Furstendömet Monaco

Fursteparet Albert II och Charlene

Under 500-talet f Kr anlades den grekiska kolonin Monoikos på den plats där dagens Monaco ligger. Platsen var också en viktig hamn under romartiden.

Efter Västroms fall 395 e Kr kom Monaco att uppgå i ett östgotiskt rike med bas i norra Italien och på 500-talet erövrades staden av Östrom.

På 700-talet kom regionen runt Monaco under frankiskt styre och blev en del av det karolingiska riket. Längs kusten gjorde vikingar och nordafrikanska morer räder.

Under 900-talet uppgick Monaco i det burgundiska riket och på 1100-talet hamnade staden under Genuas styre.

Furstendömet skapades under medeltiden. 1297 ockuperades staden av släkten Grimaldi som var på flykt under inbördeskriget i Genua. Sedan dess har Monaco med vissa uppehåll styrts av ätten Grimaldi.

Mellan 1482 och 1525 var området ett franskt protektorat. Från 1525 till 1641 härskade spanjorerna över Monaco, som därefter ingick en allians med Frankrike men i övrigt fungerade som en självständig stat.

Under franska revolutionen i slutet av 1700-talet ockuperades Monaco av franska revolutionärer som avskaffade furstendömet och upprättade en republik. År 1793 införlivades Monaco med Frankrike, men när den franske kejsaren Napoleon föll 1814 kunde familjen Grimaldi återvända och återupprätta sitt styre över Monaco.

Året därpå kom Monaco under beskydd av kungariket Sardinien. Monaco återfick sin självständighet 1861, men med nära band till Frankrike. Fyra år senare upprättades en tullunion mellan länderna. Redan vid denna tid hade fursten beslutat att öka Monacos inkomster genom spelverksamhet som lockade rika turister, och kasinot i Monte Carlo grundades. Ekonomin förbättrades, och från och med 1869 behövde monegaskerna inte längre betala skatt.

År 1911, under furst Albert I, antogs en författning som innebar att ett parlament inrättades och furstens absoluta makt begränsades.

Under första världskriget lyckades Monaco hålla sig neutralt. Efter kriget slöts avtal med Frankrike som föreskrev att Monaco skulle bli en del av Frankrike om fursten avled utan att efterlämna en manlig arvinge. År 2002 infördes emellertid kvinnlig tronföljd.

Under andra världskriget ockuperades Monaco först av Italien och 1943 av Tyskland. Ett år senare landsteg allierade styrkor i södra Frankrike och Monaco befriades.

Furstendömet Monacos vapen

Monacos regentlängd

François I                          1297 – 1297

Rainier I                            1297 – 1301

(Genua)                             1301 – 1331

Karl I                                  1331 – 1357

(Genua)                             1357 – 1395

Jean I                                 1395 – 1395

(Genua)                             1395 – 1419

Jean I                                 1419 – 1454

Claudine                           1457 – 1458

Lambert I                           1458 – 1494

Jean                                    1494 – 1505

Lucien I                             1505 – 1523

Honoré I                            1523 – 1581

Karl II                                 1581 – 1589

Hercules I                         1589 – 1604

Honoré II                           1604 – 1662

Ludvig I                             1662 – 1701

Antoine I                            1701 – 1731

Louise-Hippolyte            1731 – 1731

Jacgues I                          1731 – 1733

Honoré III                          1733 – 1793

(Frankrike)                        1793 – 1814

Honoré IV                         1814 – 1819

Honoré V                          1819 – 1841

Florestan I                         1841 – 1856

Karl III                                1856 – 1889

Albert I                               1889 – 1922

Ludvig II                            1922 – 1949

Rainier III                          1949 – 2005

Albert II                              2005

Grimaldifamiljen har regerat i Monaco sedan 8 januari 1297 även om landet har pendlat mellan olika länders styre. Monaco var ockuperat av Republiken Genua vid tre tillfällen under åren 1301-1331, 1357-1395, 1395-1419. Republiken Genua var namnet på ett land med Genua i Ligurien som huvudstad som existerade från 1005 till 1797.

År 1793 började Frankrike styra Monaco, men redan 1815 så stod Monaco under Sardiniens beskydd, något som bestämdes genom Wienkongressen. 

Furstendömet Liechtenstein

Furstendömet Liechtenstein, ett av Europas minsta länder, är en konstitutionell monarki beläget i alperna mellan Schweiz och Österrike. Furstendömet Liechtenstein grundades 1719. Då köpte den österrikiska furstefamiljen Liechtenstein två grevskap och slog ihop dem.

Den obrutna raden av Liechtensteinare började med Heinrich I, död 1266, som fick landområdet Nikolsburg i Mähren av kung Ottokar av Böhmen. Förvärvet var av stor politisk betydelse.

Landet blev helt självständigt 1866.

Fram till slutet av första världskriget hade Liechtenstein ett nära band till Österrike. Senare blev Schweiz landets närmaste samarbetspartner. Liechtenstein var neutralt under andra världskriget. Efter kriget utvecklades landet från att vara en jordbruksnation till ett rikt industriland och ett viktigt finanscentrum.

Liechtenstein är en av de äldsta adelsfamiljerna. År 1130 omnämndes Hugo Liechtenstein bärande detta namn för första gången. Han tog sitt namn efter Burg Liechtenstein söder om Wien. I slottets omgivningar och på den nordöstra gränsen till Niederösterreich ägde de tidiga Liechtensteinarna mark.

Under 1700 och1800-talen residerade familjen i Feldsberg och Eisberg i nuvarande Tjeckien eller i Wien. Furstarna hade viktiga funktioner i det militära och som diplomater i den tjeckiska och senare Habsburgska monarkin.

Furst Franz Josef II bosatte sig 1938 permanent i Vaduz.

Regentlängd

Karl I.

