makt under 1100-talet genom att skapa fasta biskopssäten och flera kloster. Kröningen av barnkungen Magnus Erlingson år 1163 som var den första i Norge befäste kyrkans centrala ställning. Den unge kungen, som endast hade arvsrätt genom modern, stred om tronen med Sverre Sigurdsson. Han var därför tvungen att stärka sitt anspråk på tronen genom kyrkans välsignelse.

Arv och val

Det norska riket var under medeltiden en ärftlig valmonarki. Den byggde med andra ord på en kombination av arv och val. Alla kungens söner hade lika rätt till tronen och kunde framföra sina anspråk inför tinget. Det var dock det samlade tingets uppgift att välja eller förkasta och det var därmed tinget som gav kungamakten legitimitet.

Tronföljarlagen 1163 ersatte alla kungasöners rätt till tronen med ett kungadöme där den äldste sonen hade arvsrätt. Den nya lagen stadsfästes igen år 1260 då Norge blev ett rent arvkungadöme där kungamakten fördes vidare från far till äldste son.

Unioner

År 1319 avled Haakon V Magnusson utan en manlig arvinge. Dottern Ingeborg var gift med den svenska tronföljaren Erik. Deras son Magnus ärvde således både Norge och Sverige. Detta blev början på många unioner mellan Norge, Sverige och Danmark.

Norge försvagades politiskt och ekonomiskt under 1300-talet, delvis som en följd av digerdöden, och blir successivt den svagare parten i dessa unioner. Från 1536 är Norge ett lydrike under Danmark.

Grundlag och ny union 1814

Året 1814 var kanske det mest händelserika året i Norges historia. I början av året var landet ett lydrike under Danmark och den enväldige kung Frederik VI. Efter nederlag i Napoleonkrigen tvingades Danmark genom Kielfreden avstå Norge till Sverige. Norge vägrade att godkänna avtalet och förklarade sig självständigt.

I slutet av året är Norge en konstitutionell monarki i union med Sverige. Det var några händelserika månader från upplösningen av unionen med Danmark fram till dess den nya unionen med Sverige blir ett faktum. Norge blir åter en självständig stat, har sin egen kung och utarbetar en egen konstitution. Norge måste dock till slut acceptera en ny union med Sverige men den svenske kungen måste acceptera den nya norska grundlagen.

Norsk suveränitet

Inledningsvis ville danske Christian Fredrik i kraft av sin arvsrätt utropa sig till norsk kung. Vid stormansmötet i Eidsvoll den 16 februari lät han sig dock övertalas av professor Georg Sverderups argument. När kung Frederik har avsagt sig Norges tron har suvereniteten gått tilbake till det norska folket som själv måste välja sin kung.

Ny grundlag och kungaval

Christian Frederik kallade in en grundlagsgivande församling . Medan valet av representanter pågick styrde han som regent tillsammans med ett regeringsråd. Den 10 april 1814 samlades Riksförsamlingen i Eidsvoll.

Fram till den 17 maj utarbetades en ny grundlag. Den var för sin tid en ganska liberal och demokratisk författning. Församlingen fastslog också att Norge fortsatt skulle vara en monarki och samma dag valdes Christian Fredrik enhälligt till norsk kung.

Kriget med Sverige

Kronprins Carl Johan vägrade att acceptera Norges självständighet . Han krävde stormakternas stöd för att genomföra bestämmelserna i Kielfördraget . En delegation skickades till Norge för att få kung Christian Frederik att kapitulera, men medlingen misslyckades och den 29 juli gick Carl Johans trupper in i Norge. Den svenska armen slog snabbt ned det norska motståndet och Norge tvingades att be om en vapenvila . Vid förhandlingar i Moss den 14 augusti ingick kung Christian Frederik avtal om att överföra makten till sitt statsråd och lämna landet.

Den 10 oktober 1814, på Bygdø kungsgård, abdikerar kung Christian Fredrik från den norska tronen och lämnar landet den 28 oktober. Christian Fredrik blev senare kung av Danmark där han regerade från 1839 till 1848.

Oscar_IIÄtten Bernadotte

Bernadotteätten regerade Norge från 1818 fram till upplösningen av unionen med Sverige 1905. Carl Johan Bernadotte var den första på Norges tron med det norska kunganamnet Carl III Johan 1818 -1844, i Sverige Carl XIV Johan. Därefter Oscar I 1844-1859 och Carl IV, i Sverige Carl XV, 1859-1872 och till sist Oscar II 1872-1905.

Unionsupplösning 1905

Det var en tvist kring en separat norsk konsulär tjänst som så småningom ledde till unionsupplösningen mellan Norge och Sverige. Det faktum att Norge inte hade sina egna utländska beskickningar, utan var underställt Sverige i utrikespolitiken, var ett tydligt tecken på Norges underlägsenhet i unionen. Med växande nationell känsla blev en egen norsk utrikespolitik den viktigaste frågan.

