Prinsessan Leonores dop

Leonore_Serafimerorden

H.K.H. Prinsessan Leonores dop ägde rum i Slottskyrkan på Drottningholms slott söndagen den 8 juni 2014, på dagen ett år efter H.K.H. Prinsessan Madeleine och herr Christopher O’Neills vigsel.

 

Dopklänningen

Prinsessan Leonores dopklänning bars för första gången av prins Gustaf Adolf när han döptes 1906. Dopklänningen har även burits av Gustaf Adolfs syskon (Sigvard, drottning Ingrid, prins Bertil och Carl Johan) samt av prins Gustaf Adolf och prinsessan Sibyllas barn, det vill säga prinsessorna Margaretha, Birgitta, Desirée och Christina samt kungen.

Dopklänningen bars också av kronprinsessan Victoria, prins Carl Philip, prinsessan Madeleine och nu senast av prinsessan Estelle.

Vid prinsessan Margarethas dop 1935 tillkom en cape med mössa av crèmefärgad sidensatin. I fodret på capen har samtliga dopbarns namn och datum broderats.

Dopklänningen är av bomullsbatist och valenciennespets (knypplad spets) med en underklänning i satinvävt siden. Klänningen är kantad med spets vid armhålorna. Till klänningen hör även en tröja av valenciennespets.

Till dopklänningen hör också en dopservett, även den av bomullsbatist med valenciennespets.

 

Dopfunt och dopfat

Vid detta dop användes inte silverdopfunten. I stället användes ett dopbord i skulpterat och förgyllt trä av senbarock typ och som har ben med rikliga dekorationer. På benställningen sitter en liten ängel som bär själva bordsskivan. Dopbordet tros ha utförts av Burchard Prechts verkstad i Stockholm i slutet av 1600-talet.

Dopfatet av silver är tillverkat av Johannes Meijding i Stockholm och är enligt en inskription skänkt till slottskyrkan av drottning Ulrika Eleonora 1728.

 

Prinsessan Eugénies krona

Vid koret fanns prinsessan Eugénies krona. Kronan är utförd 1860 i Stockholm av Edvard Emanuel Petterson med prinsessan Hedvig Elisabet Charlottas krona från 1778 som förlaga. Kronan är av guld med graverad dekor och emaljarbete i svart och gulvitt. Kronan är dekorerad med pärlor, diamanter och diverse färgade stenar. Hätta av blå atlas med kronor och toppornament av guldbleck. Kronan väger 733 gr och ingår i riksregalierna som finns att se i Skattkammaren på Kungliga slottet.

 

Serafimerorden

Från 1778 fram till kungens dop 1946 har svenska prinsar erhållit insignierna för Serafimerorden vid sina dop. Men vid Ordensreformen 1975 tog man bort utdelandet av ordnar till svenska medborgare. 1995 skrevs dock lagen om så att medlemmar av Kungahuset kan få Serafimerorden. Samma år mottog kronprinsessan denna på sin myndighetsdag.

Precis som prinsessan Estelle fick Serafimerorden vid dopet den 22 maj 2012 fick prinsessan Leonore Serafimerorden vid dopet den 8 juni 2014.

Leonore_VapensköldPrinsessparets dotter föddes 20 februari 2014 och H.M. Konungen beslutade förläna henne titeln H.K.H. Prinsessan Leonore, hertiginna av Gotland. Med titeln följer ett heraldiskt vapen och ett namnchiffer (monogram).

Ordföranden har ordet – ur Rojalisten nr 3 2014

I förra numret av Rojalisten hoppades vi att prinsessan Leonores dop skulle ske vid någon av dagarna runt Nationaldagen, pingsthelgen eller på prinsessparets ettåriga bröllopsdag. Vi tyckte också att det kunde vara lämpligt att låta prinsessparet välkomna folket till Öppet Slott på Nationaldagen.

Jag tror inte att dessa våra önskningar var avgörande för valet av dopdag och det faktum att det blev prinsessparet som öppnade slottets portar den 6 juni. Kanske lyckades vi bara vara så pass förutseende att våra förhoppningar infriades.

Det vi inte kunde förutse, eller ens hoppas på, var att den lilla prinsessan Leonore skulle göra sitt första officiella framträdande tryggt vilande i sin mors famn. Vi var många som samlats utanför slottsportarna och det som till en början lät som ett sus i leden övergick snabbt till applåder och ett öronbedövande jubel. Prinsessparet såg mycket glatt och kanske lite överraskat ut över det varma välkomnandet.

