Jordaniens monarki

HM Kung Abdullah och Drottning Rania

HM Kung Abdullah och Drottning Rania

Den nuvarande jordanska monarkin bildades 1921. Efter det Osmanska rikets upplösning efter första världskriget tillhörde landet fram till självständigheten 1946 det brittiska Palestinamandatet.

År 1921 delades detta mandat i två delar varvid området öster om Jordanfloden blev emiratet Transjordanien och Abdullah Ibn Hussein insattes som emir. Han far Hussein Ibn Ali från den hashmitiiska dynastin gjorde uppror mot turkarna under första världskriget.

År 1946 erkändes Transjordanien som en självständig stat och emiren upphöjdes till kung.

Jordanien ligger i hjärtat av den arabiska världen och har framträtt som en regional modell för utveckling och välstånd. Landet har enligt konstitutionen ett parlamentariskt system med en ärftlig monarki.

Ett land av kontraster

Jordanien är ett land med stor mångfald, naturskönt och med en unik roll i regionen. Det är en ung nation som bygger på forntida land, hem för ett dussin civilisationer, flera religioner, ett hav av språk, kulturer och traditioner.

Under årtusenden har dussintals civilisationer gjort anspråk på Jordaniens marker, som ligger i hjärtat av gamla handelsvägar som förbinder Europa, Afrika och Asien.

Idag är Jordanien erkänt som en av de mest globaliserade länderna i världen när det gäller politiskt engagemang, ekonomisk integration och medborgarnas kontakter med resten av världen.

År av kraftig ekonomisk utveckling och investeringar i utbildning betalar sig i snabb tillväxt och Jordaniens huvudstad Amman är en modell av landets mångfald. Högteknologiska företag blandas med traditionella hantverkare och glasskyskrapor stiger från bergen. I dalarna nedanför finns ambulerande herdar som fortfarande låter sina hjordar beta.

Jordaniens mångfald, dess unika kombination av modernitet och tradition, gör det mer än en ö av lugn i en turbulent region. Landet är idag är en förebild för stabilitet och välstånd i ett dynamisk nytt Mellanöstern.

Regentlängd

Abdullah I
1921-1951

Talal
1951-1952

Hussein
1952-1999

Abdullah II
1999-

Abdullah I

Den första kungen och grundare av staten Jordanien föddes 1882 i Mecka.

Den blivande kungen levde i en blygsam tillvaro och vistades ofta med ledarna för olika sekter och samhällssektorer för att utveckla relationer med dem. Han tillbringade en stor del av sin tid bland de lokala beduinstammarna. År 1921, organiserade han som emir sin första regering i Amman för Transjordanien.

Under de kommande trettio åren koncentrerade Emir Abdullah sina ansträngningar på statsbyggande. 1928 övervakade han landets första lagstiftande råd och utarbetandet av en konstitution. Ett år senare höll han första parlamentsvalet. Den 22 mars 1946 säkrade Transjordanien sin självständighet och Abdullah kröntes till kung senare samma år.

Kung Abdullah deltog regelbundet fredagsbönen i Al Aqsa-moskén i Jerusalem. Den 20 juli 1951 blev han mördad på trappan till moskén. Hans sonson, Hussein var med honom vid detta tillfälle. En kula träffade även den unge prinsen, men skyddades av en medalj som hans farfar hade fäst på bröstet tidigare samma dag.

Talal

Efter kung Abdullah I:s död besteg hans son Talal tronen. På grund av ohälsa abdikerade kung Talal snart till förmån för Hussein, hans äldste son.

Även om kung Talal:s regeringstid var kort, introducerade han en liberaliserad konstitution för kungariket som gjorde regeringen mer ansvarig inför parlamentet och banade väg för den framtida politiska utvecklingen.

Kung Talal Bin Abdullah dog 1972.

Hussein

När han utropades till kung av Jordanien var han endast 17 år gammal och kunde juridiskt sätt inte ta över kungliga befogenheter. De första månaderna styrdes landet av ett regentråd tills han formellt kröntes den 2 maj 1953 vid en ålder av 18 år.

Efter avslutad grundskola i Amman, studerade han vid Victoria College i Alexandria, Egypten, och Harrow School och Royal Military Academy Sandhurst i Storbritannien.

Kung Hussein anses vara arkitekten bakom det moderna Jordanien. Han var allmänt betraktad som en man av folket. Idag är han ihågkommen med vördnad, som en statsman som guidade Jordanien säkert genom stridigheter och konflikter.

Kung Hussein sade ofta att Jordaniens folk var dess största tillgång, och han arbetade ihärdigt för att förbättra dess levnadsstandard.

Tidigt i hans regeringstid, koncentrerade han sig på att upprätta en ekonomisk och industriell infrastruktur och ökad tillgång till grundläggande tjänster. Han var en skärande promotor för utbildning, bygga skolor i hela kungariket och främja idén om utbildning för alla barn. Under hans regeringstid sköt inskrivningen till grundskolan i höjden och läskunnigheten ökade från 33 procent år 1960 till 85,5 procent år 1996.

Kung Hussein strävade efter att uppnå fred i Mellanöstern.

Abdullah II

Jordaniens kungaparKung Abdullah II antog sina konstitutionella befogenheter som monark den 7 februari 1999 och kröntes den 9 juni samma år. Som ett led i sin fars strävan är välfärden för Jordaniens folk en hörnsten i hans politik för nationell utveckling, regional fred och global samexistens. Kungens särskilda oro för framtiden för Jordanens ungdomar har lagt ungdomens engagemang, utbildning och möjligheter överst på hans dagordning.

Han har övervakat svepande utbildningsreformer, som idag är energigivande i Jordaniens privata sektor och för att förbereda Jordaniens ungdom för global konkurrenskraft och ledarskap.

