Den spanska monarkin

© DVirgili

Det spanska kungaparet © DVirgili

Spanien har en spännande och lång historia kantad av fascinerande händelser. Största delen av den iberiska halvön ingick mellan år 200 f.Kr. och år 400 i det romerska riket och många mäktiga minnesmärken – bland annat akvedukten i Segovia, amfiteatrarna i Tarragona och i Mérida – erinrar härom.

Den romerska högkulturen ersattes av den västgotiska som dominerade till 700-talet när den Iberiska halvön invaderades från Nordafrika av morerna. Under det moriska styret skedde ett ekonomiskt, teknologiskt och intellektuellt uppsving med centrum i de sydspanska städerna Granada, Córdoba och Sevilla. Den moriska högkulturen dominerade utvecklingen under en lång period men med början under 1100-talet splittrades det moriska riket och morerna trängdes undan allt längre söderut.

Efter närmare 800 år förlorade morerna sitt sista fäste på den iberiska halvön år 1492. Spaniens kungadömen hade då enats under de katolska regenterna Isabella och Ferdinand. Under deras styre enades landet och den spanska nationalstaten började ta form. Samtidigt inleddes Spaniens egna stormaktsambitioner. Columbus seglade västerut samma år som Granada, det sista moriska fästet föll och en 300-årig spansk maktställning i Latinamerika inleddes.

Nittonhundratalets första hälft präglades av inre instabilitet. År 1931 lämnade kung Alfonso XIII Spanien i landsflykt. Inbördeskriget 1936-39 mellan republikaner och nationalister har beskrivits som ett av de grymmaste i krigens historia. År 1939 var den republikanska sidan besegrad och den segrande generalen, Francisco Franco, landets nye statschef och diktator fram till dennes död 1975 vilken markerade  inledningen till en ny epok. Juan Carlos de Borbón tillträdde som statschef och en snabb utveckling mot dagens Spanien inleddes, bl.a. genom antagandet av en demokratisk konstitution år 1978. Spanien blev 1986 medlem i EU.

Spanska inbördeskriget

Vid kommunalvalen i april 1931 vann republikanska grupper i alla stora städer och dagen efter utropade Katalonien sin självständighet. Kung Alfons XIII avgick och för andra gången blev Spanien republik. Det nyvalda parlamentet inledde en jordreform, skar ner armén och beslagtog kyrkliga egendomar. Regeringens politik gjorde att den förlorade stöd från medelklassen, kyrkan och armén och i parlamentsvalet 1933 vann högern.

När den nya regeringen upphävde reformerna utbröt det oroligheter och fabriksockupationer. I Asturien utbröt ett uppror som slogs ned i oktober 1934 till priset av 3 000 döda och över 30 000 fängslade.

Vid nästa parlamentsval 1936 vann vänstern återigen och införde åter de reformer som högern avskaffat. Under 1936 skedde politiska mord, kyrkbränder, jordockupation och strejker. Den 17 juli 1936 gjorde garnisonen i Melilla uppror och upproret spred sig från garnison till garnison över hela Spanien. Till slut hade ett regelrätt inbördeskrig brutit ut. Ledare för upprorsmakarna, nationalisterna, var general Francisco Franco som lyckades utverka militärhjälp från Italien och Nazityskland. Från hela världen strömmade frivilliga, särskilt till den republikanska sidan. Nationalisterna gick segrande ur kriget våren 1939.

Efter segern i inbördeskriget infördes en fascistisk diktatur som genomförde repressalier mot alla som hade stött republiken. De katalanska, baskiska och galiciska språken undertrycktes. Trots Hitlers vädjanden höll sig Spanien utanför andra världskriget men skickade en division frivilliga till östfronten, den blå divisionen.

Efter kriget var Spanien utfryst och landet blev inte medlem av FN förrän 1955. Under 1960-talet genomgick landet en ekonomisk boom tack vare ekonomiska reformer och den ökande turistindustrin. Franco utsåg också kung Alfonso XIII:s sonson, Juan Carlos till sin arvtagare. Franco hade makten ända till sin död den 20 november 1975.