Prinsessan Leonores dop i Drottningholms slottskyrka visades under en välregiserad TV-sändning som förutom själva dopakten även visade gästernas ankomst och senare förflyttning till mottagningen på slottet. Själv var jag livligt uppvaktad av journalisters frågor via mail och telefon och deltog i flera TV-studios för att utfrågas och lämna kommentarer om vad ett kungligt prinsessdop betyder för monarkin.

I september är det val till riksdagen och i tidningarna redovisas resultatet av olika enkäter om riksdagsmännens inställning till monarkin. Man kan, minst sagt, ha synpunkter på det urval som används som underlag för pressens enkäter. Det tycks också vara mera intressant för journalister att skriva om detta ämne än att ställa frågor till politiker om vilken politik man tänker föra i för väljarna viktiga frågor. Det är ju ingen hemlighet att en majoritet för monarkins bevarande finns i de partier som ingår i den Alliansledda regeringen. Det gäller därför att lägga sin röst rätt vid höstens val.

Genealogi och heraldik

Med anledning av 200-årsjubileet för Norge som självständigt konungarike anordnas den XXXI internationella kongressen för genealogi och heraldik i Oslo den 13-17 augusti 2014. Kongressens tema blir ”Inverkan på genealogi och heraldik av stora händelser i en nations historia”. Det är också 700 år sedan Oslo blev Norges officiella huvudstad.

Det blir femte gången som en dylik kongress anordnas i ett nordiskt land alltsedan den femte i Stockholm 1960, följd av Köpenhamn 1980, Helsingfors med Åbo 1984 och Uppsala 1992. Förra gången var i Maastricht 2012 och dessförinnan Stuttgart. Den första kongressen hölls i Barcelona 1929. Efter krigsuppehållet återupptogs kongressverksamheten i Rom och Neapel 1953. Förelöpare hade dock varit i Berlin redan 1882 samt i Leipzig och San Francisco 1913.

Kongressen hålls i Fanhallen på Akershus fästning.

För intresserade lämnas ytterligare information på www.congress2014.no

Trekungamötet i Malmö 1914

Gustav V

Haakon VII  Christian X

 

 

 

 

 

 

 

Trekungamötet 1914 var ett möte den 18–19 december 1914. Då samlades de tre nordiska kungarna Christian X av Danmark, Håkon VII av Norge och Gustaf V av Sverige tillsammans med sina utrikesministrar på länsresidenset i Malmö för överläggningar efter första världskrigets utbrott. Ett resultat av mötet blev att man bekräftade sin enighet kring neutralitetslinjen.

Stor uppståndelse rådde i rikets tredje stad veckan före jul 1914. Finklädda slöt invånarna upp i stora skaror för att bese de höga excellenserna. Flaggorna smattrade och orkestrar spelade. Men någon karnevalsstämning var det inte tal om, det var svåra tider. Bara några månader tidigare, den 2 augusti, hade landets alla kyrkklockor ringt till mobilisering. Ett storkrig hade blossat upp i Europa – första världskriget.

Trekungamötet kom till stånd på initiativ av Gustaf V i syfte att, både inåt och utåt, tydligt manifestera nordisk samhörighet och den av regeringen utropade neutraliteten. Han föreslog Stockholm som mötesplats. Norske kung Haakon VII tyckte att Göteborg vore bättre, men Christian X i Danmark föreslog Malmö och så fick det bli. Christian var för övrigt motvillig och måste övertalas av sin regering att ställa upp.

Så här skrev kungen i ett personligt brev till sin danske kollega Christian X:

Min käre Christian.

Dessa rader sänder jag till dig med landshövding Trolle, som du känner sedan gammalt. Min livliga önskan är att med det snaraste få till stånd ett personligt sammanträffande med dig och din bror Carl i och för överläggningar rörande våra gemensamma intressen som neutrala stater. Det är min bestämda åsikt, att vi under det nuvarande allvarsamma läget i Europa måste hålla tillsammans.

Genom ett sådant möte skulle också ett mera vänskapligt förhållande kunna uppnås. Tidpunkten för ett sådant närmande till Norge synes just nu vara den mest lämpliga. Med många hälsningar till hela familjen är jag Din alltid tillgivne gamle vän och onkel.

Gustaf

Av brevet framgår alltså att Gustaf V, förutom en önskan att visa upp en samnordisk neutral hållning i kriget, även ville ta till­fället i akt att tina upp det något frostiga förhållandet till Norge. Den ”Carl” som omnämns i brevet syftar på Christian X:s bror som blev norsk kung under namnet Haakon VII vid unionsupplösningen 1905.

