Medier har en enorm makt i Sverige. Det är inte för intet som medierna ibland kallas ”den tredje statsmakten”. Man bör därför kunna förvänta sig att objektivitet, respekt för de människor artiklar påverkar samt konsekvensanalyser ska prägla det som medierna väljer att skriva och rapportera om. Ett visst mått av nyhetsvärde bör också finnas i rapporteringen, och i de fall där rapporteringen riskerar att skada eller kränka andra människor bör nyhetsvärdet noggrant vägas mot den skadan eller kränkningen.

Vi har väldigt svårt att se att några av dessa hänsyn och överväganden har gjorts inför det drev mot Drottningen som nu blossat upp igen. I stället har rapporteringen präglats av sensationalism och närmast varit inriktad på att skada Drottningens anseende. Det är svårt att på annat sätt förklara de publiceringar som ägt rum.

Tror svenska medier på arvsynd? Knappast. Är det i sådana fall över huvud taget relevant vad Drottningens far sysslade med? Är Drottningen på något sätt klandervärd för något som hennes far har gjort? Är hennes duglighet som Drottning på något sätt avhängig av hennes fars handlingar? Svaret på de frågorna måste bli ett självklart nej.

Det handlar alltså inte om legitim granskning av ett offentligt ämbete, och inte heller om vandeln hos en offentlig person. Det blir uppenbart att rapporteringens syfte inte kan vara något annat än att skada förtroendet för Drottningen, vilket är extremt sorgligt.

Det finns förstås en annan, mer trolig förklaring till rapporteringen än en plötslig medial vilja att förtala Drottningen i jakten på sålda lösnummer.

Den bakomliggande orsaken till mediernas handlande är journalisternas fördolda republikanska agenda.

I sin strävan att pressa in samhället i sin ideologiska mall skyr de inga medel för att sänka allmänhetens förtroende för kungahuset som institution såväl som för deras medlemmar. Det är precis samma sak som det som pågick för ett drygt år sedan, då hela det svenska etablissemanget bestående av såväl medier som politiker valde att tro en dömd, tungt kriminell gangsterkung före Sveriges statschef. Även då handlade rapporteringen om en sensationell bok, och stod på högst tvivelaktiga journalistiska grunder.

Ibland är den republikanska agendan inte ens fördold. Journalisten Henrik Arnstad erkänner helt öppet i en artikel i Aftonbladet att det hela handlar om att svartmåla en ”antidemokratisk kvarleva vårt land obegripligt nog fortfarande dras med; en fläck på Sveriges baner som stavas arvkungadöme”.

För oss är det högst allvarligt att svenska medier, som vi förväntar oss ska syssla med objektiv och saklig nyhetsrapportering, i så stor utsträckning driver en stundom förtäckt agenda, och använder sig av så tvivelaktiga metoder.

Det tragiska smutskastandet av Drottningens person och Sveriges monarki måste få ett slut, annars riskerar vi att förlora mer än förtroendet för journalistkåren.