Karl Eusebius I.

Johann Adam Andreas I.

Joseph Wenzel I.

Anton Florian I.

Josef Johann Adam I.

Johann Nepomuk Karl I.

Joseph Wenzel I.

Franz Josef I.

Alois I.

Johann I.

Alois II.

Johann II.

Franz I.

Franz Josef II.

Hans-Adam II.

1608 – 1627

1627 – 1684

1684 – 1712

1712 – 1718

1718 – 1721

1721 – 1732

1732 – 1748

1748 – 1772

1772 – 1781

1781 – 1805

1805 – 1836

1836 – 1858

1858 – 1929

1929 – 1938

1938 – 1989

1989  –

Officiella roller och uppgifter

Prinsen är statschef i Liechtenstein. Tillsammans med folket regerar han landet i enlighet med bestämmelserna i Liechtensteins konstitution och andra lagar.

Prinsen och folket har sina egna, självständiga rättigheter och skyldigheter, men vissa beslut måste fattas gemensamt. Till exempel måste lagförslag godkännas av både prinsen och folket. Folkets godkännande ges antingen indirekt genom parlamentet, Landtag, eller direkt i en folkomröstning.

Statschefen har åtalsimmunitet. Det gäller även medlemmar ur furstehuset då de företräder prinsen i statschefens roll.

Prinsen representerar själv furstendömet i alla kontakter med andra länder. Han tecknar själv internationella fördrag. Enligt internationell rätt krävs det dock godkännande av parlamentet för att vissa avtal skall vara giltiga.

Varje beslut av parlamentet om godkännande av ett internationellt avtal är föremål för en folkomröstning om den så beslutar eller om en folkomröstning begärs av minst 1500 röstberättigade eller åtminstone fyra kommuner.

Prinsen är aktivt involverad i lagstiftningen. Han har initiativ- och påföljdsrätt.

Initiativrätten gör det möjligt för prinsen att införa ett dekret, en ändring eller ett upphävande av en lag i form av propositioner. Varje lag måste sanktioneras av prinsen. Om prinsen inte godkänner lagen inom sex månader anses den ha fått avslag.

Till skillnad från i många andra stater, är statschefen inte bara en officiell person som bara formellt skriver under eller sanktionerar lagar. Prinsens sanktionering är i själva verket en integrerad del av lagstiftning. Lagen vinner inte laga kraft och blir giltig innan den sanktionerats av prinsen och därefter kontrasignerats av premiärministern och blivit offentliggjord.

Om prinsen vägrar att sanktionera lagen kan den inte träda i kraft och har definitivt avslagits. Hittills har det furstliga huset bara utnyttjat denna vetorätt vid två tillfällen: 1961 när en ny jaktlag lämnades in och 1994 då författningsdomstolen skulle ändrades.

Prinsen har befogenhet att utfärda furstliga dekret. Det är med hjälp av ett sådant dekret som prinsen kallar in parlamentet i början av året. En undantagslag är också ett furstligt dekret. I nödfall kan prinsen använda denna klausul för att vidta åtgärder för statens säkerhet och välfärd utan att involvera parlamentet. Dock krävs en kontrasignering av premiärministern. Undantagslagar löper ut högst sex månader efter att de införts.

Prinsen utser domarna enligt en speciell process. Domarna väljs av en kommitté, som består av prinsen (ordförande), parlamentsledamöter och en medlem av regeringen (justitieministeriet) och ytterligare ledamöter kallade av prinsen. Denna kommitté föreslår kandidater till val av parlamentet. Detta val måste också godkännas av prinsen.

Om parlamentet sedan väljer kandidaten är han eller hon utsedd domare av prinsen. Om parlamentet förkastar kandidat som rekommenderas av utskottet och ingen överenskommelse kan nås på en ny kandidat inom fyra veckor, måste parlamentet föreslå en alternativ kandidat och en folkomröstning.

I händelse av en folkomröstning, har också medborgarna rätt att nominera kandidater. Den kandidat som får en absolut majoritet av rösterna utses till domare av prinsen. Denna valprocess gäller för domare vid alla vanliga domstolar, domare i förvaltningsdomstolen och domare i författningsdomstolen.

Prinsen har rätt att benåda. Detta inkluderar att mildra domar och annullera åtal som har inletts.

Prinsen har rätt att sammankalla och stänga parlamentet och kan vid tungt vägande skäl skjuta upp det högst tre månader eller för att upplösa det. Traditionellt öppnar prinsen parlamentet i början av året med ett ceremoniellt tal.

Prinsen utser premiärministern och regeringsmedlemmar efter överenskommelse med parlamentet på dettas förslag. Prinsen svär in premiärministern. Om regeringen förlorar prinsens eller parlamentets förtroende förlorar den sitt mandat.

Vid ett trontillträde måste parlamentet sammankallas till ett extra möte inom 30 dagar. Vid denna session bekräftar efterföljaren till tronen i ett skriftligt dokument att han “kommer att styra Liechtenstein i enlighet med konstitutionen och andra lagar, bevara sin integritet och oskiljaktigt och liknande iaktta suveräna rättigheter.” Parlamentsledamöterna svär sedan trohetsed.

Folket kan förklara en motiverad misstroendeförklaring mot fursten.

Ett sådant förslag måste krävas av minst 1500 röstberättigade. I händelse av en misstroendeförklaring utlyser parlamentet en folkomröstning. Om förslaget godkänns av folket måste successionsordningen följas.

Folket får lämna ett förslag för att avskaffa monarkin. Ett sådant initiativ måste krävas av minst 1500 röstberättigade. Om initiativet godkänns av folket, ska parlamentet utarbeta en ny konstitution för en republik. Det måste lämna detta till en folkomröstning tidigast efter ett år och senast efter två år. Prinsen har rätt att lämna in en ny konstitution för samma folkomröstning.