Gustav V tog in på residenset, Christian X inkvarterades hos Carl Herslow i Bikupans palats på Mäster Nilsgatan och Haakon VII fick husrum hos fru Louise Kockum i det röda tegelhuset på hörnet av Västergatan och Mäster Johansgatan. Utanför de kungliga bostäderna vaktade soldater ur Kronprinsens husarer med dragna sablar. De tre utrikesministrarna bodde på hotell Kramer.

Klockan 11.30 fredagen den 18:e var alla samlade i residenset, konferensen tog sin början. Klockan 13 bröt man för lunch, varefter monarkerna ägnade sig åt andra aktiviteter. Som att ta emot folkets jubel — 500 lundastudenter och tusentals malmöbor hade samlats på Stortorget för att beskåda de tre kungarna på residensets balkong. Det var nu tragedin kunde ha inträffat.

Det krävs inte mycket makaber fantasi för att föreställa sig vad som kunde ha inträffat om gångjärnen släppt och balkongen med de tre nordiska monarkerna hade störtat till marken. Nu inträffade inte detta, men det visade sig senare att balkongen hängde endast på några få rostiga gångjärn. Ytterligare ett majestät och tragedin hade varit ett faktum.

Eftermiddagen ägnade sedan monarkerna åt att artighetsvisitera varandra. Men klockan åtta bjöd Gustav V på middag på residenset. Nu anlände inte bara kungarna utan också deras utrikesministrar. Middagen serverades på svenska kronans guldservis från Gustav III:s dagar.

Lördagen inleddes med gudstjänst i S:t Petri kyrka. Kyrkoherde Lysander predikade och talade om trekungamötet som ett under: “Nordens tre konungar, samlade vid samma altare, förenade i samma tankar och böner om Nordens fred och världsfreden.” Efter gudstjänsten besökte monarkerna två av stadens skolor, först Realskolan (nuvarande S:t Petri) och sedan Johannesskolan, stadens största och modernaste folkskola. Vid avskedet från den senare sjöng barnen unisont Du gamla du fria, varefter Gustav V tackade och önskade dem en God Jul. “De´samma tebaks” ropade barnen.

Utrikesministrarna och deras rådgivare hade sammanträtt flitigt och till slut nått enighet kring en kommuniké. Efter gemensam lunch avslutades trekungamötet med att kommunikén skrevs under. Realpolitiskt lämnade mötet inga spår, men symbolvärdet var stort. På lördagskvällen tog man sedan avsked. Christian X for med båt till Köpenhamn, Haakon VII med tåg till Oslo. Sedan Gustav V mött sin hustru, som anlänt från Tyskland, lämnade också det svenska kungaparet Malmö.

I Malmö planeras för ett 100-årsjubileum av 1914. Förutom trekungamötet ägde Baltiska utställningen rum detta år. Men firandet kan komma att ske utan kunglig glans. Ett förslag om att bjuda in de svenska, danska och norska kungahusen till festligheterna 2014 röstades redan i slutet av augusti 2008 ner, med fem röster mot och fyra röster för en kunglig inbjudan, av en socialistisk majoritet i kommunfullmäktige.

Beslutet upprörde många känslor. Kulturnämndens ordförande hävdade dessutom att monarkin var odemokratisk vilket resulterade i en JO-anmälan från oppositionen som menade att samtliga tre länders parlament har beslutat att länderna skall var kungadömen. JO såg dock ingen anledning att gripa in och hade inga synpunkter på vem kommunen vill bjuda in.

 

Den norska monarkin

Ur Rojalisten nr 2 2014

Den norska monarkin har rötter som går mer än tusen år tillbaka i tiden. Harald Hårfager anses vara den första norska kungen. Han förenade Norge till ett rike runt år 890. Från Harald Hårfager och fram till idag har Norge haft mer än 60 namngivna härskare. Dagens kung tillhör ätten Glücksburg som regerar Norge sedan 1905.

Även om Norges historia går långt tillbaka är Norge relativt ungt som självständig nation i modern tid. Från år 1380 Norge var den underlägsna parten i en union med och senare ingående i Danmark. Förbundet med Danmark upplöstes till följd av Napoleonkrigen 1814 då Norge återigen blev en självständig nation med sin egen konstitution. Men efter bara några månader var Norge en del av en union med Sverige. Den här gången som en självständig stat men med en gemensam kung och utrikespolitik. Norge gick ut ur unionen med Sverige 1905 och valde en egen kung med namnet Haakon VII.

