Den spanska monarkin

© DVirgili

Det spanska kungaparet © DVirgili

Spanien har en spännande och lång historia kantad av fascinerande händelser. Största delen av den iberiska halvön ingick mellan år 200 f.Kr. och år 400 i det romerska riket och många mäktiga minnesmärken – bland annat akvedukten i Segovia, amfiteatrarna i Tarragona och i Mérida – erinrar härom.

Den romerska högkulturen ersattes av den västgotiska som dominerade till 700-talet när den Iberiska halvön invaderades från Nordafrika av morerna. Under det moriska styret skedde ett ekonomiskt, teknologiskt och intellektuellt uppsving med centrum i de sydspanska städerna Granada, Córdoba och Sevilla. Den moriska högkulturen dominerade utvecklingen under en lång period men med början under 1100-talet splittrades det moriska riket och morerna trängdes undan allt längre söderut.

Efter närmare 800 år förlorade morerna sitt sista fäste på den iberiska halvön år 1492. Spaniens kungadömen hade då enats under de katolska regenterna Isabella och Ferdinand. Under deras styre enades landet och den spanska nationalstaten började ta form. Samtidigt inleddes Spaniens egna stormaktsambitioner. Columbus seglade västerut samma år som Granada, det sista moriska fästet föll och en 300-årig spansk maktställning i Latinamerika inleddes.

Nittonhundratalets första hälft präglades av inre instabilitet. År 1931 lämnade kung Alfonso XIII Spanien i landsflykt. Inbördeskriget 1936-39 mellan republikaner och nationalister har beskrivits som ett av de grymmaste i krigens historia. År 1939 var den republikanska sidan besegrad och den segrande generalen, Francisco Franco, landets nye statschef och diktator fram till dennes död 1975 vilken markerade  inledningen till en ny epok. Juan Carlos de Borbón tillträdde som statschef och en snabb utveckling mot dagens Spanien inleddes, bl.a. genom antagandet av en demokratisk konstitution år 1978. Spanien blev 1986 medlem i EU.

Spanska inbördeskriget

Vid kommunalvalen i april 1931 vann republikanska grupper i alla stora städer och dagen efter utropade Katalonien sin självständighet. Kung Alfons XIII avgick och för andra gången blev Spanien republik. Det nyvalda parlamentet inledde en jordreform, skar ner armén och beslagtog kyrkliga egendomar. Regeringens politik gjorde att den förlorade stöd från medelklassen, kyrkan och armén och i parlamentsvalet 1933 vann högern.

När den nya regeringen upphävde reformerna utbröt det oroligheter och fabriksockupationer. I Asturien utbröt ett uppror som slogs ned i oktober 1934 till priset av 3 000 döda och över 30 000 fängslade.

Vid nästa parlamentsval 1936 vann vänstern återigen och införde åter de reformer som högern avskaffat. Under 1936 skedde politiska mord, kyrkbränder, jordockupation och strejker. Den 17 juli 1936 gjorde garnisonen i Melilla uppror och upproret spred sig från garnison till garnison över hela Spanien. Till slut hade ett regelrätt inbördeskrig brutit ut. Ledare för upprorsmakarna, nationalisterna, var general Francisco Franco som lyckades utverka militärhjälp från Italien och Nazityskland. Från hela världen strömmade frivilliga, särskilt till den republikanska sidan. Nationalisterna gick segrande ur kriget våren 1939.

Efter segern i inbördeskriget infördes en fascistisk diktatur som genomförde repressalier mot alla som hade stött republiken. De katalanska, baskiska och galiciska språken undertrycktes. Trots Hitlers vädjanden höll sig Spanien utanför andra världskriget men skickade en division frivilliga till östfronten, den blå divisionen.

Efter kriget var Spanien utfryst och landet blev inte medlem av FN förrän 1955. Under 1960-talet genomgick landet en ekonomisk boom tack vare ekonomiska reformer och den ökande turistindustrin. Franco utsåg också kung Alfonso XIII:s sonson, Juan Carlos till sin arvtagare. Franco hade makten ända till sin död den 20 november 1975.

Kungen införde demokrati

När Juan Carlos tillträtt som kung tog han sig snabbt an uppgiften att införa demokrati. I november 1976 utlystes allmänna val och två år senare infördes en demokratisk författning. Kung Juan Carlos blev mycket respekterad i Spanien för de insatser han gjorde i demokratiseringsarbetet, inte minst då han hindrade ett försök till statskupp i februari 1981.