Kungen införde demokrati

När Juan Carlos tillträtt som kung tog han sig snabbt an uppgiften att införa demokrati. I november 1976 utlystes allmänna val och två år senare infördes en demokratisk författning. Kung Juan Carlos blev mycket respekterad i Spanien för de insatser han gjorde i demokratiseringsarbetet, inte minst då han hindrade ett försök till statskupp i februari 1981.

 

Den Nederländska monarkin

Nederländerna är en konstitutionell monarki sedan 1814. Det innebär att kungens roll är inskriven i konstitutionen. Kungen är statschef och regerar tillsammans med ministrarna i regeringen. Kungen är enligt konstitutionen ordförande i statsrådet. Detta är en rent ceremoniell och symbolisk funktion.

Sedan 1848 är kungen enligt konstitutionen okränkbar. Det innebär att ministrarna är ansvariga inför parlamentet för regeringens politik och kungens handlingar.

Vid en regeringsbildning är det kungen som undertecknar utnämningen av ministrar och svär in dessa. Ministrarna är också politiskt ansvariga för kungens beslut. Detta återspeglas delvis i att kungens undertecknande av lagar och förordningar också undertecknas av en minister.

Dessutom är kungen ordförande för statsrådet och han håller det årliga trontalet.

Kungen är statschef för konungariket Nederländerna som förutom Nederländerna består av länderna Aruba, Curaçao och Saint Martin.

Förutom det formella uppdraget som statschef har kungen en sammanhållande, representativ och stödjande roll.
Kungen förenar människor och grupper och stöder arbetet mellan människor och organisationer som har en enande roll i samhället. Han bidrar till stabilitet i samhället och för kontinuiteten och utvecklingen av landet.
Han representerar också konungariket Nederländerna utomlands. Till exempel ska kungen besök i provinser och kommuner, öarna i Karibien och årligen avlägga statsbesök utomlands och ta emot statschefer som besöker Nederländerna.

Kungen är regelbundet närvarande vid konferenser, fester, minneshögtider och andra officiella evenemang.

Signering av lagar och kungliga förordningar
Enligt grundlagen skall alla lagar och beslut efterparlamentets godkännandeundertecknas avkungen ochden ansvariga ministern för att de skall träda i kraft.

Varje dag skickas officiella dokument till kungen för underskrift. Ministern som har det konstitutionella ansvaret ska därefter sätta sin signatur på dokumentet. Först efter att de båda undertecknat propositionen får den status som lag. Också de kungliga dekreten skall vara undertecknade av båda parterna.
Varje år undertecknar kungen femhundra lagar och förordningar och omkring tre tusen kungliga dekret. Alla dessa handlingar skall vara egenhändigt undertecknad av kungen. Undertecknandet av dokument av någon annan, på uppdrag av kungen, är inte möjligt.
Då kungen är utomlands skickas brådskande dokument elektroniskt och dessa undertecknas elektroniskt av kungen. På så sätt kan en lagstiftningsprocess fortsätta utan avbrott. När kungen återvänt hem undertecknas originaldokumentet.

Tronföljden
Arvsreglerna fastställs i konstitutionen som föreskriver att det äldsta barnet ersätter kungen. Det innebär att det inte finns någon skillnad mellan söner och döttrar i arvsföljden. Om det äldsta barnet inte längre är vid liv, och har legitima ättlingar, går dennes äldsta barn i hans eller hennes ställe.

Prinsessan Catharina-Amalia, prinsessa av Oranien, är den först berättigade till tronföljden, eftersom hon är det äldsta barnet till kung Willem-Alexander.

Abdikation
Även om regenten accepterar ett livslångt regentskap finns möjligheten i Nederländernas konstitution att regenten avstår från tronen genom abdikering. Det håller långsamt på att bli en tradition att regenten lämnar tronen i förtid. Hittills har kung Vilhelm I och drottningarna Wilhelmina, Juliana och Beatrix abdikerat från tronen. Det är regenten som bestämmer tidpunkten för en abdikation och den som står närmast i tronföljden träder in som ny regent.

