Debattinlägg: Svar på Sven Wollters debattinlägg i Expressen den 11 oktober

Patrik ÅkessonSven Wollter finner sig nödgad att uttala sig om monarkin m.a.a. de motioner som lagts i Riksdagen och om kungafamiljens återkommande framträdanden i offentligheten. Undertecknad mötte Wollter i SVT/Debatt i torsdags och jag ser att hans debattinlägg till valda delar är en utskrift av det som sades där.

Kungafamiljen lever inte i en bur och känner troligen inte heller någon saknad av att inte kunna verka politiskt, ha rätt att demonstrera eller en fri yttranderätt. Den tar ämbetsutövningen på största allvar och utför sitt uppdrag oklanderligt.

Debattören tycks leva i en bubbla utan förmåga att se hur verkligheten ser ut. Det är dessutom djupt kränkande att i detta sammanhang tala om socialbidrag, krypande, nigande och bockande. Wollter har dessutom mage att föreslå att vårt kulturarv, det kungliga slottet, skall förvandlas till soppkök och bollhav. Samtidigt menar Wollter att ”det är inget fel att gilla kungahuset”. Förvirringen blir total.

Vi är lyckliga över att i Sverige kunna leva i en demokrati och samtidigt ha en monarki med en uppskattad kungafamilj. Monarkin har en tusenårig tradition men den har utvecklats över tiden och fungerar idag även i vårt moderna samhälle.

Monarkin har många fördelar. Det är ett billigt statsskick. Trots det är det ofta synpunkter på apanagets storlek men då har man inte heller satt sig in i vad det används till. En del går till Hovstaten som bl.a. skall täcka kostnaderna för kungafamiljens representation, de olika stabernas personalkostnader m.m. Den andra delen går till Slottsstaten med ansvar för bl.a. slottsförvaltningarna och kungliga husgerådskammaren som förvaltar alla lös inredning och konstsamlingarna.

De flesta kungliga slotten är statlig egendom och alltså även dessa en del av vårt kulturarv. Detta skulle även med ett annat statsskick behöva vårdas. Tro inte att ett förändrat statsskick skulle vara billigare. Återkommande val av statschef skulle innebära onödiga kostnader. F.d. statschefer skulle dessutom troligen erhålla livslånga dyrbara avgångsarvoden. En hisnande tanke jämfört med idag.

Patrik Åkesson
Ordförande i Rojalistiska Föreningen

Konstitutionella frågor måste tas på allvar

Debattören Dick Erixon skrev i slutet av juni i sin blogg ett inlägg under rubriken ”Det är mycket monarki nu”.

Prinsbröllop och prinsfödelse innebär stort medialt pådrag. SVT får kritik för att man rapporterar familjehögtider utan att granska. Republikaner morrar om odemokratisk institution.

Min reflektion är alltid: “Vad skulle vara ett bättre alternativ?” Och ingen har givit mig ett bra svar.

Det blir komiskt när republikanska föreningens representant i SVT-soffan får frågan om det inte blir svårt med demokratiargument när halva folket stöder monarkin och bara 20 procent vill avskaffa den, och svarar ungefär: “vi vet att folk inte gillar förändringar förrän de är genomförda”. Demokrati är alltså att politiker genomför förändringar i strid med folkviljan. Lustig tolkning.

Och alternativet till monarki är enligt republikanska föreningen direktvald president eller talmannen. Så alternativet till monarki är Urban Ahlin. Eller val av en avdankad politiker. Göran Persson kanske?

Det som irriterar mig är att kritikerna inte tar konstitutionella frågor på allvar. De flesta länders grundlagar har kontinuitet som en viktig aspekt. Monarki uppfyller det kravet. I USA har man en Högsta domstol med nio på livstid valda domare som konstitutionens beskyddare.

Men behöver demokratin överbeskyddare, frågar den historiskt okunnige. Mitt svar är: titta på Tyskland. Om kejsardömet överlevt hade Adolf Hitler aldrig fått den makt han fick. Han hade inte kunnat utse sig till kejsare i kejsarfamiljens ställe. Alltså hade inte det totalitära systemet kunnat uppstå. Soldater och officerare hade inte svurit ed till führern personligen, som blev fallet när ingen balanserande och från demokratiska val separerad institution fanns.

Demokrati kan nämligen innebära att en tillfällig folkmajoritet beslutar avskaffa demokrati genom visst sätt att rösta. Har republikanerna någonsin reflekterat över det historiskt bevisade faktum?