Statsbesök från Kanada 20-23 februari 2017

Kanada är en federal stat, en parlamentarisk demokrati och konstitutionell monarki inom det Brittiska samväldet. Statschef är Drottning Elizabeth II. Drottningen representeras i Kanada av en generalguvernör, som betraktas som landets de facto statschef. Ämbetet, som är av huvudsakligen ceremoniell och representativ karaktär, innehas sedan oktober 2010 av David Johnston.

Kanadas generalguvernör David Johnston

Det var därför Kanadas generalguvernör David Johnston, tillsammans med fru Sharon Johnston som avlade statsbesök i Sverige på inbjudan av H.M. Konungen. Det fyra dagar långa besöket ägde rum i Stockholm, Malmö, Lund och Göteborg.

Kanada har en av världens mest långtgående federala strukturer. Landet består av tio provinser, vilka har egna regeringar med vidsträckta befogenheter, samt tre territorier i norra delen av Kanada. Alla frågor som inte uttryckligen definieras som federala i landets grundlag (t ex försvar och utrikespolitik) är provinsernas ansvar. Hit hör exempelvis utbildning, hälso- och sjukvård samt naturresurser. I vissa frågor, t ex immigration och miljö, råder delat ansvar. Även de tre glest befolkade nordliga territorierna har delegerats betydande självstyre, som ökat under senare år.

Parlamentet består av underhuset (338 direktvalda ledamöter) och senaten (105 ledamöter utsedda av generalguvernören på förslag av premiärministern). Senaten har traditionellt rollen som ”sober second thought”, men kan granska, föreslå ändringar i och t o m fälla lagförslag. Senatens framtida funktion är föremål för politisk diskussion.

Kort historik

Efter tiden som först fransk och sedan brittisk koloni vann Kanada sin självständighet i flera steg. År 1867 antog det brittiska parlamentet den s.k. British North America Act som förenade ett antal provinser till en federation (Confederation) med eget parlament i Ottawa. Det blev kärnan till dagens Kanada.

De s.k. Westminsterstatuterna gav 1931 Kanada status som självständig stat. 1965 fick Kanada en egen flagga och 1980 valdes ”O Canada” till nationalsång. Men det var inte förrän 1982, när dåvarande premiärministern ”tog hem” konstitutionen till Kanada, som det brittiska parlamentets formella beslutandemakt över den kanadensiska konstitutionen upphörde.

Geografi och befolkning

Kanada är, efter Ryssland, världens näst största land med en yta ca 22 gånger större än Sveriges. Tidsskillnaden mellan Newfoundland i öster och British Columbia i väster är fyra och en halv timme. Klimatet varierar starkt från milt klimat i södra British Columbia till arktiskt klimat i de norra delarna av landet.

Landet har drygt 35 miljoner invånare, varav ca 80 % är bosatta i en smal remsa längs gränsen mot USA. Resten av landet är mycket glest befolkat och i de tre norra territorierna, med en yta lika stor som hela Västeuropa, finns bara ca 115 000 invånare.

Totalt räknas ca 1,4 miljoner människor till Kanadas ursfolksgrupper, som består av indianer (First Nations), inuiter och mestiser, (personer med blandad europeisk och indiansk härkomst). Personer från urfolksgrupperna är överrepresenterade i statistiken över arbetslöshet, alkoholism, kriminalitet och självmord. En förbättring av ursprungsbefolkningens situation ses av många kanadensare som en av dagens mest angelägna politiska frågor.

Kanada har alltid varit ett utpräglat invandringsland. Ungefär en femtedel av landets invånare är födda utomlands. Landet tar idag emot omkring 285 000 invandrare per år, av vilka en stor del är arbetskraftsinvandrare eller deras anhöriga. Under senare år har invandrarna från Asien, särskilt Kina, Indien och Filippinerna, dominerat. Därtill ska läggas omkring 80 000 säsongsarbetare som årligen kommer till Kanada för arbete inom bl.a. jordbruket och energisektorn. Flyktingkvoten sattes för 2015 till 15000 men har efter regeringsskiftet ökat med 25000 syriska flyktingar.

De fransktalande kanadensarna är främst koncentrerade till provinsen Québec. På federal nivå är Kanada officiellt tvåspråkigt sedan 1969.

Källa: Sveriges ambassad i Ottawa

Thailands monarki

BANGKOK, THAILAND - 1982/03/03: The King Bumiphol and Queen Sirikit of Thailand (photographed in 1982). (Photo by Roland Neveu/LightRocket via Getty Images)

BANGKOK, THAILAND – 1982/03/03: The King Bumiphol and Queen Sirikit of Thailand (photographed in 1982). (Photo by Roland Neveu/LightRocket via Getty Images)

Det moderna kungadömet Thailand bildades utifrån det äldre kungadömet Ayutthaya som i sin tur bildats cirka 1350. Thailand var känt under namnet Siam fram till 1939 då riket bytte namn till Thailand. Därefter återgick man till att kalla riket för Siam mellan 1945 och 1949 men återgick då till namnet Thailand. Siam var det enda riket i området som inte erövrades och koloniserades av europeiska makter. En konstitutionell monarki upprättades 1932 efter en fredlig revolution.

Kung Bhumibol Adulyadej, officiellt regentnamn Rama IX, föddes den 5 december 1927 i Cambridge,MassachusettsUSA, är Thailands kung sedan 1946.

Bhumibol var inte fyllda två år då hans far avled. Han fick sin skolutbildning vid privatskolor i Schweiz och besteg Thailands tron den 9 juni 1946 som 18-åring. Han efterträdde sin äldre broder, Ananda Mahidol som hade mördats samma dag.

