Kung Carl XVI Gustafs franska anor

Carl XVI Gustafs franska härstamning inskränker sig ingalunda enbart till de Bernadotteska rötterna. I själva verket har kungen genom drottningarna Josefina, Sofia och Victoria samt prinsessorna Margareta och Sibylla ett antal anlinjer till den gamla franska kungaätten Capet, grundad av Hugo Capet som besteg den franska tronen år 987. Alla franska kungar fram till Filip IV (kallad den sköne), elva generationer, är anfäder till Carl XVI Gustaf. Härstamningen från huset Capet går på flera sätt via det engelska kungahuset. Den franska prinsessan Isabella var gift med den engelske kungen Edward II (regent 1307-1327) till vars ättlingar Bernadotterna hör.

Olof Skötkonungs dotter

Anna av Kiev

Intressant är att det finns ett svenskt inslag i Carpetingernas tidiga led eftersom Henrik I av Frankrike (regent 1031-1360) var gift med Anna av Kiev. Hennes moder prinsessan Ingegerd var dotter till den svenske kungen Olof Skötkonung (regent 922-1022) och gift med furst Jaroslav av Norgorod och Kiev. Således fick de franska monarkerna tidigt svenskt påbrå.

Ludvig den helige

Ludvig IX

Bland de medeltida franska regenterna intar Ludvig IX, kallad den helige, en särställning, inte bara för att han tidigt blev helgonförklarad. Han gjorde många förtjänstfulla insatser för Frankrike. Han grundade det berömda Sorbonneuniversitetet i Paris, och återuppbyggde det märkliga Sainte Chapelle som skulle härbärgera Kristi törnekrona, en del av Kristi kors och andra reliker.

Ludvig IX skapade den franska flottan och verkade för att landet under honom skulle uppnå fred och välstånd.

Kungens tunika var en av de kostbara reliker i Notre Dame i Paris som räddades undan branden i katedralen våren 2019. Sonsonen Filip IV är mest känd för sin kamp mot tempelherrarna, den tidens bankirer, ett ämne som i hög grad intresserat historikerna under senare år.

Normandie

Carl XVI Gustaf härstammar också från de mäktiga vikingar, normanderna, som genom Rollo eller Robert I, grundade det normandiska väldet i norra Frankrike år 911 och blev greve av Rouen. I den norsk-isländska historieskrivningen identifieras Rollo med Gånge-Rolf. Han räknas ibland som den förste hertigen över Normandie även om den titeln först tillkom hans efterföljare.

Den mest kände hertigen kallas i historien Vilhelm Erövraren eftersom han lyckades inta England och blev dess regent 1066-1087. Hans ättlingar har därefter blivit kvar på Englands tron. Det är genom engelska anor som vår svenske kung kan räknas till Vilhelm Erövrarens ättlingar.

Vid Pyrenéernas fot

Bernadotterna har som bekant sitt ursprung i Sydfrankrike i staden Pau i det dåvarande landskapet Béarn, därav släktnamnet, vid Pyrenéernas fot. Men det är inte bara genom fädernesläkten som Carl XVI Gustaf har rötter i dessa trakter. Även anorna på raka mödernelinjen kan märkligt nog också följas till ett område i Sydfrankrike. Landskapet Foix, beläget på samma breddgrad som Pau, dock längre österut strax norr om Andorra, utgjorde på 1400-talet ett självständigt hertigdöme med delvis samma historia som det närbelägna Béarn. Hertigdömet Foix uppgick senare i konungariket Navarra och därefter i Frankrike.

Karolingerna och Karl den store

Karl den store

Från ätten Capet och även från de engelska kungarna kan man spåra härstamning från en äldre dynasti, Karolingerna. Dess mest kände medlem Karl den store, kröntes år 800 av påven Leo III till kejsare i Peterskyrkan i Rom. Han kom att styra över ett omfattande rike som är ursprunget till både Frankrike och Tyskland och mer därtill – ett EU i miniatyr.

Leonore – namnet som återkom

Det bör nämnas att ett par av Carl XVI Gustafs franska anmödrar bar namnet Leonor(e). Det är två drottningar av Navarra på 13- och 1400-talen. Namnet har ju på senare tid återkommit i vår kungafamilj. Även den nuvarande spanske kungens äldsta dotter infantan Leonor bär detta namn.

Sammanfattningsvis, som framgår av här anförda exempel. Är kungen mer franskättad än man vanligen förställer sig.

 

Kjell Öström

Fil.mag. i historia, svenska och religion

Rojalistiska Föreningen Väst

Carl Otto Freiherr von Lempruch

Rojalistiska Föreningen Väst har haft årsmöte 190221. Traditionsenligt hölls mötet på stämningsfulla Drottning Kristinas Jaktslott i Göteborg.
Vi hade äran att ha Carl Otto Freiherr von Lempruch som årsmötestalare. Han är österrikisk riskfriherre och härstammar från en släkt med rötter från 1200-talet. Han visade bilder och berättade mycket målande om familjens vackra slott Albrecktsberg an der Grossen Krems i Niederösterreich.
Den nya styrelsen för RojF Väst:
Marie-Louise Hänel Sandström ordf
Pehr Gärdhagen vice ordf
Anders Svensson sekreterare
Kalle Bäck ledamot
Johan Reimers ledamot
Anna Jolfors ledamot

Program för våren
Inbjudan skickas via email till kretsens medlemmar.
190430 Vi firar H.M.K Carl Gustafs födelsedag och deltager vid salutskjutning kl 12:00 vid Skansen Lejonet, Göteborg.
190606 Vi firar Sveriges Nationaldag med sång och salutskjutning kl 11:00 vid Skansen Lejonet, Göteborg.