Alternativet till monarki är alltså inte talmannen, utan en Högsta domstol som i USA, eller enligt äldre svensk tradition kungaval, dvs en president vald på livstid. Det senare har dock nackdelen att när den livstidsvalde dör ligger kontinuiteten illa till. I Tyskland kunde Hitler avskaffa presidentposten när Paul von Hindenburg dog vid 87 års ålder 1934.

Så de som inte vill ha en monark som statschef bör ha något bättre underbyggda argument än hittills. Men de bör oavsett åsikter respektera kungafamiljen som familj vid familjehögtider.

Vad symboliserar monarkin?

Unless otherwise specified, the following applies for all images: •Images of the Royal Family are free for use by the media and organisations in connection with articles about the Royal Family. •Images may be used for private use. •Copyright Kungahuset.se must always be stated on publication. If the photographer's name has been specified in the file information, this must also always be stated. •Images must not be used for marketing purposes, or used on products, packaging, advertising materials, postcards, posters or similar. •Images must not be used without permission in public performances, for public display or for dissemination to the public. •Images must not be manipulated without permission, except for normal editing. Images must not be cropped without permission. •Images must not be archived. Images must not be copied. Images must not be sold on to, or distributed to, third parties. For publication in books, please contact foto@royalcourt.se for publication permission. Bloggers may use images, provided that the above instructions are respected. Images elsewhere on the website are protected by copyright, and must not be copied.

Foto: Kungl. Hovstaterna/Alexis Daflos

Andreas Norlén bloggade om monarkin apropå prins Carl Philips och prinsessan Sofias bröllop. Han skrev bl.a: Om man är monarkist eller republikan kan bli en fråga som avgörs av vad man uppfattar att monarkin symboliserar.

De mer inbitna, kulturradikala republikanerna ser kungahuset som en symbol för överhet och svassande, förlegade värderingar och för ett historiskt arv som vi borde skämmas för.

Stöder man monarkin ser man tvärtom monarkin som en symbol för nationell sammanhållning i Sverige som Sverige är idag och för en förankring i den historia som är just vår och som, på gott och ont, har format våra dagars Sverige. PJ Anders Linder formulerade härom året svagheten i den republikanska synen med påpekandet att republikanerna skäller på en monarki som inte längre finns. Dagens svenska monarki är inte mästrande, översittaraktig och mallig. Republikanerna angriper Marie Antoinette, men hon finns inte längre bland oss.

Visst håller kungahuset på formerna – det ska vara pompa och ståt och vissa ritualer – men det innebär inte att kungen är en gamla tiders översittarkung av Guds nåde. Redan kungens valspråk – ”För Sverige i tiden” – andas en insikt om att monarkin, för att förbli relevant och accepterad i ett Sverige som förändras snabbt, måste följa med sin tid.

Kungahusets medlemmar framstår som i hög grad medvetna om att folket har höga förväntningar på dem som ledande nationella symboler. Om de säger något fel eller på annat sätt inte är allmänheten till lags vet de att kritiken kommer snabbt och ofta är tämligen skoningslös.

Det är på många sätt snarare folket – journalister, medborgare som twittrar och andra – som beter sig översittaraktigt mot kungahuset än tvärtom. I dagens Sverige är det inte kungen som ställer krav på undersåtarna, utan medborgarna som ställer krav på sin statschef. Det är sett över det historiska förloppet en sund och bra utveckling, men det undergräver onekligen republikanernas skall mot det påstådda kryperiet för kungligheterna

Andreas Norlén är medlem i RojF, Riksdagman
och Konstitutionsutskottets ordförande

 

Omslagsfoto: 

Foto: Bengt Nyman [CC BY 2.0)], via Wikimedia Commons

Victoriadagen 2015

GåvobrevetRojalistiska Föreningens Stockholmskrets gjorde den 13-15 juli en resa till Kalmar, Öland och Sollidens Slott. Vid uppvaktningen av Kronprinsessan överlämnade ordföranden Patrik Åkesson ett gåvobrev m.a.a. att föreningen skänkt 20 000 kr till Radiohjälpens insamling till Victoriafonden som arbetar för barn och ungdomar i Sverige med funktionsnedsättning och/eller kronisk sjukdom.

