På sätt och vis var läget detsamma som 290 år tidigare, när Gustav Vasa sökte sig en hustru bland de tyska furstehusen. En svensk uppkomlingsdynasti behövde tryggas genom ett förnämligt äktenskap. Sett till anorna kunde man hävda att chansen att lyckas var sämre denna gång eftersom Bernadotte var en ren borgarsläkt. Vasarna hade åtminstone varit adel.
Men våren 1822 var Sverige inte längre ett okänt land i norr utan en före detta stormakt vid Östersjön och dess nye kung en känd krigare som kämpat både med och mot Napoleon. Revolutionen och upplysningen hade också haft effekt – börden var inte längre den allt avgörande meriten för en man att nå makt och inflytande. Därför kunde Sveriges nye kronprins, den 22-årige Oskar, dra ut på friarfärd med gott hopp att lyckas få en tillräckligt förnäm prinsessa till hustru.
Inför sonen hävdade Karl Johan att denne hade sitt fria val för giftermålet: Vem Oscar än valde skulle kungen ge sitt godkännande och bemöta henne “som min egen dotter”. Samtidigt framhöll kungen att vissa kandidater vore att föredra. Allra helst borde Sveriges blivande drottning vara född i Danmark, som det var angeläget att komma på god fot med efter erövringen av Norge några år tidigare. Annars en tysk prinsessa – kanske någon av döttrarna till kurfursten av Hessen-Kassel eller, varför inte, Josephine av Leuchtenberg.
Denna prinsessa hade särskilt stora fördelar ansåg Karl Johan. I henne förenades den nya och den gamla tiden. Hon var äldsta dotter till ingen mindre än Napoleons styvson Eugene de Beauharnais, som efter kejsardömets fall dragit sig tillbaka till staden Eichstätt i Bayern. Hans hustru Augusta av Bayern tillhörde det anrika huset Wittelsbach och räknade dessutom släktskap med de flesta svenska kungar sedan Gustav Vasa.
Slutligen blev det så uppenbart vad kungen önskade att Oscar satte sig på tvären – han hade ju fått lov att välja själv! Inte heller Oscars mor Desirée, som alltjämt envist vägrade att återvända till Sverige, var helt förtjust i tanken på ett giftermål med den bayersk-franska prinsessan. (Kanske hon innerst inne tyckte att Oscar borde ge upp hela detta vansinniga projekt att vara tronföljare och blivande kung i ett mörkt ogästvänligt land långt borta i norr)?
Vad än Oscar eller hans mor tyckte hade Karl Johan bestämt sig – sonen skulle gifta sig med Josephine av Leuchtenberg, punkt! I ytterligare ett brev påpekade han hur bra de skulle passa ihop. Båda deras fäder hade ju kommit sig upp från nästan ingenting. Hennes mors släktförbindelser gjorde dessutom att Josephines familj hade fortsatt goda utsikter till en framträdande position i Europa.
I augusti 1822 kom kronprinsen och hans följe fram till Eichstädt. De fann att färden varit värd besväret. Den 15åriga prinsessan beskrevs av de svenska gästerna som vacker i både fysisk och andlig bemärkelse, i det att hon ”har vittgående kunskaper men för dem icke till torgs, om man icke driver henne därtill”. Josephine var alltså intelligent men inte framfusig. Därtill förde hon sig väl, neg behagfullt som en sann furstinna och var verkligen vacker med sina mörkblåa ögon och mörkbruna hår. En utmärkt representativ drottning för Sverige! Kronprinsen själv syntes också betagen. Bara efter någon dag konstaterade han att saken var klar – denna flicka skulle bli hans hustru och framtida drottning.
