Ur Rojalisten nr 2 2014

Den norska monarkin har rötter som går mer än tusen år tillbaka i tiden. Harald Hårfager anses vara den första norska kungen. Han förenade Norge till ett rike runt år 890. Från Harald Hårfager och fram till idag har Norge haft mer än 60 namngivna härskare. Dagens kung tillhör ätten Glücksburg som regerar Norge sedan 1905.

Även om Norges historia går långt tillbaka är Norge relativt ungt som självständig nation i modern tid. Från år 1380 Norge var den underlägsna parten i en union med och senare ingående i Danmark. Förbundet med Danmark upplöstes till följd av Napoleonkrigen 1814 då Norge återigen blev en självständig nation med sin egen konstitution. Men efter bara några månader var Norge en del av en union med Sverige. Den här gången som en självständig stat men med en gemensam kung och utrikespolitik. Norge gick ut ur unionen med Sverige 1905 och valde en egen kung med namnet Haakon VII.

Den norska regentlängden

Harald och Sonja_1Den norska regentlängden räknas tillbaka till Harald Hårfager. Fram till nuvarande 64:e regenten Harald V räknas det tidvis in båda danska och svenska regenter.

Harald Hårfagers far, Halvdan svarte, var kung i Vestfold och Oppland. Harald måste ha varit tio år när han tog över riket efter att Halvdan Svarte gick genom isen på Randsfjorden och drunknade. Harald hade dock större ambitioner och bestämde sig för att samla alla små kungadömen i ett rike. Enligt Snorres sagor lovade han att inte klippa sitt hår och skägg innan han hade nått det målet och det var ursprunget till hans smeknamn.

Slaget vid Hafrsfjord räknas som avgörande för sammanslagningen av de så kungadömena. Trots att landet nu var enat under en kung var det långt ifrån stabilt. Ett led i strävan till nationell samling var ”Leidangen” som var ett gemensamt kustförsvar baserat på lokala skepp. Det organiserades av Haralds son Håkon Adelsensfostre. Befolkningen längs kusten blev skyldig att ställa upp med skepp, manskap och proviant. Med tiden omvandlas denna skyldighet till att bli en vanlig skatt till kungen.

Kyrkan

Kristnandet av Norge hade en tydligt nationell sammanhållande funktion. Införandet av kristendomen skedde under lång tid men tillskrivs gärna kung Olav Haraldsson och slaget vid Stikkelstad år 1030. Kungen själv föll i strid, men kristendomen blev landets officiella religion och utveckling av en riksomfattande kyrkoorganisation bidrog till att stärka den enade riket. Efter sin död blev kung Olav kanoniserad och Olav den helige blev därmed en nationell symbol. Hans helgonstatus bidrog till kyrkans påverkansmöjlighet men gav också legitimitet åt Olavs efterkommande och deras anspråk på kronan.

Kyrkan befäste sin makt under 1100-talet genom att skapa fasta biskopssäten och flera kloster. Kröningen av barnkungen Magnus Erlingson år 1163 som var den första i Norge befäste kyrkans centrala ställning. Den unge kungen, som endast hade arvsrätt genom modern, stred om tronen med Sverre Sigurdsson. Han var därför tvungen att stärka sitt anspråk på tronen genom kyrkans välsignelse.

Arv och val

Det norska riket var under medeltiden en ärftlig valmonarki. Den byggde med andra ord på en kombination av arv och val. Alla kungens söner hade lika rätt till tronen och kunde framföra sina anspråk inför tinget. Det var dock det samlade tingets uppgift att välja eller förkasta och det var därmed tinget som gav kungamakten legitimitet.

Tronföljarlagen 1163 ersatte alla kungasöners rätt till tronen med ett kungadöme där den äldste sonen hade arvsrätt. Den nya lagen stadsfästes igen år 1260 då Norge blev ett rent arvkungadöme där kungamakten fördes vidare från far till äldste son.