Bilden: © RVD, foto: Koos Breukel

© Chancellerie du Premier Ministre – Photo Marie-Jo Lafontaine/Marina Cox

Den Belgiska monarkin

Belgien erkändes som ett självständigt land 1830 men monarkin bildades 1831. Leopold I, prins av Sachsen-Coburg och Gotha, avlade den konstitutionella eden den 21 juli 1831 och blev därmed belgarnas förste kung.

Landets institutioners uppgifter och funktion, inklusive den ärftliga monarkin, styrs av konstitutionen. Enligt denna är monarkin ärftlig endast för ättningar till belgarnas förste kung Leopold I.

Bunden av konstitutionen framför alla andra ideologiska och religiösa överväganden, politiska åsikter, debatter och ekonomiska intressen, agerar kungen som en skiljedomare och väktare av landets enhet och självständighet.

Monarkin idag

© Chancellerie du Premier Ministre – Photo Marie-Jo Lafontaine/Marina Cox

© Chancellerie du Premier Ministre – Photo Marie-Jo Lafontaine/Marina Cox

I kungen av Belgiens uppgifter ingår kontakter med ett stort antal företrädare för det belgiska samhället, medlemmar av den federala regeringen, regionala regeringar, parlamentsledamöter och politiska ledare, företrädare för de ekonomiska, sociala, kulturella och vetenskapliga sektorerna samt den akademiska världen.

Kungen och medlemmarna i den kungliga familjen håller också nära kontakt med medborgarna i Belgien och främjar privata och offentliga initiativ som bidrar till att åstadkomma sociala förbättringar.

Kungen och medlemmarna i den kungliga familjen representerar Belgien utomlands på högsta nivå genom statsbesök, handelsdelegationer och deltagande i internationella möten.

Inom det politiska området skall kungen inte utöva personlig makt utan det sker i samarbete med ministrarna. Kungen samverkar med aktörer på den politiska arenan genom att ställa frågor, uttrycka åsikter, lämna förslag, varna och ge uppmuntran.

Kungen utövar sitt inflytande genom dialog med alla aktörer i det politiska beslutsfattandet. Detta gör det möjligt för kungen att regelbundet träffa politiska ledare och representanter för en mängd olika branscher. Dessa kontakter, vars innehåll fortfarande är konfidentiella, är en värdefull informationskälla för honom och ett sätt att låta honom att utöva sitt inflytande.

Betydelsen och effekterna av denna politiska åtgärd av kungen varierar, beroende på omständigheterna och takten i det offentliga livet. Den är och måste vara konstant. Men det finns tillfällen då kungens roll, samtidigt som den är täckt av ministeransvar, uppfattas mycket tydligare, till exempel när en regering bildas.

Ordförandena för de regionala regeringarna och gemenskaperna avlägger ed inför kungen.

Monarkin och folket

Kungens roll och hans stora antal på resor runt om i landet syftar till att förse honom med en klar bild av situationen i riket, pågående projekt och de problem, klagomål, krav och önskningar som framförs av folket. Han rapporterar sedan tillbaka till ministrarna.

Drottningen och andra medlemmar av den kungliga familjen visar också ett stort intresse för olika samhällssektorer, som understryks av deras många besök runt om i landet.

Kungen träffar statsministern varje vecka. Han ger också företräde för medlemmar av den federala regeringen, regionala och lokala myndigheter, parlamentsledamöter och politiska ledare, företrädare för näringslivet, sociala, kulturella och vetenskapliga sektorerna, akademiska och militära beslutsfattare och media, samt högre tjänstemän och regionala och lokala myndigheter.