Stortinget hade godkänt inrättandet av en egen utrikesförvaltning, men kung Oscar II vägrade att sanktionera beslutet vilket ledde till att den norska regeringen avgick. När kungen misslyckades med att utse en ny regering var unionen mellan Norge och Sverige i praktiken bruten. Den 7 juni beslutade stortingen att unionen skulle upplösas.

I samband med unionsupplösningen anhöll Stortinget om kung Oscars tillåtelse till att utse en prins ur Bernadotteätten till nu norsk kung. Förslaget var ämnat som försonande i en situation där relationen mellan Norge och Sverige var mycket ansträngt. Kung Oscar avslog dock erbjudandet.

Dansk prins

Redan innan kung Oscars avslag var en annan prins förd in i diskussionen som en möjlig pretendent. Den lämpliga kandidaten var prins Carl av Danmark. Utrikespolitiska överväganden vägde tungt till hans fördel . Den unge prinsen var gift med den brittiska prinsessan Maud, den blivande kung Edward VII och drottning Alexandras dotter. Englands stöd var mycket viktigt för Norge i den aktuella situationen. Vidare påpekades att paret hade en son som kunde säkra successionen. Prinsens stamtavla kunde spåras tillbaka till Harald Hårfagre och på sin mors sida var han släkt med Bernadotteätten.

Folkvald kung

Under hösten 1905 framfördes ibland krav från olika håll om att införa republik i Norge. Rykten om detta nådde Köpenhamn . Med bakgrund av detta hävdade prinsen att han var villig att acceptera erbjudandet om att bli kung om det var det norska folkets vilja. Det beslutades därför att hålla en folkomröstning om statsformen.

Folkomröstningen ägde rum i november. 259.563 personer röstade för monarkin, medan 69.264 röstade för en republik. Omröstningen gav prinsen ett tydligt mandat från det norska folket. Den 18 november skickade Stortingspresidenten ett telegram till prinsen där han formellt erbjöd tronen. Prinsen accepterade valet och antog namnet Haakon VII. Sonen Alexander fick i framtiden bära namnet Olav.

Självständig nation

Tidigt på morgonen den 25 November1905 seglade den nya kungliga familjen upp i Oslofjorden med det danska kungaskeppet “Dannebrog”. Det var tjock dimma och tung snö. Vid Oscarsborgs fästning gick de över i till norska marinfartyget “Heimdal” och fortsatte in mot huvudstaden.

Statsminister Michelsen hälsar den nye kungen med orden “I nästan 600 år har det norska folket inte haft sin egen kung. Aldrig har han varit helt vår egen. Alltid har vi varit tvungna att dela honom med andra. Aldrig har han haft sitt hem hos oss. Där hemmet är där är också fosterlandet. Nu är det annorlunda. Nu kommer Norges unge kung för att bygga sitt framtida hem i huvudstaden. Vald av ett fritt folk som en fri man för att gå i spetsen för sitt land kommer han vara helt och hållet vår egen. Nu skall norrmännens kung bli den starka symbolen för det ny självständiga Norge”.

Kung Haakon, drottning Maud och kronprins Olav hälsades med salut från Akershus fästning när de kom till Oslo. Över hela staden ringde kyrkklockorna för att markera det landet hade fått sin egen kungafamilj.

Haakon VII avlade ed till författningen i parlamentet den 27 november 1905 och den 22 juni följande år blev kung och drottning krönta och välsignade i Nidarosdomen.

_________________________________________________________________

Bildtexter:

Monumentet ”De tre svärden”, designat av Fritz Røed, restes 1983 till minne av slaget vid Hafrsfjord. Det finns även ett nationalmonument sedan1872 rest vid Haraldshaugen.

Bernadottekungen Oscar II på Norges tron 1872-1905

Kung Harald V och drottning Sonja
Foto: Sølve Sundsbø / Det kongelige hoff

Ordföranden har ordet – ur Rojalisten nr 2 2014

Nyligen var jag inbjuden till en paneldebatt i Uppsala. Ämnet var som vanligt vårt statsskick. Mitt krav var att det skulle finnas en moderator. Det blev Jörgen Ullenhag som skötte uppgiften perfekt. Debatten inleddes av Li Bennich-Björkman, skytteansk professor i vältalighet och statskunskap, vid Uppsala universitet. Min motpart var en republikan från Uppsala. Hans argument mot monarkin var främst arvsrätten inom en enda familj och åtalsimmuniteten. Men även att den stackars Victoria inte har något val där hon sitter instängd i en guldbur. Jag noterar att republikaner tycks ha svårt att använda titeln kronprinsessa.

