Normalisera monarkin

Regeringsformen ger inte kungen någon formell ställning i hur Sverige styrs. Men ska monarken personifiera staten borde den också styras i hans namn.

När kungen, i samband med debaclet i Svenska Akademien, förklarade att han ansåg att han förfogade över Akademiens stadgar, tyckte sig somliga känna hur berggrunden under den svenska konstitutionen skälvde. Men de som uppfattade detta som revolutionerande betraktade felaktigt Svenska Akademien som en statlig myndighet och därmed kungens ingripande som ett tassande på regeringens domäner. Sedan dess har dock Kammarrätten i Stockholm klargjort att Svenska Akademien inte är en myndighet utan är knuten till kungen personligen, ungefär som hovet.

Episoden har hur som helst satt fokus på kungens makt. Den gamla regeringsformen från 1809 formulerade i sin fjärde paragraf saken som att ”Konungen äger att allena styra riket”, dock med det inte oviktiga tillägget ”på det sätt som denna regeringsform föreskriver”. I praktiken uttryckte 1809 års regeringsform en variant av Montesquieus maktdelningslära: kungen innehade den verkställande makten, vid sidan av riksdagens lagstiftande och domstolarnas dömande makt.

Vår nuvarande regeringsform från 1974 är dock unik på så sätt att den i princip inte ger kungen någon formell ställning i riksstyrelsen. Det normala i andra konstitutionella monarkier är att monarken fortfarande leder arbetet med att bilda regering efter val, att han eller hon utser regeringschefen, att han eller hon promulgerar (utfärdar) lagar, samt att han eller hon har den formella fördragsmakten, det vill säga behörigheten att ingå överenskommelser med främmande land. Så ser det ut även i Danmark och Norge.

Sverige är ensamt bland monarkierna om att ha fördelat dessa arbetsuppgifter mellan andra politiska organ. Regeringsbildningen leds som bekant av talmannen, medan det är regeringen som kollektivt promulgerar lagar och ingår fördrag med främmande stater. Av dessa skäl har Sverige ofta kallats för ”en republik med kung”. Avvikelsen i förhållande till andra länder faller i ögonen exempelvis när man läser företalen till EU-fördragen. De inleds med en uppräkning av de fördragsslutande parterna, enligt modellen ”Republiken Tjeckiens president, HM Drottningen av Danmark, HM Konungen av Spanien” och så vidare, vilka någonstans mot slutet av stycket får sällskap av den amorfa fördragsparten ”Konungariket Sveriges regering”.

Det är naturligtvis ingen slump att den svenska grundlagen ser ut som den gör på denna punkt. 1971 träffades den bekanta Torekovskompromissen mellan de då fyra demokratiska partierna. Den innebar att monarkin skulle bevaras i den kommande nya grundlagen, om än bara till namnet. Efteråt uttalade Olof Palme att Sverige bara var ”ett pennstreck” från republik. Och det var precis så republikanerna uppfattade saken. När Vilhelm Moberg i debattboken Därför är jag republikan från 1955 argumenterade för republik skisserade han också ett andrahandsalternativ, händelsevis nästan identiskt med den grundlag som sedermera kom att införas. Moberg framhäver att poängen med denna plan B är att avskaffandet av monarkin därefter skulle bli en formalitet, att inga ingrepp skulle behöva göras i statens själva funktionssätt. Detta tänkande synes också avspeglas i den redaktionella utformningen av 1974 års regeringsform. I första kapitlet slogs fast att ”Konungen är rikets statschef”, men därefter hänvisades på åtskilliga ställen endast till ”statschefen”. Detta skulle utan tvekan göra övergången till republik mindre arbetskrävande för det av välfärdssamhällets många lagstiftningsprodukter svårt tyngda utrednings- och departementsväsendet. Det är alltså ingen överdrift att påstå att regeringsformen när den tillkom av många uppfattades endast som en kortvarig vilopunkt på resan mot republik.

För Moberg, och säkerligen även för Palme, var det en självklarhet att när monarkin hade berövats sin formella funktion skulle också det folkliga stödet för den snabbt försvinna. Så blev ju inte fallet. Stödet för monarkin har under decennierna sedan 1974 varit kompakt och frågan om republik har inte drivits av något riksdagsparti.