1948 träffade han sin blivande hustru, sin egen kusindotter Mom Rajawong Sirikit vid ett besök i Paris där hennes far tjänstgjorde som Thailands ambassadör i Frankrike. Vigseln ägde rum i Pathumanpalatset i Bangkok den 28 april 1950.

Drottning Sirikit, föddes den 12 augusti 1932 i Bangkok. Sirikit är dotter till adelsmannen Nakkhatra Mangkala Kitiyakara och Bua Sanitvongse och släkt med kungafamiljen. Hon utbildades i Thailand där hon bodde under andra världskriget. Efter 1946 bodde hon med föräldrarna ibland annat England, Frankrike och Danmark. Hon studerade musik i Paris där hon mötte Bhumibol, som studerade i Schweiz. Paret gifte sig 28 april 1950. De slutförde sedan sina studier i Schweiz innan de återvände till Thailand 1952.

Då Bhumibol traditionsenligt levde som munk en tid år 1956 fungerade drottningen som ställföreträdande regent. Hon fick sedan den formella titeln “regerande drottning” och är sedan dess ceremoniellt sett makens medregent. Hon har publicerat en bok och skrivit sånger och stöder filmindustrin. 1956 blev hon hederspresident för thailändska röda korset och hedersamiral för flottan. Drottningen förespråkar tolerans mot den muslimska minoriteten och hennes årliga vistelser i den muslimska södern anses vara en tyst diplomatisk gest.

thailands-statsvapenThailands regentlängd under Chakridynastin

Rama I         1782-1809 – Phutthayotfa Chulalok

Rama II        1809-1824 – Phutthaloetla Naphalai

Rama III       1824-1851 – Nangklao

Rama IV      1851-1868 – Mongkut

Rama V       1868-1910 – Chulalongkorn

Rama VI      1910-1925 – Vajirayudh

Rama VII     1925-1935 – Prajadhipok

Rama VIII    1935-1946 – Ananda Mahidol

Rama IX      1946-2016 – Bhumibol Adulyadej*

 

*Rama IX – Bhumibol Adulyadej avled den 13 oktober 2016. Thailands kronprins Maha Vajiralongkorn väntas tillträda som landets monark först efter sorgeperioden.

 

 

 

Kungariket Bhutan

Kung Jigme Khesar Namgyel Wangchuck, Drottning Jetsun Pema

Kungaparet av Bhutan

Bhutan är sedan 1907 ett litet kungarike beläget i östra delen av Himalaya. Bhutaneserna själva kallar det Druk Yul ”Drakens land”.

Under början på 1600-talet utvecklades ett centraliserat teokratiskt styre under den religiöse och politiske ledaren Shabdrung Ngawang Namgyal. Han enade Bhutan och lät bygga det system av borgar som än i dag markerar landskapet.

En försvagning av landet skedde under 17- och 1800 talen med konflikter, först med East India Company och sedan med brittiska kronan, vilket resulterade i en speciell överenskommelse med Storbritannien, som gällde huvudsakligen utrikespolitik men uteslöt all inblandning i inrikes affärer. Denna situation ärvdes av Indien efter dess självständighet.

Efter det har Bhutan på flera vis markerat sin självständighet. År 2007 abdikerade Jigme Singye Wangchuk, den fjärde kungen, till förmån för hans son den nuvarande kungen, Jigme Khesar Namgyal Wangchuk.

År 2008 undertecknade kungen Bhutans första konstitution varvid landet blev en konstitutionell monarki med ett flerpartisystem. Idag har Bhutan ett demokratiskt valt tvåkammarsparlament.

Samhället präglas i hög grad av den buddhistiska religionen som är stark och levande. I södra delen av landet, mot Assamslätten, dominerar invandrare från Nepal och Indien som huvudsakligen är hinduer.

Bhutans statsvapen

Efter att länge varit nästan helt isolerat, har man under senaste årtionden sakta öppnat sig och inlett en försiktig anpassning till omvärlden. Värnet av den egna kulturen har i olika avseenden starkt betonats. Turismen har t.ex. begränsats och reglerats genom en hög dagsavgift. Enklast är att åka till Bhutan med en organiserad grupp men detta är inget krav. Dock måste turistresor ordnas genom en auktoriserad lokal researrangör.

Landet har en internationell flygplats, Paro, från vilken det egna flygbolaget Druk Air har reguljär trafik till sex destinationer i Indien, till Kathmandu, Dhaka, Singapore och Bangkok. Inrikesflygverksamhet håller på att utvecklas och nya lokala flygplatser byggas.

Bhutan gränsar till Tibet i norr och till Indien i söder, väster och öster. Huvudstad är Thimphu. Officiellt språk är dzongkha, ett språk som är besläktat med tibetanskan. Det bhutanesiska landskapets karaktär med stora höjdskillnader från söder till norr, och med dalgångar isolerade från varandra gör dock att den språkliga förbistringen är betydande med många regionala språk och dialekter. I söder talas ofta nepali, ett indoeuropeiskt språk.

Källa: Svensk-Bhutanesiska Föreningen

Regentlängd

1907 – 1926
Ugyen Wangchuck, Första Druk Gyalpo

1926 – 1952
Jigme Wangchuck, Andra Druk Gyalpo

1952 – 1972
Jigme Dorji Wangchuck, Tredje Druk Gyalpo

1972 – 2006
Jigme Singye Wangchuck, Fjärde Druk Gyalpo

2006 –
Jigme Khesar Namgyal Wangchuck, Femte Druk Gyalpo

Statsbesök till Bhutan

THIMPU 20160608 Kung Carl XIV Gustaf jubilerade med sitt 80:e utgående statsbesök sedan kröningen 1973 med att besöka kungadömet Bhutan tillsammans med drottning Silvia där paret landade på onsdagen på inbjudan av den bhutanesiska kungaparet Jigme Khesar Namgyel Wangchuck och Jetsun Pema. Foto Jonas Ekströmer / Kungahuset.se

THIMPU 20160608
Kung Carl XIV Gustaf jubilerade med sitt 80:e utgående statsbesök sedan kröningen 1973 med att besöka kungadömet Bhutan tillsammans med drottning Silvia där paret landade på onsdagen på inbjudan av den bhutanesiska kungaparet Jigme Khesar Namgyel Wangchuck och Jetsun Pema.
Foto: Jonas Ekströmer / Kungahuset.se

Med början den 8 juni 2016 avlade det svenska kungaparet ett tre dagar långt statsbesök till Bhutan på inbjudan av Kung Jigme Khesar Namgyel Wangchuck. Regeringen var representerad och företrädare för svenskt näringsliv ingick i delegationen. Detta var första gången ett statsbesök från Sverige till Bhutan ägde rum.

