Kungl. Djurgården är en del av den Kungliga nationalstadsparken. Området har ägts eller disponerats av den svenske regenten sedan 1400-talet.
Under Karl XI:s tid uppfördes med början år 1680 den så kallade Djurgårdsgärdesgården, ett staket, mer än 2 mil långt som gick runt hela den Kungl. Djurgården för att hålla vilt som hjortar och rådjur inom hägn och varg, björn och tjuvskyttar utanför. Hägnet användes av kungahuset för att få god tillgång på vilt till köket och lättare kunna ordna lyckade jakter för inbjudna jaktsällskap. Inhägnaden var mer än väl tilltagen för att djuren skulle kunna leva och fortplanta sig på ett naturligt sätt i området. En stor stab av uppsyningsmän, grindvaktare och jägmästare tillsattes för att hålla jaktområdet och stängslet i skick. In på 1700-talet, då Karl XI inte längre levde, minskade jaktintresset hos de kungliga.
Efter 1829 slutade man att underhålla stängslet och kvarvarande hjortar, som var det huvudsakliga bytet, flyttades till ett mindre hägn till det område som namngett nuvarande Hjorthagen i området på berget ovanför Ropstensområdet. 1890 flyttades hjortarna till Gripsholm. En av de många grindarna eller portarna in i hägnet var placerad vid Ropsten, där öppningen kallades Ropeport. Huvudvägen från Ropsten in till Stockholm gick utefter stängslet inom hägnet. En annan grind eller port fanns väster om Björnnäset i nuvarande området Fiskartorpet ett stycke från Brunnsviken som man förmodar ligger bakom namnet Grindstängarvägen i Fiskartorpet.
Mellan 1766 och 1862 fick besökare erlägga en avgift för att komma in på området. Fordon fick betala avgift fram till 1 oktober 1877.
Kungliga nationalstadsparken
I år är det 25 år sedan världens första Kungliga nationalstadspark bildades. Under året firas detta med guidade turer, föreläsningar, en fotoutställning vid Nybroviken och blandade aktiviteter ute i parken.
Nationalstadsparken sträcker sig från Sörentorp och Ulriksdal i norr till Djurgården och Fjäderholmarna i söder. Parkens natur bildar en mosaik av öppna ängs- och hagmarker, granskogar, våtmarker, sjöar, kust och hav.
Staten äger huvuddelen av parken genom Statens fastighetsverk. Länsstyrelsen samordnar arbetet med parkens förvaltning och utveckling. Kungl. Djurgårdens förvaltning sköter runt 80 procent av marken.
Blå porten, Djurgårdsporten eller Lusthusporten
Denna är idag den enda bevarade portalkonstruktionen till Djurgården i Stockholm. Blå porten ligger vid Djurgårdsvägen, strax söder om Djurgårdsbron. Portalen är utförd i gjutjärn med Oscar I:s krönta namnchiffer flankerat av två kronhjortar. Den ritades av arkitekten Johan Adolf Hawerman och uppsattes 1849. År 1965 blev den ett statligt byggnadsminne.
Blå porten låg ursprungligen knappt 300 meter söder om nuvarande plats. Porten var en trägrind som stängde ”Wägen till Stora Slätten”, dagens Djurgårdsvägen, och en av entréerna i stängslet som sedan 1600-talets slut omgav Djurgårdsgärdet med de kungliga jaktmarkerna. Intill porten låg även en grindstuga.
Grinden kallades till en början Lusthusporten efter ett av Drottning Kristinas intilliggande lusthus varifrån man på 1600-talet kunde skåda arrangerade djurhetsningar mellan lejon och oxar. Träporten blev med tiden hård sliten och ersattes därför på kung Oscar I:s bekostnad av en ny, mera beständig port i gjutjärn.
Gjutjärnsgrinden göts på Brevens Bruk och uppsattes på Djurgården den 23 november 1848 och kom under sjuttio år att göra två utflykter. År 1882 flyttades den rakt över Djurgårdsbrunnsviken till nuvarande Nobelparken där den namngav två villor, Villa Stora Blå porten och Villa Lilla Blå Porten. Den senare kallas idag Törnerska villan och är belägen strax öster om Berwaldhallen.
År 1916 flyttades gjutjärnsporten vidare till Frescati och entrén till Experimentalfältet. Återflyttningen till nuvarande och nära ursprunglig plats skedde 1967–68 efter initiativ av kung Gustaf VI Adolf. Då renoverades den och målades i mörkblå kulör med förgyllda skulpturer. Numera är Blå porten målad i klarblå kulör med förgyllda detaljer och renoverades senast år 2009.