Unioner

År 1319 avled Haakon V Magnusson utan en manlig arvinge. Dottern Ingeborg var gift med den svenska tronföljaren Erik. Deras son Magnus ärvde således både Norge och Sverige. Detta blev början på många unioner mellan Norge, Sverige och Danmark.

Norge försvagades politiskt och ekonomiskt under 1300-talet, delvis som en följd av digerdöden, och blir successivt den svagare parten i dessa unioner. Från 1536 är Norge ett lydrike under Danmark.

Grundlag och ny union 1814

Året 1814 var kanske det mest händelserika året i Norges historia. I början av året var landet ett lydrike under Danmark och den enväldige kung Frederik VI. Efter nederlag i Napoleonkrigen tvingades Danmark genom Kielfreden avstå Norge till Sverige. Norge vägrade att godkänna avtalet och förklarade sig självständigt.

I slutet av året är Norge en konstitutionell monarki i union med Sverige. Det var några händelserika månader från upplösningen av unionen med Danmark fram till dess den nya unionen med Sverige blir ett faktum. Norge blir åter en självständig stat, har sin egen kung och utarbetar en egen konstitution. Norge måste dock till slut acceptera en ny union med Sverige men den svenske kungen måste acceptera den nya norska grundlagen.

Norsk suveränitet

Inledningsvis ville danske Christian Fredrik i kraft av sin arvsrätt utropa sig till norsk kung. Vid stormansmötet i Eidsvoll den 16 februari lät han sig dock övertalas av professor Georg Sverderups argument. När kung Frederik har avsagt sig Norges tron har suvereniteten gått tilbake till det norska folket som själv måste välja sin kung.

Ny grundlag och kungaval

Christian Frederik kallade in en grundlagsgivande församling . Medan valet av representanter pågick styrde han som regent tillsammans med ett regeringsråd. Den 10 april 1814 samlades Riksförsamlingen i Eidsvoll.

Fram till den 17 maj utarbetades en ny grundlag. Den var för sin tid en ganska liberal och demokratisk författning. Församlingen fastslog också att Norge fortsatt skulle vara en monarki och samma dag valdes Christian Fredrik enhälligt till norsk kung.

Kriget med Sverige

Kronprins Carl Johan vägrade att acceptera Norges självständighet . Han krävde stormakternas stöd för att genomföra bestämmelserna i Kielfördraget . En delegation skickades till Norge för att få kung Christian Frederik att kapitulera, men medlingen misslyckades och den 29 juli gick Carl Johans trupper in i Norge. Den svenska armen slog snabbt ned det norska motståndet och Norge tvingades att be om en vapenvila . Vid förhandlingar i Moss den 14 augusti ingick kung Christian Frederik avtal om att överföra makten till sitt statsråd och lämna landet.

Den 10 oktober 1814, på Bygdø kungsgård, abdikerar kung Christian Fredrik från den norska tronen och lämnar landet den 28 oktober. Christian Fredrik blev senare kung av Danmark där han regerade från 1839 till 1848.

Oscar_IIÄtten Bernadotte

Bernadotteätten regerade Norge från 1818 fram till upplösningen av unionen med Sverige 1905. Carl Johan Bernadotte var den första på Norges tron med det norska kunganamnet Carl III Johan 1818 -1844, i Sverige Carl XIV Johan. Därefter Oscar I 1844-1859 och Carl IV, i Sverige Carl XV, 1859-1872 och till sist Oscar II 1872-1905.

Unionsupplösning 1905

Det var en tvist kring en separat norsk konsulär tjänst som så småningom ledde till unionsupplösningen mellan Norge och Sverige. Det faktum att Norge inte hade sina egna utländska beskickningar, utan var underställt Sverige i utrikespolitiken, var ett tydligt tecken på Norges underlägsenhet i unionen. Med växande nationell känsla blev en egen norsk utrikespolitik den viktigaste frågan.