För att hitta lösningar på Jordaniens stora ekonomiska behov, har kung Abdullah inlett en ny era av strukturella reformer och modernisering, integration med världsekonomin och globaliseringen. Kungen har arbetat med att föra samman den offentliga och den privata sektorn – både inhemska och globala – genom storskaliga gemensamma initiativ som syftar till att möta de akuta utmaningarna i skapandet av nya arbetstillfällen, möjligheter för Jordaniens unga befolkning och minska fattigdomen.

Flaggan

Utformningen av flagga har inte ändrats sedan Jordan blev självständigt 1946. De svarta, vita och gröna fälten representerar de arabiska islamiska dynastierna Umayyad , Abbasid och Fatimid . Den röda triangeln som förbinder flaggans gröna, vita och svarta paneler representerar Hashemitiska familjen. Den heptagonala stjärnan föreställer de första sju verser i Koranen som återges i varje bön.

Al Hussein orden

Denna orden är den högsta hedersbetygelsen i Jordanien. Orden instiftades den 22 juni 1949 för att belöna välvilja och kunna ges till utländska statschefer. Ordensbandet infördes den 23 september 1967.

 

 

 

 

Den luxemburgska monarkin

Storhertigparet av LuxemburgStorhertigdömet Luxemburgs historia är lång och omväxlande. Historien om dynastin sammanfaller med landets. Luxemburg uppstod som ett grevskap under borgen Luxemburg under 900-talet. Under 1200-talets slut nådde grevarna av Luxemburg stort inflytande och 1308 blev en av dem som Henrik VII tysk kung. Hans ätt utslocknade med kejsar Sigismund år 1437.

Huset Luxemburgs stamgods upphöjdes till hertigdöme på 1300-talet. Detta tillföll under mitten av 1400-talet hertigdömet Burgund och efter ett 30-tal år senare huset Habsburg. Vid en delning av huset Habsburgs besittningar tillföll Luxemburg den spanska och senare den österrikiska grenen. Mellan åren 1795 och 1815 tillhörde Luxemburg Frankrike.

Vid Wienkongressen 1815 beslöt stormakterna att bilda storhertigdömet Luxemburg och utsåg den nederländske kungen Vilhelm I till storhertig. Denna personalunion varade till 1890. Då Luxemburg vid den tiden endast tillämpade agnatisk tronföljd kunde drottning Wilhelmina ej bli Luxemburgs statschef. Tronen ärvdes istället av en annan gren av huset Nassau och hertig Adolf efterträdde kung Vilhelm III som storhertig i Luxemburg. Därmed skapades den nuvarande dynastin.

Då storhertig Wilhem IV endast hade döttrar lyckades han få representanthuset att godkänna att hans äldsta dotter i brist på manliga arvtagare skulle utses som presumtiv arvtagare till kronan.

Successionsordningen ändrades slutligen år 2011 då storhertigen meddelade att de interna reglerna i huset Luxemburg-Nassau modifierades för att införa jämställdhet mellan kvinnor och män på tronen. Den nya successionsordningen gäller för första gången till ättlingar till nuvarande storhertigen Henri.

Den brittiska monarkin

Official Diamond Jubilee portrait of HM The Queen and HRH The Duke of Edinburgh photographed in the Centre Room of Buckingham Palace. in this portrait taken to mark the 60th anniversary of The Queen's Accession. The Queen is wearing a state dress by the designer Angela Kelly and the State Diadem crown. She is wearing Queen Victoria's Collet Necklace, worn for Queen Victoria on the occasion of her own Diamond Jubilee. The sash in the blue Garter Riband. The Duke of Edinburgh is wearing Royal Navy ceremonial day dress (admiral of the Fleet) with Garter Sash. Embargoed until 0001am Monday February 6th 2012.

Official Diamond Jubilee portrait of HM The Queen and HRH The Duke of Edinburgh photographed in the Centre Room of Buckingham Palace. in this portrait taken to mark the 60th anniversary of The Queen’s Accession. The Queen is wearing a state dress by the designer Angela Kelly and the State Diadem crown. She is wearing Queen Victoria’s Collet Necklace, worn for Queen Victoria on the occasion of her own Diamond Jubilee. The sash in the blue Garter Riband. The Duke of Edinburgh is wearing Royal Navy ceremonial day dress (admiral of the Fleet) with Garter Sash. Embargoed until 0001am Monday February 6th 2012.

Fram till år 1603 var de engelska och skotska monarkierna separata även om nära kopplingar fanns genom giftermål mellan medlemmar ur de båda kungliga familjerna. Efter det att den skottske kungen Jakob VI även tillträdde som kung James I av England har det varit en monark som regent för Storbritannien.

Under de senaste fyrahundra åren har det skett många förändringar i Storbritanniens monarki. Från slutet av 1800-talet har den verkställande makten hos monarken minskats och mer och mer övergått till parlamentet vilket resulterat i dagens konstitutionella monarki.

Stuartdynastin regerade i England och Skottland 1603-1714, en period som såg en blomstrande hovkultur men också mycket omvälvningar och instabilitet, med pest, brand och krig.

Det var en tid av intensiv religiös debatt och radikal politik. Båda bidrog till ett blodigt inbördeskrig i mitten av sextonhundratalet mellan kronan och parlamentet vilket resulterar i en parlamentarisk seger för Oliver Cromwell och den dramatiska avrättningen av kung Charles I.

Parlamentet deklarerade 1689 att James II abdikerat då man ansåg att han och hans arvingar övergett rätten till kronan genom fortsätta att erkänna den katolska tron.

Det upprättades en kortlivad republik vilket var första gången som landet hade upplevt en sådan händelse.