 

Ordföranden har ordet – ur Rojalisten nr 2 2015

När nöden är som störst …. då är Kungen bra att ha. Den politiska turbulens vi upplevde efter det senaste valet förra hösten har fortsatt under början av detta året. Mindre kloka och odiplomatiska uttalanden av vår utrikesminister fick oanade konsekvenser. Ministern förbjöds att hålla tal och den saudiske ambassadören kallades hem i protest. Risken var uppenbar att flera arabiska länder skulle agera på samma sätt. Kungen insåg faran och blev som Sveriges statschef oroad och erbjöd sig att hjälpa till om detta var nödvändigt. Den saudiske kungen skulle troligen hellre lyssna till den svenske kungen än till en svensk minister. Efter det att kungen träffat utrikesministern och ett sändebud sänts till Saudiarabien kunde den politiska krisen lösas och ambassadören återvända till Sverige. Vi har tur som har en kung som, utan politiska förtecken, kan agera när så bedöms nödvändigt.

Nu har vi ju trots allt några trevliga kungliga händelser att se fram emot. Prinsessparet Madeleine och Christopher O’Neill väntar sitt andra barn med beräknad nedkomst i början eller mitten av juni. Kanske blir det på prinsessans egen födelsedag den 10 juni. Vi hoppas på många fina bilder och senare även ett dop.

I mitten av juni har vi också prins Carl Philips bröllop med fröken Sofia Hellqvist. Antalet utländska kungliga gäster bör bli i nivå med prinsessan Madeleines bröllop. Prinsen dopfaddrar var förutom avlidne prins Bertil, danska drottning Margrethe, prinsessan Birgitta och prins Leopold av Bayern. Faddrarna bör förutom kungens övriga systrar och den närmsta familjen vara inbjudna. Prins Carl Philip föddes som kronprins och det är troligen anledningen till att drottning Margrethe blev en av faddrarna. Kanske väljer hon nu att låta någon av sina söner representera henne vid brölloppet. Vi förutsätter att vigseln sänds av SVT.

Förra året förutspådde jag att prinsessparet Madeleine och Christopher O’Neill skulle vara de som stod för öppnandet att Slottets portar inför ”Öppet slott” på nationaldagen. Denna önskan uppfylldes med råge då den då ännu odöpta lilla prinsessan Leonore samtidigt visades upp inför jublande folkmassor på slottsbacken.

Törs vi gissa att det i år blir prins Carl Philip och fröken Sofia Hellqvist som får uppdraget att öppna portarna och välkomna oss?

Framför allt hoppas vi att drottning Silvia snabbt skall återhämta sig och bli helt återställd efter det olyckliga fallet i en skidbacke tidigare i år.

Den Nederländska monarkin

Nederländerna är en konstitutionell monarki sedan 1814. Det innebär att kungens roll är inskriven i konstitutionen. Kungen är statschef och regerar tillsammans med ministrarna i regeringen. Kungen är enligt konstitutionen ordförande i statsrådet. Detta är en rent ceremoniell och symbolisk funktion.

Sedan 1848 är kungen enligt konstitutionen okränkbar. Det innebär att ministrarna är ansvariga inför parlamentet för regeringens politik och kungens handlingar.

Vid en regeringsbildning är det kungen som undertecknar utnämningen av ministrar och svär in dessa. Ministrarna är också politiskt ansvariga för kungens beslut. Detta återspeglas delvis i att kungens undertecknande av lagar och förordningar också undertecknas av en minister.

Dessutom är kungen ordförande för statsrådet och han håller det årliga trontalet.

Kungen är statschef för konungariket Nederländerna som förutom Nederländerna består av länderna Aruba, Curaçao och Saint Martin.

Förutom det formella uppdraget som statschef har kungen en sammanhållande, representativ och stödjande roll.
Kungen förenar människor och grupper och stöder arbetet mellan människor och organisationer som har en enande roll i samhället. Han bidrar till stabilitet i samhället och för kontinuiteten och utvecklingen av landet.
Han representerar också konungariket Nederländerna utomlands. Till exempel ska kungen besök i provinser och kommuner, öarna i Karibien och årligen avlägga statsbesök utomlands och ta emot statschefer som besöker Nederländerna.

Kungen är regelbundet närvarande vid konferenser, fester, minneshögtider och andra officiella evenemang.

Signering av lagar och kungliga förordningar
Enligt grundlagen skall alla lagar och beslut efterparlamentets godkännandeundertecknas avkungen ochden ansvariga ministern för att de skall träda i kraft.

Varje dag skickas officiella dokument till kungen för underskrift. Ministern som har det konstitutionella ansvaret ska därefter sätta sin signatur på dokumentet. Först efter att de båda undertecknat propositionen får den status som lag. Också de kungliga dekreten skall vara undertecknade av båda parterna.
Varje år undertecknar kungen femhundra lagar och förordningar och omkring tre tusen kungliga dekret. Alla dessa handlingar skall vara egenhändigt undertecknad av kungen. Undertecknandet av dokument av någon annan, på uppdrag av kungen, är inte möjligt.
Då kungen är utomlands skickas brådskande dokument elektroniskt och dessa undertecknas elektroniskt av kungen. På så sätt kan en lagstiftningsprocess fortsätta utan avbrott. När kungen återvänt hem undertecknas originaldokumentet.