Diplomatiska förbindelser mellan Sverige och Bhutan upprättades 1985. Statsbesöket var ett tillfälle att ytterligare stärka de politiska, ekonomiska och kulturella banden mellan länderna som har flera beröringspunkter, bland annat engagemanget för klimat, miljö och hållbar utveckling.

Läs mer om kungaparets statsbesök till Buthan på kungahuset.se.

Japans monarki

Michiko Akihito

Michiko Akihito

Japan är en konstitutionell monarki (kejsardöme) och är beläget i Stilla havet, öster om Japanska havet. De japanska tecken som utgör Japans namn betyder “solens ursprung”, varför Japan ibland kallas “Soluppgångens land”.

Japan har ett demokratiskt statsskick som bygger på en konstitution som antogs 1947. Kejsaren är statsöverhuvud för Japan men har ingen makt i praktiken. I stället är högsta beslutande organ Japans parlament med 722 medlemmar, vilka är uppdelade i två kamrar, första kammaren och andra kammaren.

Landet är en arkipelag bestående av 6852 öar. De fyra största öarna är Honshu, Hokkaido, Kyushu och Shikoku, som tillsammans står för 97 % av Japans yta. Japan har världens tionde största befolkning med över 127 miljoner invånare.

Vilken stad som haft ställning som Japans huvudstad har varierat genom landets historia. Tokyo är sedan 1868 huvudstad. Dessförinnan var Kyoto huvudstad. Stortokyo, som omfattar själva huvudstaden och flera omgivande prefekturer, är det största storstadsområdet i världen med nära 36 miljoner invånare på en yta ungefär lika stor som Skåne.

Inflytande från andra länder följt av långa perioder av isolering har präglat Japans historia. Segrar i slutet av 1800- och början av 1900-talet i första kinesisk-japanska kriget, rysk-japanska kriget och första världskriget tillät Japan att utöka sitt imperium under en period av ökad militarism. Det andra kinesisk-japanska kriget 1937 expanderade till en del av andra världskriget, som kom till ett slut 1945 genom atombomberna över Hiroshima och Nagasaki.

Sedan man antog sin reviderade konstitution 1947 har Japan haft en enhetlig konstitutionell monarki med en kejsare och ett folkvalt parlament. Trots att Japan officiellt har avsagt sig sin rätt att förklara krig, upprätthåller man en modern militär styrka för självförsvar och fredsbevarande.

Japans statsvapen

Japans statsemblemVapnet som egentligen inte är ett vapen utan en mon, består bara av en stiliserad gul krysantemumblomma.

De japanska symbolerna, så kallade mon, liknar till användningssättet europeiska heraldiska vapen men följer andra formregler än heraldiken. Japans statsmon är ett exempel på detta.

Japans flagga

Japans flagga

Flaggan är vit med en röd rund skiva som symboliserar den uppgående solen. Flaggans vita bakgrund står för renhet och ärlighet och den röda färgen kan tolkas som en symbol för upplysthet, integritet och värme. Symbolens ursprung är okänt, men man vet att krigadeln buke ofta målade liknande symboler på solfjädrar redan på 1200-talet. Den tidigaste bekräftade förekomsten av själva flaggan var slaget vid Sekigahara 1600, där den var en befälssymbol hos trupperna som kämpade för shogunen av Tokugawaätten.

Kejsarens flagga

Kejsarens flagga

Det finns olika varianter av flagga för kejsarinnan, kronprinsen, kronprinsessan och en gemensam för övriga medlemmar av kejsarfamiljen.

 

 

Jordaniens monarki

HM Kung Abdullah och Drottning Rania

HM Kung Abdullah och Drottning Rania

Den nuvarande jordanska monarkin bildades 1921. Efter det Osmanska rikets upplösning efter första världskriget tillhörde landet fram till självständigheten 1946 det brittiska Palestinamandatet.

År 1921 delades detta mandat i två delar varvid området öster om Jordanfloden blev emiratet Transjordanien och Abdullah Ibn Hussein insattes som emir. Han far Hussein Ibn Ali från den hashmitiiska dynastin gjorde uppror mot turkarna under första världskriget.

År 1946 erkändes Transjordanien som en självständig stat och emiren upphöjdes till kung.

Jordanien ligger i hjärtat av den arabiska världen och har framträtt som en regional modell för utveckling och välstånd. Landet har enligt konstitutionen ett parlamentariskt system med en ärftlig monarki.

Ett land av kontraster

Jordanien är ett land med stor mångfald, naturskönt och med en unik roll i regionen. Det är en ung nation som bygger på forntida land, hem för ett dussin civilisationer, flera religioner, ett hav av språk, kulturer och traditioner.

Under årtusenden har dussintals civilisationer gjort anspråk på Jordaniens marker, som ligger i hjärtat av gamla handelsvägar som förbinder Europa, Afrika och Asien.

Idag är Jordanien erkänt som en av de mest globaliserade länderna i världen när det gäller politiskt engagemang, ekonomisk integration och medborgarnas kontakter med resten av världen.