Återupprättandet av monarkin följdes snart av en ny religiös revolution då William och Mary av Oranien besteg tronen som gemensamma monarker och försvarare av protestantism. De efterföljdes av drottning Anne, den andra av döttrarna till James II.

I samband med de sista Stuartdrottningen Anns död föreskrevs det att endast monarker som försvarar protestantismen kan inneha tronen.

Nästa monark enligt den protestantiska ordningen blev George I av ätten Hannover. En period av oroligheter följde då ättlingar till den avsatte Stuartkungen  James II hotade att erövra tronen. Trots detta blev perioden med Hannoverätten anmärkningsvärt stabil. Detta tillskrivs livslängden på dess kungar. Under perioden mellan åren 1714 och fram till 1837 fanns det bara fem monarker varav George III är en av de längst regerande monarkerna i brittisk historia.

Den politiska stabiliteten och utveckling av den konstitutionella monarkin fortsatte. Det var också under denna period som Storbritannien kom att förvärva en stor del av sitt utländska imperium. Trots förlusten av de amerikanska kolonierna till stor del genom utländska erövring i de olika krigen under århundradet. I slutet av Hannoverperioden omfattade det brittiska imperiet en tredjedel av jordklotet.

Trenden med långlivade monarker fortsatte då drottning Victoria blev den hittills längst regerande monarken i brittisk historia.

Namnet Sachsen-Coburg-Gotha kom till den brittiska kungliga familjen år 1840 genom äktenskapet mellan drottning Victoria och prins Albert av Sachsen-Coburg och Gotha. Drottning Victoria själv förblev medlem av huset av Hannover.

Den enda brittiska monarken av huset av Sachsen-Coburg-Gotha var kung Edward VII som regerade i nio år i början av 1900-talet.

Kung George V ersatte det tyskklingande namnet med Windsor under första världskriget. Namnet Sachsen-Coburg-Gotha lever kvar i andra europeiska monarkier, däribland den nuvarande belgiska kungafamiljen och i de tidigare monarkierna i Portugal och Bulgarien.

Den nuvarande drottningen Elisabeth II har familjeband med de flesta av monarkerna i Europa.

Under nittonhundratalet, har kungar och drottningar i Storbritannien uppfyllt de olika skyldigheterna i den konstitutionella monarkin. En av deras viktigaste uppgifter har varit att fungera som nationella galjonsfigurer och upprätthålla befolkningens moral under de förödande krigen 1914-18 och 1939-45.

Även om hovet i Storbritannien anses vara konservativt har det moderniserats i takt med sammahällets utveckling. Idag används internet och sociala medier för att göra den kungliga familjen tillgänglig för en bredare publik över hela världen.

Kung George V använde det då relativt nya mediet radio för utsändning av sitt jultal. Drottning Elizabeths kröning 1953 var den första i sitt slag som visades i televisionen.

På drottningens inrådan används numera internet för att ge en global publik information om den kungliga familjen. Drottningen fortsätter att ha nära förbindelser med tidigare kolonier genom sin roll som det brittiska samväldets överhuvud.

Den spanska monarkin

© DVirgili

Det spanska kungaparet © DVirgili

Spanien har en spännande och lång historia kantad av fascinerande händelser. Största delen av den iberiska halvön ingick mellan år 200 f.Kr. och år 400 i det romerska riket och många mäktiga minnesmärken – bland annat akvedukten i Segovia, amfiteatrarna i Tarragona och i Mérida – erinrar härom.

Den romerska högkulturen ersattes av den västgotiska som dominerade till 700-talet när den Iberiska halvön invaderades från Nordafrika av morerna. Under det moriska styret skedde ett ekonomiskt, teknologiskt och intellektuellt uppsving med centrum i de sydspanska städerna Granada, Córdoba och Sevilla. Den moriska högkulturen dominerade utvecklingen under en lång period men med början under 1100-talet splittrades det moriska riket och morerna trängdes undan allt längre söderut.

Efter närmare 800 år förlorade morerna sitt sista fäste på den iberiska halvön år 1492. Spaniens kungadömen hade då enats under de katolska regenterna Isabella och Ferdinand. Under deras styre enades landet och den spanska nationalstaten började ta form. Samtidigt inleddes Spaniens egna stormaktsambitioner. Columbus seglade västerut samma år som Granada, det sista moriska fästet föll och en 300-årig spansk maktställning i Latinamerika inleddes.

Nittonhundratalets första hälft präglades av inre instabilitet. År 1931 lämnade kung Alfonso XIII Spanien i landsflykt. Inbördeskriget 1936-39 mellan republikaner och nationalister har beskrivits som ett av de grymmaste i krigens historia. År 1939 var den republikanska sidan besegrad och den segrande generalen, Francisco Franco, landets nye statschef och diktator fram till dennes död 1975 vilken markerade  inledningen till en ny epok. Juan Carlos de Borbón tillträdde som statschef och en snabb utveckling mot dagens Spanien inleddes, bl.a. genom antagandet av en demokratisk konstitution år 1978. Spanien blev 1986 medlem i EU.

Spanska inbördeskriget

Vid kommunalvalen i april 1931 vann republikanska grupper i alla stora städer och dagen efter utropade Katalonien sin självständighet. Kung Alfons XIII avgick och för andra gången blev Spanien republik. Det nyvalda parlamentet inledde en jordreform, skar ner armén och beslagtog kyrkliga egendomar. Regeringens politik gjorde att den förlorade stöd från medelklassen, kyrkan och armén och i parlamentsvalet 1933 vann högern.

När den nya regeringen upphävde reformerna utbröt det oroligheter och fabriksockupationer. I Asturien utbröt ett uppror som slogs ned i oktober 1934 till priset av 3 000 döda och över 30 000 fängslade.

