Ätten Bernadotte 200 år på Sveriges tron

I början av 1800-talet hände mycket i landet som lämnat avtryck i vår historia. I en statskupp avsattes Gustav IV Adolf efter att ha förlorat Finland som under sjuhundra år hade varit en del av det svenska riket. Han ersattes av sin farbror som blev kung Karl XIII. Då han inte hade någon legitim arvinge till tronen utsågs den danske prinsen Fredrik Kristian August 1810 till kronprins med namnet Karl August. Fyra månader senare besökte kronprinsen Skånska husarregementets uppvisning på Kvidingehed. Där drabbades han av en stroke och föll av sin häst. Trots att dödsorsaken fastställdes genom en obduktion spreds rykten om att han på ett eller på annat sätt bragts om livet.  Anklagelserna riktades främst mot de s.k. gustavianerna som ansågs vilja sätta någon ur Gustav III:s familj på tronen. Efterspelet av prinsens död ledde det till att riksmarskalken Axel von Fersen blev attackerad och brutalt misshandlad till döds av en uppretad folkmassa vid kronprinsens begravning.

Jakten på en ny kronprins

Det fanns planer på att snabbt erbjuda Karl Augusts äldre bror hertig Fredrik Kristian tronföljden. Kejsar Napoleon var vid den tiden Europas mäktigaste man och man ville därför få hans godkännande. Man skickade för säkerhets skull dubbla kurirer. En av dess var friherren Carl Otto Mörner.

Mörner hade redan 1808 under förtroliga samtal drivit tesen att endast en fransk marskalk skulle kunna lyfta Sverige ur dess förfall och leda en revansch österut.

Så snart Mörner anlänt till Paris den 20 juni och avlämnat sina depescher med regeringsförslaget om hertig Fredrik Kristian började han ivrigt arbeta för sitt eget motsatta mål. En fransk vän från en tidigare vistelse i Paris förordade olika franska marskalkar särskilt Bernadotte. Mörner förstod då att, genom förmedling av den svenske generalkonsuln i Paris med flera, skaffa sig tillträde till marskalk Bernadotte.

Bernadotte antog så småningom anbudet och menade att Napoleon inte hade något emot hans val. Med detta svar och ett brev i vilket general Fabian Wrede synnerligen lovordade marskalken som person återvände Mörner hem. Efter hemkomsten sökte han upp utrikesminister Lars von Engeström samt hovkanslern, statsrådet Gustaf af Wetterstedt, som med stor häpnad fick information om förslaget till ny tronkandidat.

Sveriges minister i Paris fick först efter Mörners hemresa kunskap om dennes självpåtagna uppgift. Både hos ministern och hos Sveriges regering där hemma väckte detta harm och bestörtning. Man sökte med hot och varningar hejda Mörners vidare åtgärder som emellertid snabbt vann anhängare i huvudstaden. Han ålades då att vistas i Uppsala och förhindrades därigenom att komma till valriksdagen som av säkerhets skäl utlysts till Örebro i juli.

Sveriges regering vidhöll efter någon tvekan sitt första förslag och ständernas sekreta utskott hade därför redan den 11 augusti till Karl XIII gett sitt utlåtande till förmån för hertig Fredrik Kristian. Den franske köpmannen Jean Antoine Fourniers ankomst till Örebro, som ombud för marskalk Bernadotte, gjorde dock att många ändrade uppfattning.

Efter några voteringar kunde marskalk Bernadotte den 21 augusti 1810 utses till ny kronprins.

Den 23 september skriver Napoleon ett bemyndigande för fursten av Ponte Corvo att antaga titel och rang av Sveriges kronprins:

” Napoleon, genom Guds nåd och författningen fransmännens Kejsare, Konung af Italien, Beskyddare för Rhenförbundet, Medlare för schweiziska förbundet, till alla närvarande och efterkommande hälsning. Vår kusin, fursten af Ponte Corvo, marskalk af kejsardömet, har i ödmjukhet framställt, hurusom Sveriges ständer på konungens proposition hade tilldelat honom titeln kronprins af Sverige med arfsrätt till tronen, men att han, såsom varande vår undersåte, icke kunde mottaga denna höga rang, med mindre vi värdigades bemyndiga honom därtill. Viljande gifva åt sagde vår kusin, fursten af Ponte Corvo, ett synnerligt bevis på vår välvilja, hafva vi i kraft af detta bref bemyndigat och bemyndiga sagde vår kusin, fursten af Ponte Corvo, marskalk af kejsardömet, att mottaga titeln och rangen af Sveriges kronprins, honom tilldelad af rikets ständer på konungens proposition, med de rättigheter och prerogativ, som därvid äro fastade. Och för att det må för alltid vara fast och stadigt, hafva vi underskrifvit detta med egen hand. Gifvet i vårt palats S:t Cloud den 23 september i nådens år 1810.”