Stortinget hade godkänt inrättandet av en egen utrikesförvaltning, men kung Oscar II vägrade att sanktionera beslutet vilket ledde till att den norska regeringen avgick. När kungen misslyckades med att utse en ny regering var unionen mellan Norge och Sverige i praktiken bruten. Den 7 juni beslutade stortingen att unionen skulle upplösas.

I samband med unionsupplösningen anhöll Stortinget om kung Oscars tillåtelse till att utse en prins ur Bernadotteätten till nu norsk kung. Förslaget var ämnat som försonande i en situation där relationen mellan Norge och Sverige var mycket ansträngt. Kung Oscar avslog dock erbjudandet.

Dansk prins

Redan innan kung Oscars avslag var en annan prins förd in i diskussionen som en möjlig pretendent. Den lämpliga kandidaten var prins Carl av Danmark. Utrikespolitiska överväganden vägde tungt till hans fördel . Den unge prinsen var gift med den brittiska prinsessan Maud, den blivande kung Edward VII och drottning Alexandras dotter. Englands stöd var mycket viktigt för Norge i den aktuella situationen. Vidare påpekades att paret hade en son som kunde säkra successionen. Prinsens stamtavla kunde spåras tillbaka till Harald Hårfagre och på sin mors sida var han släkt med Bernadotteätten.

Folkvald kung

Under hösten 1905 framfördes ibland krav från olika håll om att införa republik i Norge. Rykten om detta nådde Köpenhamn . Med bakgrund av detta hävdade prinsen att han var villig att acceptera erbjudandet om att bli kung om det var det norska folkets vilja. Det beslutades därför att hålla en folkomröstning om statsformen.

Folkomröstningen ägde rum i november. 259.563 personer röstade för monarkin, medan 69.264 röstade för en republik. Omröstningen gav prinsen ett tydligt mandat från det norska folket. Den 18 november skickade Stortingspresidenten ett telegram till prinsen där han formellt erbjöd tronen. Prinsen accepterade valet och antog namnet Haakon VII. Sonen Alexander fick i framtiden bära namnet Olav.

Självständig nation

Tidigt på morgonen den 25 November1905 seglade den nya kungliga familjen upp i Oslofjorden med det danska kungaskeppet “Dannebrog”. Det var tjock dimma och tung snö. Vid Oscarsborgs fästning gick de över i till norska marinfartyget “Heimdal” och fortsatte in mot huvudstaden.

Statsminister Michelsen hälsar den nye kungen med orden “I nästan 600 år har det norska folket inte haft sin egen kung. Aldrig har han varit helt vår egen. Alltid har vi varit tvungna att dela honom med andra. Aldrig har han haft sitt hem hos oss. Där hemmet är där är också fosterlandet. Nu är det annorlunda. Nu kommer Norges unge kung för att bygga sitt framtida hem i huvudstaden. Vald av ett fritt folk som en fri man för att gå i spetsen för sitt land kommer han vara helt och hållet vår egen. Nu skall norrmännens kung bli den starka symbolen för det ny självständiga Norge”.

Kung Haakon, drottning Maud och kronprins Olav hälsades med salut från Akershus fästning när de kom till Oslo. Över hela staden ringde kyrkklockorna för att markera det landet hade fått sin egen kungafamilj.

Haakon VII avlade ed till författningen i parlamentet den 27 november 1905 och den 22 juni följande år blev kung och drottning krönta och välsignade i Nidarosdomen.

_________________________________________________________________

Bildtexter:

Monumentet ”De tre svärden”, designat av Fritz Røed, restes 1983 till minne av slaget vid Hafrsfjord. Det finns även ett nationalmonument sedan1872 rest vid Haraldshaugen.

Bernadottekungen Oscar II på Norges tron 1872-1905

Kung Harald V och drottning Sonja
Foto: Sølve Sundsbø / Det kongelige hoff

Därför är vi rojalister

Bli medlem

Engagera dig