Kungen tar också emot ett stort antal utländska dignitärer, t.ex. statschefer eller utländska ambassadörer som kommer för att lämna sina kreditivbrev eller för att ta avsked av konungen. Som regel avslöjas inte innehållet i de samtal som försa vid dessa tillfällen. Publik information lämnas dagligen av slottets presstjänst.

Utnämningar och beskydd

Prefixet ”Kunglig” kan kungen ge belgiska föreningar tillåtelse att använda om de har funnits i mer än femtio år. Övriga kriterier som måste beaktas är bl.a. god förvaltning samt att föreningen inte har ett vinstdrivande syfte.

Det finns olika grader av ett kungligt beskydd. Ett permanent högt beskydd från en medlem av den kungliga familjen är en tjänst som beviljas i undantagsfall under en period på två eller fem år till en sammanslutning som har sitt säte i Belgien. Föreningen ansöker om titeln och dess ledning måste vara oklanderlig och drivas av lovvärda icke vinstdrivande syften av sportig, välgörande, kulturell eller vetenskaplig natur.

Ett permanent högt beskydd av kungen eller drottningen går ut vid ett byte av regering. Det av de övriga medlemmarna i den kungliga familjen beviljade höga beskyddet upphör i händelse av en förändring av sammanslutningens status.

En favör som påminner om Kunglig hovleverantör kan ges till företag som erkännande av kvaliteten på en vara eller tjänst som regelbundet leveras till kungen eller drottningen. Listan över dessa företag revideras årligen.

Hedersordförandeskap kan beviljas av en kunglig familjemedlem. Kung Albert II begränsade tidsperioden för ett sådant ordförandeskap till gälla för en period mellan tvår till fem år.

Det finns även särskilda regler för hur ett kungligt namn får användas vid namngivning av offentliga platser som gator, avenyer och torg. I undantagsfall ges även tillåtelse vid namngivning av t.ex. blommor, institutioner, sjukhus, fartyg, flygplan och liknande.

Den ganska exceptionella titeln “särskild representant” kan accepteras av en medlem av den kungliga familjen som svar på en begäran från en internationell humanitär organisation vars huvudsakliga verksamhet är förenlig med ett verksamhetsområde för motsvarande medlem i den kungliga familjen.

 

Den danska monarkin

RegentparetDen danska monarkin är enligt grundlagen konstitutionell, vilket innebär att monarken inte självständigt kan utföra politiska handlingar. Även om monarken undertecknar alla lagar, träder dessa först i kraft när de har försetts med en ministers kontrasignering.

Som statschef medverkar monarken vid regeringsbildningar. Efter råd från företrädare för de politiska partierna uppmanar monarken partiledaren med flesta mandaten bakom sig i Folketinget, för att bilda en regering som därefter tillsätts av monarken.

Dessutom står monarken formellt i spetsen för regeringen vilket innebär att leda det statsråd där antagna lagar undertecknas och därmed blir gällande. Myndig tronföljare deltar också i statsrådet som hålles vid behov och oftast på onsdagar. Statsministern och utrikesministern träffar regelbundet drottningen för att informera om den senaste politiska utvecklingen. Regeringens lag- och beslutsförslag skall föreläggas drottningen innan de behandlas i Folketinget.

Drottningen tar också emot utländska statschefer vid statsbesök och avlägger statsbesök utomlands. Hon tar även emot alla utländska ambassadörer då de avlämnar sina kreditivbrev innan de kan utföra sina uppgifter som ambassadör i landet.

 

Huvuduppgifter

Monarkens viktigaste uppgifter är att representera Danmark i utlandet och vara en galjonsfigur hemma. Den senare uppgiften innebär att acceptera inbjudningar till öppningar, jubiléer o.s.v. Även öppningar utomlands för kommersiella kampanjer har ofta kunglig medverkan. Den kungliga närvaron vid sådana tillfällen är mycket uppskattad av näringslivet.

Dessutom ger drottningen med korta mellanrum offentlig audiens, där medborgarna kan inställa sig personligen för att tacka för ämbetsutnämnelser och tilldelning av ordnar, medaljer och utmärkelser.