Vid överlämnandet gavs även tillfälle till ett kort samtal med både Kungen, Drottningen, Prins Daniel och Kronprinsessan som tålmodigt under drygt en och en halv timme tog emot gratulationer och presenter från den stora skara som samlats utanför slottet. Under kvällen deltog medlemmarna även i hyllningarna på Borgholms idrottsplats där också prins- och prinsessparen anslutit till den övriga kungliga familjen.

3000 personer hade samlats i parken för att hylla kronprinsessan. Till allas stora glädje deltog både kungen, drottningen och prins Daniel i det mingel som pågick under drygt en och en halv timmes tid som det tog för kronprinsessan att uthålligt ta emot blommor och andra gåvor. Många barn hade tillverkat färglada armband som till slut täckte flera decimeter av kronprinsessans högra underarm.

Prinsparets stiftelse

I samband med giftermålet har Prins Carl Philip och Fröken Sofia Hellqvist bildat en stiftelse, Prinsparets stiftelse.

ROJALISTISKA FÖRENINGEN har uppvaktat prinsparet genom en insättning till denna stiftelse med BG nr 474-3134. Du kan också göra det!

Ange gärna namn och adress så att stiftelsen har möjlighet tacka för din gåva.

 

RojF logo

 

Foto:
Mattias Edwall, Kungahuset.se

Replik: Republikanerna är buttra glädjedödare

Republikanska föreningens ordförande Yasmine Larsson skriver på Expressen Debatt den 9 juni att SVT rapporterar alltför okritiskt om kungahuset och särskilt H.K.H. Prins Carl Philips kommande bröllop med fröken Sofia Hellqvist.

Hon anser att media i sin rapportering och granskning av kungahuset brister i opartiskhet och beter sig alldeles för underdånigt. För alla som följer rapporteringen om kungahuset mer än bara när det är bröllop på gång ter sig detta som ett ganska absurt påstående. För vem minns inte mediernas helt grundlösa hetsjakt och drev som drabbat både Kungen och Drottningen i närtid?

Vi vet att vi är oense med Republikanska föreningen när det kommer till vilket statsskick vi ska ha. Vi vill värna den svenska konstitutionella, demokratiska monarkin som tjänat oss så väl, medan de vill omkullkasta den och troligtvis ha ytterligare en politiker i samhällets topp. Men oavsett vad man tycker i sakfrågan är det svårt att komma ifrån att monarkin är det statsskick vi har i dag, och är en grundlagsreglerad del av staten som fyller funktionen av statschefsämbete. Med tanke på det är det ingalunda konstigt att SVT rapporterar från det stundande bröllopet, precis som man rapporterat från tidigare bröllop inom kungahuset.

Det är skillnad på medias rapporterande och kritiskt granskande delar. Kritiskt granskande, och ofta rentav helt okritiska republikanska attacker, mot kungahuset och monarkin sker hela tiden. Den som tror något annat kan söka på monarkin i valfri tidning, och läsa själv. Att media också rapporterar från vad som pågår inom kungahuset, som exempelvis SVT:s sändningar av de kungliga bröllopen, är inte konstigare än att media både rapporterar om regeringens förehavande och granskar dem. Det finns ingen motsättning däremellan.

Republikanska föreningens artikel dryper av missunnsamhet. Glädjedödare blir alltid buttra när andra människor gläder sig och firar. Vi andra passar på lördag på att få njuta av kungligheternas flärd och glamour, att få se en vackrare del av staten och av att få uppleva ett historiskt ögonblick som i många andra länder bara finns i vackra sagor. Genom SVT:s sändning kan alla människor i hela vårt avlånga land få ta del av den pompa och ståt som pågår i Stockholm. Och det, det är den service som licensbetalarna både vill ha och förtjänar.

Patrik Åkesson, ordförande Rojalistiska föreningen
Leo Pierini, styrelseledamot Rojalistiska föreningen

Debattinlägg publicerat i Expressen (2015-06-10)

overlay-text-starkmonarkin-bla

 

Den spanska monarkin

© DVirgili

Det spanska kungaparet © DVirgili

Spanien har en spännande och lång historia kantad av fascinerande händelser. Största delen av den iberiska halvön ingick mellan år 200 f.Kr. och år 400 i det romerska riket och många mäktiga minnesmärken – bland annat akvedukten i Segovia, amfiteatrarna i Tarragona och i Mérida – erinrar härom.