Tronföljden
Arvsreglerna fastställs i konstitutionen som föreskriver att det äldsta barnet ersätter kungen. Det innebär att det inte finns någon skillnad mellan söner och döttrar i arvsföljden. Om det äldsta barnet inte längre är vid liv, och har legitima ättlingar, går dennes äldsta barn i hans eller hennes ställe.

Prinsessan Catharina-Amalia, prinsessa av Oranien, är den först berättigade till tronföljden, eftersom hon är det äldsta barnet till kung Willem-Alexander.

Abdikation
Även om regenten accepterar ett livslångt regentskap finns möjligheten i Nederländernas konstitution att regenten avstår från tronen genom abdikering. Det håller långsamt på att bli en tradition att regenten lämnar tronen i förtid. Hittills har kung Vilhelm I och drottningarna Wilhelmina, Juliana och Beatrix abdikerat från tronen. Det är regenten som bestämmer tidpunkten för en abdikation och den som står närmast i tronföljden träder in som ny regent.

Bilden: © RVD, foto: Koos Breukel

Photo: Anna-Lena Ahlström, royalcourt.se

Prins Carl Philip hyllad

Photo: Anna-Lena Ahlström, royalcourt.se

Foto: Anna-Lena Ahlström, kungahuset.se

Prins Carl Philip gästade under hösten David Hellenius i TV4:s ”Hellenius Hörna” i sin första stora tv-intervju någonsin. Det blev en mycket uppskattad medverkan. Det var med stor tvekan som prinsen medverkade. Bakgrunden till detta var förstås det s.k. humorprogram som Hellenius deltog i för ett tiotal år sedan. Där hånade och drev man friskt med medlemmarna i kungafamiljen.

Vi minns också TV-kanalens oseriösa angrepp på drottningen Silvia då man krävde att hon skulle ta avstånd från sin fars förehavanden för tiden före drottningens födelse.

För att prinsen skulle medverka fick kanalen ge avkall på bl.a rättigheterna till programmet. Prins Carl Philip gjorde ett avspänt intryck och hyllades direkt i sociala medier. Han berättade bland annat han inte tycker särskilt bra om de parodier av sig själv som Hellenius gjorde i humorserien.

Dyslexi

Prinsen tog tillfället i akt att tala om de läs- och skrivsvårigheter som han kämpat med under hela sin uppväxt. Han minns när han under skoltiden insåg att han hade dyslexi.

Han mindes också när han under idrottsgalan 2013 skull tillkännage vem som vunnit Jerringpriset. Då blev det rejält trassligt med hur många procent som vinnaren hade vunnit med. Det kändes inte alls bra att efter detta händelse i media anses som dum och ointelligent.

Hans första tanke var att aldrig göra om det. Men sedan tänkte han att han ville ha lite revansch på mig själv och samtidigt visa för de 700 000 svenskar som har dyslexi och att det går att ställa sig upp, det går att repa sig, det går att bli bättre.

Året därpå gjorde prins Carl Philip en bejublad comeback på Idrottsgalan och pratade bland annat om att lära sig av sina misstag. Det var underbart. Han hade bestämt sig redan innan att det skulle bli bättre. 

RojF på Facebook

Följande inlägg lades ut på föreningens Facebooksida deirekt efter programmet: Prins Carl Philip gjorde succé vid medverkan i TV-programmet “Hellénius hörna”. Prinsen var humoristisk, vältalig, öppen och glad. Han talade öppenhjärtigt om dyslexi som både han själv, pappa kungen och kronprinsessan lider av. Prinsen är en god ambassadör för det stora antal svenskar som dagligen plågas av läs- och skrivsvårigheter.

Inlägget nådde inom några timmar 175.000 Facebook-användare och efter två dagar hade meddelandet läst av 350.000 personer! 20.000 hade klickat på symbolen ”Gilla” och mer än 400 personer hade lämnat uppmuntrande kommentarer. Lovorden över prinsens framträdande var mycket positiva!

 

Bildtext: H.K.H. Prins Carl-Philip. Foto Anna-Lena Ahlström, Kungahuset

Ordföranden har ordet – ur Rojalisten nr 1 2015

Ordföranden har ordet

Under hösten har vi upplevt den nya minoritetsregeringens stapplande försök att hitta formerna för hur dess idéer skall kunna vinna gehör i riksdagen. Kungen berörde försiktigt detta i sitt jultal genom att konstatera att vi har ett läge där den parlamentariska framtiden kan te sig osäker. Vid den tiden trodde vi också att extra val skulle behövas. Jag kommer osökt att tänka på det gamla citatet ur folkskolans läsebok ”All vår början bliver svår, bättre går det år från år”.