 

Offentlig audiens

Drottningen håller offentlig audiens på Christiansborg slott ett antal måndagar under hela året. Då kan medborgare tacka drottningen för att hon deltagit vid en öppning eller ett besök. De som beviljats tilldelning av en orden eller en medalj samt kunglig utnämning kan tacka för detta. Vid ankomsten till Christiansborg slott listar en adjutant personens namn och ärende. Gästen tas därefter emot av kabinettssekreteraren innan man förs in i audiensgemaket där konverasationen med drottningen sker.

 

Kungehusets historia

Den danska monarkin är en av de äldsta i världen. Monarkin kan spåra sin historia tillbaka till Gorm den gamle död ca 958. Kungadömet var i äldre tider en valmonarki, men i praktiken valdes oftast den äldsta sonen till den regerande monarken. I gengäld måste kungen underteckna ett fördrag som reglerade makten mellan sig själv och sitt folk.

Vid införandet av enväldigt styre 1660-1661 ersattes valmonarkin av en ärftlig monarki. I princip blev det manlig förstfödslorätt, men också med möjlighet till kvinnlig succession, som skrevs in i den kungliga förordningen år 1665. Den reglerade även på andra sätt den kungliga familjens inre angelägenheter. Dessa delar av förordningen förblev giltiga även efter det att monarkin genom den demokratiska konstitutionen 5 juni 1849 ändrades från enväldig till konstitutionell.

Genom tronföljarlagen 1853 blev tronföljden rent manlig. Denna reviderades1953 då man återinförde möjligheten till kvinnliga succession, vilket öppnade vägen till tronen för den nuvarande regerande drottningen.

 

Den Oldenborgska ätten

Den raka linjen av den äldre danska kungaätten dog ut 1448 med Christoffer III. Efterföljaren blev samma år Christian af Oldenborg med kunganamnet Christian I. Kungen tillhörde en sidolinje till den ursprungliga ätten och blev nu stamfader till den Oldenborgska kungaätten vars huvudlinje regerade fram till 1863.

Huvudlinjens siste kung på tronen, Frederick VII, dog barnlös och tronen gick därför, enligt successionsordning av år 1853 över till en släkting, prins Christian av Glücksborg, som i en rak linje härstammade från den senaste kungaätten. Prins Christian blev som kung Christian IX stamfader till den nuvarande Glücksborglinjen på den danska tronen.

 

Den Glücksborgska ätten

Christian IX var en av de längst regerande monarker i listan över danska kungar (1863-1906). Kungen fick smeknamnet Europas svärfar, då den äldsta dottern Alexandra gifte sig med Edward VII av England, dottern Dagmar gifte sig med Alexander III av Ryssland och Thyra gifte sig hertig Ernst August av Cumberland.

År 1863 blev hans son William kung av Grekland under namnet Georg I och 1905 blev sonsonen Carl kung Haakon VII av Norge. Det danska kungahuset var således direkt relaterat till många av Europas regerande furstehus.

Frederik VIII regerade kort tid 1906-1912 och efterträddes av sin son Christian X som kom att regera Danmark under de två världskrigen. Kungen är bäst ihågkommen som en ryttarkung då han vid återförening av Sønderjylland med Danmark 1920 red över den gamla gränsen. Hans ridturer genom gatorna i Köpenhamn under de första åren av den tyska ockupationen av Danmark 1940-45 uppskattades också av danskarna.

Christian X dog 1947 och efterträddes av sin son, Frederik IX, som 1935 hade gift sig med den svenska prinsessan Ingrid. De hade tre döttrar. Margareta, nuvarande drottning av Danmark, Benedikte som gifte sig med prins Richard zu Sayn-Wittgenstein-Berleburg och Anne-Marie, som 1964 gifte sig med den sedermera kungen Konstantin II av Grekland.

Vid Frederik IX död 1972 efterträddes han på tronen av sin äldre dotter som drottning Margrethe II.

