Furstendömet Liechtenstein

Furstendömet Liechtenstein, ett av Europas minsta länder, är en konstitutionell monarki beläget i alperna mellan Schweiz och Österrike. Furstendömet Liechtenstein grundades 1719. Då köpte den österrikiska furstefamiljen Liechtenstein två grevskap och slog ihop dem.

Den obrutna raden av Liechtensteinare började med Heinrich I, död 1266, som fick landområdet Nikolsburg i Mähren av kung Ottokar av Böhmen. Förvärvet var av stor politisk betydelse.

Landet blev helt självständigt 1866.

Fram till slutet av första världskriget hade Liechtenstein ett nära band till Österrike. Senare blev Schweiz landets närmaste samarbetspartner. Liechtenstein var neutralt under andra världskriget. Efter kriget utvecklades landet från att vara en jordbruksnation till ett rikt industriland och ett viktigt finanscentrum.

Liechtenstein är en av de äldsta adelsfamiljerna. År 1130 omnämndes Hugo Liechtenstein bärande detta namn för första gången. Han tog sitt namn efter Burg Liechtenstein söder om Wien. I slottets omgivningar och på den nordöstra gränsen till Niederösterreich ägde de tidiga Liechtensteinarna mark.

Under 1700 och1800-talen residerade familjen i Feldsberg och Eisberg i nuvarande Tjeckien eller i Wien. Furstarna hade viktiga funktioner i det militära och som diplomater i den tjeckiska och senare Habsburgska monarkin.

Furst Franz Josef II bosatte sig 1938 permanent i Vaduz.

Regentlängd

Karl I.

Karl Eusebius I.

Johann Adam Andreas I.

Joseph Wenzel I.

Anton Florian I.

Josef Johann Adam I.

Johann Nepomuk Karl I.

Joseph Wenzel I.

Franz Josef I.

Alois I.

Johann I.

Alois II.

Johann II.

Franz I.

Franz Josef II.

Hans-Adam II.

1608 – 1627

1627 – 1684

1684 – 1712

1712 – 1718

1718 – 1721

1721 – 1732

1732 – 1748

1748 – 1772

1772 – 1781

1781 – 1805

1805 – 1836

1836 – 1858

1858 – 1929

1929 – 1938

1938 – 1989

1989  –

Officiella roller och uppgifter

Prinsen är statschef i Liechtenstein. Tillsammans med folket regerar han landet i enlighet med bestämmelserna i Liechtensteins konstitution och andra lagar.

Prinsen och folket har sina egna, självständiga rättigheter och skyldigheter, men vissa beslut måste fattas gemensamt. Till exempel måste lagförslag godkännas av både prinsen och folket. Folkets godkännande ges antingen indirekt genom parlamentet, Landtag, eller direkt i en folkomröstning.

Statschefen har åtalsimmunitet. Det gäller även medlemmar ur furstehuset då de företräder prinsen i statschefens roll.

Prinsen representerar själv furstendömet i alla kontakter med andra länder. Han tecknar själv internationella fördrag. Enligt internationell rätt krävs det dock godkännande av parlamentet för att vissa avtal skall vara giltiga.

Varje beslut av parlamentet om godkännande av ett internationellt avtal är föremål för en folkomröstning om den så beslutar eller om en folkomröstning begärs av minst 1500 röstberättigade eller åtminstone fyra kommuner.

Prinsen är aktivt involverad i lagstiftningen. Han har initiativ- och påföljdsrätt.

Initiativrätten gör det möjligt för prinsen att införa ett dekret, en ändring eller ett upphävande av en lag i form av propositioner. Varje lag måste sanktioneras av prinsen. Om prinsen inte godkänner lagen inom sex månader anses den ha fått avslag.

Till skillnad från i många andra stater, är statschefen inte bara en officiell person som bara formellt skriver under eller sanktionerar lagar. Prinsens sanktionering är i själva verket en integrerad del av lagstiftning. Lagen vinner inte laga kraft och blir giltig innan den sanktionerats av prinsen och därefter kontrasignerats av premiärministern och blivit offentliggjord.

Om prinsen vägrar att sanktionera lagen kan den inte träda i kraft och har definitivt avslagits. Hittills har det furstliga huset bara utnyttjat denna vetorätt vid två tillfällen: 1961 när en ny jaktlag lämnades in och 1994 då författningsdomstolen skulle ändrades.

Prinsen har befogenhet att utfärda furstliga dekret. Det är med hjälp av ett sådant dekret som prinsen kallar in parlamentet i början av året. En undantagslag är också ett furstligt dekret. I nödfall kan prinsen använda denna klausul för att vidta åtgärder för statens säkerhet och välfärd utan att involvera parlamentet. Dock krävs en kontrasignering av premiärministern. Undantagslagar löper ut högst sex månader efter att de införts.

Prinsen utser domarna enligt en speciell process. Domarna väljs av en kommitté, som består av prinsen (ordförande), parlamentsledamöter och en medlem av regeringen (justitieministeriet) och ytterligare ledamöter kallade av prinsen. Denna kommitté föreslår kandidater till val av parlamentet. Detta val måste också godkännas av prinsen.

Om parlamentet sedan väljer kandidaten är han eller hon utsedd domare av prinsen. Om parlamentet förkastar kandidat som rekommenderas av utskottet och ingen överenskommelse kan nås på en ny kandidat inom fyra veckor, måste parlamentet föreslå en alternativ kandidat och en folkomröstning.

I händelse av en folkomröstning, har också medborgarna rätt att nominera kandidater. Den kandidat som får en absolut majoritet av rösterna utses till domare av prinsen. Denna valprocess gäller för domare vid alla vanliga domstolar, domare i förvaltningsdomstolen och domare i författningsdomstolen.

Prinsen har rätt att benåda. Detta inkluderar att mildra domar och annullera åtal som har inletts.

Prinsen har rätt att sammankalla och stänga parlamentet och kan vid tungt vägande skäl skjuta upp det högst tre månader eller för att upplösa det. Traditionellt öppnar prinsen parlamentet i början av året med ett ceremoniellt tal.

Prinsen utser premiärministern och regeringsmedlemmar efter överenskommelse med parlamentet på dettas förslag. Prinsen svär in premiärministern. Om regeringen förlorar prinsens eller parlamentets förtroende förlorar den sitt mandat.

Vid ett trontillträde måste parlamentet sammankallas till ett extra möte inom 30 dagar. Vid denna session bekräftar efterföljaren till tronen i ett skriftligt dokument att han “kommer att styra Liechtenstein i enlighet med konstitutionen och andra lagar, bevara sin integritet och oskiljaktigt och liknande iaktta suveräna rättigheter.” Parlamentsledamöterna svär sedan trohetsed.

Folket kan förklara en motiverad misstroendeförklaring mot fursten.

Ett sådant förslag måste krävas av minst 1500 röstberättigade. I händelse av en misstroendeförklaring utlyser parlamentet en folkomröstning. Om förslaget godkänns av folket måste successionsordningen följas.

Folket får lämna ett förslag för att avskaffa monarkin. Ett sådant initiativ måste krävas av minst 1500 röstberättigade. Om initiativet godkänns av folket, ska parlamentet utarbeta en ny konstitution för en republik. Det måste lämna detta till en folkomröstning tidigast efter ett år och senast efter två år. Prinsen har rätt att lämna in en ny konstitution för samma folkomröstning.

Posted in Artiklar, Utländska monarkier.