Vid nästa parlamentsval 1936 vann vänstern återigen och införde åter de reformer som högern avskaffat. Under 1936 skedde politiska mord, kyrkbränder, jordockupation och strejker. Den 17 juli 1936 gjorde garnisonen i Melilla uppror och upproret spred sig från garnison till garnison över hela Spanien. Till slut hade ett regelrätt inbördeskrig brutit ut. Ledare för upprorsmakarna, nationalisterna, var general Francisco Franco som lyckades utverka militärhjälp från Italien och Nazityskland. Från hela världen strömmade frivilliga, särskilt till den republikanska sidan. Nationalisterna gick segrande ur kriget våren 1939.

Efter segern i inbördeskriget infördes en fascistisk diktatur som genomförde repressalier mot alla som hade stött republiken. De katalanska, baskiska och galiciska språken undertrycktes. Trots Hitlers vädjanden höll sig Spanien utanför andra världskriget men skickade en division frivilliga till östfronten, den blå divisionen.

Efter kriget var Spanien utfryst och landet blev inte medlem av FN förrän 1955. Under 1960-talet genomgick landet en ekonomisk boom tack vare ekonomiska reformer och den ökande turistindustrin. Franco utsåg också kung Alfonso XIII:s sonson, Juan Carlos till sin arvtagare. Franco hade makten ända till sin död den 20 november 1975.

Kungen införde demokrati

När Juan Carlos tillträtt som kung tog han sig snabbt an uppgiften att införa demokrati. I november 1976 utlystes allmänna val och två år senare infördes en demokratisk författning. Kung Juan Carlos blev mycket respekterad i Spanien för de insatser han gjorde i demokratiseringsarbetet, inte minst då han hindrade ett försök till statskupp i februari 1981.

 

Den Nederländska monarkin

Nederländerna är en konstitutionell monarki sedan 1814. Det innebär att kungens roll är inskriven i konstitutionen. Kungen är statschef och regerar tillsammans med ministrarna i regeringen. Kungen är enligt konstitutionen ordförande i statsrådet. Detta är en rent ceremoniell och symbolisk funktion.

Sedan 1848 är kungen enligt konstitutionen okränkbar. Det innebär att ministrarna är ansvariga inför parlamentet för regeringens politik och kungens handlingar.

Vid en regeringsbildning är det kungen som undertecknar utnämningen av ministrar och svär in dessa. Ministrarna är också politiskt ansvariga för kungens beslut. Detta återspeglas delvis i att kungens undertecknande av lagar och förordningar också undertecknas av en minister.

Dessutom är kungen ordförande för statsrådet och han håller det årliga trontalet.

Kungen är statschef för konungariket Nederländerna som förutom Nederländerna består av länderna Aruba, Curaçao och Saint Martin.

Förutom det formella uppdraget som statschef har kungen en sammanhållande, representativ och stödjande roll.
Kungen förenar människor och grupper och stöder arbetet mellan människor och organisationer som har en enande roll i samhället. Han bidrar till stabilitet i samhället och för kontinuiteten och utvecklingen av landet.
Han representerar också konungariket Nederländerna utomlands. Till exempel ska kungen besök i provinser och kommuner, öarna i Karibien och årligen avlägga statsbesök utomlands och ta emot statschefer som besöker Nederländerna.

Kungen är regelbundet närvarande vid konferenser, fester, minneshögtider och andra officiella evenemang.

Signering av lagar och kungliga förordningar
Enligt grundlagen skall alla lagar och beslut efterparlamentets godkännandeundertecknas avkungen ochden ansvariga ministern för att de skall träda i kraft.

Varje dag skickas officiella dokument till kungen för underskrift. Ministern som har det konstitutionella ansvaret ska därefter sätta sin signatur på dokumentet. Först efter att de båda undertecknat propositionen får den status som lag. Också de kungliga dekreten skall vara undertecknade av båda parterna.
Varje år undertecknar kungen femhundra lagar och förordningar och omkring tre tusen kungliga dekret. Alla dessa handlingar skall vara egenhändigt undertecknad av kungen. Undertecknandet av dokument av någon annan, på uppdrag av kungen, är inte möjligt.
Då kungen är utomlands skickas brådskande dokument elektroniskt och dessa undertecknas elektroniskt av kungen. På så sätt kan en lagstiftningsprocess fortsätta utan avbrott. När kungen återvänt hem undertecknas originaldokumentet.

Tronföljden
Arvsreglerna fastställs i konstitutionen som föreskriver att det äldsta barnet ersätter kungen. Det innebär att det inte finns någon skillnad mellan söner och döttrar i arvsföljden. Om det äldsta barnet inte längre är vid liv, och har legitima ättlingar, går dennes äldsta barn i hans eller hennes ställe.

Prinsessan Catharina-Amalia, prinsessa av Oranien, är den först berättigade till tronföljden, eftersom hon är det äldsta barnet till kung Willem-Alexander.

Abdikation
Även om regenten accepterar ett livslångt regentskap finns möjligheten i Nederländernas konstitution att regenten avstår från tronen genom abdikering. Det håller långsamt på att bli en tradition att regenten lämnar tronen i förtid. Hittills har kung Vilhelm I och drottningarna Wilhelmina, Juliana och Beatrix abdikerat från tronen. Det är regenten som bestämmer tidpunkten för en abdikation och den som står närmast i tronföljden träder in som ny regent.

Bilden: © RVD, foto: Koos Breukel

© Chancellerie du Premier Ministre – Photo Marie-Jo Lafontaine/Marina Cox

Den Belgiska monarkin

Belgien erkändes som ett självständigt land 1830 men monarkin bildades 1831. Leopold I, prins av Sachsen-Coburg och Gotha, avlade den konstitutionella eden den 21 juli 1831 och blev därmed belgarnas förste kung.