Den norska regentlängden

Harald och Sonja_1Den norska regentlängden räknas tillbaka till Harald Hårfager. Fram till nuvarande 64:e regenten Harald V räknas det tidvis in båda danska och svenska regenter.

Harald Hårfagers far, Halvdan svarte, var kung i Vestfold och Oppland. Harald måste ha varit tio år när han tog över riket efter att Halvdan Svarte gick genom isen på Randsfjorden och drunknade. Harald hade dock större ambitioner och bestämde sig för att samla alla små kungadömen i ett rike. Enligt Snorres sagor lovade han att inte klippa sitt hår och skägg innan han hade nått det målet och det var ursprunget till hans smeknamn.

Slaget vid Hafrsfjord räknas som avgörande för sammanslagningen av de så kungadömena. Trots att landet nu var enat under en kung var det långt ifrån stabilt. Ett led i strävan till nationell samling var ”Leidangen” som var ett gemensamt kustförsvar baserat på lokala skepp. Det organiserades av Haralds son Håkon Adelsensfostre. Befolkningen längs kusten blev skyldig att ställa upp med skepp, manskap och proviant. Med tiden omvandlas denna skyldighet till att bli en vanlig skatt till kungen.

Kyrkan

Kristnandet av Norge hade en tydligt nationell sammanhållande funktion. Införandet av kristendomen skedde under lång tid men tillskrivs gärna kung Olav Haraldsson och slaget vid Stikkelstad år 1030. Kungen själv föll i strid, men kristendomen blev landets officiella religion och utveckling av en riksomfattande kyrkoorganisation bidrog till att stärka den enade riket. Efter sin död blev kung Olav kanoniserad och Olav den helige blev därmed en nationell symbol. Hans helgonstatus bidrog till kyrkans påverkansmöjlighet men gav också legitimitet åt Olavs efterkommande och deras anspråk på kronan.

Kyrkan befäste sin makt under 1100-talet genom att skapa fasta biskopssäten och flera kloster. Kröningen av barnkungen Magnus Erlingson år 1163 som var den första i Norge befäste kyrkans centrala ställning. Den unge kungen, som endast hade arvsrätt genom modern, stred om tronen med Sverre Sigurdsson. Han var därför tvungen att stärka sitt anspråk på tronen genom kyrkans välsignelse.

Arv och val

Det norska riket var under medeltiden en ärftlig valmonarki. Den byggde med andra ord på en kombination av arv och val. Alla kungens söner hade lika rätt till tronen och kunde framföra sina anspråk inför tinget. Det var dock det samlade tingets uppgift att välja eller förkasta och det var därmed tinget som gav kungamakten legitimitet.

Tronföljarlagen 1163 ersatte alla kungasöners rätt till tronen med ett kungadöme där den äldste sonen hade arvsrätt. Den nya lagen stadsfästes igen år 1260 då Norge blev ett rent arvkungadöme där kungamakten fördes vidare från far till äldste son.

Unioner

År 1319 avled Haakon V Magnusson utan en manlig arvinge. Dottern Ingeborg var gift med den svenska tronföljaren Erik. Deras son Magnus ärvde således både Norge och Sverige. Detta blev början på många unioner mellan Norge, Sverige och Danmark.

Norge försvagades politiskt och ekonomiskt under 1300-talet, delvis som en följd av digerdöden, och blir successivt den svagare parten i dessa unioner. Från 1536 är Norge ett lydrike under Danmark.

Grundlag och ny union 1814

Året 1814 var kanske det mest händelserika året i Norges historia. I början av året var landet ett lydrike under Danmark och den enväldige kung Frederik VI. Efter nederlag i Napoleonkrigen tvingades Danmark genom Kielfreden avstå Norge till Sverige. Norge vägrade att godkänna avtalet och förklarade sig självständigt.

I slutet av året är Norge en konstitutionell monarki i union med Sverige. Det var några händelserika månader från upplösningen av unionen med Danmark fram till dess den nya unionen med Sverige blir ett faktum. Norge blir åter en självständig stat, har sin egen kung och utarbetar en egen konstitution. Norge måste dock till slut acceptera en ny union med Sverige men den svenske kungen måste acceptera den nya norska grundlagen.