År 2013 kunde Glücksborgdynastin fira 150 år på den danska tronen.

 

 

 

 

Bildtexter

 

H.M. Drottning Margrethe och H.K.H. Prins Henrik

Fotograf: Jacob Jørgensen

 

 

Den norska monarkin

Ur Rojalisten nr 2 2014

Den norska monarkin har rötter som går mer än tusen år tillbaka i tiden. Harald Hårfager anses vara den första norska kungen. Han förenade Norge till ett rike runt år 890. Från Harald Hårfager och fram till idag har Norge haft mer än 60 namngivna härskare. Dagens kung tillhör ätten Glücksburg som regerar Norge sedan 1905.

Även om Norges historia går långt tillbaka är Norge relativt ungt som självständig nation i modern tid. Från år 1380 Norge var den underlägsna parten i en union med och senare ingående i Danmark. Förbundet med Danmark upplöstes till följd av Napoleonkrigen 1814 då Norge återigen blev en självständig nation med sin egen konstitution. Men efter bara några månader var Norge en del av en union med Sverige. Den här gången som en självständig stat men med en gemensam kung och utrikespolitik. Norge gick ut ur unionen med Sverige 1905 och valde en egen kung med namnet Haakon VII.

Den norska regentlängden

Harald och Sonja_1Den norska regentlängden räknas tillbaka till Harald Hårfager. Fram till nuvarande 64:e regenten Harald V räknas det tidvis in båda danska och svenska regenter.

Harald Hårfagers far, Halvdan svarte, var kung i Vestfold och Oppland. Harald måste ha varit tio år när han tog över riket efter att Halvdan Svarte gick genom isen på Randsfjorden och drunknade. Harald hade dock större ambitioner och bestämde sig för att samla alla små kungadömen i ett rike. Enligt Snorres sagor lovade han att inte klippa sitt hår och skägg innan han hade nått det målet och det var ursprunget till hans smeknamn.

Slaget vid Hafrsfjord räknas som avgörande för sammanslagningen av de så kungadömena. Trots att landet nu var enat under en kung var det långt ifrån stabilt. Ett led i strävan till nationell samling var ”Leidangen” som var ett gemensamt kustförsvar baserat på lokala skepp. Det organiserades av Haralds son Håkon Adelsensfostre. Befolkningen längs kusten blev skyldig att ställa upp med skepp, manskap och proviant. Med tiden omvandlas denna skyldighet till att bli en vanlig skatt till kungen.

Kyrkan

Kristnandet av Norge hade en tydligt nationell sammanhållande funktion. Införandet av kristendomen skedde under lång tid men tillskrivs gärna kung Olav Haraldsson och slaget vid Stikkelstad år 1030. Kungen själv föll i strid, men kristendomen blev landets officiella religion och utveckling av en riksomfattande kyrkoorganisation bidrog till att stärka den enade riket. Efter sin död blev kung Olav kanoniserad och Olav den helige blev därmed en nationell symbol. Hans helgonstatus bidrog till kyrkans påverkansmöjlighet men gav också legitimitet åt Olavs efterkommande och deras anspråk på kronan.

Kyrkan befäste sin makt under 1100-talet genom att skapa fasta biskopssäten och flera kloster. Kröningen av barnkungen Magnus Erlingson år 1163 som var den första i Norge befäste kyrkans centrala ställning. Den unge kungen, som endast hade arvsrätt genom modern, stred om tronen med Sverre Sigurdsson. Han var därför tvungen att stärka sitt anspråk på tronen genom kyrkans välsignelse.

Arv och val

Det norska riket var under medeltiden en ärftlig valmonarki. Den byggde med andra ord på en kombination av arv och val. Alla kungens söner hade lika rätt till tronen och kunde framföra sina anspråk inför tinget. Det var dock det samlade tingets uppgift att välja eller förkasta och det var därmed tinget som gav kungamakten legitimitet.