Landets institutioners uppgifter och funktion, inklusive den ärftliga monarkin, styrs av konstitutionen. Enligt denna är monarkin ärftlig endast för ättningar till belgarnas förste kung Leopold I.

Bunden av konstitutionen framför alla andra ideologiska och religiösa överväganden, politiska åsikter, debatter och ekonomiska intressen, agerar kungen som en skiljedomare och väktare av landets enhet och självständighet.

Monarkin idag

© Chancellerie du Premier Ministre – Photo Marie-Jo Lafontaine/Marina Cox

© Chancellerie du Premier Ministre – Photo Marie-Jo Lafontaine/Marina Cox

I kungen av Belgiens uppgifter ingår kontakter med ett stort antal företrädare för det belgiska samhället, medlemmar av den federala regeringen, regionala regeringar, parlamentsledamöter och politiska ledare, företrädare för de ekonomiska, sociala, kulturella och vetenskapliga sektorerna samt den akademiska världen.

Kungen och medlemmarna i den kungliga familjen håller också nära kontakt med medborgarna i Belgien och främjar privata och offentliga initiativ som bidrar till att åstadkomma sociala förbättringar.

Kungen och medlemmarna i den kungliga familjen representerar Belgien utomlands på högsta nivå genom statsbesök, handelsdelegationer och deltagande i internationella möten.

Inom det politiska området skall kungen inte utöva personlig makt utan det sker i samarbete med ministrarna. Kungen samverkar med aktörer på den politiska arenan genom att ställa frågor, uttrycka åsikter, lämna förslag, varna och ge uppmuntran.

Kungen utövar sitt inflytande genom dialog med alla aktörer i det politiska beslutsfattandet. Detta gör det möjligt för kungen att regelbundet träffa politiska ledare och representanter för en mängd olika branscher. Dessa kontakter, vars innehåll fortfarande är konfidentiella, är en värdefull informationskälla för honom och ett sätt att låta honom att utöva sitt inflytande.

Betydelsen och effekterna av denna politiska åtgärd av kungen varierar, beroende på omständigheterna och takten i det offentliga livet. Den är och måste vara konstant. Men det finns tillfällen då kungens roll, samtidigt som den är täckt av ministeransvar, uppfattas mycket tydligare, till exempel när en regering bildas.

Ordförandena för de regionala regeringarna och gemenskaperna avlägger ed inför kungen.

Monarkin och folket

Kungens roll och hans stora antal på resor runt om i landet syftar till att förse honom med en klar bild av situationen i riket, pågående projekt och de problem, klagomål, krav och önskningar som framförs av folket. Han rapporterar sedan tillbaka till ministrarna.

Drottningen och andra medlemmar av den kungliga familjen visar också ett stort intresse för olika samhällssektorer, som understryks av deras många besök runt om i landet.

Kungen träffar statsministern varje vecka. Han ger också företräde för medlemmar av den federala regeringen, regionala och lokala myndigheter, parlamentsledamöter och politiska ledare, företrädare för näringslivet, sociala, kulturella och vetenskapliga sektorerna, akademiska och militära beslutsfattare och media, samt högre tjänstemän och regionala och lokala myndigheter.

Kungen tar också emot ett stort antal utländska dignitärer, t.ex. statschefer eller utländska ambassadörer som kommer för att lämna sina kreditivbrev eller för att ta avsked av konungen. Som regel avslöjas inte innehållet i de samtal som försa vid dessa tillfällen. Publik information lämnas dagligen av slottets presstjänst.

Utnämningar och beskydd

Prefixet ”Kunglig” kan kungen ge belgiska föreningar tillåtelse att använda om de har funnits i mer än femtio år. Övriga kriterier som måste beaktas är bl.a. god förvaltning samt att föreningen inte har ett vinstdrivande syfte.

Det finns olika grader av ett kungligt beskydd. Ett permanent högt beskydd från en medlem av den kungliga familjen är en tjänst som beviljas i undantagsfall under en period på två eller fem år till en sammanslutning som har sitt säte i Belgien. Föreningen ansöker om titeln och dess ledning måste vara oklanderlig och drivas av lovvärda icke vinstdrivande syften av sportig, välgörande, kulturell eller vetenskaplig natur.

Ett permanent högt beskydd av kungen eller drottningen går ut vid ett byte av regering. Det av de övriga medlemmarna i den kungliga familjen beviljade höga beskyddet upphör i händelse av en förändring av sammanslutningens status.

En favör som påminner om Kunglig hovleverantör kan ges till företag som erkännande av kvaliteten på en vara eller tjänst som regelbundet leveras till kungen eller drottningen. Listan över dessa företag revideras årligen.

Hedersordförandeskap kan beviljas av en kunglig familjemedlem. Kung Albert II begränsade tidsperioden för ett sådant ordförandeskap till gälla för en period mellan tvår till fem år.

Det finns även särskilda regler för hur ett kungligt namn får användas vid namngivning av offentliga platser som gator, avenyer och torg. I undantagsfall ges även tillåtelse vid namngivning av t.ex. blommor, institutioner, sjukhus, fartyg, flygplan och liknande.

Den ganska exceptionella titeln “särskild representant” kan accepteras av en medlem av den kungliga familjen som svar på en begäran från en internationell humanitär organisation vars huvudsakliga verksamhet är förenlig med ett verksamhetsområde för motsvarande medlem i den kungliga familjen.

 

Den danska monarkin

RegentparetDen danska monarkin är enligt grundlagen konstitutionell, vilket innebär att monarken inte självständigt kan utföra politiska handlingar. Även om monarken undertecknar alla lagar, träder dessa först i kraft när de har försetts med en ministers kontrasignering.