De första dagarna var det blivande paret blyga för varandra men de gick på operaföreställningar och sjöng och spelade tillsammans. Mycket snart märktes det att de tyckte om varandra. Josephine berättar att hennes far en kväll strax före middagen sagt henne att Oscar anhållit om hennes hand i vederbörlig ordning. Eugene hade givit sitt samtycke men, fortsatte han, ”Vill du det. Det var villkoret jag ställde”. Dottern blev så rörd att hon endast kunde kyssa sin far och ge honom en kram. Enligt modern konstaterade flickan att hon i princip alltid lydde sina föräldrar men denna gång ”gör jag det med stor glädje”, Samma kväll gick de åter på opera och vid hemkomsten gav Oscar sin blivande brud en ring med en ensam sten, en gåva från Karl Johan och dessutom en mindre ring med tre stenar, symbol för tron, hoppet och kärleken. De var trolovade!
Enligt det avtal som nu gjordes upp skulle Josephine få behålla sin katolska tro – hon skulle till och med få ta med sig en egen biktfar, pater Lorenz Studach. Bröllopet skulle stå om ett drygt år, sommaren 1823.
13 juni 1823 var den stora dagen. Då landsteg Sveriges nya kronprinsessa vid Manilla på Djurgården. Under mellantiden hade fästmannen hunnit resa runt i Europa och också gjort ett nytt besök i Eichstädt. Josephine eller Josefina, som hon nu officiellt skulle kallas, hade ägnat sig åt att studera svenska och gjort stora framsteg i ämnet. Som brukligt hade paret vigts genom ombud i brudens hem. Ceremonin hade följt katolsk ritual och med en av Josephines morbröder i Oscars roll. Av såväl kostnads- som bekvämlighetssjäl färdades prinsessan sjövägen till Sverige från Lübeck. I sitt sällskap hade hon svärmodern Desirée, som tillslut bestämt sig för att resa till Sverige och inta sin plats som drottning vid Karl Johans sida.
Vid Vaxholm kom kronprins Oscar ombord helt oförhappandes tidigt på morgonen. Drottning och kronprinsessa fick i all hast göra morgontoalett varpå prinsen, som han skrev till sin far, ”hade lyckan att få omfamna en öm moder och en älskad maka”. På kvällen skedde landstigningen i strålande sommarväder och inför jublande åskådare. Ett ögonvittne skrev om den ståtliga kronprinsessan och hur glada alla verkade. Oscar och Josephine tycktes personifiera en ny tid av framsteg och lycka. Men det förgångnas representanter fick inte helt glömmas bort. De första dagarna bodde Josephine på Haga tillsammans med Sofia Albertina, Gustav III:s sjuttioåriga syster.
19 juni (ett datum som sedan dess tycks öronmärkt för våra kungligheters giftermål), stod så den slutgiltiga vigseln i Storkyrkan i Stockholm. Den nya dynastin var tryggad. Eva Helen Ulvros ger tyvärr inga närmare upplysningar om själva vigselakten i sin biografi över Oscar I från 2007: Man får bara en allmän bild av ett ståtligt skådespel med kröningsvagnar, baldakiner och ett ståtligt kronprinspar, som måste ha varit spännande att bevittna. Vi får också veta att festligheterna varade resten av juni, alltså bortåt två veckor. Agneta Ulfsäter-Troell ger i sin serie ”drottning av Sverige, om Bernadotternas drottningar”(1997, svt play öppet arkiv), en visserligen kortfattad men ändå intressant skildring av vigselakten, som dessutom låter ana de kommande svårigheterna. Hon berättar, med samtida citat från tidningen Argus, att den nya kronprinsessan uttalat vigselritualen ”på ganska ren och välljudande svenska”. För den trogna katoliken Josephine var det dock plågsamt att tvingas viga sig efter protestantisk ritual, men den trogne pater Studach hade sagt att hon måste underkasta sig detta offer. Tillsammans skulle de båda, genom sitt arbete för katolska kyrkan och kanske utan att egentligen avse det, på sikt göra mycket för främjandet av allmän religionsfrihet i Sverige.
Boson Gidner
Bilden: Målning av giftermålet den 19 juni 1823 mellan Joséphine av Leuchtenberg och (då) kronprins Oscar. Avfotograferad av Mårten Hougström.