År av kraftig ekonomisk utveckling och investeringar i utbildning betalar sig i snabb tillväxt och Jordaniens huvudstad Amman är en modell av landets mångfald. Högteknologiska företag blandas med traditionella hantverkare och glasskyskrapor stiger från bergen. I dalarna nedanför finns ambulerande herdar som fortfarande låter sina hjordar beta.

Jordaniens mångfald, dess unika kombination av modernitet och tradition, gör det mer än en ö av lugn i en turbulent region. Landet är idag är en förebild för stabilitet och välstånd i ett dynamisk nytt Mellanöstern.

Regentlängd

Abdullah I
1921-1951

Talal
1951-1952

Hussein
1952-1999

Abdullah II
1999-

Abdullah I

Den första kungen och grundare av staten Jordanien föddes 1882 i Mecka.

Den blivande kungen levde i en blygsam tillvaro och vistades ofta med ledarna för olika sekter och samhällssektorer för att utveckla relationer med dem. Han tillbringade en stor del av sin tid bland de lokala beduinstammarna. År 1921, organiserade han som emir sin första regering i Amman för Transjordanien.

Under de kommande trettio åren koncentrerade Emir Abdullah sina ansträngningar på statsbyggande. 1928 övervakade han landets första lagstiftande råd och utarbetandet av en konstitution. Ett år senare höll han första parlamentsvalet. Den 22 mars 1946 säkrade Transjordanien sin självständighet och Abdullah kröntes till kung senare samma år.

Kung Abdullah deltog regelbundet fredagsbönen i Al Aqsa-moskén i Jerusalem. Den 20 juli 1951 blev han mördad på trappan till moskén. Hans sonson, Hussein var med honom vid detta tillfälle. En kula träffade även den unge prinsen, men skyddades av en medalj som hans farfar hade fäst på bröstet tidigare samma dag.

Talal

Efter kung Abdullah I:s död besteg hans son Talal tronen. På grund av ohälsa abdikerade kung Talal snart till förmån för Hussein, hans äldste son.

Även om kung Talal:s regeringstid var kort, introducerade han en liberaliserad konstitution för kungariket som gjorde regeringen mer ansvarig inför parlamentet och banade väg för den framtida politiska utvecklingen.

Kung Talal Bin Abdullah dog 1972.

Hussein

När han utropades till kung av Jordanien var han endast 17 år gammal och kunde juridiskt sätt inte ta över kungliga befogenheter. De första månaderna styrdes landet av ett regentråd tills han formellt kröntes den 2 maj 1953 vid en ålder av 18 år.

Efter avslutad grundskola i Amman, studerade han vid Victoria College i Alexandria, Egypten, och Harrow School och Royal Military Academy Sandhurst i Storbritannien.

Kung Hussein anses vara arkitekten bakom det moderna Jordanien. Han var allmänt betraktad som en man av folket. Idag är han ihågkommen med vördnad, som en statsman som guidade Jordanien säkert genom stridigheter och konflikter.

Kung Hussein sade ofta att Jordaniens folk var dess största tillgång, och han arbetade ihärdigt för att förbättra dess levnadsstandard.

Tidigt i hans regeringstid, koncentrerade han sig på att upprätta en ekonomisk och industriell infrastruktur och ökad tillgång till grundläggande tjänster. Han var en skärande promotor för utbildning, bygga skolor i hela kungariket och främja idén om utbildning för alla barn. Under hans regeringstid sköt inskrivningen till grundskolan i höjden och läskunnigheten ökade från 33 procent år 1960 till 85,5 procent år 1996.

Kung Hussein strävade efter att uppnå fred i Mellanöstern.

Abdullah II

Jordaniens kungaparKung Abdullah II antog sina konstitutionella befogenheter som monark den 7 februari 1999 och kröntes den 9 juni samma år. Som ett led i sin fars strävan är välfärden för Jordaniens folk en hörnsten i hans politik för nationell utveckling, regional fred och global samexistens. Kungens särskilda oro för framtiden för Jordanens ungdomar har lagt ungdomens engagemang, utbildning och möjligheter överst på hans dagordning.

Han har övervakat svepande utbildningsreformer, som idag är energigivande i Jordaniens privata sektor och för att förbereda Jordaniens ungdom för global konkurrenskraft och ledarskap.

För att hitta lösningar på Jordaniens stora ekonomiska behov, har kung Abdullah inlett en ny era av strukturella reformer och modernisering, integration med världsekonomin och globaliseringen. Kungen har arbetat med att föra samman den offentliga och den privata sektorn – både inhemska och globala – genom storskaliga gemensamma initiativ som syftar till att möta de akuta utmaningarna i skapandet av nya arbetstillfällen, möjligheter för Jordaniens unga befolkning och minska fattigdomen.

Flaggan

Utformningen av flagga har inte ändrats sedan Jordan blev självständigt 1946. De svarta, vita och gröna fälten representerar de arabiska islamiska dynastierna Umayyad , Abbasid och Fatimid . Den röda triangeln som förbinder flaggans gröna, vita och svarta paneler representerar Hashemitiska familjen. Den heptagonala stjärnan föreställer de första sju verser i Koranen som återges i varje bön.

Al Hussein orden

Denna orden är den högsta hedersbetygelsen i Jordanien. Orden instiftades den 22 juni 1949 för att belöna välvilja och kunna ges till utländska statschefer. Ordensbandet infördes den 23 september 1967.

 

 

 

 

Den luxemburgska monarkin

Storhertigparet av LuxemburgStorhertigdömet Luxemburgs historia är lång och omväxlande. Historien om dynastin sammanfaller med landets. Luxemburg uppstod som ett grevskap under borgen Luxemburg under 900-talet. Under 1200-talets slut nådde grevarna av Luxemburg stort inflytande och 1308 blev en av dem som Henrik VII tysk kung. Hans ätt utslocknade med kejsar Sigismund år 1437.