Till hösten kommer vi att hålla en utbildning om Göteborgs historia tillsammans med Medborgarskolan.

Sveriges flagga

Sveriges flagga

Flaggan har under lång tid varit det svenska konungarikets symbol, tillika kungligt höghetstecken. Det gula korset var det väsentliga, den egentliga nationalsymbolen.

Ursprunget till de nordiska ländernas korsflaggor finns i de korsbaner, som medeltidens kristna furstar förde under korstågen mot de “otrogna” i det heliga landet.

Den kungliga flaggan

Dannebrogen äldst

Vanligaste färgen var en röd fana med vitt kors. Endast i Danmark och Schweiz finns detta ursprungliga röda baner kvar som nationens flagga. Äldst bland de nordiska flaggorna är Dannebrogen (= den röda duken), den danske kungens korsbaner, som bildat mönster för de övriga nordiska länderna.

Näst äldst bland de nordiska flaggorna är den svenska.

Ett gyllene kors

Det är vid 1400-talets mitt, då Karl Knutsson Bonde regerade, som det svenska kungliga korsbaneret anses ha uppkommit. Hans sigill hade 1448 en fyrdelad sköld i blått delad av ett gyllene kors. Troligen förde hans baner i samma färger.

Motståndsflagga

Sannolikt uppstod den svenska flaggan som en motståndsflagga under unionstidensstrider. Karl Knutsson Bonde valde då ett korsprytt baner av Dannebrogens typ men gav det samma färger som fanns i det svenska riksvapnet: gult och blått.

I Johan III:s hertigvapen finns blågula korsfanor angivna 1557. När han som kung 1569 utfärdar instruktionen för fredsförhandlingarna i Knäred, framhävs det gyllne eller gula korset som det viktigaste. Det hade av ålder varit brukat i Sveriges rikes vapen och därför ville Johan III att det alltid skulle föras uti fanor, fänikor (liten flagga) och flaggor.

Korsfanan främsta symbol

Från Gustav Vasas död 1560 framträder korsfanan som den främsta symbolen för den svenska nationen: en tvåtungad svensk flagga där riksvapnet med den regerande dynastins hjärtsköld lagts över korsmitten.

Från Gustav II Adolfs tid är tretungade örlogsflaggor kända. På 1620-talet förlorade flaggan sin gamla innebörd av kungligt värdighetstecken och blev en symbol för nationen, det svenska riket.

 

Den kungliga flaggan

På Kungliga Slottet i Stockholm hissas den kungliga flaggan varje dag sedan 1873.

 

Oscar II hade redan som tronföljare flaggat på sommarresidenset Sofiero. Riksdagshuset och andra officiella byggnader följde exemplet. 1873 påbjöd Kungen flaggning på Kungliga Slottet.

 

Tretungad örlogsflagga är enbart förbehållen kungahuset och försvarsmakten.

Kungens och Drottningens flagga markeras med Stora riksvapnet infällt i korsets mitt, placerat på ett kvadratiskt vitt fält. Övriga medlemmar av Kungahuset har flagga med Lilla riksvapnet.

Kungen befinner sig i riket

Fyrduksflagga (360x180cm) med Stora riksvapnet visar att Kungen befinner sig i riket och fullgör sina plikter som statschef.

Sexduksflagga (540x270cm) med Stora riksvapnet hissas vid till exempel statsbesök och högtidliga audienser. Den hissas även på allmänna flaggdagar som Nationaldagen/Svenska Flaggans dag den 6 juni.

Beroende på väderlek används ibland på Kungliga slottet en mindre så kallad stormflagga (90x180cm).

“Svenska Flaggans dag” tillkom 1916 som ett uttryck för nationell samling. Datumet bestämdes till 6 juni, då Gustav Vasa (1523) hade blivit vald till Sveriges Konung och dagen för dåvarande grundlagens undertecknande den 6 juni 1809.

Tillfällig riksföreståndare

När Kungen är förhindrad att fullgöra sina uppgifter som statschef, till exempel vid statsbesök utomlands, inträder Kronprinsessan som tillfällig riksföreståndare och fullgör statschefens uppgifter.

En tretungad kunglig flagga med Lilla riksvapnet är vid sådana tillfällen hissad på Kungliga slottet.

Flagga på kunglig bil

När Kungen eller Drottningen färdas med bil i officiella sammanhang, har bilen på båda framflyglarna tretungade flaggor med Stora riksvapnet.

Bil, som har flagga med Lilla riksvapnet på höger framflygel, används av övriga medlemmar av Kungahuset.

Firande

Flaggfester har hållits på Skansen i Stockholm från 1890-talet och från 1916 har vi mera officiellt och över hela landet firat Svenska flaggans dag den 6 juni, datum för Gustav Vasas val till Sveriges konung år 1523 och för den regeringsform av år 1809, som stadfäste viktiga medborgerliga rättigheter som samvetsfrihet, tryckfrihet och säkerhet till person och egendom.