Bernadotte löstes så från sina förpliktelser som fransk undersåte och avreste från Paris den 30 september. På det svenska konsulatet i Helsingör antog han den 19 oktober den lutherska läran i närvaro av ärkebiskop Jakob Axelsson Lindblom, prostarna Lars Andreas Palm och Jonas Nordvall och några svenskar.

Dagen därpå landsteg han i Helsingborg. Under de följande dagarna reste han via Kristianstad, Växjö, Jönköping, Linköping, Nyköping och sedan till egendomen Sturehov. Han övernattade därefter på Drottningholm.

Den 2 november höll Bernadotte sitt högtidliga intåg i Stockholm och mottog den 5 november i Rikssalen ständernas hyllning sedan han avlagt trohetsed åt Karl XIII och av honom adopterats under namnet Karl Johan.

Kungen lät från tronen läsa upp adoptionsakten och därmed inför ständerna officiellt verkställa riksdagens beslut. I dess inledning tituleras den nye kronprinsen Furste af Ponte Corvo och sedan står hans tre förnamn försvenskade, Johan Baptist Julius. Så snart adoptionen var kungjord tilldelades han sitt nya namn Karl efter kungen och Johan som den enda rest av hans gamla namn Jean.

Därefter knäföll han framför tronen på en framställd bönpall och med handen på bibeln svor han sin tro- och huldhetsed till kungen.

Föreningen mellan kung och tronföljare beseglades genom att Bernadotte steg upp på tronen och kysste kungens hand, varpå denne reste sig och omfamnade honom. Kungens adoption hade därmed bekräftats, och Bernadotte återvände till sin stol såsom Karl XIII:s son Karl Johan. Ceremonin som förvandlat den franske marskalken Jean Bernadotte till Karl Johan, prins och tronföljare, var därmed efter närmare en och en halv timme över.

Fursten av Ponte Corvo föddes i Pau

Jean Baptiste Bernadotte föddes i den franska staden Pau 26 januari 1763. Han föddes några veckor för tidigt efter det att hans mor har skrämts av karnevalsdeltagare. Då man fruktade att barnet inte skulle överleva döptes han redan dagen efter i kyrkan S:t Martin. Både födelse- och dopattest finns bevarade i Paus arkiv.

Jean Baptiste tog värvning 1780 vid det 60:e franska linjeregementet, Royal-la-Marine, som då var förlagt på Korsika. Här kom han att stanna i tre år. Med sitt regemente på olika garnisonsorter gjorde han en snabb karriär inom armén. Under 1790-talet deltog han i flera fälttåg och blev känd för tapperhet och lysande bragder.

Den 16 augusti 1798 gifte han sig med Désirée Clary. Vid kejsardömets upprättande 1804 utnämndes Bernadotte som en av de första till marskalk av Frankrike och blev samma år guvernör över det under året erövrade Hannover. 1806 utnämndes han till furste av Ponte Corvo. Därefter följde några år med deltagande i flera fälttåg.

Marskalk Bernadotte skulle just resa till Rom för att tillträda en befattning som generalguvernör över Kyrkostaten, då förslaget om tronföljarskap i Sverige dök upp.

Som kronprins i Sverige kom Karl Johan att i praktiken utöva regentskapet då kung Karl XIII var sjuklig och trött. År 1814 tvingades Norge i union med Sverige, och Karl XIII utsågs till Norges kung under namnet Karl II. Kungen avled den 5 februari 1818.

Den 11 maj 1818 kröntes Karl XIV Johan till Sveriges och Norges konung i Stockholm. Den 7 september kröntes han även till Norges konung i Nidaros domkyrka i Trondheim. Det var första gången sedan Kristian II:s kröning i S:t Halvardskyrkan i Oslo 1514, som någon konung krönts i Norge.

Drottning Desideria som långa perioder vistades i Frankrike kröntes först den 21 augusti 1829 i Storkyrkan i Stockholm.