Norsk suveränitet

Inledningsvis ville danske Christian Fredrik i kraft av sin arvsrätt utropa sig till norsk kung. Vid stormansmötet i Eidsvoll den 16 februari lät han sig dock övertalas av professor Georg Sverderups argument. När kung Frederik har avsagt sig Norges tron har suvereniteten gått tilbake till det norska folket som själv måste välja sin kung.

Ny grundlag och kungaval

Christian Frederik kallade in en grundlagsgivande församling . Medan valet av representanter pågick styrde han som regent tillsammans med ett regeringsråd. Den 10 april 1814 samlades Riksförsamlingen i Eidsvoll.

Fram till den 17 maj utarbetades en ny grundlag. Den var för sin tid en ganska liberal och demokratisk författning. Församlingen fastslog också att Norge fortsatt skulle vara en monarki och samma dag valdes Christian Fredrik enhälligt till norsk kung.

Kriget med Sverige

Kronprins Carl Johan vägrade att acceptera Norges självständighet . Han krävde stormakternas stöd för att genomföra bestämmelserna i Kielfördraget . En delegation skickades till Norge för att få kung Christian Frederik att kapitulera, men medlingen misslyckades och den 29 juli gick Carl Johans trupper in i Norge. Den svenska armen slog snabbt ned det norska motståndet och Norge tvingades att be om en vapenvila . Vid förhandlingar i Moss den 14 augusti ingick kung Christian Frederik avtal om att överföra makten till sitt statsråd och lämna landet.

Den 10 oktober 1814, på Bygdø kungsgård, abdikerar kung Christian Fredrik från den norska tronen och lämnar landet den 28 oktober. Christian Fredrik blev senare kung av Danmark där han regerade från 1839 till 1848.

Oscar_IIÄtten Bernadotte

Bernadotteätten regerade Norge från 1818 fram till upplösningen av unionen med Sverige 1905. Carl Johan Bernadotte var den första på Norges tron med det norska kunganamnet Carl III Johan 1818 -1844, i Sverige Carl XIV Johan. Därefter Oscar I 1844-1859 och Carl IV, i Sverige Carl XV, 1859-1872 och till sist Oscar II 1872-1905.

Unionsupplösning 1905

Det var en tvist kring en separat norsk konsulär tjänst som så småningom ledde till unionsupplösningen mellan Norge och Sverige. Det faktum att Norge inte hade sina egna utländska beskickningar, utan var underställt Sverige i utrikespolitiken, var ett tydligt tecken på Norges underlägsenhet i unionen. Med växande nationell känsla blev en egen norsk utrikespolitik den viktigaste frågan.

Stortinget hade godkänt inrättandet av en egen utrikesförvaltning, men kung Oscar II vägrade att sanktionera beslutet vilket ledde till att den norska regeringen avgick. När kungen misslyckades med att utse en ny regering var unionen mellan Norge och Sverige i praktiken bruten. Den 7 juni beslutade stortingen att unionen skulle upplösas.

I samband med unionsupplösningen anhöll Stortinget om kung Oscars tillåtelse till att utse en prins ur Bernadotteätten till nu norsk kung. Förslaget var ämnat som försonande i en situation där relationen mellan Norge och Sverige var mycket ansträngt. Kung Oscar avslog dock erbjudandet.

Dansk prins

Redan innan kung Oscars avslag var en annan prins förd in i diskussionen som en möjlig pretendent. Den lämpliga kandidaten var prins Carl av Danmark. Utrikespolitiska överväganden vägde tungt till hans fördel . Den unge prinsen var gift med den brittiska prinsessan Maud, den blivande kung Edward VII och drottning Alexandras dotter. Englands stöd var mycket viktigt för Norge i den aktuella situationen. Vidare påpekades att paret hade en son som kunde säkra successionen. Prinsens stamtavla kunde spåras tillbaka till Harald Hårfagre och på sin mors sida var han släkt med Bernadotteätten.

Folkvald kung

Under hösten 1905 framfördes ibland krav från olika håll om att införa republik i Norge. Rykten om detta nådde Köpenhamn . Med bakgrund av detta hävdade prinsen att han var villig att acceptera erbjudandet om att bli kung om det var det norska folkets vilja. Det beslutades därför att hålla en folkomröstning om statsformen.

Folkomröstningen ägde rum i november. 259.563 personer röstade för monarkin, medan 69.264 röstade för en republik. Omröstningen gav prinsen ett tydligt mandat från det norska folket. Den 18 november skickade Stortingspresidenten ett telegram till prinsen där han formellt erbjöd tronen. Prinsen accepterade valet och antog namnet Haakon VII. Sonen Alexander fick i framtiden bära namnet Olav.