Den romerska högkulturen ersattes av den västgotiska som dominerade till 700-talet när den Iberiska halvön invaderades från Nordafrika av morerna. Under det moriska styret skedde ett ekonomiskt, teknologiskt och intellektuellt uppsving med centrum i de sydspanska städerna Granada, Córdoba och Sevilla. Den moriska högkulturen dominerade utvecklingen under en lång period men med början under 1100-talet splittrades det moriska riket och morerna trängdes undan allt längre söderut.

Efter närmare 800 år förlorade morerna sitt sista fäste på den iberiska halvön år 1492. Spaniens kungadömen hade då enats under de katolska regenterna Isabella och Ferdinand. Under deras styre enades landet och den spanska nationalstaten började ta form. Samtidigt inleddes Spaniens egna stormaktsambitioner. Columbus seglade västerut samma år som Granada, det sista moriska fästet föll och en 300-årig spansk maktställning i Latinamerika inleddes.

Nittonhundratalets första hälft präglades av inre instabilitet. År 1931 lämnade kung Alfonso XIII Spanien i landsflykt. Inbördeskriget 1936-39 mellan republikaner och nationalister har beskrivits som ett av de grymmaste i krigens historia. År 1939 var den republikanska sidan besegrad och den segrande generalen, Francisco Franco, landets nye statschef och diktator fram till dennes död 1975 vilken markerade  inledningen till en ny epok. Juan Carlos de Borbón tillträdde som statschef och en snabb utveckling mot dagens Spanien inleddes, bl.a. genom antagandet av en demokratisk konstitution år 1978. Spanien blev 1986 medlem i EU.

Spanska inbördeskriget

Vid kommunalvalen i april 1931 vann republikanska grupper i alla stora städer och dagen efter utropade Katalonien sin självständighet. Kung Alfons XIII avgick och för andra gången blev Spanien republik. Det nyvalda parlamentet inledde en jordreform, skar ner armén och beslagtog kyrkliga egendomar. Regeringens politik gjorde att den förlorade stöd från medelklassen, kyrkan och armén och i parlamentsvalet 1933 vann högern.

När den nya regeringen upphävde reformerna utbröt det oroligheter och fabriksockupationer. I Asturien utbröt ett uppror som slogs ned i oktober 1934 till priset av 3 000 döda och över 30 000 fängslade.

Vid nästa parlamentsval 1936 vann vänstern återigen och införde åter de reformer som högern avskaffat. Under 1936 skedde politiska mord, kyrkbränder, jordockupation och strejker. Den 17 juli 1936 gjorde garnisonen i Melilla uppror och upproret spred sig från garnison till garnison över hela Spanien. Till slut hade ett regelrätt inbördeskrig brutit ut. Ledare för upprorsmakarna, nationalisterna, var general Francisco Franco som lyckades utverka militärhjälp från Italien och Nazityskland. Från hela världen strömmade frivilliga, särskilt till den republikanska sidan. Nationalisterna gick segrande ur kriget våren 1939.

Efter segern i inbördeskriget infördes en fascistisk diktatur som genomförde repressalier mot alla som hade stött republiken. De katalanska, baskiska och galiciska språken undertrycktes. Trots Hitlers vädjanden höll sig Spanien utanför andra världskriget men skickade en division frivilliga till östfronten, den blå divisionen.

Efter kriget var Spanien utfryst och landet blev inte medlem av FN förrän 1955. Under 1960-talet genomgick landet en ekonomisk boom tack vare ekonomiska reformer och den ökande turistindustrin. Franco utsåg också kung Alfonso XIII:s sonson, Juan Carlos till sin arvtagare. Franco hade makten ända till sin död den 20 november 1975.

Kungen införde demokrati

När Juan Carlos tillträtt som kung tog han sig snabbt an uppgiften att införa demokrati. I november 1976 utlystes allmänna val och två år senare infördes en demokratisk författning. Kung Juan Carlos blev mycket respekterad i Spanien för de insatser han gjorde i demokratiseringsarbetet, inte minst då han hindrade ett försök till statskupp i februari 1981.

 

Ordföranden har ordet – ur Rojalisten nr 2 2015

När nöden är som störst …. då är Kungen bra att ha. Den politiska turbulens vi upplevde efter det senaste valet förra hösten har fortsatt under början av detta året. Mindre kloka och odiplomatiska uttalanden av vår utrikesminister fick oanade konsekvenser. Ministern förbjöds att hålla tal och den saudiske ambassadören kallades hem i protest. Risken var uppenbar att flera arabiska länder skulle agera på samma sätt. Kungen insåg faran och blev som Sveriges statschef oroad och erbjöd sig att hjälpa till om detta var nödvändigt. Den saudiske kungen skulle troligen hellre lyssna till den svenske kungen än till en svensk minister. Efter det att kungen träffat utrikesministern och ett sändebud sänts till Saudiarabien kunde den politiska krisen lösas och ambassadören återvända till Sverige. Vi har tur som har en kung som, utan politiska förtecken, kan agera när så bedöms nödvändigt.