Sedan 1983 har denna dag fått rang av nationaldag.

Flaggans utseende

Flaggans utseende styrs av Lagen (1982:269) om Sveriges flagga och flaggans färger är fastställda genom Förordningen (1983:826) med riktlinjer för färgnyanserna i Sveriges flagga.

Nu gällande flagglag är från 1982. Där beskrivs förutom den vanliga, tvärskurna flaggan även de kungliga flaggorna och örlogsflaggan, som har tre tungor; de kungliga tretungade flaggorna har dessutom stora eller lilla riksvapnet i ett vitt fält över korsmitten.

Det är förbjudet, enligt fjärde paragrafen i flagglagen, att förse flaggan med bokstäver eller andra tecken utöver vad som beskrivs i lagen. Flaggan får inte heller utan särskilt tillstånd användas i varumärke och liknande.

Vimpel

Den svenska vimpeln, bestående av ett långsträckt band med ett blått och ett gult fält avsmalnande mot spetsen, har en historisk förankring men ersätter aldrig svensk flagga.

Vimpeln är avsedd att pryda flaggstången då flaggning inte sker och får vara hissad dygnet runt. Lagen saknar föreskrifter om vimpelns färger, men det är givet att dess färger bör överensstämma med flaggans. Vimpelns längd bör vara en tredjedel av flaggstångens höjd, dvs. en vimpel på 12 m. hög flaggstång bör vara 4 m. lång.

När vimpeln är hissad ska det blåa fältet vara uppåt. En s.k. korsvimpel är inte godkänd och är även historisk felaktig – avstå från användning.

Sveriges flaggas färger

Flaggans färger är fastställda i det internationella systemet NCS (Natural Colour System).

 

Flaggans storlek

Sveriges tvärskurna flaggas höjd förhåller sig till dess längd som 10 till 16 och flaggans storlek härleds till höjden på flaggstången den ska hissas på.

En fana däremot består av en flaggduk fäst vid en stång och avsedd at bäras. Fanans fastställda mått är: höjd 100 cm, längd 160 cm.

Flaggans storlek härleds till höjden på flaggstången – flaggans längd bör vara en fjärdedel av flaggstångens höjd. En 12 m. hög flaggstång bör ha en 3 m. lång flagga, 10 m. flaggstång en 2,5 m. lång flagga osv.

För mycket höga flaggstänger kan flaggans storlek, i förhållande till flaggstången, minskas med upp till en sjättedel. Vid mycket hård vind kan hissas en liten flagga, s.k. stormflagga, för att förhindra att stången knäcks.

Flaggstång

För flaggstången i sig finns inga officiella bestämmelser. Tidigare tillverkades flaggstänger i trä, idag är de oftast av glasfiberarmerad plast. Även flaggstänger av metall förekommer. Stångens färg är vanligast vit och knoppen förgylld. Flaggstången placerad vid en normal villa bör vara högst 3,5 m. över nock.

Fasad- eller balkongflagga

Det saluförs en liten flagga under benämning fasadflagga eller balkongflagga. Även denna representerar Sverige och inte någon bestämd etnisk grupp, och kan med fördel användas av alla i Sverige oberoende av ursprung och etnicitet.

Flaggningstider

Bestyrelsen för Svenska flaggans dag gav ut rekommendationer som man bör följa och som grundar sig på försvarets bestämmelser, lång tradition, internationella flaggningsseder och den allmänna uppfattningen av flaggan som aktad nationell symbol.

  • Från 1 mars till och med 31 oktober hissas flaggan klockan 08.00
  • Från 1 november till och med 28(29) februari hissas flaggan klockan 09.00.
  • Samtliga årets dagar halas flaggan ned vid solnedgången, senast klockan 21.00.
  • Om flaggan är belyst får den vara hissad efter solens nedgång.

Formalismen skall dock inte gå så långt att flaggning uteblir. Att hala ned flaggan för natten visar respekt och vördnad för vår nationella symbol.

Flaggan skall behandlas med respekt. Den skall hissas ordentligt i topp mot flaggstångsknoppen med flagglinan sträckt. Endast en flagga får hissas på varje stång. Flaggan skall vara hel och ren och med färgerna i behåll. Om en flagga inte längre är i användbart skick, bör den värdigt brännas eller lämnas till flaggtillverkaren för destruktion och absolut inte lämnas till soporna.

Flaggdagar

Man flaggar när man känner för det, oftast vid familjehögtidsdagar som födelsedagar, bröllop med mera. Riksdagen har fastställt arton allmänna flaggdagar.

Vid flaggning på dessa officiella flaggdagar hissas svenska flagga på samtliga flaggstänger och då med flaggor i samma storlek.

Utländsk flaggning i Sverige

I Sverige bosatt utlänning har full rätt att hissa den egna nationsflaggan.

Vid svenska högtider och allmänna flaggdagar hissar främmande länders beskickningar och konsulat samt här bosatta utlänningar som regel sitt lands flagga.

Internationell flaggning

Vid internationell flaggning intar svenska flaggan alltid hedersplatsen. Övriga nationsflaggor hissas i bokstavsordning från hedersplatsen och utåt enligt ländernas namn på svenska.

Flaggorna hissas varannan till heraldiskt höger och varannan till heraldiskt vänster, dvs. man bestämmer placeringen stående framför stängerna med ryggen mot byggnaden.