Bättre än någonsin känns det också tryggt att ha en monark som statschef och att slippa onödiga och kostsamma återkommande val av ny statschef. Vem vet hur det skulle kunna sluta.

Vid jultid var det också tio år sedan den stora tsunamikatastrofen. Vi minns hur den dåvarande regeringen stod handfallen och hur Hovet fick ta ett eget initiativ för att kungen skulle kunna informeras. Kungen har nyligen i en intervju fått frågan om han kritiserade regeringen för dess oförmåga att hantera krisen. Det ville kungen inte göra men han betonade att det är viktigt att ta ett ansvar och att det gäller oss alla. Kungens och hela kungafamiljens agerande och stöd för de drabbade och deras anhöriga betydde mer än många av oss kan ana.

Statsbesök är en återkommande viktig uppgift för kungaparet. Under kungens regenttid har ett 80-tal statsbesök avlagts i utlandet och kungaparet har varit värd för ett 60-tal statsbesök som utländska statschefer avlagt i Sverige.

Monarkimotståndare vill ofta göra gällande att det är betydelselöst och otidsenligt med kunglig pompa och ståt trots att det finns många inom t.ex. det svenska näringslivet som vittnar om motsatsen

Efter det senaste statsbesöket i Frankrike skriver Sveriges ambassadör m.fl. i en debattartikel i en svensk kvällstidning bl.a. ”Att kalla statsbesök otidsenliga är att visa okunskap”

© Chancellerie du Premier Ministre – Photo Marie-Jo Lafontaine/Marina Cox

Den Belgiska monarkin

Belgien erkändes som ett självständigt land 1830 men monarkin bildades 1831. Leopold I, prins av Sachsen-Coburg och Gotha, avlade den konstitutionella eden den 21 juli 1831 och blev därmed belgarnas förste kung.

Landets institutioners uppgifter och funktion, inklusive den ärftliga monarkin, styrs av konstitutionen. Enligt denna är monarkin ärftlig endast för ättningar till belgarnas förste kung Leopold I.

Bunden av konstitutionen framför alla andra ideologiska och religiösa överväganden, politiska åsikter, debatter och ekonomiska intressen, agerar kungen som en skiljedomare och väktare av landets enhet och självständighet.

Monarkin idag

© Chancellerie du Premier Ministre – Photo Marie-Jo Lafontaine/Marina Cox

© Chancellerie du Premier Ministre – Photo Marie-Jo Lafontaine/Marina Cox

I kungen av Belgiens uppgifter ingår kontakter med ett stort antal företrädare för det belgiska samhället, medlemmar av den federala regeringen, regionala regeringar, parlamentsledamöter och politiska ledare, företrädare för de ekonomiska, sociala, kulturella och vetenskapliga sektorerna samt den akademiska världen.

Kungen och medlemmarna i den kungliga familjen håller också nära kontakt med medborgarna i Belgien och främjar privata och offentliga initiativ som bidrar till att åstadkomma sociala förbättringar.

Kungen och medlemmarna i den kungliga familjen representerar Belgien utomlands på högsta nivå genom statsbesök, handelsdelegationer och deltagande i internationella möten.

Inom det politiska området skall kungen inte utöva personlig makt utan det sker i samarbete med ministrarna. Kungen samverkar med aktörer på den politiska arenan genom att ställa frågor, uttrycka åsikter, lämna förslag, varna och ge uppmuntran.

Kungen utövar sitt inflytande genom dialog med alla aktörer i det politiska beslutsfattandet. Detta gör det möjligt för kungen att regelbundet träffa politiska ledare och representanter för en mängd olika branscher. Dessa kontakter, vars innehåll fortfarande är konfidentiella, är en värdefull informationskälla för honom och ett sätt att låta honom att utöva sitt inflytande.

Betydelsen och effekterna av denna politiska åtgärd av kungen varierar, beroende på omständigheterna och takten i det offentliga livet. Den är och måste vara konstant. Men det finns tillfällen då kungens roll, samtidigt som den är täckt av ministeransvar, uppfattas mycket tydligare, till exempel när en regering bildas.

Ordförandena för de regionala regeringarna och gemenskaperna avlägger ed inför kungen.

Monarkin och folket

Kungens roll och hans stora antal på resor runt om i landet syftar till att förse honom med en klar bild av situationen i riket, pågående projekt och de problem, klagomål, krav och önskningar som framförs av folket. Han rapporterar sedan tillbaka till ministrarna.

Drottningen och andra medlemmar av den kungliga familjen visar också ett stort intresse för olika samhällssektorer, som understryks av deras många besök runt om i landet.