Nu har vi ju trots allt några trevliga kungliga händelser att se fram emot. Prinsessparet Madeleine och Christopher O’Neill väntar sitt andra barn med beräknad nedkomst i början eller mitten av juni. Kanske blir det på prinsessans egen födelsedag den 10 juni. Vi hoppas på många fina bilder och senare även ett dop.

I mitten av juni har vi också prins Carl Philips bröllop med fröken Sofia Hellqvist. Antalet utländska kungliga gäster bör bli i nivå med prinsessan Madeleines bröllop. Prinsen dopfaddrar var förutom avlidne prins Bertil, danska drottning Margrethe, prinsessan Birgitta och prins Leopold av Bayern. Faddrarna bör förutom kungens övriga systrar och den närmsta familjen vara inbjudna. Prins Carl Philip föddes som kronprins och det är troligen anledningen till att drottning Margrethe blev en av faddrarna. Kanske väljer hon nu att låta någon av sina söner representera henne vid brölloppet. Vi förutsätter att vigseln sänds av SVT.

Förra året förutspådde jag att prinsessparet Madeleine och Christopher O’Neill skulle vara de som stod för öppnandet att Slottets portar inför ”Öppet slott” på nationaldagen. Denna önskan uppfylldes med råge då den då ännu odöpta lilla prinsessan Leonore samtidigt visades upp inför jublande folkmassor på slottsbacken.

Törs vi gissa att det i år blir prins Carl Philip och fröken Sofia Hellqvist som får uppdraget att öppna portarna och välkomna oss?

Framför allt hoppas vi att drottning Silvia snabbt skall återhämta sig och bli helt återställd efter det olyckliga fallet i en skidbacke tidigare i år.

Den Nederländska monarkin

Nederländerna är en konstitutionell monarki sedan 1814. Det innebär att kungens roll är inskriven i konstitutionen. Kungen är statschef och regerar tillsammans med ministrarna i regeringen. Kungen är enligt konstitutionen ordförande i statsrådet. Detta är en rent ceremoniell och symbolisk funktion.

Sedan 1848 är kungen enligt konstitutionen okränkbar. Det innebär att ministrarna är ansvariga inför parlamentet för regeringens politik och kungens handlingar.

Vid en regeringsbildning är det kungen som undertecknar utnämningen av ministrar och svär in dessa. Ministrarna är också politiskt ansvariga för kungens beslut. Detta återspeglas delvis i att kungens undertecknande av lagar och förordningar också undertecknas av en minister.

Dessutom är kungen ordförande för statsrådet och han håller det årliga trontalet.

Kungen är statschef för konungariket Nederländerna som förutom Nederländerna består av länderna Aruba, Curaçao och Saint Martin.

Förutom det formella uppdraget som statschef har kungen en sammanhållande, representativ och stödjande roll.
Kungen förenar människor och grupper och stöder arbetet mellan människor och organisationer som har en enande roll i samhället. Han bidrar till stabilitet i samhället och för kontinuiteten och utvecklingen av landet.
Han representerar också konungariket Nederländerna utomlands. Till exempel ska kungen besök i provinser och kommuner, öarna i Karibien och årligen avlägga statsbesök utomlands och ta emot statschefer som besöker Nederländerna.

Kungen är regelbundet närvarande vid konferenser, fester, minneshögtider och andra officiella evenemang.

Signering av lagar och kungliga förordningar
Enligt grundlagen skall alla lagar och beslut efterparlamentets godkännandeundertecknas avkungen ochden ansvariga ministern för att de skall träda i kraft.

Varje dag skickas officiella dokument till kungen för underskrift. Ministern som har det konstitutionella ansvaret ska därefter sätta sin signatur på dokumentet. Först efter att de båda undertecknat propositionen får den status som lag. Också de kungliga dekreten skall vara undertecknade av båda parterna.
Varje år undertecknar kungen femhundra lagar och förordningar och omkring tre tusen kungliga dekret. Alla dessa handlingar skall vara egenhändigt undertecknad av kungen. Undertecknandet av dokument av någon annan, på uppdrag av kungen, är inte möjligt.
Då kungen är utomlands skickas brådskande dokument elektroniskt och dessa undertecknas elektroniskt av kungen. På så sätt kan en lagstiftningsprocess fortsätta utan avbrott. När kungen återvänt hem undertecknas originaldokumentet.