Självständig nation

Tidigt på morgonen den 25 November1905 seglade den nya kungliga familjen upp i Oslofjorden med det danska kungaskeppet “Dannebrog”. Det var tjock dimma och tung snö. Vid Oscarsborgs fästning gick de över i till norska marinfartyget “Heimdal” och fortsatte in mot huvudstaden.

Statsminister Michelsen hälsar den nye kungen med orden “I nästan 600 år har det norska folket inte haft sin egen kung. Aldrig har han varit helt vår egen. Alltid har vi varit tvungna att dela honom med andra. Aldrig har han haft sitt hem hos oss. Där hemmet är där är också fosterlandet. Nu är det annorlunda. Nu kommer Norges unge kung för att bygga sitt framtida hem i huvudstaden. Vald av ett fritt folk som en fri man för att gå i spetsen för sitt land kommer han vara helt och hållet vår egen. Nu skall norrmännens kung bli den starka symbolen för det ny självständiga Norge”.

Kung Haakon, drottning Maud och kronprins Olav hälsades med salut från Akershus fästning när de kom till Oslo. Över hela staden ringde kyrkklockorna för att markera det landet hade fått sin egen kungafamilj.

Haakon VII avlade ed till författningen i parlamentet den 27 november 1905 och den 22 juni följande år blev kung och drottning krönta och välsignade i Nidarosdomen.

_________________________________________________________________

Bildtexter:

Monumentet ”De tre svärden”, designat av Fritz Røed, restes 1983 till minne av slaget vid Hafrsfjord. Det finns även ett nationalmonument sedan1872 rest vid Haraldshaugen.

Bernadottekungen Oscar II på Norges tron 1872-1905

Kung Harald V och drottning Sonja
Foto: Sølve Sundsbø / Det kongelige hoff

Ordföranden har ordet – ur Rojalisten nr 2 2014

Nyligen var jag inbjuden till en paneldebatt i Uppsala. Ämnet var som vanligt vårt statsskick. Mitt krav var att det skulle finnas en moderator. Det blev Jörgen Ullenhag som skötte uppgiften perfekt. Debatten inleddes av Li Bennich-Björkman, skytteansk professor i vältalighet och statskunskap, vid Uppsala universitet. Min motpart var en republikan från Uppsala. Hans argument mot monarkin var främst arvsrätten inom en enda familj och åtalsimmuniteten. Men även att den stackars Victoria inte har något val där hon sitter instängd i en guldbur. Jag noterar att republikaner tycks ha svårt att använda titeln kronprinsessa.

Hela idéen med monarki är ju just arvsrätten och det var inte svårt för mig att redovisa fördelarna med att en tronföljare föds, uppfostras och skolas in i detta viktiga ämbete på ett naturligt sätt. Jag vågade också påstå att kronprinsessan inte på något sätt känner sig instängd. Då skulle hon inte kunna sköta sina uppgifter med den naturlighet och det stora engagemang som hon nu visar. Dessutom har kronprinsessan ett val även om det känns osannolikt. Hon kan förstås avsäga sig titeln och rätten till tronen.

När det gäller åtalsimmunitet för statschefen så är detta inte unikt för den svenska monarkin. Det är vanligt även i demokratiska republiker. Det var ett faktum som min motpart inte tänkt på utan såg snarast lätt besvärad ut när jag påpekade detta. Därmed bleknade trovärdigheten betydligt i hans argumentering. Mitt försvar för åtalsimmuniteten var också att statschefen knappast skulle kunna begå ett grovt brott utan att det fick konsekvenser. Monarken skulle i så fall vara tvungen att lämna över tronen till tronföljaren.

Under våren och försommaren ser vi fram emot några kungliga högtidsdagar. Prins Carl-Philip fyller 35 år den 13 maj. Prinsessan Desirée och friherre Niclas Silfverskiöld firar guldbröllop den 5 juni och prinsessan Madeleines make Christopfer O’Neill fyller 40 år den 27 juni. Det är väl inte troligt att dessa högtider firas officiellt

Vi hoppas dock få ta del av det kungliga dopet då prinsessan Leonore skall döpas. I skrivande stund är tidpunkten inte offentligjord men dagarna kring Nationaldagen, pingsthelgen och prinsessparets ettåriga bröllopsdag känns som ett lämpligt tillfälle. Varför inte också låta prinsessfamiljen välkomna folket till Öppet Slott på Nationaldagens förmiddag!