Huset Luxemburgs stamgods upphöjdes till hertigdöme på 1300-talet. Detta tillföll under mitten av 1400-talet hertigdömet Burgund och efter ett 30-tal år senare huset Habsburg. Vid en delning av huset Habsburgs besittningar tillföll Luxemburg den spanska och senare den österrikiska grenen. Mellan åren 1795 och 1815 tillhörde Luxemburg Frankrike.

Vid Wienkongressen 1815 beslöt stormakterna att bilda storhertigdömet Luxemburg och utsåg den nederländske kungen Vilhelm I till storhertig. Denna personalunion varade till 1890. Då Luxemburg vid den tiden endast tillämpade agnatisk tronföljd kunde drottning Wilhelmina ej bli Luxemburgs statschef. Tronen ärvdes istället av en annan gren av huset Nassau och hertig Adolf efterträdde kung Vilhelm III som storhertig i Luxemburg. Därmed skapades den nuvarande dynastin.

Då storhertig Wilhem IV endast hade döttrar lyckades han få representanthuset att godkänna att hans äldsta dotter i brist på manliga arvtagare skulle utses som presumtiv arvtagare till kronan.

Successionsordningen ändrades slutligen år 2011 då storhertigen meddelade att de interna reglerna i huset Luxemburg-Nassau modifierades för att införa jämställdhet mellan kvinnor och män på tronen. Den nya successionsordningen gäller för första gången till ättlingar till nuvarande storhertigen Henri.

Den brittiska monarkin

Official Diamond Jubilee portrait of HM The Queen and HRH The Duke of Edinburgh photographed in the Centre Room of Buckingham Palace. in this portrait taken to mark the 60th anniversary of The Queen's Accession. The Queen is wearing a state dress by the designer Angela Kelly and the State Diadem crown. She is wearing Queen Victoria's Collet Necklace, worn for Queen Victoria on the occasion of her own Diamond Jubilee. The sash in the blue Garter Riband. The Duke of Edinburgh is wearing Royal Navy ceremonial day dress (admiral of the Fleet) with Garter Sash. Embargoed until 0001am Monday February 6th 2012.

Official Diamond Jubilee portrait of HM The Queen and HRH The Duke of Edinburgh photographed in the Centre Room of Buckingham Palace. in this portrait taken to mark the 60th anniversary of The Queen’s Accession. The Queen is wearing a state dress by the designer Angela Kelly and the State Diadem crown. She is wearing Queen Victoria’s Collet Necklace, worn for Queen Victoria on the occasion of her own Diamond Jubilee. The sash in the blue Garter Riband. The Duke of Edinburgh is wearing Royal Navy ceremonial day dress (admiral of the Fleet) with Garter Sash. Embargoed until 0001am Monday February 6th 2012.

Fram till år 1603 var de engelska och skotska monarkierna separata även om nära kopplingar fanns genom giftermål mellan medlemmar ur de båda kungliga familjerna. Efter det att den skottske kungen Jakob VI även tillträdde som kung James I av England har det varit en monark som regent för Storbritannien.

Under de senaste fyrahundra åren har det skett många förändringar i Storbritanniens monarki. Från slutet av 1800-talet har den verkställande makten hos monarken minskats och mer och mer övergått till parlamentet vilket resulterat i dagens konstitutionella monarki.

Stuartdynastin regerade i England och Skottland 1603-1714, en period som såg en blomstrande hovkultur men också mycket omvälvningar och instabilitet, med pest, brand och krig.

Det var en tid av intensiv religiös debatt och radikal politik. Båda bidrog till ett blodigt inbördeskrig i mitten av sextonhundratalet mellan kronan och parlamentet vilket resulterar i en parlamentarisk seger för Oliver Cromwell och den dramatiska avrättningen av kung Charles I.

Parlamentet deklarerade 1689 att James II abdikerat då man ansåg att han och hans arvingar övergett rätten till kronan genom fortsätta att erkänna den katolska tron.

Det upprättades en kortlivad republik vilket var första gången som landet hade upplevt en sådan händelse.

Återupprättandet av monarkin följdes snart av en ny religiös revolution då William och Mary av Oranien besteg tronen som gemensamma monarker och försvarare av protestantism. De efterföljdes av drottning Anne, den andra av döttrarna till James II.

I samband med de sista Stuartdrottningen Anns död föreskrevs det att endast monarker som försvarar protestantismen kan inneha tronen.

Nästa monark enligt den protestantiska ordningen blev George I av ätten Hannover. En period av oroligheter följde då ättlingar till den avsatte Stuartkungen  James II hotade att erövra tronen. Trots detta blev perioden med Hannoverätten anmärkningsvärt stabil. Detta tillskrivs livslängden på dess kungar. Under perioden mellan åren 1714 och fram till 1837 fanns det bara fem monarker varav George III är en av de längst regerande monarkerna i brittisk historia.

Den politiska stabiliteten och utveckling av den konstitutionella monarkin fortsatte. Det var också under denna period som Storbritannien kom att förvärva en stor del av sitt utländska imperium. Trots förlusten av de amerikanska kolonierna till stor del genom utländska erövring i de olika krigen under århundradet. I slutet av Hannoverperioden omfattade det brittiska imperiet en tredjedel av jordklotet.

Trenden med långlivade monarker fortsatte då drottning Victoria blev den hittills längst regerande monarken i brittisk historia.

Namnet Sachsen-Coburg-Gotha kom till den brittiska kungliga familjen år 1840 genom äktenskapet mellan drottning Victoria och prins Albert av Sachsen-Coburg och Gotha. Drottning Victoria själv förblev medlem av huset av Hannover.

Den enda brittiska monarken av huset av Sachsen-Coburg-Gotha var kung Edward VII som regerade i nio år i början av 1900-talet.