Kungen träffar statsministern varje vecka. Han ger också företräde för medlemmar av den federala regeringen, regionala och lokala myndigheter, parlamentsledamöter och politiska ledare, företrädare för näringslivet, sociala, kulturella och vetenskapliga sektorerna, akademiska och militära beslutsfattare och media, samt högre tjänstemän och regionala och lokala myndigheter.

Kungen tar också emot ett stort antal utländska dignitärer, t.ex. statschefer eller utländska ambassadörer som kommer för att lämna sina kreditivbrev eller för att ta avsked av konungen. Som regel avslöjas inte innehållet i de samtal som försa vid dessa tillfällen. Publik information lämnas dagligen av slottets presstjänst.

Utnämningar och beskydd

Prefixet ”Kunglig” kan kungen ge belgiska föreningar tillåtelse att använda om de har funnits i mer än femtio år. Övriga kriterier som måste beaktas är bl.a. god förvaltning samt att föreningen inte har ett vinstdrivande syfte.

Det finns olika grader av ett kungligt beskydd. Ett permanent högt beskydd från en medlem av den kungliga familjen är en tjänst som beviljas i undantagsfall under en period på två eller fem år till en sammanslutning som har sitt säte i Belgien. Föreningen ansöker om titeln och dess ledning måste vara oklanderlig och drivas av lovvärda icke vinstdrivande syften av sportig, välgörande, kulturell eller vetenskaplig natur.

Ett permanent högt beskydd av kungen eller drottningen går ut vid ett byte av regering. Det av de övriga medlemmarna i den kungliga familjen beviljade höga beskyddet upphör i händelse av en förändring av sammanslutningens status.

En favör som påminner om Kunglig hovleverantör kan ges till företag som erkännande av kvaliteten på en vara eller tjänst som regelbundet leveras till kungen eller drottningen. Listan över dessa företag revideras årligen.

Hedersordförandeskap kan beviljas av en kunglig familjemedlem. Kung Albert II begränsade tidsperioden för ett sådant ordförandeskap till gälla för en period mellan tvår till fem år.

Det finns även särskilda regler för hur ett kungligt namn får användas vid namngivning av offentliga platser som gator, avenyer och torg. I undantagsfall ges även tillåtelse vid namngivning av t.ex. blommor, institutioner, sjukhus, fartyg, flygplan och liknande.

Den ganska exceptionella titeln “särskild representant” kan accepteras av en medlem av den kungliga familjen som svar på en begäran från en internationell humanitär organisation vars huvudsakliga verksamhet är förenlig med ett verksamhetsområde för motsvarande medlem i den kungliga familjen.

 

Ordföranden har ordet – ur Rojalisten nr 4 2014

Årets val till Riksdagen är över och man kan konstatera att det är svårt att avgöra om det finns några vinnare eller om vi alla är förlorare i detta val. En ny minoritetesregering har tillträtt och på ett sätt kan det kännas bra att statschefen inte behövde ha rollen att utse regeringsbildare vid detta oklara parlamentariska läge.

Vid skifteskonseljen inför kungen och kronprinsessan tog den nya statsministern formellt över från sin föregångare. Enligt pressen tänkte han då presentera den nya regeringens ledamöter av vilka flera inte träffats förrän samma dag. Kungen tyckte i stället att var och en skulle presentera sig själv samt kort redovisa vilka planer och prioriteringar man har inom sitt ansvarsområde.

Vid Riksmötets öppnande talade kungen om den förödande skogsbranden i Västmanland men även om bränder av krig och våld som sprider sig som löpeldar samt etniska konflikter och humanitära kriser som tycks svåra att begränsa och kontrollera. Kungen nämnde även att vi under 200 år har kunnat leva i fred, vilket gör oss unika bland världens länder, i ett samhälle med nolltolerans mot våld och övergrepp, präglat av ömsesidig respekt och ömsesidigt ansvarstagande.

Kungen fortsatte sitt tal med att säga att vi efter valet befinner oss i ett nytt politiskt landskap. Ett landskap som kan kännas sakna välkända landmärken. Men vi vet dock att vi befinner oss i ett stabilt land. Ett land med en demokratisk samhällsordning som vilar tryggt på sina lagar.

Jag vill gärna tillägga att det också känns tryggt att ha en statschef som är erfaren och van att hantera regeringsskiften. Oavsett vilken inriktning en regering har är statschefen politiskt neutral och representerar alla svenskar.

I våras skrev vi i Rojalisten om trekungamötet i Malmö 1914. I Malmö planerades för ett 100-årsjubileum. Ett förslag om att bjuda in de svenska, danska och norska kungahusen till festligheterna 2014 röstades redan i slutet av augusti 2008 ner, med fem röster mot och fyra röster för en kunglig inbjudan, av en socialistisk majoritet i kommunfullmäktige.

