Det är i år 200 år sedan ”Den svenska näktergalen” föddes i Stockholm den 6 oktober 1820. Hennes namn var egentligen Johanna Maria. Jennys frånskilda, ogifta mor lärarinnan Anna Maria Fellborg, bodde i på olika adresser i Gamla sta´n och från 1824 en tid på Västerlånggatan 39, där hon drev en flickskola. Den nyfödda Jenny angavs ha okända föräldrar och lämnades de första tre åren till klockarparet Ferndal i Ed, Sollentuna, norr om Stockholm.

Nya fosterföräldrar fick hon sedan hos vaktmästarparet i Borgerskapets änkehus på Hamngatan med mormodern i samma hus. Berömd är berättelsen om hur den sexåriga Jenny där hördes sjunga så märkligt i fönstret för sin katt.

När modern efter en tid återkommit från ett undervisningsår i Linköping ledde detta till provsjungning för operans sångmästare Craelius, som blev hennes förste lärare.

Den 1 september 1830 blev den då endast 9 åriga Jenny antagen som elev vid Kongl. Stora Theatern, med både Operan och Dramaten, som bekostade undervisning, skolgång och bostad i olika inackorderingar. Modern uppgav då faderns efternamn Lind. Dock utan faderns vetskap och utan hans stavning av namnet Lindh.

Redan den 29 november uppträdde eleven Jenny i sin första roll som Angela i operan Polska Grufvan. 

De första elevåren bodde Jenny under svåra förhållanden hos modern och sin halvsyster. Modern fick ersättning från teatern för att undervisa Jenny och några elevkamrater i piano, kristendom, franska, historia, geografi, skrivning, räkning och teckning.

Koleraåret 1834 rymde den 14-åriga Jenny från modern och inackorderades hos mademoiselle Bayard i operahuset. Modern processade om att få dottern, och pengarna, tillbaka. Detta beviljades i juni 1836 efter att hon gift sig med fadern, handelsbokhållare Nils Jonas med återtaget efternamn Lind. Han hade vid 2 års ålder mist sin far och bytt namn till Fredriksson efter sin faster och hennes man som adopterat honom. Fadern kallades ofta för Niclas.

Sedan Jennys halvsyster Amalia avlidit i kolerasviter bosatte sig familjen på Mynttorget 1. 

Under elevtiden uppträdde Jenny i många dansnummer och i mer än trettio talroller, alla i utländska pjäser. Som 15-åring sjöng hon huvudrollen Georgette i Adolf Lindblads enda opera Frondörerna.

Hovsångerska

1837 fick Jenny fast engagemang som aktris, d.v.s. både skådespelerska och sångerska, vid Kongl. Stora Theatern. 

Efter ett antal talroller gjorde hon som 17-åring den verkliga operadebuten den 7 mars 1838 som Agathe i Webers Friskytten. Detta blev en enastående succé.

1840 utnämndes den endast 19-åriga Jenny Lind till hovsångerska av kung Carl XIV Johan. Hon blev också ledamot av Kungl. Musikaliska Akademien. 

Redan samma sommar genomförde hon en konsertturné för att samla respengar. Operaledningen var orolig för att förlora sin ”guldkalv” och erbjöd högsta möjliga gage. Jenny reste dock till Paris för att under ett år får fortbildning i sång för Manuel García.

Vid kung Carl XIV Johans 25-årsjubileum som svensk regent gjorde Jenny Lind stort intryck i rollen som småländskan Märta i En majdag i Wärend av Uppsalaprofessorn Böttiger och med musik av Johan F. Berwald.  

Internationell karriär och kungliga utnämningar

I Berlin erbjöds Jenny Lind att framträda vid invigningen av det nya operahuset och med kontrakt på 24 föreställningar under tre månader.

Hinder kom i vägen då hon som hovsångerska måste sjunga vid tre galaföreställningar vid Oscar I:s kröning samt ytterligare sju föreställningar.

Stockholmsoperan försökte behålla henne med ett lockande livstidskontrakt.

Jenny Lind framträdde därefter i Berlin, London, Hannover och Hamburg innan hon återvände för gästspel på Stockholmsoperan.

Åter i Tyskland sjöng hon vid avtäckandet av Beethovens staty i Bonn, samt konserter för Preussens kungapar Friedrich Wilhelm IV och Elisabeth samt för Storbritanniens drottning Victoria och prins Albert.

Under åren 1845-1849 turnerad Jenny Lind flitigt i Danmark, Tyskland, Österrike, England och Skottland.

Kejsar Ferdinand I utnämnde henne i Wien till österrikisk Kammersängerin där hon gav en hyllad konsert tillsammans med Robert och Clara Schumann. 

I Berlin utnämndes hon till preussisk Kammersängerin.

Sommaren 1850 besökte Jenny Lind åter Stockholm innan hon via ångfartyget Atlantic från Liverpool anlände till New York den första september, där hon togs emot av 30.000 personer. 

Nu påbörjade omfattande konserturnéer i USA där hon lanserades som ”The Swedish Nightingale”. 

Efter 150 konserter hade hon tjänat motsvarande ca 3 miljoner dollar och påbörjat omfattande välgörenhetsdonationer. Turnerandet fortsattes i egen regi med ett fyrtiotal konserter i New England och Canada med bl.a. pianisten Otto Goldschmidt.

I januari 1852 gifte sig Jenny Lind i Boston vid 31 år med sin nio år yngre ackompanjatör, Mendelssohneleven Otto Goldschmidt från Hamburg, som hon känt till sedan hans studietid i Leipzig. 

Makarna bosatte sig i Dresden. I Tyskland föddes sonen Walther 1853 och dottern Jenny 1857. Mellan barnafödslarna framträdde Jenny vid åtskilliga konserter i hemstaden Dresden men också i Wien, Berlin, Holland och vid musikfesten i Düsseldorf samt vid turné i England, Skottland och Wales. 

Familjen flyttade till England och bosatte sig 1859 i Argyle Lodge i Wimbledon utanför London.

Sommaren 1860 tillbringade familjen på Stora Nyckelviken utanför Stockholm. Sonen Ernst föddes i januari 1861. 

1862 delades för första gången Jenny Lindstipendiet utav Kungl. Musikaliska Akademien och Kungl. Konstakademien.

Hennes sista besök i Sverige sker vid 55 års ålder. Hon blev då också hedersledamot vid Konstakademien.

Jenny Lind tilldelades 1881 ur kung Oscar II:s hand i London den kungliga medaljen ”In Sui Memoriam” i 10:e (då största) storleken med briljanter och serafimerband.

Jenny Lind avled den 2 november 1887 vid 67 års ålder i sitt sommarhem i Malvern, England och begravdes där.

I Sverige hedrades Jenny Lind under åren 1996-2015 med sin bild på en 50-kronors sedel.

I år utkom även en biografi över Jenny Lind. Titeln är Näktergalen och författaren är Ingela Tägil. Förlaget är Natur & Kultur.

För Sverige i tiden

Monarkin är en omistlig del inte bara av Sveriges historia, utan också Sveriges nutid och framtid. I vår monarki är riksdagen folkets främsta företrädare och konungen rikets statschef, i demokratiskt beslutad ordning. Det tycker vi är bra av flera anledningar. Läs mer om varför vi menar att monarkin är det bästa för Sverige.