Tronföljarlagen 1163 ersatte alla kungasöners rätt till tronen med ett kungadöme där den äldste sonen hade arvsrätt. Den nya lagen stadsfästes igen år 1260 då Norge blev ett rent arvkungadöme där kungamakten fördes vidare från far till äldste son.

Unioner

År 1319 avled Haakon V Magnusson utan en manlig arvinge. Dottern Ingeborg var gift med den svenska tronföljaren Erik. Deras son Magnus ärvde således både Norge och Sverige. Detta blev början på många unioner mellan Norge, Sverige och Danmark.

Norge försvagades politiskt och ekonomiskt under 1300-talet, delvis som en följd av digerdöden, och blir successivt den svagare parten i dessa unioner. Från 1536 är Norge ett lydrike under Danmark.

Grundlag och ny union 1814

Året 1814 var kanske det mest händelserika året i Norges historia. I början av året var landet ett lydrike under Danmark och den enväldige kung Frederik VI. Efter nederlag i Napoleonkrigen tvingades Danmark genom Kielfreden avstå Norge till Sverige. Norge vägrade att godkänna avtalet och förklarade sig självständigt.

I slutet av året är Norge en konstitutionell monarki i union med Sverige. Det var några händelserika månader från upplösningen av unionen med Danmark fram till dess den nya unionen med Sverige blir ett faktum. Norge blir åter en självständig stat, har sin egen kung och utarbetar en egen konstitution. Norge måste dock till slut acceptera en ny union med Sverige men den svenske kungen måste acceptera den nya norska grundlagen.

Norsk suveränitet

Inledningsvis ville danske Christian Fredrik i kraft av sin arvsrätt utropa sig till norsk kung. Vid stormansmötet i Eidsvoll den 16 februari lät han sig dock övertalas av professor Georg Sverderups argument. När kung Frederik har avsagt sig Norges tron har suvereniteten gått tilbake till det norska folket som själv måste välja sin kung.

Ny grundlag och kungaval

Christian Frederik kallade in en grundlagsgivande församling . Medan valet av representanter pågick styrde han som regent tillsammans med ett regeringsråd. Den 10 april 1814 samlades Riksförsamlingen i Eidsvoll.

Fram till den 17 maj utarbetades en ny grundlag. Den var för sin tid en ganska liberal och demokratisk författning. Församlingen fastslog också att Norge fortsatt skulle vara en monarki och samma dag valdes Christian Fredrik enhälligt till norsk kung.

Kriget med Sverige

Kronprins Carl Johan vägrade att acceptera Norges självständighet . Han krävde stormakternas stöd för att genomföra bestämmelserna i Kielfördraget . En delegation skickades till Norge för att få kung Christian Frederik att kapitulera, men medlingen misslyckades och den 29 juli gick Carl Johans trupper in i Norge. Den svenska armen slog snabbt ned det norska motståndet och Norge tvingades att be om en vapenvila . Vid förhandlingar i Moss den 14 augusti ingick kung Christian Frederik avtal om att överföra makten till sitt statsråd och lämna landet.

Den 10 oktober 1814, på Bygdø kungsgård, abdikerar kung Christian Fredrik från den norska tronen och lämnar landet den 28 oktober. Christian Fredrik blev senare kung av Danmark där han regerade från 1839 till 1848.

Oscar_IIÄtten Bernadotte

Bernadotteätten regerade Norge från 1818 fram till upplösningen av unionen med Sverige 1905. Carl Johan Bernadotte var den första på Norges tron med det norska kunganamnet Carl III Johan 1818 -1844, i Sverige Carl XIV Johan. Därefter Oscar I 1844-1859 och Carl IV, i Sverige Carl XV, 1859-1872 och till sist Oscar II 1872-1905.

Unionsupplösning 1905

Det var en tvist kring en separat norsk konsulär tjänst som så småningom ledde till unionsupplösningen mellan Norge och Sverige. Det faktum att Norge inte hade sina egna utländska beskickningar, utan var underställt Sverige i utrikespolitiken, var ett tydligt tecken på Norges underlägsenhet i unionen. Med växande nationell känsla blev en egen norsk utrikespolitik den viktigaste frågan.