Beslutet upprörde många känslor. Kulturnämndens ordförande hävdade dessutom att monarkin var odemokratisk vilket resulterade i en JO-anmälan från oppositionen som menade att samtliga tre länders parlament har beslutat att länderna skall var kungadömen. JO såg dock ingen anledning att gripa in!

Den danska monarkin

RegentparetDen danska monarkin är enligt grundlagen konstitutionell, vilket innebär att monarken inte självständigt kan utföra politiska handlingar. Även om monarken undertecknar alla lagar, träder dessa först i kraft när de har försetts med en ministers kontrasignering.

Som statschef medverkar monarken vid regeringsbildningar. Efter råd från företrädare för de politiska partierna uppmanar monarken partiledaren med flesta mandaten bakom sig i Folketinget, för att bilda en regering som därefter tillsätts av monarken.

Dessutom står monarken formellt i spetsen för regeringen vilket innebär att leda det statsråd där antagna lagar undertecknas och därmed blir gällande. Myndig tronföljare deltar också i statsrådet som hålles vid behov och oftast på onsdagar. Statsministern och utrikesministern träffar regelbundet drottningen för att informera om den senaste politiska utvecklingen. Regeringens lag- och beslutsförslag skall föreläggas drottningen innan de behandlas i Folketinget.

Drottningen tar också emot utländska statschefer vid statsbesök och avlägger statsbesök utomlands. Hon tar även emot alla utländska ambassadörer då de avlämnar sina kreditivbrev innan de kan utföra sina uppgifter som ambassadör i landet.

 

Huvuduppgifter

Monarkens viktigaste uppgifter är att representera Danmark i utlandet och vara en galjonsfigur hemma. Den senare uppgiften innebär att acceptera inbjudningar till öppningar, jubiléer o.s.v. Även öppningar utomlands för kommersiella kampanjer har ofta kunglig medverkan. Den kungliga närvaron vid sådana tillfällen är mycket uppskattad av näringslivet.

Dessutom ger drottningen med korta mellanrum offentlig audiens, där medborgarna kan inställa sig personligen för att tacka för ämbetsutnämnelser och tilldelning av ordnar, medaljer och utmärkelser.

 

Offentlig audiens

Drottningen håller offentlig audiens på Christiansborg slott ett antal måndagar under hela året. Då kan medborgare tacka drottningen för att hon deltagit vid en öppning eller ett besök. De som beviljats tilldelning av en orden eller en medalj samt kunglig utnämning kan tacka för detta. Vid ankomsten till Christiansborg slott listar en adjutant personens namn och ärende. Gästen tas därefter emot av kabinettssekreteraren innan man förs in i audiensgemaket där konverasationen med drottningen sker.

 

Kungehusets historia

Den danska monarkin är en av de äldsta i världen. Monarkin kan spåra sin historia tillbaka till Gorm den gamle död ca 958. Kungadömet var i äldre tider en valmonarki, men i praktiken valdes oftast den äldsta sonen till den regerande monarken. I gengäld måste kungen underteckna ett fördrag som reglerade makten mellan sig själv och sitt folk.

Vid införandet av enväldigt styre 1660-1661 ersattes valmonarkin av en ärftlig monarki. I princip blev det manlig förstfödslorätt, men också med möjlighet till kvinnlig succession, som skrevs in i den kungliga förordningen år 1665. Den reglerade även på andra sätt den kungliga familjens inre angelägenheter. Dessa delar av förordningen förblev giltiga även efter det att monarkin genom den demokratiska konstitutionen 5 juni 1849 ändrades från enväldig till konstitutionell.

Genom tronföljarlagen 1853 blev tronföljden rent manlig. Denna reviderades1953 då man återinförde möjligheten till kvinnliga succession, vilket öppnade vägen till tronen för den nuvarande regerande drottningen.

 

Den Oldenborgska ätten

Den raka linjen av den äldre danska kungaätten dog ut 1448 med Christoffer III. Efterföljaren blev samma år Christian af Oldenborg med kunganamnet Christian I. Kungen tillhörde en sidolinje till den ursprungliga ätten och blev nu stamfader till den Oldenborgska kungaätten vars huvudlinje regerade fram till 1863.

Huvudlinjens siste kung på tronen, Frederick VII, dog barnlös och tronen gick därför, enligt successionsordning av år 1853 över till en släkting, prins Christian av Glücksborg, som i en rak linje härstammade från den senaste kungaätten. Prins Christian blev som kung Christian IX stamfader till den nuvarande Glücksborglinjen på den danska tronen.

 

Den Glücksborgska ätten

Christian IX var en av de längst regerande monarker i listan över danska kungar (1863-1906). Kungen fick smeknamnet Europas svärfar, då den äldsta dottern Alexandra gifte sig med Edward VII av England, dottern Dagmar gifte sig med Alexander III av Ryssland och Thyra gifte sig hertig Ernst August av Cumberland.