Kung George V ersatte det tyskklingande namnet med Windsor under första världskriget. Namnet Sachsen-Coburg-Gotha lever kvar i andra europeiska monarkier, däribland den nuvarande belgiska kungafamiljen och i de tidigare monarkierna i Portugal och Bulgarien.

Den nuvarande drottningen Elisabeth II har familjeband med de flesta av monarkerna i Europa.

Under nittonhundratalet, har kungar och drottningar i Storbritannien uppfyllt de olika skyldigheterna i den konstitutionella monarkin. En av deras viktigaste uppgifter har varit att fungera som nationella galjonsfigurer och upprätthålla befolkningens moral under de förödande krigen 1914-18 och 1939-45.

Även om hovet i Storbritannien anses vara konservativt har det moderniserats i takt med sammahällets utveckling. Idag används internet och sociala medier för att göra den kungliga familjen tillgänglig för en bredare publik över hela världen.

Kung George V använde det då relativt nya mediet radio för utsändning av sitt jultal. Drottning Elizabeths kröning 1953 var den första i sitt slag som visades i televisionen.

På drottningens inrådan används numera internet för att ge en global publik information om den kungliga familjen. Drottningen fortsätter att ha nära förbindelser med tidigare kolonier genom sin roll som det brittiska samväldets överhuvud.

Den spanska monarkin

© DVirgili

Det spanska kungaparet © DVirgili

Spanien har en spännande och lång historia kantad av fascinerande händelser. Största delen av den iberiska halvön ingick mellan år 200 f.Kr. och år 400 i det romerska riket och många mäktiga minnesmärken – bland annat akvedukten i Segovia, amfiteatrarna i Tarragona och i Mérida – erinrar härom.

Den romerska högkulturen ersattes av den västgotiska som dominerade till 700-talet när den Iberiska halvön invaderades från Nordafrika av morerna. Under det moriska styret skedde ett ekonomiskt, teknologiskt och intellektuellt uppsving med centrum i de sydspanska städerna Granada, Córdoba och Sevilla. Den moriska högkulturen dominerade utvecklingen under en lång period men med början under 1100-talet splittrades det moriska riket och morerna trängdes undan allt längre söderut.

Efter närmare 800 år förlorade morerna sitt sista fäste på den iberiska halvön år 1492. Spaniens kungadömen hade då enats under de katolska regenterna Isabella och Ferdinand. Under deras styre enades landet och den spanska nationalstaten började ta form. Samtidigt inleddes Spaniens egna stormaktsambitioner. Columbus seglade västerut samma år som Granada, det sista moriska fästet föll och en 300-årig spansk maktställning i Latinamerika inleddes.

Nittonhundratalets första hälft präglades av inre instabilitet. År 1931 lämnade kung Alfonso XIII Spanien i landsflykt. Inbördeskriget 1936-39 mellan republikaner och nationalister har beskrivits som ett av de grymmaste i krigens historia. År 1939 var den republikanska sidan besegrad och den segrande generalen, Francisco Franco, landets nye statschef och diktator fram till dennes död 1975 vilken markerade  inledningen till en ny epok. Juan Carlos de Borbón tillträdde som statschef och en snabb utveckling mot dagens Spanien inleddes, bl.a. genom antagandet av en demokratisk konstitution år 1978. Spanien blev 1986 medlem i EU.

Spanska inbördeskriget

Vid kommunalvalen i april 1931 vann republikanska grupper i alla stora städer och dagen efter utropade Katalonien sin självständighet. Kung Alfons XIII avgick och för andra gången blev Spanien republik. Det nyvalda parlamentet inledde en jordreform, skar ner armén och beslagtog kyrkliga egendomar. Regeringens politik gjorde att den förlorade stöd från medelklassen, kyrkan och armén och i parlamentsvalet 1933 vann högern.

När den nya regeringen upphävde reformerna utbröt det oroligheter och fabriksockupationer. I Asturien utbröt ett uppror som slogs ned i oktober 1934 till priset av 3 000 döda och över 30 000 fängslade.

Vid nästa parlamentsval 1936 vann vänstern återigen och införde åter de reformer som högern avskaffat. Under 1936 skedde politiska mord, kyrkbränder, jordockupation och strejker. Den 17 juli 1936 gjorde garnisonen i Melilla uppror och upproret spred sig från garnison till garnison över hela Spanien. Till slut hade ett regelrätt inbördeskrig brutit ut. Ledare för upprorsmakarna, nationalisterna, var general Francisco Franco som lyckades utverka militärhjälp från Italien och Nazityskland. Från hela världen strömmade frivilliga, särskilt till den republikanska sidan. Nationalisterna gick segrande ur kriget våren 1939.

Efter segern i inbördeskriget infördes en fascistisk diktatur som genomförde repressalier mot alla som hade stött republiken. De katalanska, baskiska och galiciska språken undertrycktes. Trots Hitlers vädjanden höll sig Spanien utanför andra världskriget men skickade en division frivilliga till östfronten, den blå divisionen.

Efter kriget var Spanien utfryst och landet blev inte medlem av FN förrän 1955. Under 1960-talet genomgick landet en ekonomisk boom tack vare ekonomiska reformer och den ökande turistindustrin. Franco utsåg också kung Alfonso XIII:s sonson, Juan Carlos till sin arvtagare. Franco hade makten ända till sin död den 20 november 1975.

Kungen införde demokrati

När Juan Carlos tillträtt som kung tog han sig snabbt an uppgiften att införa demokrati. I november 1976 utlystes allmänna val och två år senare infördes en demokratisk författning. Kung Juan Carlos blev mycket respekterad i Spanien för de insatser han gjorde i demokratiseringsarbetet, inte minst då han hindrade ett försök till statskupp i februari 1981.