Om antalet flaggstänger är udda hissas svenska flaggan på den mittersta stången. Är antalet flaggstänger jämna hissas svenska flaggan på flaggstången närmast till höger från mitten (betraktandes med ryggen mot byggnaden). Om det behövs, hissas svenska flaggor på de yttersta flaggstängerna för att de ej skall stå tomma.

På Riksarkivets hemsida finns de olika sätten för flaggornas placering tydligt beskrivet med bilder.

Flaggning med andra flaggor än nationsflaggor

Det finns många typer av flaggor med olika värdighet.

Rangordningen ser ut så här:

  1. Nationsflaggor
  2. FN
  3. EU
  4. Landskapsflaggor
  5. Länsflaggor
  6. Kommunflaggor
  7. Myndighetsflaggor

För alla dessa officiella flaggor bör regler för flaggning, t.ex. hissande och nedhalande tillämpas.

Företagsflaggor

Företagsflaggor, person- eller släktflaggor och reklamflaggor faller inte under ovannämnda regler och kan vara hissade dygnet runt. Dessa borde inte hissas tillsammans med nationsflaggor.

Landskapsflaggor

Angående landskapsflaggor är värt att nämna att alla Sveriges landskap har ett vapen – de flesta från 1500-talet – och med detta har de också en flagga där vapenmotiv är uppslagna över hela duken. Det är dessa flaggor som representerar var sitt historiska landskap.

Ibland kan man se andra flaggor hissade, bl.a. korsflaggor, som vill utge sig för landskapsflaggor. Dessa är ohistoriska nya påfund utan förankring vare sig i historien eller i nutiden. Riksarkivet rekommenderar inte dess användning.

 

Flaggning på halv stång

Vid flaggning på halv stång hissas flaggan i topp för att omedelbart efter sänkas så att mitten av flaggans kortsida är mot 2⁄3 av stångens höjd.

  • Vid dödsfall och begravning

Flaggning på halv stång används vid dödsfall och begravning. Vid dödsfall den dag då dödsfallet inträffat eller dagen efter. Vid begravning dagen för jordfästning. När denna är avslutad hissas flaggan i topp för att antingen halas ned omedelbart eller vid ordinarie tid.

  • Statsbegravning

Vid flaggning i samband med kunglig persons jordfästning flaggas på halv stång hela dagen. Vid statsbegravning utfärdas särskilda bestämmelser för flaggning. Vid landssorg kan flaggas på halv stång på flera flaggstänger om sådana finns, annars gäller flaggning på huvudflaggstången.

  • På allmän flaggdag

Om flaggning på halv stång sammanfaller med allmän flaggdag, äger flaggning på halv stång företräde.

  • Vimpel

Vimpel hissas aldrig på halv stång och samma gäller även EU-flaggan, företags- eller föreningsflaggor.

Källor: Sveriges Kungahus och Riksarkivet

Stulna begravningsregalier

Sommaren 2018 rapporterades att begravningsregalier stulits ur Strängnäs domkyrka. Vid denna stöld kom tjuvarna över begravningsregalier för Karl IX. Han var yngste son till Gustaf Eriksson Vasa och hans hustru Kristina av Holstein Gottorp, Sveriges drottning och förmyndare för Gustaf II Adolf under de två månader han var omyndig.

Ätten Holstein Gottorp är tillsammans med drottning Victoria dessutom länken mellan vår kung, Carl XVI Gustaf och gamle Kung Gösta och t.o.m. till de båda Sturarna, även om vägen är krokig.

Regalierna bestod av de sedvanliga värdighetstecknen för en monark, krona, spira, och äpple.

De regalier som lades i Karl IX:s och Kristina den äldres kistor inför deras respektive begravningar har tidigare beskrivits som ”i en klass för sig”. Karl IX:s krona är i guld, bergkristall, emalj och pärlor. Kristina den äldres krona är utförd i guld och svart emalj, utan ädelstenar.

Regalierna återfunna

I februari återfanns de illa skadade regalierna i en soptunna. Redan tidigare hade en man häktats som misstänkt för inblandning i stölden. Genom DNA-bevisning kunde han senare bindas till brottet och dömdes till fängelse i fyra och ett halvt år.

I samband med att regalierna återfanns häktades ytterligare två personer misstänkta för häleri.

Uråldrig tradition

Begravningsregaliers tradition är uråldrig. Redan i det antika Rom användes dessa insignier för att visa den avlidnes ställning och samhällsstatus. Begravningsregalierna placerades antingen i eller ovanpå kistan.

Regalierna kan också jämföras med att stormän under vikingatiden kunde förses med regalier utvisande den avlidnes status. Man får inte heller glömma de rika gåvor, som återfinns i de egyptiska faraonernas rikt försedda gravar. Det ansågs viktigt att senare generationer skulle kunna se att det var en betydelsefull, kunglig person som var begravd på platsen. Likaledes skulle den avlidne vikingen eller faraonen leva på samma standard som i livet.

Att visa den avlidnes rang och status har även nått lägre samhällsskikt. På kistorna läggs idag ofta attribut för den avlidne som en orden/medalj, uniformsmössa, sabel, lagbok, fana eller verktyg. Detta utöver hyllningskransar och andra hedersbetygelser från anhöriga och övriga sörjande.