År 1863 blev hans son William kung av Grekland under namnet Georg I och 1905 blev sonsonen Carl kung Haakon VII av Norge. Det danska kungahuset var således direkt relaterat till många av Europas regerande furstehus.

Frederik VIII regerade kort tid 1906-1912 och efterträddes av sin son Christian X som kom att regera Danmark under de två världskrigen. Kungen är bäst ihågkommen som en ryttarkung då han vid återförening av Sønderjylland med Danmark 1920 red över den gamla gränsen. Hans ridturer genom gatorna i Köpenhamn under de första åren av den tyska ockupationen av Danmark 1940-45 uppskattades också av danskarna.

Christian X dog 1947 och efterträddes av sin son, Frederik IX, som 1935 hade gift sig med den svenska prinsessan Ingrid. De hade tre döttrar. Margareta, nuvarande drottning av Danmark, Benedikte som gifte sig med prins Richard zu Sayn-Wittgenstein-Berleburg och Anne-Marie, som 1964 gifte sig med den sedermera kungen Konstantin II av Grekland.

Vid Frederik IX död 1972 efterträddes han på tronen av sin äldre dotter som drottning Margrethe II.

År 2013 kunde Glücksborgdynastin fira 150 år på den danska tronen.

 

 

 

 

Bildtexter

 

H.M. Drottning Margrethe och H.K.H. Prins Henrik

Fotograf: Jacob Jørgensen

 

 

Hertiginnedömet Gotland

Vid konseljen den 26 februari 2014 informerade kungen att den nyfödda prinsessan ska heta Leonore Lilian Maria. Prinsessan tilldelades samtidigt hertiginnedömet Gotland.

Vid prinsessan Leonores dop bars Gotlands fana med vapnet in i Drottningholms slottskyrka fanbärare som medlemmar i Gotlands nation vid Uppsala universitet.

Gotlands landskapsvapen består av en i blått fält stående vädur av silver med beväring av guld, bärande på en korsprydd stång av guld ett rött baner med bård och fem flikar av guld. Vapnet kröns i likhet med alla landskapsvapen av en hertiglig krona. Vapnet har sitt ursprung i öns sigill från 1200-talet.

Prins Oscar Bernadotte.Senast Gotland hade en hertig var då prins Oscar Carl August vid dopet den 18 december 1859 fick hertigtiteln. Prins Oscar var son till kung Oscar II och drottning Sofia och var prins av Sverige och Norge. Han föddes på Drottningholms slott den 15 november och dog den 4 oktober 1953. Vid födseln fick prinsen även titlarna kunglig höghet och Sveriges arvfurste.

Prinsen som var sjöofficer var då han, efter tjugofem år, avslutade sin tjänst i flottan viceamiral. Han hade ett stort intresse för flottan och deltog i flera långresor. Efter ett par års universitetsstudier vid Uppsala och Kristiania, nuvarande Oslo, kommenderades han till att delta i Vanadis världsomsegling 1883–1885 vilket ansågs vara ett försök att ta hans intresse från hovfröken Ebba Munck af Fulkila, som han förälskat sig i.

Den 29 januari 1888 trolovade han sig dock med Ebba Munck af Fulkila som han vigdes med den 15 mars samma år i S:t Stephenskyrkan i Bournemouth. Eftersom hon inte var av kunglig börd fråntogs han sin arvsrätt till de svenska och norska tronerna samt sina titlar. Han räknades dock fortfarande till det svenska kungahuset och erhöll den icke ärftliga titeln prins Bernadotte.

Drottning Sofias bror, storhertig Adolf av Luxemburg, gav 1892 prins Oscar den adliga titeln greve af Wisborg. Denna ärftliga titel har senare även tilldelats andra svenska prinsar som gift sig icke-kungligt. 1939 meddelades kungligt tillstånd till att samtliga efterkommande kan använda släktnamnet Bernadotte. Ättemedlemmarna skriver sig Bernadotte af Wisborg.

Prinsparet Bernadotte hade fem barn. Ett av barnen vare greve Folke Bernadotte som var vice ordförande för Svenska Röda Korset. Han är känd för att under andra världskrigets slutskede leda flera räddningsaktioner och för att ha organiserat utbyte av krigsfångar. Under ett medlingsuppdrag i Palestina, på uppdrag av FN:s generalförsamling, mördades Folke Bernadotte 1948 i Jerusalem.

 

Visborgs ruinVisborgs slott

Prins Oscar Bernadotte var sedan födseln hertig av Gotland, vilket torde förklara att namnet på den tidigare borgen Visborg (ruin sedan 1645) användes i grevetiteln, trots att den delades ut av Luxemburg.