Som statschef medverkar monarken vid regeringsbildningar. Efter råd från företrädare för de politiska partierna uppmanar monarken partiledaren med flesta mandaten bakom sig i Folketinget, för att bilda en regering som därefter tillsätts av monarken.

Dessutom står monarken formellt i spetsen för regeringen vilket innebär att leda det statsråd där antagna lagar undertecknas och därmed blir gällande. Myndig tronföljare deltar också i statsrådet som hålles vid behov och oftast på onsdagar. Statsministern och utrikesministern träffar regelbundet drottningen för att informera om den senaste politiska utvecklingen. Regeringens lag- och beslutsförslag skall föreläggas drottningen innan de behandlas i Folketinget.

Drottningen tar också emot utländska statschefer vid statsbesök och avlägger statsbesök utomlands. Hon tar även emot alla utländska ambassadörer då de avlämnar sina kreditivbrev innan de kan utföra sina uppgifter som ambassadör i landet.

 

Huvuduppgifter

Monarkens viktigaste uppgifter är att representera Danmark i utlandet och vara en galjonsfigur hemma. Den senare uppgiften innebär att acceptera inbjudningar till öppningar, jubiléer o.s.v. Även öppningar utomlands för kommersiella kampanjer har ofta kunglig medverkan. Den kungliga närvaron vid sådana tillfällen är mycket uppskattad av näringslivet.

Dessutom ger drottningen med korta mellanrum offentlig audiens, där medborgarna kan inställa sig personligen för att tacka för ämbetsutnämnelser och tilldelning av ordnar, medaljer och utmärkelser.

 

Offentlig audiens

Drottningen håller offentlig audiens på Christiansborg slott ett antal måndagar under hela året. Då kan medborgare tacka drottningen för att hon deltagit vid en öppning eller ett besök. De som beviljats tilldelning av en orden eller en medalj samt kunglig utnämning kan tacka för detta. Vid ankomsten till Christiansborg slott listar en adjutant personens namn och ärende. Gästen tas därefter emot av kabinettssekreteraren innan man förs in i audiensgemaket där konverasationen med drottningen sker.

 

Kungehusets historia

Den danska monarkin är en av de äldsta i världen. Monarkin kan spåra sin historia tillbaka till Gorm den gamle död ca 958. Kungadömet var i äldre tider en valmonarki, men i praktiken valdes oftast den äldsta sonen till den regerande monarken. I gengäld måste kungen underteckna ett fördrag som reglerade makten mellan sig själv och sitt folk.

Vid införandet av enväldigt styre 1660-1661 ersattes valmonarkin av en ärftlig monarki. I princip blev det manlig förstfödslorätt, men också med möjlighet till kvinnlig succession, som skrevs in i den kungliga förordningen år 1665. Den reglerade även på andra sätt den kungliga familjens inre angelägenheter. Dessa delar av förordningen förblev giltiga även efter det att monarkin genom den demokratiska konstitutionen 5 juni 1849 ändrades från enväldig till konstitutionell.

Genom tronföljarlagen 1853 blev tronföljden rent manlig. Denna reviderades1953 då man återinförde möjligheten till kvinnliga succession, vilket öppnade vägen till tronen för den nuvarande regerande drottningen.

 

Den Oldenborgska ätten

Den raka linjen av den äldre danska kungaätten dog ut 1448 med Christoffer III. Efterföljaren blev samma år Christian af Oldenborg med kunganamnet Christian I. Kungen tillhörde en sidolinje till den ursprungliga ätten och blev nu stamfader till den Oldenborgska kungaätten vars huvudlinje regerade fram till 1863.

Huvudlinjens siste kung på tronen, Frederick VII, dog barnlös och tronen gick därför, enligt successionsordning av år 1853 över till en släkting, prins Christian av Glücksborg, som i en rak linje härstammade från den senaste kungaätten. Prins Christian blev som kung Christian IX stamfader till den nuvarande Glücksborglinjen på den danska tronen.

 

Den Glücksborgska ätten

Christian IX var en av de längst regerande monarker i listan över danska kungar (1863-1906). Kungen fick smeknamnet Europas svärfar, då den äldsta dottern Alexandra gifte sig med Edward VII av England, dottern Dagmar gifte sig med Alexander III av Ryssland och Thyra gifte sig hertig Ernst August av Cumberland.

År 1863 blev hans son William kung av Grekland under namnet Georg I och 1905 blev sonsonen Carl kung Haakon VII av Norge. Det danska kungahuset var således direkt relaterat till många av Europas regerande furstehus.

Frederik VIII regerade kort tid 1906-1912 och efterträddes av sin son Christian X som kom att regera Danmark under de två världskrigen. Kungen är bäst ihågkommen som en ryttarkung då han vid återförening av Sønderjylland med Danmark 1920 red över den gamla gränsen. Hans ridturer genom gatorna i Köpenhamn under de första åren av den tyska ockupationen av Danmark 1940-45 uppskattades också av danskarna.

Christian X dog 1947 och efterträddes av sin son, Frederik IX, som 1935 hade gift sig med den svenska prinsessan Ingrid. De hade tre döttrar. Margareta, nuvarande drottning av Danmark, Benedikte som gifte sig med prins Richard zu Sayn-Wittgenstein-Berleburg och Anne-Marie, som 1964 gifte sig med den sedermera kungen Konstantin II av Grekland.

Vid Frederik IX död 1972 efterträddes han på tronen av sin äldre dotter som drottning Margrethe II.

År 2013 kunde Glücksborgdynastin fira 150 år på den danska tronen.