Svenska seder

Traditionen med begravningsregalier i Sverige, som påstås införd av Gustaf Vasa är snarare en återgång till en tidigare tradition. Den äldsta kronan i Sverige är Erik den Heliges krona i hans relikskrin i Uppsala domkyrka. Kronan har en enkel design och har i stället för ädla stenar en utsmyckning i färgat glas.

Erik den helige levde i 1100-talets första hälft. Han dog en våldsam död och blev sedermera helgonförklarad. Nu ses hans bild i Stockholms stadsvapen.

Karl X Gustavs begravningsregalier

Traditionen att placera begravningsregalier i kistan upphörde under 1660-talet. De s.k. överflödsförordningarna motverkade de alltmer påkostade begravningsceremonierna i Sverige. I 1664 års kunglig stadga fastslogs det bl.a. ”I lijka måtto skola icke dhe Döhdas Kroppar beprydas medh något Guldh eller Silfwer eller dhet som där aff wirkat eller giordt är …”. Karl X Gustav blev därmed den sista kungligheten i Sverige som krönts på detta sätt i sin kista.

Begravningsregalierna var till en början av enklare metaller än Riksregalierna och regalier för levande kungligheter. Fram till Karl X Gustav var de tillverkade i förgyllt silver med enklare stenar som dekoration. Karl X Gustavs begravningsregalier var tillverkade i rent guld och åtföljdes av en förgylld rustning, som gick framför begravningståget.

Karl X Gustavs regalier fick tillverkas i all hast, sedan konungen insjuknat i lunginflammation och avlidit i Göteborg. De förvaras idag i Livrustkammaren på Stockholms Slott.

För drottning Lovisa Ulrika tillverkades i slutet av 1700-talet en relativt enkel krona. Den finns fortfarande i skattkammaren och används vi kungliga begravningar. Senast vid Gustafs VI Adolfs begravning.

Tidigare stöld

Johan IIIs begravningsregalier. Foto Magnus Aronsson Svenska kyrka

Ytterligare en stöld av begravningsregalier har skett i Sverige. Från Västerås domkyrka stals 2013 Johan III:s begravningsregalier som var placerade på Erik XIV:s grav.Kronan och spiran tillverkades på 1500-talet i förgylld mässing och äpplet och kudden i trä på 1800-talet.

Den gången slutade dock allt lyckligt, då regalierna tre dagar efter stölden kunde återfinnas i en svart sopsäck i ett dike mellan Västerås och Hallstahammar, efter att polisen fått ett anonymt tips. Regalierna var svårt skadade, men kunde restaureras och två år senare åter placeras i kyrkan i en glans och ett tillstånd som de, enligt Svenska kyrkan, inte haft på århundraden. Denna gång placerade i en säkerhetsmonter.

Mingelträffen på Hard Rock Café blev en stor succé

Maximilian med Rickard Herrey

Rojalistiska Föreningen har under de senaste åren haft s.k. mingelträffar på olika restauranger i Stockholm där medlemmar och blivande medlemmar har kunnat träffas mera informellt för att lära känna varandra bättre.

Tisdagen den 27 november var det premiär för ett sådant här möte på Hard Rock Café i Stockholm och det blev en klar succé. Det kom drygt ett 70-tal personer till denna träff.

Sedan tre år tillbaka är Richard Herrey restaurangchef och eventansvarig är Malin Johansson och båda dessa och personalen tog emot oss med stort intresse och god service.

Richard är en av de tre bröderna i Herrey´s som 1984 vann Eurovisionsfestivalen med Diggi Loo, Diggi Ley.  Han berättade för oss om hur Hard Rock fungerar idag    och om restaurangens inredning.

Vår träff var mellan kl. 16.00 – 19.00 men redan en kvart innan kl. fyra var det flera personer som ville komma in till vårt mingel.

Hard Rock Café startade 1985 men många personer som kom minns också med glädje gamla anrika restaurangen Metropol som fanns i byggnaden tidigare.

Stor positiv uppmärksamhet väckte den blott åttaårige Maximilian som var på träffen med sin mamma Åsa Granberg. Det visade sig att han trots sin ringa ålder är en duktig fotograf och han tog många fina bilder med mobiltelefonen som föreningen kan ha nytta av. Därtill bidrog specialpriset 45 kr för öl och vin till att stämningen blev mycket lyckad. Alkoholfritt alternativ erbjöds också.

En deltagare firade sin födelsedag med oss på restaurangen och hade inte varit där sedan 20-årsåldern för drygt 40 år sedan på Metropoltiden. Flera besökande restauranggäster blev intresserade av vår förening och ville bli medlemmar.

Vi kommer att under året fortsätta med dessa träffar på Hard Rock Café.

För mig personligen var det mycket roligt att åter få kontakt med denna restaurang eftersom jag i mitten på 1980-talert var ordförande i Hard Rocks aktieägarförening.

Folke Höjmar

Rojalistiska Föreningen Väst

Christian Thorén och Marie-Louise Hänel Sandström

Den 6/12 2018 hade Rojalistiska Föreningen Väst en trevlig kväll med ett spännande föredrag av Christian Thorén, som tillhör Kungliga Majestäts Orden. Han är även Ordensamanuens samt Ordenshistoriograf. Christian Thorén arbetar till vardags på Göteborgs Stadsmuseum som intendent över museets olika samlingar.