Visborgs slott var en slotts- och borganläggning. Slottet låg i Visbys sydvästra hörn och började byggas i början av 1400-talet. Uppgifterna om vem som började bygga går isär. Vissa uppger att det var Tyska orden som började uppföra borgen och att Erik av Pommern därefter övertog byggandet. Tyska orden stiftades i Palestina av korsfarare i slutet av 1100-talet och etablerade sig så småningom i Nordeuropa.

Slottsanläggningen var som en egen stad i staden. Inom slottsområdet fanns även en slottskyrka, bageri, frustuga, provianthus, blockhus, vedgård, kanslilokaler samt andra byggnader. Under nära tvåhundra år var Gotland fram till freden i Brömsebro 1645 danskt.

När Skånska kriget bröt ut trettio år senare var slottet ganska förfallet. Vid krigsutbrottet försökte man sätta slottet i stridsdugligt skick. Troligen hann man inte få allt klart innan danskarna 1676 åter kom till ön. Visby föll snart för danskarna och Visborg gav sig utan kamp. Danskarna styrde sedan över ön i tre år. I freden i Lund 1679 fick svenskarna tillbaka Gotland, som sedan dess tillhört Sverige.

Innan danskarna lämnade ön förstörde de så mycket de kunde och när de åkte därifrån låg Visborg i ruiner. De hade i flera månader innan krigsslutet låtit bryta ner och spränga slottet. För det var ju bättre att förstöra slottet än att ge de till fienden.

De följande 30 åren användes slottsruinen för kalkbränning som bland annat användes till att bygga upp Stockholms slott.

Drottningholms slottskyrka

Drottningholms slottskyrka är belägen i slottets norra rundbyggnad. Tessin den yngre slutförde byggnationen i början av 1700-talet, efter faderns (Tessin den äldre) ritningar. Inredningsarbetet utfördes under ledning av Carl Hårleman och 1730 stod kyrkan färdig att tas i bruk.

Kyrkan som sedan dess använts kontinuerligt tillhör den kungliga hovförvaltningen men används av Lovö församling och idag hålls högmässa i slottskyrkan sista söndagen varje månad, då alla är välkomna att delta. Kyrkan har sittplatser för ca 120 personer.

Det finns även möjlighet att boka kapellet för vigslar och dop, eller för en guidad visning.

 

Kyrkans inredning

Altaret står i norrläge mitt emot kungaläktaren. Altartavlan skapades av hovmålaren G.E. Schröder. Den öppna bänkinredningen med mittgången i ostvästlig riktning sattes in 1910-1912. I kyrkan finns en Cahmanorgel med 6 stämmor från 1730.

 

Drottningholms slott

Den allra första slottsbyggnaden lät Johan III uppföra på 1570-talet till sin hustru drottning Katarina Jagelonica. Änkedrottning Hedvig Eleonora köpte slottet 1661 men på nyårsaftonen samma år eldhärjades byggnaden. Hon anlitade arkitekt Nicodemus Tessin d ä för att rita ett nytt slott, vilket kom att bli det nuvarande.

Byggnadsarbetena startade 1662 och det nya slottet stod klart 37 år senare, 1699. Nicodemus Tessin d y fortsatte med arbetet med slottets inredningar efter pappans död, liksom med anläggningen av parken.

 

Slottet som morgongåva

1744 gifte sig prinsessan Lovisa Ulrika av Preussen med den svenske tronföljaren Adolf Fredrik och fick Drottningholms slott i morgongåva. Hon gav arkitekten Carl Hårleman uppdraget att bygga på slottsflyglarna med en våning och barockens röda puts ersattes nu av ljust gult. Från denna period har även värdefulla inredningar bevarats. 1777 blev dock svenska staten tvungen att lösa in slottet på grund av Lovisa Ulrikas stora skulder, men den kungliga dispositionsrätten kvarstod.

 

Världsarvet Drottningholm

Slottet är sedan 1935 statligt byggnadsminne.

Sedan 1991 finns Drottningholm också uppfört på FN-organet Unescos världsarvslista över världens mest skyddsvärda kulturarv som ska bevaras för all framtid. Drottningholms alla byggnader, tillsammans med parken, utgör en samlad och väl bevarad svensk slottsmiljö från 1600- och 1700-talet. Världsarvet Drottningholm omfattar slottet med omgivningar, Drottningholms slottsteater och Kina slott.

Sedan 1981 har kungafamiljen sitt hem på slottet. Stora delar av byggnaden visas för allmänheten.

 

 

 

 

Bildtexter

 

Drottningholms slottskyrka

Foto: Alexis Daflos, Kungl. Hovstaterna

 

Drottningholms slottskyrka med högvakt

 

Predikstolens kläde är broderat av kung Gustaf V. Tekniken är viggsöm, en tidskrävande broderiteknik med diagonala stjälkstygn, som formar ett zigzagmönster.