 

 

 

 

Bildtexter

 

H.M. Drottning Margrethe och H.K.H. Prins Henrik

Fotograf: Jacob Jørgensen

 

 

Den norska monarkin

Ur Rojalisten nr 2 2014

Den norska monarkin har rötter som går mer än tusen år tillbaka i tiden. Harald Hårfager anses vara den första norska kungen. Han förenade Norge till ett rike runt år 890. Från Harald Hårfager och fram till idag har Norge haft mer än 60 namngivna härskare. Dagens kung tillhör ätten Glücksburg som regerar Norge sedan 1905.

Även om Norges historia går långt tillbaka är Norge relativt ungt som självständig nation i modern tid. Från år 1380 Norge var den underlägsna parten i en union med och senare ingående i Danmark. Förbundet med Danmark upplöstes till följd av Napoleonkrigen 1814 då Norge återigen blev en självständig nation med sin egen konstitution. Men efter bara några månader var Norge en del av en union med Sverige. Den här gången som en självständig stat men med en gemensam kung och utrikespolitik. Norge gick ut ur unionen med Sverige 1905 och valde en egen kung med namnet Haakon VII.

Den norska regentlängden

Harald och Sonja_1Den norska regentlängden räknas tillbaka till Harald Hårfager. Fram till nuvarande 64:e regenten Harald V räknas det tidvis in båda danska och svenska regenter.

Harald Hårfagers far, Halvdan svarte, var kung i Vestfold och Oppland. Harald måste ha varit tio år när han tog över riket efter att Halvdan Svarte gick genom isen på Randsfjorden och drunknade. Harald hade dock större ambitioner och bestämde sig för att samla alla små kungadömen i ett rike. Enligt Snorres sagor lovade han att inte klippa sitt hår och skägg innan han hade nått det målet och det var ursprunget till hans smeknamn.

Slaget vid Hafrsfjord räknas som avgörande för sammanslagningen av de så kungadömena. Trots att landet nu var enat under en kung var det långt ifrån stabilt. Ett led i strävan till nationell samling var ”Leidangen” som var ett gemensamt kustförsvar baserat på lokala skepp. Det organiserades av Haralds son Håkon Adelsensfostre. Befolkningen längs kusten blev skyldig att ställa upp med skepp, manskap och proviant. Med tiden omvandlas denna skyldighet till att bli en vanlig skatt till kungen.

Kyrkan

Kristnandet av Norge hade en tydligt nationell sammanhållande funktion. Införandet av kristendomen skedde under lång tid men tillskrivs gärna kung Olav Haraldsson och slaget vid Stikkelstad år 1030. Kungen själv föll i strid, men kristendomen blev landets officiella religion och utveckling av en riksomfattande kyrkoorganisation bidrog till att stärka den enade riket. Efter sin död blev kung Olav kanoniserad och Olav den helige blev därmed en nationell symbol. Hans helgonstatus bidrog till kyrkans påverkansmöjlighet men gav också legitimitet åt Olavs efterkommande och deras anspråk på kronan.

Kyrkan befäste sin makt under 1100-talet genom att skapa fasta biskopssäten och flera kloster. Kröningen av barnkungen Magnus Erlingson år 1163 som var den första i Norge befäste kyrkans centrala ställning. Den unge kungen, som endast hade arvsrätt genom modern, stred om tronen med Sverre Sigurdsson. Han var därför tvungen att stärka sitt anspråk på tronen genom kyrkans välsignelse.

Arv och val

Det norska riket var under medeltiden en ärftlig valmonarki. Den byggde med andra ord på en kombination av arv och val. Alla kungens söner hade lika rätt till tronen och kunde framföra sina anspråk inför tinget. Det var dock det samlade tingets uppgift att välja eller förkasta och det var därmed tinget som gav kungamakten legitimitet.

Tronföljarlagen 1163 ersatte alla kungasöners rätt till tronen med ett kungadöme där den äldste sonen hade arvsrätt. Den nya lagen stadsfästes igen år 1260 då Norge blev ett rent arvkungadöme där kungamakten fördes vidare från far till äldste son.

Unioner

År 1319 avled Haakon V Magnusson utan en manlig arvinge. Dottern Ingeborg var gift med den svenska tronföljaren Erik. Deras son Magnus ärvde således både Norge och Sverige. Detta blev början på många unioner mellan Norge, Sverige och Danmark.

Norge försvagades politiskt och ekonomiskt under 1300-talet, delvis som en följd av digerdöden, och blir successivt den svagare parten i dessa unioner. Från 1536 är Norge ett lydrike under Danmark.

Grundlag och ny union 1814

Året 1814 var kanske det mest händelserika året i Norges historia. I början av året var landet ett lydrike under Danmark och den enväldige kung Frederik VI. Efter nederlag i Napoleonkrigen tvingades Danmark genom Kielfreden avstå Norge till Sverige. Norge vägrade att godkänna avtalet och förklarade sig självständigt.

I slutet av året är Norge en konstitutionell monarki i union med Sverige. Det var några händelserika månader från upplösningen av unionen med Danmark fram till dess den nya unionen med Sverige blir ett faktum. Norge blir åter en självständig stat, har sin egen kung och utarbetar en egen konstitution. Norge måste dock till slut acceptera en ny union med Sverige men den svenske kungen måste acceptera den nya norska grundlagen.

Norsk suveränitet

Inledningsvis ville danske Christian Fredrik i kraft av sin arvsrätt utropa sig till norsk kung. Vid stormansmötet i Eidsvoll den 16 februari lät han sig dock övertalas av professor Georg Sverderups argument. När kung Frederik har avsagt sig Norges tron har suvereniteten gått tilbake till det norska folket som själv måste välja sin kung.

Ny grundlag och kungaval

Christian Frederik kallade in en grundlagsgivande församling . Medan valet av representanter pågick styrde han som regent tillsammans med ett regeringsråd. Den 10 april 1814 samlades Riksförsamlingen i Eidsvoll.