Serafimerorden är Sveriges förnämsta orden. Den utdelas numera endast till medlemmar av det svenska Kungahuset och till utländska statschefer eller därmed jämställda personer i samband med statsbesök.

De sista icke kungliga svenskar som tilldelades orden den 3 december 1974 var bankmannen och företagsledaren Marcus Wallenberg Jr och presidenten i Svea hovrätt Sten Rudholm. Han utnämndes senare till Hovmarskalk och var även ledamot av Svenska Akademien där han satt på stol nr 1.

Det blev en intressant kväll där medlemmarna fick höra historien bakom flera olika ordnar samt även beskåda både medaljer, broscher och olika ordenstecken och ordensband.

Mötet hölls i Medborgarskolans lokaler i centrala Göteborg och kvällen avslutades med en jultallrik.

 

Marie-Louise Hänel Sandström

Ordf Rojalistiska Föreningen Väst

En hängiven rojalist

Valentina

Lilla Valentina Karlernäs är endast 16 månader men redan en stor beundrare av kungafamiljen. Valentina älskar att bläddra i Rojalisten och studerar med stort intresse bilder på alla tiaror, kungar och drottningar! I det aktuella numret var det HM Drottningen och artikeln med kamégarnityret som var särskilt intressant att utforska.

Karl XIV Johans ryttarstaty återinvigd

Söndagen den 16 december invigde Kungen ryttarstatyn över Karl XIV Johan på Slottsbacken. Efter 164 år vid Slussen har statyn nu, året då ätten Bernadotte suttit 200 år på Sveriges tron, fått en ny placering på Slottsbacken. Invigningen skedde till toner av musik som ursprungligen komponerades för 1854 års statyavtäckning. Efter invigningen bjöd kungen in till Öppet slott med besök i Bernadottevåningen.

Karl XIV Johans ryttarstaty

I närvaro av Drottningen, Kronprinsessan, Prins Daniel, Prins Carl Philip och Prinsessan Sofia invigde Kungen statyn över sin anfader. Ryttarstatyn var tidigare placerad på Karl Johans torg men på grund av den stora ombyggnationen av Slussen har Bengt Erland Fogelberg skulptur nu fått en ny plats.

I samband med flytten har statyn också fått en ny sockel i granit samt tillagda inskriptioner för att markera att ätten Bernadotte i år suttit 200 år på den svenska tronen.

Den första invigningen av statyn ägde rum den 4 november år 1854, på dagen 40 år efter föreningen av Sverige och Norge. På slaget tolv anlände kung Oskar I till häst, med prinsarna Oskar och August. Kungen höll tal till sin far, i närvaro av drottning Josefina, änkedrottningen Desideria, kronprinsessan Lovisa och prinsessan Eugénie och därefter avtäcktes statyn. Sångare och musikkår var på plats och salut sköts från örlogsfartyg som ankrat utanför Skeppsholmen. På kvällen gavs middag på slottet för fler än sjuhundra personer. Festligheterna avslutades på Kungliga Operan.

Kungens tal

Ers Majestät, Eders Kungliga Högheter, Ers Excellens, Mina damer och herrar.

I år är det 200 år sedan kronprins Karl Johan, född Jean Baptiste Bernadotte, steg upp på den svenska tronen som kung Karl XIV Johan.

Detta har vi uppmärksammat på olika sätt under det gångna året. Och det är en stor glädje för mig att i dag få inviga hans staty på dess nya plats, här på Slottsbacken.

Efter 164 år vid Slussen är Karl Johan nu tillbaka vid det slott där han levde och verkade.

Han var i grunden militär, skolad i krig. Men sina viktigaste insatser gjorde han i fredstid: Som kronprins och kung var han med och byggde upp det Sverige som utarmats av krig. I det arbetet lades också grunden till mycket av det välstånd som präglar vårt land i dag.

Och det vi ser här är alltså den då nyvalde kronprinsen som anländer till Stockholm år 1810. I sin utsträckta högra hand håller han en fältmarskalkstav. Och förlagan till den kan man faktiskt se i Bernadottevåningen härinne på slottet, som vi strax kommer att öppna portarna till. Då är ni alla hjärtligt välkomna in!

Efter Karl Johans bortgång, år 1844, meddelade Oskar I att han avsåg resa en ryttarstaty över sin far. Uppdraget gick till konstnären Bengt Erland Fogelberg och tio år senare avtäcktes statyn vid en högtidlig ceremoni vid Slussplan – senare omdöpt till Karl Johans torg.

Nu, i och med ombyggnaden av Slussen, har vi fått anledning att inviga den igen. På en ny plats och en ny sockel.

Och det finns faktiskt en liten geografisk finess med just denna placering: Vi har ju Gustav Vasas staty väster om slottet, utanför Riddarhuset. I norr, vid Operan, står Gustav II Adolf. Och i öster, härnere på Skeppsbron, står Gustav III.

Nu har Karl Johans staty flyttats från Slussen hit till Slottsbacken. Och därmed vaktas slottet även fortsättningsvis av en regent i varje väderstreck. Det tycker jag känns bra!

Då återstår bara för mig att förklara Karl XIV Johans ryttarstaty på Slottsbacken invigd!

Normalisera monarkin

Regeringsformen ger inte kungen någon formell ställning i hur Sverige styrs. Men ska monarken personifiera staten borde den också styras i hans namn.