Hela idéen med monarki är ju just arvsrätten och det var inte svårt för mig att redovisa fördelarna med att en tronföljare föds, uppfostras och skolas in i detta viktiga ämbete på ett naturligt sätt. Jag vågade också påstå att kronprinsessan inte på något sätt känner sig instängd. Då skulle hon inte kunna sköta sina uppgifter med den naturlighet och det stora engagemang som hon nu visar. Dessutom har kronprinsessan ett val även om det känns osannolikt. Hon kan förstås avsäga sig titeln och rätten till tronen.

När det gäller åtalsimmunitet för statschefen så är detta inte unikt för den svenska monarkin. Det är vanligt även i demokratiska republiker. Det var ett faktum som min motpart inte tänkt på utan såg snarast lätt besvärad ut när jag påpekade detta. Därmed bleknade trovärdigheten betydligt i hans argumentering. Mitt försvar för åtalsimmuniteten var också att statschefen knappast skulle kunna begå ett grovt brott utan att det fick konsekvenser. Monarken skulle i så fall vara tvungen att lämna över tronen till tronföljaren.

Under våren och försommaren ser vi fram emot några kungliga högtidsdagar. Prins Carl-Philip fyller 35 år den 13 maj. Prinsessan Desirée och friherre Niclas Silfverskiöld firar guldbröllop den 5 juni och prinsessan Madeleines make Christopfer O’Neill fyller 40 år den 27 juni. Det är väl inte troligt att dessa högtider firas officiellt

Vi hoppas dock få ta del av det kungliga dopet då prinsessan Leonore skall döpas. I skrivande stund är tidpunkten inte offentligjord men dagarna kring Nationaldagen, pingsthelgen och prinsessparets ettåriga bröllopsdag känns som ett lämpligt tillfälle. Varför inte också låta prinsessfamiljen välkomna folket till Öppet Slott på Nationaldagens förmiddag!

Haga slott – ett kungligt hem

En film om Haga slott förr och nu i SVT1 måndag 21/4. Kronprinsessan Victoria öppnar dörrarna till sitt nya hem. Prinsessan Estelle leker i Hagasessornas lekstuga och prinsessan Christina minns sin uppväxt som skildrats i böcker, sånger och journalfilmer.

Även i SVT1 22/4, SVT24 23/4, SVT1 24/4 och SVT1 26/4

Foto: RojF Patrik Åkesson

Maud Olofsson – årets rojalist!

Foto: Pawel Flato

Maud Olofsson var Centerpartiets partiledare 2001-2011 och under tiden i regeringen 2006-2011 näringsminister samt vice statsminister. Hon är nu aktuell med en egen memoarbok ”Jag är den jag är” där hon beskriver sin egen roll som kvinna och ledare. Foto: Pawel Flato

 

Hedersutnämningen ”Årets rojalist” tilldelas Maud Olofsson med motiveringen att hon på ett föredömligt sätt hjälpt till att ge en bild av drottning Silvia som kvinna, ledare och entreprenör. Detta har bland annat skett genom att hon som initiativtagare till boken Drottning Silvia – en jubileumsbok lyft fram drottningens arbete i vardagen för att därigenom ge en mer rättvisande bild av drottningrollen än den som media ofta ger allmänheten.

Maud Olofsson har under sin tid i regeringen ofta på nära håll kunnat se drottningen som en ambitiös och professionell yrkeskvinna vilket gjort drottningen till en enastående förebild för kvinnors ledarskap.

Maud Olofsson som inte personligen kunde närvara vid Riksstämman sände ett skriftligt tack:

Jag vill skicka en hälsning från Högfors och tacka för den fina utmärkelsen. Tyvärr kan jag inte närvara personligen och ta emot er uppskattning men jag vill säga att jag är hedrad och glad över att mitt initiativ kring drottningboken uppskattas.

Jag tog initiativet därför att jag vill visa att ”Vår Drottning Silvia” gör ett fantastiskt jobb för vårt land och för de frågor som hon har engagerat sig i, främst då barnens utsatthet. Drottningen har varit modig, smart och entreprenöriell när hon sett till att barnens rättigheter lyfts högre upp på dagordningen. Vi är många som uppskattar hennes insatser och för många kvinnor är hon en förebild. Jag är glad över att boken blev så fin och uppskattad och jag hoppas att vi alla hjälps åt att sprida den så att fler kan läsa om Drottningens viktiga arbete.

Låt oss hylla modiga ledare och inte minst då vår fantastiska Drottning Silvia.

Med vänlig hälsning
Maud Olofsson

Rojalistiska Föreningen lanserar ny hemsida

RojF ny hemsida

I dag lanseras RojF nya hemsida. Hemsidan kommer på sikt att utvecklas vidare med fler och nya funktioner. Du som är medlem är självklart välkommen att komma med tips och önskemål om hur du anser att RojF.se borde utvecklas.

Skicka gärna dina idéer till webmaster@rojf.se.