Haga slott – ett kungligt hem

En film om Haga slott förr och nu i SVT1 måndag 21/4. Kronprinsessan Victoria öppnar dörrarna till sitt nya hem. Prinsessan Estelle leker i Hagasessornas lekstuga och prinsessan Christina minns sin uppväxt som skildrats i böcker, sånger och journalfilmer.

Även i SVT1 22/4, SVT24 23/4, SVT1 24/4 och SVT1 26/4

Foto: RojF Patrik Åkesson

Ordföranden har ordet – ur Rojalisten nr 1 2014

Nu har vi lämnat det stora jubileumsåret bakom oss med firande av kungens 40 år på tronen, RojF:s 35 år, prinsessbröllop och drottningens 70-årsdag. Under det kommande året finns inte lika många händelser som kommer att firas officiellt. 

En händelse som vi ser fram emot är födseln av prinsessan Madeleines och Christopher O’Neills första barn. Vi hoppas också att barndopet senare kommer att ske i Sverige.

I år fyller prinsessan Estelle 2 år. Det är anledningen till att hon får pryda omslaget av detta nummer av Rojalisten. Den lilla prinsessan tycks redan börja få vana att på ett kavat sätt möta bl.a. fotografer. Kronprinsessparet väljer också noga lämpliga tillfällen då det passar att prinsessan kan närvara. Detta är en bra och naturligt pedagogisk metod att börja inskolningen och träningen inför prinsessans kommande officiella plikter.

Den 6 november förra året inbjöd republikanerna i Malmö/Lund till en debatt om statsskicket under rubriken ”Republik eller Monarki”. Då vi tidigare deltagit i liknande debatter av varierande kvalité tackade vi ja till deltagande under förutsättning att debatten skulle ledas av en moderator. Det verkade inte som om man hade tänkt på detta. Så småningom anlitades en journalist vid Sveriges Radio i Malmö som moderator och samtalsledare.

Undertecknad och Henrik S. Järrel, medlem i RojF och f.d. riksdagsledamot (M) försvarade det monarkiska statsskicket och dess fördelar. Republikförespråkarna representerades av Pers Svensson, journalist vid Sydsvenska dagbladet, och Hillevi Larsson, riksdagsledamot (S) och f.d. ordförande i den republikanska föreningen.

Argumenten för republik var de gamla vanliga och då vi hört dessa tidigare var det inga större problem att argumentera emot dessa. Även om vi inte befann oss på ”hemmaplan” blev det en seriös debatt och argumenten för monarki togs väl emot av delar av publiken. Vid en avslutande frågestund vittnade även en deltagare om att en tidigare tveksamhet om vilket statsskick som är det bästa för Sverige nu hade bytts ut mot en klar övertygelse om att det är monarkin.

Republikanerna betonade att kungens immunitet är ett stort problem i en demokrati. Kungen skulle, enligt republikanerna, kunna begå de grövsta av brott utan att kunna ställas till svars. Vår inställning är att resonemanget faller på sin egen grund då det skulle vara otänkbart att kungen skulle kunna ha ett fortsatt förtroende som statschef efter en sådan händelse. En tronföljare skulle då få ta över tronen.

Henrik S. Järrel påpekade att det inte alls är ovanligt att en statschef har någon form av immunitet under sin ämbetstid. Så är det även i republiker. Republikanerna blev något häpna över detta faktum som man av allt att döma inte tänkt på. Det är lätt att bli förblindad om endast en hatisk inställning till monarkin är det som styr en debattörs tänkande.

Ordföranden har ordet – ur Rojalisten nr 4 2013

Hösten är här och den kungliga familjens medlemmar har åter ett späckat schema efter några veckors sommarledighet.

Även våra valda ombud till Riksdagen har återsamlats och kungen har öppnat Riksmötet. Hela kungafamiljen deltog vid ceremonin. För första gången fanns även Christopfer O’Neill med. I år fanns inga utspel från monarkimotståndare såsom skedde förra året. I strid mot grundlagen och demokratiskt fattade beslut uppmanades då Riksdagens talman att själv öppna Riksmötet och låta kungen stanna hemma. Det bakslag republikanerna drabbades av då ville man tydligen inte upprepa i år utan förblev tysta.