När kungen, i samband med debaclet i Svenska Akademien, förklarade att han ansåg att han förfogade över Akademiens stadgar, tyckte sig somliga känna hur berggrunden under den svenska konstitutionen skälvde. Men de som uppfattade detta som revolutionerande betraktade felaktigt Svenska Akademien som en statlig myndighet och därmed kungens ingripande som ett tassande på regeringens domäner. Sedan dess har dock Kammarrätten i Stockholm klargjort att Svenska Akademien inte är en myndighet utan är knuten till kungen personligen, ungefär som hovet.

Episoden har hur som helst satt fokus på kungens makt. Den gamla regeringsformen från 1809 formulerade i sin fjärde paragraf saken som att ”Konungen äger att allena styra riket”, dock med det inte oviktiga tillägget ”på det sätt som denna regeringsform föreskriver”. I praktiken uttryckte 1809 års regeringsform en variant av Montesquieus maktdelningslära: kungen innehade den verkställande makten, vid sidan av riksdagens lagstiftande och domstolarnas dömande makt.

Vår nuvarande regeringsform från 1974 är dock unik på så sätt att den i princip inte ger kungen någon formell ställning i riksstyrelsen. Det normala i andra konstitutionella monarkier är att monarken fortfarande leder arbetet med att bilda regering efter val, att han eller hon utser regeringschefen, att han eller hon promulgerar (utfärdar) lagar, samt att han eller hon har den formella fördragsmakten, det vill säga behörigheten att ingå överenskommelser med främmande land. Så ser det ut även i Danmark och Norge.

Sverige är ensamt bland monarkierna om att ha fördelat dessa arbetsuppgifter mellan andra politiska organ. Regeringsbildningen leds som bekant av talmannen, medan det är regeringen som kollektivt promulgerar lagar och ingår fördrag med främmande stater. Av dessa skäl har Sverige ofta kallats för ”en republik med kung”. Avvikelsen i förhållande till andra länder faller i ögonen exempelvis när man läser företalen till EU-fördragen. De inleds med en uppräkning av de fördragsslutande parterna, enligt modellen ”Republiken Tjeckiens president, HM Drottningen av Danmark, HM Konungen av Spanien” och så vidare, vilka någonstans mot slutet av stycket får sällskap av den amorfa fördragsparten ”Konungariket Sveriges regering”.

Det är naturligtvis ingen slump att den svenska grundlagen ser ut som den gör på denna punkt. 1971 träffades den bekanta Torekovskompromissen mellan de då fyra demokratiska partierna. Den innebar att monarkin skulle bevaras i den kommande nya grundlagen, om än bara till namnet. Efteråt uttalade Olof Palme att Sverige bara var ”ett pennstreck” från republik. Och det var precis så republikanerna uppfattade saken. När Vilhelm Moberg i debattboken Därför är jag republikan från 1955 argumenterade för republik skisserade han också ett andrahandsalternativ, händelsevis nästan identiskt med den grundlag som sedermera kom att införas. Moberg framhäver att poängen med denna plan B är att avskaffandet av monarkin därefter skulle bli en formalitet, att inga ingrepp skulle behöva göras i statens själva funktionssätt. Detta tänkande synes också avspeglas i den redaktionella utformningen av 1974 års regeringsform. I första kapitlet slogs fast att ”Konungen är rikets statschef”, men därefter hänvisades på åtskilliga ställen endast till ”statschefen”. Detta skulle utan tvekan göra övergången till republik mindre arbetskrävande för det av välfärdssamhällets många lagstiftningsprodukter svårt tyngda utrednings- och departementsväsendet. Det är alltså ingen överdrift att påstå att regeringsformen när den tillkom av många uppfattades endast som en kortvarig vilopunkt på resan mot republik.

För Moberg, och säkerligen även för Palme, var det en självklarhet att när monarkin hade berövats sin formella funktion skulle också det folkliga stödet för den snabbt försvinna. Så blev ju inte fallet. Stödet för monarkin har under decennierna sedan 1974 varit kompakt och frågan om republik har inte drivits av något riksdagsparti.

Om man vill går det att finna goda skäl för att normalisera den svenska monarkin. Dels skulle det ha symbolisk betydelse. Detta kan verka som ett perifert argument, men å andra sidan är monarkins själva funktion i en demokrati i hög grad symbolisk. Monarken ska, är det tänkt, personifiera staten och förankra den i dess historia. Den positiva effekt som eftersträvas är lojalitet mot en överpolitisk ordning som tar form i något konkret, nämligen en fysisk människa. Politiska motsättningar i samhället behöver då inte leda till ifrågasättande av dess gemensamma ramverk. Detta kan låta mer än lovligt abstrakt, men empiri pekar på att monarki (i vart fall i de länder som klarar av övergången till folkstyre) faktiskt skapar förutsättningar för politisk stabilitet och materiell välfärd, kanske just av dessa skäl. Elva av de tjugo länder i världen som 2015 hade högst levnadsstandard (Human Development Index) var monarkier, trots att monarkierna utgör en liten minoritet av världens länder.