Stortinget hade godkänt inrättandet av en egen utrikesförvaltning, men kung Oscar II vägrade att sanktionera beslutet vilket ledde till att den norska regeringen avgick. När kungen misslyckades med att utse en ny regering var unionen mellan Norge och Sverige i praktiken bruten. Den 7 juni beslutade stortingen att unionen skulle upplösas.

I samband med unionsupplösningen anhöll Stortinget om kung Oscars tillåtelse till att utse en prins ur Bernadotteätten till nu norsk kung. Förslaget var ämnat som försonande i en situation där relationen mellan Norge och Sverige var mycket ansträngt. Kung Oscar avslog dock erbjudandet.

Dansk prins

Redan innan kung Oscars avslag var en annan prins förd in i diskussionen som en möjlig pretendent. Den lämpliga kandidaten var prins Carl av Danmark. Utrikespolitiska överväganden vägde tungt till hans fördel . Den unge prinsen var gift med den brittiska prinsessan Maud, den blivande kung Edward VII och drottning Alexandras dotter. Englands stöd var mycket viktigt för Norge i den aktuella situationen. Vidare påpekades att paret hade en son som kunde säkra successionen. Prinsens stamtavla kunde spåras tillbaka till Harald Hårfagre och på sin mors sida var han släkt med Bernadotteätten.

Folkvald kung

Under hösten 1905 framfördes ibland krav från olika håll om att införa republik i Norge. Rykten om detta nådde Köpenhamn . Med bakgrund av detta hävdade prinsen att han var villig att acceptera erbjudandet om att bli kung om det var det norska folkets vilja. Det beslutades därför att hålla en folkomröstning om statsformen.

Folkomröstningen ägde rum i november. 259.563 personer röstade för monarkin, medan 69.264 röstade för en republik. Omröstningen gav prinsen ett tydligt mandat från det norska folket. Den 18 november skickade Stortingspresidenten ett telegram till prinsen där han formellt erbjöd tronen. Prinsen accepterade valet och antog namnet Haakon VII. Sonen Alexander fick i framtiden bära namnet Olav.

Självständig nation

Tidigt på morgonen den 25 November1905 seglade den nya kungliga familjen upp i Oslofjorden med det danska kungaskeppet “Dannebrog”. Det var tjock dimma och tung snö. Vid Oscarsborgs fästning gick de över i till norska marinfartyget “Heimdal” och fortsatte in mot huvudstaden.

Statsminister Michelsen hälsar den nye kungen med orden “I nästan 600 år har det norska folket inte haft sin egen kung. Aldrig har han varit helt vår egen. Alltid har vi varit tvungna att dela honom med andra. Aldrig har han haft sitt hem hos oss. Där hemmet är där är också fosterlandet. Nu är det annorlunda. Nu kommer Norges unge kung för att bygga sitt framtida hem i huvudstaden. Vald av ett fritt folk som en fri man för att gå i spetsen för sitt land kommer han vara helt och hållet vår egen. Nu skall norrmännens kung bli den starka symbolen för det ny självständiga Norge”.

Kung Haakon, drottning Maud och kronprins Olav hälsades med salut från Akershus fästning när de kom till Oslo. Över hela staden ringde kyrkklockorna för att markera det landet hade fått sin egen kungafamilj.

Haakon VII avlade ed till författningen i parlamentet den 27 november 1905 och den 22 juni följande år blev kung och drottning krönta och välsignade i Nidarosdomen.

_________________________________________________________________

Bildtexter:

Monumentet ”De tre svärden”, designat av Fritz Røed, restes 1983 till minne av slaget vid Hafrsfjord. Det finns även ett nationalmonument sedan1872 rest vid Haraldshaugen.

Bernadottekungen Oscar II på Norges tron 1872-1905

Kung Harald V och drottning Sonja
Foto: Sølve Sundsbø / Det kongelige hoff