Kulmen i kungens jubileumsfirande, 40 år på tronen – 40 år för Sverige, nåddes i september då regeringen gav middag, Riksdagen gav jubileumskonsert och Te Deum, tacksägelsegudtänst, hölls i slottskyrkan. Stockholms stad bjöd också in alla stockholmare till dans på slottets inre borggård. Naturligtvis deltog kungaparet i dansen. Även Norrbro fylldes av en stor folkmassa som ville hylla kungen. Senare hölls även en mottagning i Rikssalen på dagen 40 år sedan kungen höll sitt trontal från silvertronen. Inbjudna gäster var representanter från riksdag och regering, kommuner och landsting, näringsliv och organisationer, organisationer som kungen är beskyddare för samt de Kungl. Akademierna. Dessutom hade statsministrar och talmän som varit verksamma under kungens 40 år som statschef bjudits in. Både kungen och kronprinsessan höll tal.

Vid öppnandet av utställningen i Rikssalen höll Riksmarskalken tal och sa bl.a. ”Kungen är en symbol för landet. En samlande gestalt som står över partipolitik och särintressen. I en värld av förändring står kungen för kontinuitet – en länk till vår historia.” Argumenten känns igen då jag själv ofta använder dem i olika sammanhang. Även prinsessan Christina, som öppnade utställningen, höll ett personligt och uppskattat tal. Hon belyste det som ofta inte uppmärksammas. Nämligen det arbete med förberedelser, planeringsmöten och långa arbetsdagar som inte syns i den officiella kalendern över kungafamiljens engagemang och aktiviteter.

I december högtidlighåller vi drottning Silvas 70-årsdag. Vem kan tro att vår paranta drottning uppnått denna ålder! Vi återger och beskriver de många olika  områden i vilka drottningen har ett stort engagemang.

Ordföranden har ordet – ur Rojalisten nr 3 2013

I år har vi kunnat glädja oss åt ännu ett kungligt bröllop då prinsessan Madeleine och Christopher O’Neill vigdes i Slottskyrkan. Det var ett mycket vackert brudpar och bruden strålade av lycka. Trots den högtidliga inramningen infann sig en avspänd och familjär stämning. Till detta bidrog inte minst den bedårande söta prinsessan Estelle som omväxlande satt i mammas, pappas eller mormors famnar. Gästernas båtfärd till Drottningholm och den efterföljande festen måste ha givit alla inbjudna många trevliga minnen. Aldrig tidigare har jag sett en gruppbild med brudpar och så många gäster på samma bild som den som togs vid framkomsten till Drottningholm.

Kungaparet fortsätter nu efter sommarledigheten med sina besök i landets alla län m.a.a. av kungens 40 år på tronen. När detta nummer av tidskriften når medlemmarna har firandet under veckoslutet 14-15 september nyss genomförts. Då har även prins Daniel kunnat, kanske lite i skuggan av kungajubileet, fira sin 40-årsdag. Även Rojalistiska Föreningen har då firat sitt 35-års jubileum. Naturligtvis har föreningen traditionsenligt sänt hyllningstelegram till kungen, prinsen och kungaparet i samband med dessa tre begivenheter.

Drottningens 70-årsdag infaller i december och jag räknar med att detta kommer att uppmärksammas av regering och Riksdag. Någon insamling eller önskan från drottningen har ännu inte förts fram men det finns många projekt och organisationer som är tänkbara att skänka en gåva till. Drottningens stora och energiska engagemang i dessa sammanhang förtjänar att uppmärksammas.

Det ryktas att minst två olika böcker om drottningen kommer att ges ut i höst. Den ena av dessa böcker kommer jag troligen inte vilja göra någon reklam för. Syftet lär inte vara att hylla drottningen utan snarare tvärtom. Förmodligen kommer denna bok inte heller att var helt sanningsenlig i sitt innehåll.

Desto mer glädjande är det andra ryktet om en bok som äntligen kommer att visa drottningen som den fina människa hon är och det arbete som hon, offentlig men även till stor del i skym undan, gör för Sverige och för många utsatta grupper i vårt samhälle och utomlands.

I år har vi sett den andra abdikationen på kort tid. I början av juli meddelade kung Albert II av Belgien i ett tal till nationen att han, p.g.a. ålder och vacklande hälsa, ämnade överlämna tronen till kronprins Philippe på nationaldagen den 21 juli. Överlämnandet skedde under högtidliga former och därmed blev Philippe och Mathilde landets nya kungapar. Belgien har nu faktiskt två kungar och tre drottningar.

Stockholmskretsen har meddelat att man i december ej kommer att arrangera något firande av Oskarsdagen. Anledningen är att denna aktivitet skulle infalla alltför nära det nyss firade 35-års jubileet.