Om man nu har en monarki av huvudsakligen symboliska skäl framstår det också som logiskt att så att säga löpa linan ut. För att den romantiska – men synbarligen nyttiga – illusionen om att monarken personifierar staten ska upprätthållas framstår det egentligen som nödvändigt att riksstyrelsen utövas i Konungens namn, att Högsta domstolen avkunnar Konungens dom, att lagarna utfärdas av Konungen, osv.

En återgång till denna, i internationell jämförelse inte alls onaturliga, ordning skulle också vara positivt ur maktdelnings- och rättighetsskyddssynpunkt. 1974 års regeringsform avvisade från början tydligt alla skrankor för den lagstiftande makten. Den bärande principen, så som grundlagen är skriven, är folksuveränitet, det vill säga att riksdagens makt är obegränsad. ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket” heter det med en för svensk juridik ovanligt bevingad formulering i den första paragrafens allra första mening. Först efter EU-inträdet och efter stort motstånd har det blivit till fullo okontroversiellt i vårt land att domstolarna kan vägra tillämpa grundlagsstridiga lagar (som exempelvis nyligen har skett i två fall med den så kallade gymnasieamnestin). En annan typ av konstitutionell motvikt är att statschefens signatur krävs för att utfärda en lag och att statschefen utser regeringschefen. Det är otillfredsställande ur traditionell maktdelningssynpunkt att regeringen i Sverige, som är beroende av riksdagen, själv utfärdar de lagar som riksdagen stiftar.

Naturligtvis vore det helt oacceptabelt om en kung eller drottning skulle sätta i system att underkänna demokratiskt stiftade lagar, men i undantagsfall och i konstitutionella nödsituationer kan en monark i egenskap av opartisk skiljedomare likväl bidra till stabilitet och skydd av grundlagen. Monarken är inte heller höjd över lagen, riksdagen har alltid möjlighet att genom lagstiftning avsätta en monark som missbrukar sin formella ställning.

Det var alltså inte för inte som Medborgarrättsrörelsen, en förening som samlade flera tunga domare under 1970- och 1980-talen och som framgångsrikt bildade opinion för att stärka det till en början nästan obefintliga skyddet för de individuella fri- och rättigheterna i regeringsformen, på sitt program också hade att återställa monarkens befogenheter. Någon kan säkert tycka att det är paradoxalt att det finns ett idémässigt och faktiskt samband mellan skydd av individens rättigheter och stärkt kungamakt, men så är inte desto mindre fallet.

“Det politiskt laddade talmansvalet efter årets riksdagsval har för övrigt belyst fördelarna med att regeringsbildningen i stället leds av en politiskt neutral person, som inte desto mindre har djup insikt i och erfarenhet av statsstyrelsen.”

Det har nu gått tillräckligt lång tid sedan 1974 för att konstatera att det inte blev någon republik som grundlagsfäderna hade trott. Samtidigt är grundlagen, trots reparationsförsök, frånsprungen av den konstitutionella utvecklingen. Dess grundläggande orientering mot folksuveränitet är dödsdömd i dagens rättighetsorienterade och nyklassiska idélandskap. Vid en ny grundlagsrevision – som utan tvekan lär komma – är det lika bra att ta upp frågan om statsskicket. Då är det dags att göra Sverige till en normal demokratisk monarki igen.

 

Daniel Bergström

tingsfiskal och frilansskribent

Ur Axess Magasin den 2 november 2018

 

Ordföranden har ordet – ur Rojalisten nr 1 2019

Vi lämnar ett år efter oss fyllt med jubileer och firande. Jag tänker främst på att det var 200 år sedan ätten Bernadotte sattes på vår tron. Rojalistiska Föreningen firade ju även sitt 40-årsjubileum och HM Drottningen firade sin 75-årsdag i december.

Inom den kungliga familjen jubilerade även Prinsessorna Desirée och Christina. HKH Prinsessan Adrienne föddes och vi fick åter vara med om ett högtidligt, men samtidigt familjärt, barndop i Drottningholms slottskyrka.

I år kommer vi att uppmärksamma att Prins Carl Philip fyller 40 år i maj och i slutet av året har Prinsessorna Margaretha och Sofia sina 85- respektive 35-årsdagar.

Efter höstens val tog det ovanligt lång tid innan en regering kunde bildas. Under den nyvalde talmannen Andreas Norléns säkra ledning genomfördes ett antal s.k. talmansrundor innan det slutligen lyckades med att hitta en statsministerkandidat som slutligen kunde godkännas av Riksdagen.

Under denna utdragna process var det glädjande att se att talmannen gjorde täta besök på Slottet för att informera Kungen om det vid varje tillfälle rådande läget. Jag vill minnas att Kungen även var tvungen att vid ett tillfälle ställa in en planerad resa till Japan. Det är ju viktigt att statschefen finns i landet då han och tronföljaren efter ett regeringsbildande håller en skifteskonselj på Slottet.

I sociala medier kunde man följa den frustration som spred sig i djupa led i takt med att tiden rann iväg med regeringsbildandet. Många uttryckte en önskan om att Kungen och Kronprinsessan skulle gripa in och ta över processen. Det skulle naturligtvis inte kunna ske då det skulle strida mot våra gällande grundlagar.

Däremot får det ses som ett tecken på att monarkin står stark och att förtroendet för monarken och tronföljaren är stort. När det gäller olika typer av kriser i samhället är det viktigt med den stabilitet och det förtroende som kungafamiljen står för och som grundas på lång tradition.