Om man vill går det att finna goda skäl för att normalisera den svenska monarkin. Dels skulle det ha symbolisk betydelse. Detta kan verka som ett perifert argument, men å andra sidan är monarkins själva funktion i en demokrati i hög grad symbolisk. Monarken ska, är det tänkt, personifiera staten och förankra den i dess historia. Den positiva effekt som eftersträvas är lojalitet mot en överpolitisk ordning som tar form i något konkret, nämligen en fysisk människa. Politiska motsättningar i samhället behöver då inte leda till ifrågasättande av dess gemensamma ramverk. Detta kan låta mer än lovligt abstrakt, men empiri pekar på att monarki (i vart fall i de länder som klarar av övergången till folkstyre) faktiskt skapar förutsättningar för politisk stabilitet och materiell välfärd, kanske just av dessa skäl. Elva av de tjugo länder i världen som 2015 hade högst levnadsstandard (Human Development Index) var monarkier, trots att monarkierna utgör en liten minoritet av världens länder.

Om man nu har en monarki av huvudsakligen symboliska skäl framstår det också som logiskt att så att säga löpa linan ut. För att den romantiska – men synbarligen nyttiga – illusionen om att monarken personifierar staten ska upprätthållas framstår det egentligen som nödvändigt att riksstyrelsen utövas i Konungens namn, att Högsta domstolen avkunnar Konungens dom, att lagarna utfärdas av Konungen, osv.

En återgång till denna, i internationell jämförelse inte alls onaturliga, ordning skulle också vara positivt ur maktdelnings- och rättighetsskyddssynpunkt. 1974 års regeringsform avvisade från början tydligt alla skrankor för den lagstiftande makten. Den bärande principen, så som grundlagen är skriven, är folksuveränitet, det vill säga att riksdagens makt är obegränsad. ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket” heter det med en för svensk juridik ovanligt bevingad formulering i den första paragrafens allra första mening. Först efter EU-inträdet och efter stort motstånd har det blivit till fullo okontroversiellt i vårt land att domstolarna kan vägra tillämpa grundlagsstridiga lagar (som exempelvis nyligen har skett i två fall med den så kallade gymnasieamnestin). En annan typ av konstitutionell motvikt är att statschefens signatur krävs för att utfärda en lag och att statschefen utser regeringschefen. Det är otillfredsställande ur traditionell maktdelningssynpunkt att regeringen i Sverige, som är beroende av riksdagen, själv utfärdar de lagar som riksdagen stiftar.

Naturligtvis vore det helt oacceptabelt om en kung eller drottning skulle sätta i system att underkänna demokratiskt stiftade lagar, men i undantagsfall och i konstitutionella nödsituationer kan en monark i egenskap av opartisk skiljedomare likväl bidra till stabilitet och skydd av grundlagen. Monarken är inte heller höjd över lagen, riksdagen har alltid möjlighet att genom lagstiftning avsätta en monark som missbrukar sin formella ställning.

Det var alltså inte för inte som Medborgarrättsrörelsen, en förening som samlade flera tunga domare under 1970- och 1980-talen och som framgångsrikt bildade opinion för att stärka det till en början nästan obefintliga skyddet för de individuella fri- och rättigheterna i regeringsformen, på sitt program också hade att återställa monarkens befogenheter. Någon kan säkert tycka att det är paradoxalt att det finns ett idémässigt och faktiskt samband mellan skydd av individens rättigheter och stärkt kungamakt, men så är inte desto mindre fallet.

“Det politiskt laddade talmansvalet efter årets riksdagsval har för övrigt belyst fördelarna med att regeringsbildningen i stället leds av en politiskt neutral person, som inte desto mindre har djup insikt i och erfarenhet av statsstyrelsen.”

Det har nu gått tillräckligt lång tid sedan 1974 för att konstatera att det inte blev någon republik som grundlagsfäderna hade trott. Samtidigt är grundlagen, trots reparationsförsök, frånsprungen av den konstitutionella utvecklingen. Dess grundläggande orientering mot folksuveränitet är dödsdömd i dagens rättighetsorienterade och nyklassiska idélandskap. Vid en ny grundlagsrevision – som utan tvekan lär komma – är det lika bra att ta upp frågan om statsskicket. Då är det dags att göra Sverige till en normal demokratisk monarki igen.

 

Daniel Bergström

tingsfiskal och frilansskribent

Ur Axess Magasin den 2 november 2018

 

Posted in Artiklar, Debattartiklar, Rojalisten.