Tronföljden
Arvsreglerna fastställs i konstitutionen som föreskriver att det äldsta barnet ersätter kungen. Det innebär att det inte finns någon skillnad mellan söner och döttrar i arvsföljden. Om det äldsta barnet inte längre är vid liv, och har legitima ättlingar, går dennes äldsta barn i hans eller hennes ställe.

Prinsessan Catharina-Amalia, prinsessa av Oranien, är den först berättigade till tronföljden, eftersom hon är det äldsta barnet till kung Willem-Alexander.

Abdikation
Även om regenten accepterar ett livslångt regentskap finns möjligheten i Nederländernas konstitution att regenten avstår från tronen genom abdikering. Det håller långsamt på att bli en tradition att regenten lämnar tronen i förtid. Hittills har kung Vilhelm I och drottningarna Wilhelmina, Juliana och Beatrix abdikerat från tronen. Det är regenten som bestämmer tidpunkten för en abdikation och den som står närmast i tronföljden träder in som ny regent.

Bilden: © RVD, foto: Koos Breukel

Photo: Anna-Lena Ahlström, royalcourt.se

Prins Carl Philip hyllad

Photo: Anna-Lena Ahlström, royalcourt.se

Foto: Anna-Lena Ahlström, kungahuset.se

Prins Carl Philip gästade under hösten David Hellenius i TV4:s ”Hellenius Hörna” i sin första stora tv-intervju någonsin. Det blev en mycket uppskattad medverkan. Det var med stor tvekan som prinsen medverkade. Bakgrunden till detta var förstås det s.k. humorprogram som Hellenius deltog i för ett tiotal år sedan. Där hånade och drev man friskt med medlemmarna i kungafamiljen.

Vi minns också TV-kanalens oseriösa angrepp på drottningen Silvia då man krävde att hon skulle ta avstånd från sin fars förehavanden för tiden före drottningens födelse.

För att prinsen skulle medverka fick kanalen ge avkall på bl.a rättigheterna till programmet. Prins Carl Philip gjorde ett avspänt intryck och hyllades direkt i sociala medier. Han berättade bland annat han inte tycker särskilt bra om de parodier av sig själv som Hellenius gjorde i humorserien.

Dyslexi

Prinsen tog tillfället i akt att tala om de läs- och skrivsvårigheter som han kämpat med under hela sin uppväxt. Han minns när han under skoltiden insåg att han hade dyslexi.

Han mindes också när han under idrottsgalan 2013 skull tillkännage vem som vunnit Jerringpriset. Då blev det rejält trassligt med hur många procent som vinnaren hade vunnit med. Det kändes inte alls bra att efter detta händelse i media anses som dum och ointelligent.

Hans första tanke var att aldrig göra om det. Men sedan tänkte han att han ville ha lite revansch på mig själv och samtidigt visa för de 700 000 svenskar som har dyslexi och att det går att ställa sig upp, det går att repa sig, det går att bli bättre.

Året därpå gjorde prins Carl Philip en bejublad comeback på Idrottsgalan och pratade bland annat om att lära sig av sina misstag. Det var underbart. Han hade bestämt sig redan innan att det skulle bli bättre. 

RojF på Facebook

Följande inlägg lades ut på föreningens Facebooksida deirekt efter programmet: Prins Carl Philip gjorde succé vid medverkan i TV-programmet ”Hellénius hörna”. Prinsen var humoristisk, vältalig, öppen och glad. Han talade öppenhjärtigt om dyslexi som både han själv, pappa kungen och kronprinsessan lider av. Prinsen är en god ambassadör för det stora antal svenskar som dagligen plågas av läs- och skrivsvårigheter.

Inlägget nådde inom några timmar 175.000 Facebook-användare och efter två dagar hade meddelandet läst av 350.000 personer! 20.000 hade klickat på symbolen ”Gilla” och mer än 400 personer hade lämnat uppmuntrande kommentarer. Lovorden över prinsens framträdande var mycket positiva!

 

Bildtext: H.K.H. Prins Carl-Philip. Foto Anna-Lena Ahlström, Kungahuset