Fram till den 17 maj utarbetades en ny grundlag. Den var för sin tid en ganska liberal och demokratisk författning. Församlingen fastslog också att Norge fortsatt skulle vara en monarki och samma dag valdes Christian Fredrik enhälligt till norsk kung.

Kriget med Sverige

Kronprins Carl Johan vägrade att acceptera Norges självständighet . Han krävde stormakternas stöd för att genomföra bestämmelserna i Kielfördraget . En delegation skickades till Norge för att få kung Christian Frederik att kapitulera, men medlingen misslyckades och den 29 juli gick Carl Johans trupper in i Norge. Den svenska armen slog snabbt ned det norska motståndet och Norge tvingades att be om en vapenvila . Vid förhandlingar i Moss den 14 augusti ingick kung Christian Frederik avtal om att överföra makten till sitt statsråd och lämna landet.

Den 10 oktober 1814, på Bygdø kungsgård, abdikerar kung Christian Fredrik från den norska tronen och lämnar landet den 28 oktober. Christian Fredrik blev senare kung av Danmark där han regerade från 1839 till 1848.

Oscar_IIÄtten Bernadotte

Bernadotteätten regerade Norge från 1818 fram till upplösningen av unionen med Sverige 1905. Carl Johan Bernadotte var den första på Norges tron med det norska kunganamnet Carl III Johan 1818 -1844, i Sverige Carl XIV Johan. Därefter Oscar I 1844-1859 och Carl IV, i Sverige Carl XV, 1859-1872 och till sist Oscar II 1872-1905.

Unionsupplösning 1905

Det var en tvist kring en separat norsk konsulär tjänst som så småningom ledde till unionsupplösningen mellan Norge och Sverige. Det faktum att Norge inte hade sina egna utländska beskickningar, utan var underställt Sverige i utrikespolitiken, var ett tydligt tecken på Norges underlägsenhet i unionen. Med växande nationell känsla blev en egen norsk utrikespolitik den viktigaste frågan.

Stortinget hade godkänt inrättandet av en egen utrikesförvaltning, men kung Oscar II vägrade att sanktionera beslutet vilket ledde till att den norska regeringen avgick. När kungen misslyckades med att utse en ny regering var unionen mellan Norge och Sverige i praktiken bruten. Den 7 juni beslutade stortingen att unionen skulle upplösas.

I samband med unionsupplösningen anhöll Stortinget om kung Oscars tillåtelse till att utse en prins ur Bernadotteätten till nu norsk kung. Förslaget var ämnat som försonande i en situation där relationen mellan Norge och Sverige var mycket ansträngt. Kung Oscar avslog dock erbjudandet.

Dansk prins

Redan innan kung Oscars avslag var en annan prins förd in i diskussionen som en möjlig pretendent. Den lämpliga kandidaten var prins Carl av Danmark. Utrikespolitiska överväganden vägde tungt till hans fördel . Den unge prinsen var gift med den brittiska prinsessan Maud, den blivande kung Edward VII och drottning Alexandras dotter. Englands stöd var mycket viktigt för Norge i den aktuella situationen. Vidare påpekades att paret hade en son som kunde säkra successionen. Prinsens stamtavla kunde spåras tillbaka till Harald Hårfagre och på sin mors sida var han släkt med Bernadotteätten.

Folkvald kung

Under hösten 1905 framfördes ibland krav från olika håll om att införa republik i Norge. Rykten om detta nådde Köpenhamn . Med bakgrund av detta hävdade prinsen att han var villig att acceptera erbjudandet om att bli kung om det var det norska folkets vilja. Det beslutades därför att hålla en folkomröstning om statsformen.

Folkomröstningen ägde rum i november. 259.563 personer röstade för monarkin, medan 69.264 röstade för en republik. Omröstningen gav prinsen ett tydligt mandat från det norska folket. Den 18 november skickade Stortingspresidenten ett telegram till prinsen där han formellt erbjöd tronen. Prinsen accepterade valet och antog namnet Haakon VII. Sonen Alexander fick i framtiden bära namnet Olav.

Självständig nation

Tidigt på morgonen den 25 November1905 seglade den nya kungliga familjen upp i Oslofjorden med det danska kungaskeppet “Dannebrog”. Det var tjock dimma och tung snö. Vid Oscarsborgs fästning gick de över i till norska marinfartyget “Heimdal” och fortsatte in mot huvudstaden.

Statsminister Michelsen hälsar den nye kungen med orden “I nästan 600 år har det norska folket inte haft sin egen kung. Aldrig har han varit helt vår egen. Alltid har vi varit tvungna att dela honom med andra. Aldrig har han haft sitt hem hos oss. Där hemmet är där är också fosterlandet. Nu är det annorlunda. Nu kommer Norges unge kung för att bygga sitt framtida hem i huvudstaden. Vald av ett fritt folk som en fri man för att gå i spetsen för sitt land kommer han vara helt och hållet vår egen. Nu skall norrmännens kung bli den starka symbolen för det ny självständiga Norge”.

Kung Haakon, drottning Maud och kronprins Olav hälsades med salut från Akershus fästning när de kom till Oslo. Över hela staden ringde kyrkklockorna för att markera det landet hade fått sin egen kungafamilj.

Haakon VII avlade ed till författningen i parlamentet den 27 november 1905 och den 22 juni följande år blev kung och drottning krönta och välsignade i Nidarosdomen.

_________________________________________________________________

Bildtexter:

Monumentet ”De tre svärden”, designat av Fritz Røed, restes 1983 till minne av slaget vid Hafrsfjord. Det finns även ett nationalmonument sedan1872 rest vid Haraldshaugen.

Bernadottekungen Oscar II på Norges tron 1872-1905

Kung Harald V och drottning Sonja
Foto: Sølve Sundsbø / Det kongelige hoff